Solen hade höjt sig lätt på himlen, men inte tillräckligt för att fylla den alltid dunkla skogen med det sedvanliga gröna ljuset.
Istället låg en djupare grön ton över dem alla, nästan med en hint av blått. En lätt hinna av fukt låg överallt, över träd buskage och långa blad som ständigt sträckte sig över stigar och gläntor för att sno åt sig den minsta lilla stråle solljus som träden tappat. Det var där, under den höga vegetation som tävlade i takt med träden, fast på lägre nivåer, som den unga tikvalpen befann sig. Framför henne infann sig en mycket större, något mörkare, hane vars sidor var prydda med vingar. Båda stod lätt hukade med blickar som stint sökte av den andre, letade svagheter i hållningen och blottningar av de områden som ledarna upprepat så sent som för några andetag sedan.
Den djupt honungsfärgade blicken sökte över hanens hållning. Hon ville inte erkänna det men han stod i bättre skydd än henne, men han hade ju även fått träna med Shady under en längre tid, redan innan hon ens var född.
Hon tog ett nästan omärkligt steg åt sidan, tillsynes omedvetet, något som fick den andre att lätt skifta position för att täcka upp, vilket istället gav henne den lilla öppning hon sökte. Hon kastade den mindre kroppshyddan med en smidighet som hon fått träna på i nästintill hela sitt liv, för att försöka markera ett bett i den äldre hanens armhåla. Blair hade fått in ett par träffar på henne och träningen skulle snart vara slut, så hon hoppades på att få in iallafall en.
[Blair <3<3]

Solens ljus fick de gröna löven att glöda mjukt. Det var en relativt vacker dag, men nere i Kawazatri var alla väder likadana. Likväl var morgnar det för Blair.
   Fakargen stod öga mot öga med en yngre förmåga i flocken. De tränade på hugg, och han hade under träningens lopp fått in flera riktigt bra. Faktorer som ålder och storlek spelade förstås in. Hon rörde sig, endast en liten rörelse. Den såg omedveten ut, men han visste att Shady hade tränat henne. Ingen av Shadys elever gjorde något omedvetet. Så kom attacken, mycket bra timat. Han morrade till. Med blottad tandrad snodde han runt för att möta henne. Den yngre tiken var snabb, det fick han erkänna, och det verkade som att hans alternativ att skjuta bort henne med tassarna var borta. Istället böjde han på sig så att han kom i samma höjd som henne. När hon var nära nog drog han tillbaka huvudet. Ett litet, triumferande leende kunde skymtas på den sandfärgade tikens läppar. Hon var skicklig, men fortfarande naiv. Han slöt ögonen och skallade henne. Ett dovt, smackande ljud hördes när hans pannben träffade hennes. Det gjorde ont men han bet ihop. Irieas käftar träffade i alla fall inte hans armhåla.
   "Regel nummer ett", sa han något vimmelkantig. "Bara för att tassarna är borträknade har du inte vunnit." Ett yl ekade genom skogen och han slappnade av. Det var ett kommando att träningen var avslutad. Långsamt slut han upp avståndet och nickade kort mot henne.
   "Bra match."

Han hann inte kasta sig helt om, hon var nära nu så nära. Det var som om tiden saktade ner och hon kunde tydligt se sitt mål, och i den lilla triumfen log hon och gjorde misstaget att släppa lätt på garden, släppa på koncentrationen bara för den lilla lyckat över att ha nått fram. Vilket självklart kostade henne den lilla vinsten igen. Den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket. plötsligt smackade det till i hennes huvud då det möttes Av Blairs i en smäll som tyst tyckte eka i den lilla dungen. Hennes tänder klapprade ihop då hon haft käkarna särade för att påbörja ett utfall. 
Det ringde lätt i hennes öron och hon spände hårt käkarna i nederlaget då Shady avslutade träningen. 
Hon bannade sig hårt för det lilla misstaget. Hon visste att Blair var en högt uppskattad medlem och hon hade varit peppad på att anses värdig att få träna med honom av Shady, hon kände nu att hon svikit det förtroendet. Skamset lyssnade hon till den lätt ringande tonen i hennes öron medan huvudet dunkade lätt efter den hårda smällen.
Om hon bara inte tappat koncentrationen och tagit ut vinsten i förväg! Hon kände på sig att det var något som ledaren och mentorn skulle peka ut i ett senare möte. Chaibos också!

Blair slöt avståndet mellan dem och hon lade lätt pannan emot hans, som för att tacka av en god match. En gest som betydde att man respekterade sin motståndare.
" Nej usch" klagade hon smått, för engångsskull enligt den åldern hon egentligen var.
"Det kändes som om jag bara famlade och gjorde en massa tabbar" tillade hon med en uppgiven suck. Det var lättare att tala med Blair då han samtidigt var äldre och därmed kunde lära henne saker som han var fortfarande ung till sinnet och förstod sig på henne.

"Ja", medgav Blair med ett litet, retsamt leende på läpparna."Lite fumlig var du allt. Men det växer du ur." Mjukt slickade han henne på kinden i en vänlig gest och rätade sedan på nacken. Den kvava, sedvanliga värmen fick små vattendroppar att sätta sig i den mörka fällen. Tillsammans började de gå bort för att få sina uppgifter för dagen.
   "Du får ta hand om alla medan jag är borta." Fakargen knuffade till henne i bogen. Ingenting borde kunna hända, inte när Shady fanns där och höll ställningarna. Men ändå, tänk om. Det vore en lögn att säga att han inte oroade sig för flocken. Kanske var det höga tankar om sig själv som spelade, men de skulle bli en varg kort.

Blair svarade med ett ja som fick henne att lätt vända bort blicken i skam, men samtidigt så hade det varit mer retsamt, vilket lindrade kritiken något.
Hon kanske inte visste det men hon var så innerligt tacksam för att Blair kunde vara den som drog ut henne ur det annars så stela skal hon bodde i. Att han lät henne bete sig som en valp och göra sig av med energierna som bodde inom henne. Egentligen hade hon hoppats på att dagens träning skulle varit med krafter, så att hon kunde få öva på den hon upptäckt. Smärta. Shady gillade det, även om Iriea trodde att hon skulle varit gladare ifall det varit något som hjälpt henne dölja sig själv.
När en sträv tunga drogs över hennes kind såg hon generat ner i marken, hon kände hettan över nosen.
Ömhets bevis var inget som hon var van med, det längsta hon själv gick för att visa uppskattning var den gest som betydde att man respekterade sin motståndare efter en fight, panna mot panna.
Blair talade igen, med en uppmaning, och hon lät de varmt gula ögonen se in i hans gröna, som påminde henne så mycket om djungeln de stod i. Hela han gjorde det. Det var som om han alltid varit menad att vara där. Bland bruna stammar och gröna blad. Det kändes litet som en ära att han bad henne om att se efter alla, även om hon visste att det var en uppmaning till henne mer för att hon skulle känna sig uppskattad, och det funkade, det funkade väldigt bra.
"Det vet du" log hon emot honom och knuffade lätt på honom med sidan.
"Ta hand om dig själv" med ens blev den valpiga stämman lika seriös som hon brukade vara och i ögonen kunde man skymta riktig oro. I flocken oroade hon sig inte för andra, de var många som såg efter varandra. En udda och dysfunktionell familj. Men att han skulle iväg ensam, utan att ha någon med sig som man annars hade i uppdrag, det skrämde henne något.
Hon hade ingen annan i flocken hon var bekväm att prata med och att han skulle vara borta så lång tid var något nytt, hon skulle behöva vänja sig vid ensamheten igen.

"Ta hand om dig själv." Blair skrattade till och skakade på huvudet. Ett leende dansade i mungiporna.
   "Det gör jag alltid. Det är ni töntar som borde se upp." Han kunde förstå hennes oro. Faktiskt kände han det i magropen; en pirrande spänning inför det som stundande. Vad han visste var han den första som sändes ut såhär. Han var hedrad, men nervös. 
   Bara han inte klantade till det.
   "När jag kommer tillbaka - hel och hållen - så kan vi sparras", försäkrade han med en vänlig glimt i de mörka ögonen. Han gillade färgen på hennes gula. Färgen var varm, men ögonen var hårda. Starka. Det var tryggt. Om något skulle gå fel - som vad? - så visste han att flocken kryllade av starka individer. Fakargen borde inte behöva oroa sig. Den som hade störst möjlighet att råka illa ut var trots allt han.

Hans skratt fick hennes nerver att lugna sig litet, men inte helt. Oron låg där och tryckte, hela tiden. Pressade i hennes mellangärde. Ett leende ryckte i mungiporna på hans svar, men fästes inte helt i hennes ansikte.
Det var en intensiv rädsla. Att hennes enda vän inte skulle komma tillbaka, eller att han skulle göra det i bitar.
Då han lovade tillät hon sig att le lite lätt. Lovade. Han skulle komma tillbaka, hel och hållen, och han skulle sparra med henne för att bevisa det.
Hon tryckte undan rädslan, oron. Hon var en skugga. En skogens varelse, en mördare och en spion, men i denna sekund kände hon sig inte om en. 
"Lovar du?" frågade hon lätt, försökte att få rösten stadig, retsam, och lyckades relativt bra, man kunde bara höra litet av oron där, oro som vilken som helst av medlemmarna i flocken skulle kunna känna över att en a dem försvann så länge, inget att lägga vikt vid.
Hon kände sig stolt över den lilla bragden, men känslan drunknade i annat.
"Eller kommer du skaffa dig sår för att undvika att få spö?" lade hon retsamt, dolde skickligt oron som hon pressade ner, tvingade undan. Hon var döden. Döden var inte rädd.

"Jag lovar", svarade fakargen lugnt med ett litet leende på läpparna. Hennes oro fick honom faktiskt att bli lite rörd. Inte hade han trott att någon annan än möjligtvis ledarna skulle bli orolig över hans uppdrag. Blair gav sig själv en metal påminnelse om att vara orolig över henne om hon någon gång skulle göra något liknande.
   "Önska mig lycka till", la han till innan han styrde deras kurs mot Shady för att avlägga sin rapport och meddela att han lämnade. Han tänkte hålla sitt löfte. Vad fanns det för mening med att åka på stryk? När han kom tillbaka skulle det vara i ett stycke.

Hon log innerligt igen då Blair förkunnade att han lovade. Lovade att han skulle tillbaka, och de skulle sparra och träna och allt skulle vara som vanligt. Hon litade på honom, och hon litade på Shady, trodde de två ledarna att Blair var redo att gå ut i detta uppdrag ensam, då måste han vara det.
"Lycka till" flinade hon mot honom och såg på honom när han vände tillbaka för att röra sig emot deras gemensamma ledare. Hon hade önskat att hon fått tala ut litet mer innan det var dags att sluta igen för de kommande 6 månvarven. Men hon klagade inte utan såg barra efter honom innan hon fortsatte framåt på sin färd. Hon skulle hitta något litet djur som skulle befinna sig på fel plats vid fel tillfälle och träna på sin kraft.
Alla bekymmer var för stunden borta. 
Han hade lovat.

Avslutat <3