Flippa hade spenderat den sena eftermiddagen med att välja ut en plats längs den grunda bäck som rann en bit utanför Civitas till sin middagsdejt med systern Lava. Efter att hon valt sin plats hade hon börjat med att jämna ut gräset omkring genom att stampa, hoppa och rullat runt; vilket hon varit väldigt noga med att ingen sett. Sedan hade hon smyckat ut platsen med blommor som hon omsorgsfullt valt ut, och fina stenar som hon och Bonk hittat. De placerades så de kantade och omringade den lilla tillplattade fläcken. Det fanns som kvar i hennes väderbitna, numera slitna, korg var bara några klövar från dagens jakt som hon lyckats be sig till.
     Fli hade prydligt suttit och väntat i solnedgången, blicken troget vänd mot staden där hon förväntade sig att hennes syster när som helst skulle komma. Solnedgången hade hunnit komma och gå innan Fli till besvikelse började ana att hon  kanske inte skulle dyka upp. Det var olikt henne, men hon oroade sig inte. Kanske hade hon bara tagit fel på dag? Eller så kanske hon helt enkelt var upptagen med något annat. Hon visste att systern börjat spendera mer och mer tid med Tistel för att träna sina telepatiska sinnen. Det var ju faktiskt viktigare än hennes dumma, barnsliga påhitt. Det var säkert inte medvetet som hon blivit bortglömd, men ändå var det svårt att inte bli lite sårad i stunden.
     Långsamt och motvilligt, sinkad av hoppet som levde kvar över att Lava skulle dyka upp, började hon packa ihop. Men hon hann inte mycket förrän hon hörde steg av någon som närmade sig. Gräs som rasslade under någons tassar. Flippa sken upp i förväntan och snurrade runt för att möta sin syster med bländande glädje i hennes blick.
     “Lala-” Flippa hejdade sig när hon möttes av någon helt annan än sin syster. Hon såg generat ner i backen. “Jag trodde du var någon annan,” mumlade hon tyst och skruvade på sig lite skamset.

Dew fann sig tillbaka i Relictus efter sin långa sorgevandring som faktiskt bjudit på en hel del äventyr. Det hade inte varit hans plan att någonsin återvända till Civitas, men även utan Stephanos närvaro fann han sig dragen till staden. En unghona hade fångat hans intresse på vägen dit. Hennes bjärta färg och extravaganta tillställning talade sitt tydliga språk, det här var en Stjärnsten han hade att göra med. Något av en elit i staden, och medlemmar av samma Tenebris som härbärgerat både hans pojkvän och hans mördare. Instinkterna, eller kanske hjärtesorgen, sade åt honom att hålla avstånd men han kunde inte låta bli att känna medlidande med henne då hon ensam och synligt besviken plockade ihop sin storslagna setup. Dessutom kurrade magen, som alltid. Så han gick fram emot henne, kanske kunde han muntra upp henne och kanske hade hon något att bjuda på som tack.
Unghonan svängde runt och mötte honom med illa dold entusiasm. Han besvarade henne med ett avslappnat skatt.
"Åh, jag vet hur det känns..
Svarade han henne med en varm och vänlig röst.
"Behöver du hjälp att plocka ihop, eller kanske en gäst på din tillställning?"
De havsblå ögonen glittrade av entusiasm.

Ett mjukt, ursäktande skratt lämnade henne. Åh, vad pinsamt. Inte nog med att hon misstagit honom för någon annan, så antog han förmodligen att hon blivit dissad. Vilket i och för sig kanske var sant, men inte av någon annan än hennes syster. Men med närmare eftertanke visste hon inte om det var värre.
     “Åh, um,” Flippa såg sig snabbt omkring medans hon övervägde sina val, och sedan tillbaka på honom. Han verkade trevlig nog. Ett leende tog form och hon bugade sig i en kvick gest, inte tillräckligt djup för att vara formell.
     “Får jag lov att bjuda på middag, herrn?” frågade hon med något teatralisk, spelad röst. Hon tog ett steg åt sidan som för att tydliggöra sin inbjudan, och fnittrade lågt åt sig själv.

Den unga tiken hade helt klart manér som en äkta Civitas-bo och Dew flinade roat åt hennes bugning. Ett högljutt kurrande lämnade hans mage som på beställning.
"Ursäkta. Jag tror min mage ville svara på den frågan själv."
Skrattade han fram.
"Men ehm, ja tack gärna, damen."
Han härmade hennes tidigare gest så gott han kunde och steg sedan in i den utsmyckade, tillplattade fyrkanten av gräs.
"Så vad bjuds det på?"
Frågade han och kunde inte dölja att möjligheten till mat gjorde honom förväntansfull.

Stäppvargens kurrande mage fick en glimt av förvåning att synas i hennes anlete innan hon svarade med ett försiktigt, medlidsamt skratt. Om än hans gest var alldeles för klumpig för att vara artig så uppskattade hon hans försök.
     “Oj, åh,” började hon lite tveksamt och såg sig om efter hennes flätade korg. Hon kände plötsligt ett stygn av oro i magen. Kanske skulle han bli besviken av hennes inte alls så matiga benbitar? Hon drog till sig korgen och blottade innanmätet. Två dovhjortshovar. Hennes öron föll generat bakåt och hon undvek för stunden att se upp på honom, tydligt generad.
      “Jag är rädd att jag inte tog med mer än så,” ursäktade hon sig med liten röst. “Du kan ta båda två,” lade hon hastigt till. “Jag är inte hungrig,” försäkrade hon med ett litet leende, ännu för generad för att se på honom.

Ingen besvikelse kunde ses i Dews ansikte då han fick se klövarna, bara uppspelthet och det var svårt att hindra svansen från att vifta. Honan verkade generad över utbudet och erbjöd att ge honom båda, det var lockande men han skakade ändå på huvudet.
"Vad skulle jag vara för gentleman om jag bestal min värdinna?"
Frågade han henne med ett charmigt leende.
"Det ser utsökt ut, en räcker mer än väl, tack."
La han till, fortfarande väldigt obekväm och nervös över hur formell honan verkade vara. Han hade ingen aning varken om beteende-etikett eller hur man ens pratade, vissa ord han yttrade var sådana han bara hört förr aldrig tagit i sin egen mun. Han gav henne ett något vilset uttryck, inväntade hennes ledning för hur picnicen skulle fortsätta.

Flippa blev varm av hans leende. Det på något sätt både vänligt och busigt. Han var tydligt äldre än henne, men hade ändå ungdomligheten kvar. Hon betraktade honom drömmande när hon insåg hans rådlöshet. Det gick inte att mista den plötsliga oron. Hade hon gjort något fel? Men så blev hon påmind om tidigare erfarenheter med utbölingar. Vissa verkade nästan bli obekväma med artigheten som hon alltid bemötte andra med.
     “Åh, förlåt,” yttrade hon lågt och tog ett ögonblick att samla tankarna. “Hugg in,” log hon åt honom. Hon tänkte inte den lite stela stämningen få fäste. Hon lade sig ned, noga med att lämna mycket plats åt honom och drog hjortklöven åt sig för att börja gnaga lite.
     “Jag är Flippa, förresten,” presenterade hon sig enkelt. Det kändes nästan fel att inte nämna ättnamnet, men hon var rädd att det bara skulle förvärra stämningen. Nu hade de trots allt bundit sig till varandra för en måltid och hon ville göra det så bekvämt som möjligt för dem båda.
     “Du är inte härifrån, eller hur?” Hon väntade inte på svar. “Jag har själv knappt varit utanför Civitas, om jag ska vara ärlig.” Att utforska världen hade aldrig riktigt lockat henne. Även om hon såklart fantiserade om avlägsna platser så var tanken på en lång vandring avskräckande. Dessutom hade tillfället att lämna Civitas på en längre resa aldrig funnits, åtminstone inte med familjen - och att resa själv var uteslutet.

Dew gav den yngre ett tacksamt leende och lade sig ner mitt emot henne. Han drog genast åt sig sin klöv och började gnaga försiktigt. Ville inte kasta i sig den allt för hetsigt, antog att det inte ansågs trevligt även om han var utsvulten. Honan presenterade sig och Dew kunde inte låta bli att skratta till.
"Oj, här ligger vi och har picnic och har inte ens presenterat oss."
Skrattade han. Även om hon inte sagt något var han fortfarande övertygad om att hon måste tillhöra den där ätten från Stephanos flock. Tanken på pojkvännen fick ett mörker att svepa in i blicken för bara ett kort ögonblick. Honan fortsatte sitt småprat till synes utan att märka av hans svängande känslor.
"Jag heter Dew, trevligt å träffa dig Flippa. Och nä, kommer inte härifrån. Växte upp i Islagunen men vandrat senaste tiden."
Blicken svävade iväg lätt medan han talade, landade på den upphöjda staden vid horisonten.
"Jag har varit i Civitas en gång förut, bodde hos en vän där en sväng."
Han kände inte för att gå in på detaljer, eller ge sig tillkänna som pojkvännen till en död gemensam bekant. Dessutom var den lilla honan så ung, han var osäker på om hon ens levt senast han var i staden.
"Vill du se världen nån gång, eller trivs du bra här?"
Frågade han, nöjd över hur mjukt samtalet flöt på trotts allt.

Flippa stämde in med hans skratt, men blev tyst när hon intresserat lyssnade till hans svar. Islagunen. Namnet var inte främmande för henne om än platsen var det.
     “Åh, jag förstår,” flikade hon försiktigt in mellan tuggorna. Blicken blev tankfull. Vandrat. Det var många som sa så, men Flippa hade aldrig riktigt förstått vad det innebär. Gick man bara utan plan? Vad var poängen? Trots att frågan gnagde på henne så valde hon att inte ställa den. Det skulle nog mest bara låta korkat, och naivt. Flippa ville inte framhäva åldersskillnaden med barnsliga funderingar.
     “Jag trivs bra här,” svarade hon uppriktigt. “Här finns allt jag kan önska. Men, det betyder inte att jag inte gärna skulle se mer.” Ögonen tindrade av nyfikenhet när hon mötte hans djupblå blick. Det fanns något spännande i den, äventyrligt. Den sög fast henne.
     “Kan du inte berätta om några av platserna du besökt? Jag är så nyfiken.” Hennes röst var lite lägre, hemlighetsfull. Diskret lutade hon sig lite närmare. Doften av honom nådde henne tydligare. Toner av gräs, jord och vind. Den var ren och frisk. Fri.

Han nickade åt hennes ord, klart han kunde berätta om sina resor. Speciellt på den senaste hade han sett många platser värda att berätta om.
"Okej, men förbered dig på att få höra om ett riktigt äventyr va"
Skrockade han och blinkade med ena ögat åt henne.
"Det här är från min senaste vandring, när ja lämnade Civitas för lite nya vidder. Det var typ samtidigt som norrskenen, så jag började med att gå upp till festen i mina hemtrakter. Några handlare jag stötte på där berättade om att en stjärna hade fallit till marken i öknen, att den var helt enorm och bara låg kvar där i sanden och väntade. Jag kände att det här, det behöver jag se!"
Som han önskade att han besatt Zimaernas berättarförmågor nu, skulle ge vad som helst för att verkligen få visa den ung honan vad han sett. Istället försökte han berätta så detaljerat han kunde utan att dra ut på det för länge. Han berättade att handlarna hade varnat honom för öknen, att det var den varmaste platsen i hela landet och att där inte fanns något vatten. Han erkände också sitt eget övermod, demonstrerade sina vattenkrafter och förklarade att han trott sig kunna hitta vatten även i Öknen med deras hjälp. Och sen berättade han om den smärtsamma resan genom sandlandskapet, att han varit nära på att ge upp flera gånger och halvt dött av solsting.
"När jag först såg stjärnan trodde jag nästan att det var en sån där hägring, att jag liksom såg i syne för att jag var så uttorkad å utmattad. Men där var den, precis som handlarna lovat, en gigantisk stjärna som låg perfekt i mitten av en krater av grus och sand och glimmade i alla regnbågens färger. Den stack upp ur sanden som stora gröngula spjut mot skyn och vred sig i underliga former. Och den var gigantisk, säkert lika stor som hela Civitas, kanske större!"
Han såg storögt på henne, ville försäkra sig om att det verkligen gick in hur häftigt det här varit.
"Jag och tre andra upptäckare som också hört ryktena om stjärnan åkte kana ner för kratern och tog oss fram till formationens bas."
Nu var det dags att bygga upp dramaturgin här, så han valde orden noga. Berättade att han tänk att det här hade gjort den hårda vandringen genom öknen värt det. Att en i sällskapet börjat gräva för att se om stjärnan gick lika djupt ner som den sträckte sig uppåt. Han berättade om sin jordkraft, att han tänkte att detta skulle vara en baggis men då han försökte gräva hände inget. Kraften var verkningslös på sanden.
"Där stod jag och fann mig själv plötsligt kraftlös, varken vatten eller jord så långt ögat kunde nå. Och då!"
Han lutade sig framåt med stor inlevelse och förställde rösten.
"Inkräktare!! Inkräktare!! Attack! Ta dem!!"
"Sanden sattes i rullning mot oss i stora, vassa vågor och ett helt kavalleri med sandvargar kom rusandes ner längs kratern. De trodde vi försökte stjäla stjärnan eller något.
Jag är fredlig i naturen va, och hade ju inga krafter att försvara mig med ens, men dessa pyser gick inte att resonera med. Jag försökte snacka med dem men de svepte in mig och mina nyfunna polare i en virvlande sandstorm. Sandkornen skar i skinnet och försökte tränga sig in i ögonen, nosen å munnen. Jag plockade upp den lilla räven Kremla i nackskinnet - hennes ben var alldeles för korta för att hon skulle hinna ta sig undan -  och satte av. Tur man är delvis stäppare va, även på det lösa underlaget var jag ganska snabb. De två syskonen agerade undanmanöver innan de följde efter mig bort från den arga flockens revir.."
Han såg på henne med stor förväntan, detta var helt klart en av hans mest episka stunder i livet.
"Vi blev goda vänner, jag och de andra tre, man kan inte göra annat efter att ha överlevt något sånt där ihop."

Flippa var ingen främling för historier och sagor i alla dess formler. Ibland kunde hon nästan känna sig lite skadad av att vara uppväxt alldeles intill en teater, med vänner och syskon som många på något sätt ägnade sig åt den. Man fick höra mycket, se mycket utspelas framför en. Dramatiken i en verklig historia kunde sällan matchas med en teaterföreställnings. Men om något så hade det iallafall gjort Flippa till en väldigt bra lyssnare och publik. Hon flämtade, skrattade och grimaserade vid alla rätta tillfällen. I många fall var det hennes eget sätt att delta i skådespeleriet, och hon hade en förmåga att verka intresserad och engagerad i alla samtal - även de allra tråkigaste - men denna gång behövde hon inte låtsas. Dew visade sig vara en fenomenal berättare.
     När historien rundats av fann Fli att hon sjunkit ner på marken, liggandes framför honom med en blick stor och hänförd. Ett förtjust tjut blev till ett skratt när hon näst intill skuttade upp igen.
     “Wow! Det låter som ett helt otroligt äventyr!” Hon försökte dölja den barnsliga ivern men misstänkte att hon inte lyckades helt. “Är det sant? Alltihopa?” Det fanns ingenting som fick henne att tro något annat.
     “Wow,” väste hon igen i ett försök att samla sig lite. Tankarna hann lugna sig lite men hon såg på Dew med en ännu större förtjusning än innan. Han var så modig, så erfaren. Han hade säkert massor han kunde lära henne. Fli skruvade lite på sig när det plötsligt började hetta i kinderna på henne.
     “Det var en väldigt intressant historia. Du är väldigt fascinerande, om man får säga så.” Rösten var lågmäld och förlägen och hon sköt honom en blick som matchade.
     “Jag måste få träffa dig igen.” Kanske var det hennes Stjärnstensblod som gjorde att hon kunde yttra dem orden med en sin obeveklig självsäkerhet. Om det inte varit för att hennes mjuka uppsyn lindrade allvaret i dem hade de nästan kunnat uppfattats som en befallning.
     “Kanske, om du har vägarna förbi Civitas igen, kan du söka upp mig igen?” Hon blinkade lite extra och plutade lite bedjande med läpparna. Samma metod som hon brukade använda på sin pappa när hon försökte övertala honom till något - om än inte lika intensiv.

Han nickade intygande, ja, varenda ord var faktiskt sant! Det var väldigt roande att se unghonan så uppspelt över hans berättelse. Hennes ivriga sätt och stora inlevelse hade gjort det till en fröjd att berätta för henne. Han log ett snett leende åt henne. Det var så karaktäristiskt en Civitas-valp att använda stora ord med sådan säkerhet. Och att ge befallningar förklädda som frågor. Det fick honom att tänka på Stephano, som trotts all sin charm och kreativitet helt klart haft samma drag. Allt var självklart för dem. Tanken på tonårsromansen fick leendet att falna något för en sekund, men till hans stora förvåning fick det honom också att längta tillbaka till Civitas än mer.
"Absolut! Du är en fantastisk publik Flippa, berättar gärna fler sagor för dig."
Orden var lättsamma och glada, helt omedveten om att just ordet sagor avslöjade exakt hur han såg på honan. Lika omedveten som han var om hennes hettande kinder och orsaken till hennes inställsamma sätt. För honom var hon en liten valp, en väldigt artig och mogen och trevlig sådan men likväl. Att en valp ens skulle kunna ha förälskelser, och dessutom i någon som nästan var vuxen, fanns inte hans värld.
"Jag är faktiskt på väg tillbaka till Civitas just nu."
Fortsatte han.
"Jag, eh, jag hoppas få prata med en gammal vän. Tror du kanske känner honom, Prospero heter han. Eh.. Heredis."
Något lite blygt och nervöst hade trängt sig in i hans röst. Han hade inte ens erkänt att detta var hans avsikt för sig själv förrän precis då han sa det. Och han var långt ifrån säker på att Stephanos bror skulle välkomna honom. Han hade trotts allt dragit från staden utan förvarning eller tillstymmelsen till ett avsked.
"Om du vill kan vi följas åt tillbaka, jag kan hjälpa dig bära."
Han nickade åt hennes korg. Det kändes oartigt att låta hennes konka hem sina picknick-rester själv när hon så givmilt bjudit honom. Dessutom; om någon skulle kunna dirigera honom åt rätt håll i staden, avslöja bästa ställe att kunna stöta på Prospero, så var det en Stjärnsten.

Flippa lyste upp vid hans tillkännagivande. En bländande entusiasm strålade ur henne.
     “Åh, Prosp! Självklart jag känner jag honom. Han är som en bror för mig.” Kanske var känslan av syskonskap inte ömsesidig, men det var ingenting hon ens lagt en tanke på Tenebris var hennes familj, och på senare tid hade deras gemenskap bara blivit allt mer sammanflätad.
     “Jag ska se till att du får träffa honom,” lovade hon utan eftertanke. Ivern över att deras världar plötsligt hade en knytpunkt fick hennes mage att fyllas av fjärilar. Tänk vad världen var liten. Tänk alla slumpar som fört dem till just denna punkt. Det hela kändes nästan magiskt, när hon tänkte på det så. Var det ödet?
     “Jättegärna, tack så mycket, Dew.” Flippa var noga med att se honom i ögonen när hon tackade honom. Under hela tiden som de samlade ihop hennes tillhörighet så kastade hon blickar mot honom. Ibland möttes de och hon kunde inte hindra ett fnitter.
     På vägen tillbaka mot Civitas tvingade Flippa honom att berätta något mer. Hon lyssnade hänfört, men föreställde sig själv som en del av hans historier. Hon var där, upplevde det med honom. Kanske skulle han ta med sig henne på ett äventyr, om hon bara vågade fråga?

[Avslutat]