Nardol lät de tjocka tassarna föra henne framåt i en dundrande färd genom regnskogen. Det var natt och cikadorna spelade som galna, ackompanjerade hennes snabba springtur. Hon sprang för att få ur sig den energi som växte inom henne och för att skingra tankarna. För att förhoppningsvis slutligen bli trött så hon kunde få sova innan solens ljus åter bröt horisonten. Hon hade försökt sig på att meditera, och det hade börjat gå bättre och bättre var gång hon försökte. Hon var Ayira evigt tacksam för det knepet, men denna natt hjälpte inte meditationen. Denna natt fick hon ta till den enda metod som alltid fungerade. Med högljudda flämtningar och andan i halsen sprang hon vidare genom natten.


[BLACK]

Black släpade den stora vildsvinsgalten genom skogen i riktning mot hemmet. Han kände på doften att han just passerade revirgränsen, vilket gjorde honom lättad. Det betydde att det inte var långt kvar. Visserligen var han stark, men att släpa på det otympliga bytet var ansträngande i längden. Han släppte tillfälligt ner svinet för att ta en kort paus och sträcka på sig. Sedan bet han tag i det igen och började åter släpa det hemåt. 

Han hade jagat i flera timmar och nattens mörker hade hunnit lägga sig över skogen. Hans kattlika ögon såg fortfarande utmärkt och reflekterade de få svaga strålarna av månljus som tog sig ner genom det täta lövverket. Hans kraft bad om hans uppmärksamhet och talade om att ett medvetande närmade sig. Han sträckte ut sitt sinne och kunde bekräfta att det stämde. Även hans nos hade upptäckt främlingen. Snart kunde han även höra ljudet av tassar som slog mot marken och snabba andetag. Någon sprang. Han undrade om denne var jagad, för i så fall ville han veta av vad. Black lade ner sitt stora byte, rätade på halsen och spanade ut i mörkret. Han behövde inte röra sig, för av doften att döma var främlingen på väg rakt emot platsen han befann sig på. Han väntade med rynkad panna och sammanbitna käkar.

Snart blev flåsningarna för tunga och hon saktade av till en samlad trav. Hon var en van vandrare men språngmarscher var egentligen inte hennes grej, för annat än att trötta ut sig själv. Och nu var hon trött, fysiskt slutpumpad. Även om sinnet fortfarande var piggt och fullt av tankar, typiskt. Så slog en doft emot henne mörka nos. Den av varg, och mat. Svansen slog några korta slag bakom henne och hon ökade på stegen igen. Snart kunde hon skymta en skugga mellan träden. Hon undrade om detta var en trevlig varg som kunde tänkas dela sitt byta med henne eller om det var en av de som försvarade sin mat med livet. Inte för att hon var överdrivet hungrig, men ett möte intresserade henne alltid. Chansen att samla på sig ytterligare livshistorier.
Mellan träden uppenbarade sig en varg. En enorm svart varg med röd lugg och ett oändligt antal ärr. Hon stannade av med munnen lätt öppen. Gapade åt synen framför sig. Hanen såg inte arg ut men hans yttre var ändå något skrämmande. Hennes svans smet snabbt ner och lade sig invid bakbenet, ville inte provocera den andra.
"H-hej"
Fick hon fram och ett tappert leende lade sig på de mörka läpparna.
"Jag är Nardol, vem är ni?"

En främling trädde fram, fick syn på honom och stannade. Black lade märke till hur honans svans indikerade underlägsenhet och hörde det även i hennes röst när hon hälsade på honom. 
"H-hej."
Black mötte hennes blick och nickade till hälsning. Om hon hade känt till hans inre hade hon inte behövt känna sig lika försiktig och underlägsen som hon verkade göra nu. Han var medveten om att hans ärrade kropp var en talande syn, men det var till största delen ärr från att ha försvarat andra än för att skada någon. 
"Jag är Nardol, vem är ni?" sa honan.
"Jag är Black, ledare av flocken Isil Anar... vars revir du befinner dig på." ljöd hans djupa stämma. "Oroa dig inte, vi är inte fientliga."



(off: Avslutat! (pga Nardol's paus)