Han hade bevandrat den silvriga skogen i norr, ner genom det karga och råa landskapet intill bergets fot. Stegen hade fört honom genom en mindre dal som skar igenom den massiva bergskedjan. Röda löv prasslade torrt under hans tassar. Han hade stannat i en skog vars tid tycktes stå stilla. Hösten hade härskat där länge och aldrig verkade de röda löven bytas ut mot nya. Det var en vacker och lugn plats. Den påminde honom om Isilóth, hans hem. Planen hade varit att stanna, att slå sig till ro innan mörkret föll. Men varför kände han sig tvungen att vända tillbaka? Tillbaka, men denna gång över bergen han aldrig besteg. Att ignorera sina sinnens talan var någonting den mörke övervägde länge. Men någonstans, djup inom honom, så visste han. Han visste varför denna inre röst sade åt honom att styra stegen mot bergen. Bergen hade någonting att berätta.
Varghanen gav vika, lämnade Höstskogen bakom sig lät sin instinkt föra honom mot bergen. Det var natt nu. Bergväggarna var för det mänskliga ögat kolsvarta, nästan obefintliga i mörkret och skuggorna. Men mörkret kunde inte lura nattens varelser. Den mörke besteg de stora klippblocken med en smidighet och lätthet han hade sin art att tacka för. Ändå tog han det försiktigt. Forcerade i lugn takt uppåt. Vad var det han letade efter egentligen?  Det kändes som om han famlade i ett mörker inte ens hans ögon kunde genomskåda. En viss frustration vällde upp inom varghanen. En tyst suck lämnade honom innan han fortsatte uppåt.
   Plötsligt stannade han. En röst talade till honom i natten. "I täten av vårt eget kött och blod skall marken ge vika inför bergens skri." Rösten talade frånvarande. Mörk och melodiös. Var det bergen som talade till honom? Månen? Nej, det var hans egen röst han hörde. Men han var förstelnad, likt i trans, och uppfattade aldrig att de ord som ekade ut i natten var hans egna och inte någon annans. En skärande smärta sköt genom hans huvud. Framför honom uppenbarade sig stora klippblock som sköt upp genom stenhällarna likt sylvassa dolkar. Likt hotfulla skuggor stod de där. Iakttog honom. Men det var ej de hotfulla skuggorna som fick varghanen att bli som fastnaglad i berget. Det var de hemska klagoljuden som överröstade alla andra tankar. Skrik av panik, skrik av smärta och ljudet av tunga stenblock som tumlade ner för bergen. Krossade allt i sin framfart. ”Áva quetë. Áva quetë!” upprepade den mörke tyst för sig själv medan han skakade lätt på huvudet. Var tyst, var tyst! Han ville inte höra mer. Ville inte känna mer. Det var som om hans medvetande lyssnade till hans ord för snart tonades skriken och de kniveggsliknande klippblocken ut i natten. Mörkret lättade i hans huvud. Synerna framkallade av hans eget sinne hade varat i endast några sekunder. Sekunder som känts som en evighet.
   Hanen hämtade andan ett tag. Detta hade blivit något av en ständig påfrestning sedan han anlände till Numoori. Hans medvetande gjorde allt det kunde för att få honom att minnas. Synerna, minnena, de var bekanta för honom samtidigt som de var totalt främmande. Att knyta samman dem till en helhet, det tycktes omöjligt. Nattens mörker hade en lugnande inverkan. Han gillade natten och dess stilla tystnad. Så snart varghanen försäkrat sig om att synerna verkligen var borta så fortsatte han uppåt. Berget gav sken av att vara brant och svårklättrat, men faktum var att terrängen var lätt så länge man placerade tassarna rätt. Han rörde sig tyst och smidigt, tycktes nästan skrida upp. Väl uppe på en stor och plan avsats, som gav en bred vy över omgivningen nedanför, så stannade han. Fullmånen välkomnade honom med sitt kalla sken. Han blickade upp mot henne och log blekt tillbaka, fortfarande något tagen av stunden innan. ”Rehta …” Hans röst var dämpad, knappt märkbar trots nattens tystnad. Hjälp. Hjälp mig.

Numoori, en plats, ett rike, ett hem? Hon mindes sina valp år som om det vore igår och trotts det var det en halv evighet sedan. Detta var en plats som hon alltid skulle återvända till, vare sig hon ville eller inte. Hon drogs hit, ständigt och det spelade ingen roll hur långt bort hon vandrade därifrån, på något sätt hittade alltid tassarna tillbaka. Hon borde kanske slå sig ner nu? Finna en plats i Numoori där hon verkligen hör hemma och stanna där? Fanns det ens en sådan plats för henne? Frågorna fick henne att tveka och tankarna började förvirra henne. Hon saknade honom. Ett svagt leende kunde skymtas i månskenet i hennes annars så kalla ansikte. Hur skulle hennes liv se ut om han inte längre fanns kvar? Hon tog sig sällan tid att ens lärakänna fler. Det fanns allt för många fördomar, det var dessutom ytterst få som Amanita ens såg som värdiga att tala till. Hon såg sig ofta som en ras för sig. Något där emellan, där fler inte existerade. Hon var dömd att vandra ensam, för alltid.

Nattens mörker hade omfamnat bergens skepnad för ett tag sedan. Ack Amanita hade inte varit på humör och låg fortfarande halvt slumrandes i sin håla. Hon kunde stanna en dag till? Hon suckade. I den takten skulle väl livet aldrig komma någonstans. Sakta kravlade hon sig ut från sin lilla håla bland klippblocken och sträckte på sig. Dofterna slog som vanligt emot henne, men det var ett ljud alldeles för nära som fick hennes ögon att vildsint glimmra till. Den mörkblå skruden lystes tydligt upp ifrån den svarta grund hon befann sig på. Hon började smidigt röra sig genom landskapet, för att finna bäraren till dessa starka hjärtslag. Han var så nära, hur kunde hon ha missat att han passerat?

Tyst så tyst svävade hon nästan fram över de vassa och förrädiska klipporna. Bergen viskade om död och förödelse. Amanita kunde nästan se det framför sig hur berget plötsligt givit vika för den ynka tyngden av en varg och fört de störtandes ner emot grunden för att aldrig mer ta ett nytt andetag. Det var den bittra sanningen. Deras liv hängde ständigt på en svag tråd. Att överleva var inte längre svårt. Hon hade enkla regler; Håll sig undan solen och drick blod när du är hungrig. En varg en livs levande varg hade så mycket annat att tänka över. Hon minns knappt känslan längre, men hon minns hur orädd hon hade varit. Så ung och stark. Det var ingenting av vad hon var nu. Och trotts alla dessa fördelar avundas hon deras korta värdelösa och svaga liv. Hon ville ha det de hade. Tankarna, alla funderingar försvann och stilla tassade hon upp bakom hanen och satte sig ner i väntan på att denne skulle märka hennes närvaro.

Han kände sig så svag. Svag i sinnet. Svag i kroppen. För första gången kändes det som om alla de flyende åren kommit i kapp honom. Var det så här det kändes att åldras? Han kunde bara gissa ty han och hans släkte var långlivade. Kanske var de immuna. De åldrades som andra men vid ett visst skede tycktes deras kroppar stanna upp. Han hade själv inte åldrats en dag till det yttre sedan hans kropp vuxit färdigt. Kunde han ens komma ihåg någon av hans art som dött av ålderdom? Nej, han trodde inte det, trots att minnet var vagt. Det var våld och sorg som fick de flesta av dem att stupa.
   Den mörke skakade på huvudet och suckade tyst åt sina tankar. I samma veva som tankarna lämnade honom, så kände han en närvaro bakom sig. Hon hade suttit där ett tag, studerat honom medan han varit djupt försjunken i sina egna tankar. Så som många gånger förr så förbannade han sitt sinne. Din dåre! Kroppen var på helspänn, inte enbart av att ha blivit överraskad men främst av den frustration som välde upp inom honom. Ännu en gång hade hans medvetande svikit honom. Det kunde stå honom dyrt. Att hans medvetande och annars så skarpa sinnen nu var gravt försvagade var onekligen ett faktum. Så, vad skulle han göra? Varghanen drog ett djupt andetag, tvingade sina muskler att slappna av och lät det välbekanta lugnet lägga sig som en slöja över honom. Det fanns inte annat att göra. "Vem är det som överraskar mig denna stilla natt?" talade han ut i mörkret med sin mörka stämma.

Amanita fann sfären kring hanen mycket fascinerande, då hon mött många vargar på sin färd var de enkla att kategorisera. Men ack, denne var ännu mycket svår placerad. Kanske var det för att dennes känslor verkade för en sekund virvla runt mitt framför nosen på henne för i nästa sekund försvinna undan ett täcke av lugn. Utan någon kyla. Underligt. Hon fann oftast de "neutrala" vargarna väldigt hetlevrade, älskade strid och om de trotts allt detta bar ett lugn följde nästan alltid en viss kyla och mörker med dem. Inte denna gången. Underligt. Nyfikenheten som alltid hade en viss bifentlighet att slå klorna i henne hade ännu en gång lyckats. Ibland undrade hon om det var hennes rovdjurs sida som ville leka med bytet innan hon dödade det, eller om det var hennes "levande" sida, den del av henne som fortfarande var varg. Det var säkerligen en fråga som hon aldrig skulle få svar på, men trotts det kunde hon inte låta bli att undra.

Den mörke talade. Med stor kontroll på stämma och röst. Denne lät inget sippra förbi. Nita var en mästare vid det här laget, med förstärkta sinnen för allt så lärde man sig ganska snabbt att fånga upp signaler och små ledtrådar. Denne dolde sig väl, men om hon gav det tid så kanske även denne skulle avslöja sig själv av misstag. Hon hade tid. Hon kunde vänta. Hennes turkosblå och blodröda ögon mötte hanens, vars färg liknade hennes. Med viss skillnad då Nita var tveögd och det var inte hanen.
- En av nattens mörkaste varelser.
Sa hon först med mörk och allvarlig röst. Fruktansvärt övertygande och med ett visst lekfullt skimmer i hennes blick. Där efter kom ett lätt "flickigt" fnitter och ett brett leende tog plats i hennes annars så allvarliga anlete. Hon betedde sig som den 18åriga ungvarg hon såg ut att vara lika lätt som hon dolde vem hon egentligen var.
- Mitt namn är Amanita, vad för er hit varg med de lugna sinnet?
Hennes röst var glasklar, inte direkt len och silkesmjuk som de veka pinnar till vargtikar som vandrar i riket. Nej den var klar som den klara natthimlen, utan kyla eller dimma. Självsäker och på någotsätt lät hon väldigt pålitlig för de flesta. Ett av alla trick som nattens barn bär med sig. Möjligheten att försegla ett av landets alla lamm i dess grepp. Få dem att lita på rovdjuret som tillsynes är väl kamouflerat till en skepnad av lammet själv.


[HAHA! Blir galen på mig själv sån här inspiration har jag aldrig fått tidigare! Jag försöker verkligen utveckla mitt rollande nu när jag ändå gör det och måste erkänna att detta är mitt bästa inlägg på väldigt väldigt länge. Jag tackar extremt för den inspiration din karaktär ger mig <3 eller du rättare sagt]

[Erathor vände sig aldrig om utan stod med ryggen mot Amanita när han tilltalade henne första gången, sorry att jag var otydlig. Och YAY för inspiration! Värmer i hjärtat att min lille Erathor är inspirerande för någon :'D]

Han var fortfarande en främling. En främling för detta land och varelserna som bevandrade dess mark. Det växlande klimatet, omgivningarna, allt det kändes bekant. Igenkännligt. Han hade sett det förut under sina vandringar under alla de år som gått. Individerna som levde här, vargarna, de var däremot annorlunda. De var fyllda med samma materia, var lika kapabla till att känna vrede och glädje; men till det yttre var de olika. Det tycktes inte finnas någonting sammanhängande över varelserna här, alla var unika, både till det inre och det yttre. Det fascinerade honom, likt den nyfikne Eldar han var. Ändå bleknade de i jämförelse med varelsen som nu stod bakom honom. Hon var olik de andra, säregen. Erathor hade inte ens vilat blicken på henne än men ändå kände han av det mörker hon utstrålade. Kanske var han en dåre till att fortfarande stå med ryggen till. Men det bekom honom inte.
   Han lät främlingen tala, lyssnade till hennes ord. Det fanns ett allvar i hennes röst som fick honom att ta hennes ord för sanning. De kändes uppriktiga och utan baktankar. Kanske var det hans medvetande som vaggades in i en falsk säkerhet men han skulle alltid lita på sin instinkt. Lugnt vände han sig om för att möta främlingen. Han var lika högrest som alltid med sina långa stabila ben och det högburna huvudet som avslutades med ett par spetsiga öron. De glasklara ögonen tyckes lysa i månljuset när han mötte främlingens blick. "Instinkt." sade han kort och lät blicken svepa över berget. Han hade aldrig varit den mest uttrycksfulla; ofta var han kort i sin talan, valde sina ord väl och talade sällan mer än nödvändigt. Det var inget kallt drag av honom utan endast den han var. "Och ni, nattens barn, är ni här av samma anledning?"

[Oj förlåt, öm men de är bara att strunta i x)]

Hanens svar fick henne att fundera en aning. Hon visste inte riktigt vad hon skulle tycka om det. Varför hade ett lamm denna instinkt? Att ta sig hit? Hon förstod inte, det var inte alltid hon kunde fokusera på att vara sig själv. På något sätt var hon inte alltid bara "varg" till sinnes. Nej hon var ofta beblandad med den djuriska sidan av henne som krävde blod ständigt. Vilket gjorde att hon då och då inte alls verkade vara en individ bland de levande och ändå lyckas hon hålla hårt i de minnen hon har kvar från hennes levande tid. Vilket gör det enkelt för henne att uttrycka fler känslor än bara hunger och vrede. Som de flesta vampyrer har ytterst svårt med. Hon funderade sedan över frågan han ställde tillbaka till henne. 
- Jag vet inte.
Svarade hon bara. Hon visste faktiskt inte riktigt varför hon var här. Hon var en strövare, ensam sådan. Hon hade inte mycket för sig, men hon behövde ta sig över bergen för att finna den mat hon sökte. Så instinkt och instinkt. Hon vet helt enkelt inte vart hennes plats i denna världen är någonstans. Den är ganska svår funnen kan hon tycka. 
- Jag har ingen plats i Numoori. Jag är evigt bannad att vandra förlorad mellan er och min egen värld. 
Hennes röst var en aning tyngd av sanningen hon talade med. Hon hörde inte hemma bland dem. Bland de levande, men samtidigt fann hon ingen ro eller plats bland de levande döda. Hon var för evigt dömd att vandra ensam. Hon var ibland alldels för uppe i vardagen för att reflektera över hur olycklig hon var. Ändå fanns det inget att göra åt saken. Det hon drevs av var att en dag förgöra de av hennes egna. Nattens barn.

Han tittade forskande på vargen framför honom. Mörkret som omgav henne påminde honom om de mörka skepnader som vandrade i den värld han kom ifrån. De var ursprungligen vanliga vargar som korrumperats av makten den mörke givit dem för flera årtusenden sedan. De var förvridna av makt och mörker, ständigt omgivna av en aura av terror som påverkade alla utom de allra starkaste. Deras kött var odött, varken dött eller levande och de var fast i en halvvärld av skuggor som varken var upplyst av solen eller lämnats i totalt mörker. De var kraftfulla och fruktansvärda, för evigt slavar åt mörkret. Kanske var de mörka skepnaderna främlingens motsvarighet, även om många olikheter också tyckes finnas. Hon såg inte mycket äldre ut än en ungvarg. Vital och smidig med vackra, rena linjer. Men någonstans i hennes ord tyckte han sig höra ett sinne äldre än vad det yttre speglade. Ett sinne mer komplext än en ungvargs stundtals vilsna medvetande.
   "Är det ensamt?" Den mörkes stämma var lugn men allvarlig och han släppte ej honan med blicken. Han visste att hon kunde förgöra honom närhelst hon kände för det. Hon var stark och av hennes mörka närvaro att döma inte den mest godhjärtade. Med försvagat sinne och kropp skulle han inte stå en chans. Men detta var ej en ytlig fråga ställd med framfusighet för att undvika sin egen död. Den var uppriktig och svaret låg i hans intresse. För trots den bisarra situationen och med vetskapen att han kanske skulle dö här, så kunde han ej låta bli att känna att de två var mer lika än man kanske kunde tro.

[Min kunskap om vampyrvargar är lika med noll så jag har ingen aning ifall de förblir lika unga i sinnet oavsett ifall kroppen åldrande stannar upp. Jag utgick ifrån att sinnet mognar eftersom de trots alls lever läääääänge och nog borde de väl bli lite visare med tiden. Eller? xD Annars kan jag ändra ifall detta är helt fel.]

[Du har helt rätt i att de utvecklas mentalt men inte kroppsligt just på grund av att de lever och frodas, även om kroppen inte gör det ;) Hon kan dock verka en aning valpig ibland då hon vill att andra ska tro det ;D]

Vargen framför henne påminde henne inte om något, han var inget hon tidigare skådat. Annorlunda, ack så annorlunda. Det fascinerade henne något enormt. Det kändes som om de fanns så mycket där, på insidan att ta reda på. Han verkade av större värde för henne levande än död helt enkelt. Fast å andra sidan var Amanita inte direkt den som inte skonade liv. Hon höll sig strikt undan de flesta vargar och mord. För det mesta "tuggade" hon bara lite, lät de svimma av och sedan lämnade hon dem i ett skick där de kunde återhämta sig och överleva. Hon hade helt enkelt lärt sig kontrollera mängden gift som tog sig in i vargens kropp. Där med var de avsvimmade tills giftet tagit sig igenom systemet och ut ur det. De kanske var lite slöa några dagar efter, men de överlevde trotts allt. Hon var en vänlig själ, för det mesta. Men även hon hade mörker inom sig som fängslade hennes sinne då och då. Hanen talade igen. Det lät mer eller mindre som om han visste vad han talade om. 
- För det mesta.
Svarade hon ärligt. För många kunde det betyda inte speciellt mycket, men om hon träffade en vettig själ var 5.te år så kanske de skulle förstå att för det mesta, var verkligen det. Hon hade inte sett Malvado på evigheter. Hennes bror hade hon ännu heller inte vågat söka upp, inte heller Kyoko igen. De var inte en del av hennes liv längre och hon höll sig gärna undan dem så mycket som möjligt. De hade ett eget liv att leva. Hon hade sitt. Hon höll öronen fullt fokuserade på hanen och blicken lämnade aldrig hans. Även om mötet var en aning spänt så såg hon ut att vara avslappnad, men fokuserad. Som om hon inte räds något alls i denna värld.
- Ni varg utan namn. Vad är er plats i världen? 
Hennes ord refererade egentligen inte till Numoori. Han var alldeles för unik, vacker för att tillhöra detta land av konstigheter. Han var stilren, skapad av en speciell konstnär kan man tycka. Hon fann enkelheten vacker, mest för att hon själv inte var speciellt säregen. Tack vare vissa förfäder och udda gener som slagit igenom. De är hon evigt tacksam. Hon hade även kommenterat de faktum att hon blottat sin själ och namn för honom, även om han inte gett henne respekten tillbaka. En viss irritation hade även hörts i hennes stämma under de första orden i meningen.

Livet och åldrandet var påtagligt i detta land. I Isiloth var han alltid omgiven av sina egna och även om han genom de flyende åren fått sörja många vargars död så hade han aldrig känt sig ensam. För trots de dödligas bortgång så fanns alltid hans egna kvar. Här var det annorlunda. Det fanns inga Eldars här och det påminde honom om vad han faktiskt var. Vad hans omgivningar var. Några år var inte mer än en blinkning för Erathor. Kanske var det den ensamhet han nu kände som lett till hans föregående fråga. På senare tid hade ett mörker börjat gro inom honom, en bitterhet som fått honom att bli något kyligare än vanligt, mycket på grund av den ständiga frustrationen av att inte kunna minnas. Han var inte säker på om det var det mörkret eller bara ensamheten som fick honom att på något oförklarligt sätt finna sitt sällskap av intresse. 
   "I en värld som ständigt åldras och dör när man själv förblir den samma ..." Orden dog ut, förblev osagda. Men det var nog tydligt vad han menade. Ensamhet. Blicken lämnade varghonan och svepte över omgivningen, som för att studera dess märkbara mortalitet. "Jag har själv känt det." sade han något frånvarande, försjunken i tankar. Hennes fråga som följde fick honom att rikta uppmärksamheten mot henne igen. Vad var hans plats? Det skiljde sig ju så från olika världar. Hans tidigare titlar hade ingen innebörd här. Och var verkligen högste befälhavare över sitt lands trupper eller en simpel vandrare här i Numoori det som definierade hans plats? Hemma talade de om att han var ett barn till fullmånen, någon som tilldelats styrka och vishet i en högre grad. Men själv gissade han att svaret var mer abstrakt än så. Vad innebar det egentligen, att han skulle vara ett fullmånens barn? Han gillade inte detta påstående. Inte heller ansvaret som följde. Han kände sig varken speciell eller starkare än någon i hans närhet och slösade sällan tid på att fundera kring det. Trots att tid var allt han hade. "Ni ställer frågor jag själv inte kan besvara, främling." Det fanns en svag antydan till ett litet leende i hans mungipor men det försvann lika snabbt som det uppkommit. "Mitt namn är Erathor af Séragon ..." började han. Det fanns ingen anledning till att dölja sitt namn, inte heller fanns det någon baktanke med att han väntat så länge med att presentera sig. Stämningen och mystiken som tycktes omge de två hade helt enkelt fått honom på andra tankar. Vilket var ovanligt för honom. Men sedan så befann han sig också i en ovanlig situation. "... och min plats här i världen, den varierar utifrån vem som frågar. För mig förblir den alltid lika förhöjd i dimma."

Amanita satt stilla, tålamodet som hon byggt upp genom åren var väl användbart. Nyfikenheten slet inom henne, men mystiken i lyften var allt för spänd för att hon skulle hasta ut hans svar och ord. Mörkret låg tätt omkring dem, hade det inte varit för det mulna vädret hade månen kastat sitt sken över natten. Ack hon saknade de nätter månen stod full och lös upp hennes annars så mörka nätter. Att få se lite ljus i denna mörka värld hon annars levde i, dag ut och dag in. 
- Hur? Vad är du? 
Sa hon då han talat klart. Hon förstod inte. Han luktade fullt levande, hans hjärtslag, blodet. Det var helt klart en varg som kunde se dagens ljus. Var han en levande död återvänd till livet men fått behålla åren som belöning? Hon förstod inte. Hon nickade. Namnet lade hon på minnet. Erathor af Seragon. Ett längre, mer unikt namn än de flesta bar på. Hon undrade varför.
- Du är inte en av nattens varelser. Erathor af Seragon. Så vad är du?
Hennes röst var spänd i väntan på ett svar. Hon ville veta. Men hon förstod att hennes iver ganska snart skulle ta över. Trotts det satt hon stilla. Såg ut att kontrollera sig perfekt till det yttre. Men monstret inom henne kämpade alltid efter att slå sig fri, den slutade aldrig kämpa. Aldrig. Amanita hade haft tid att träna, hade haft tid att lära sig kontrollera sig själv och acceptera den del av sig själv som hon så länge hatat.
- Kanske din plats i Numoori visar sig snart. Du får helt enkelt sluta leta efter den. 

"Jag kommer från en värld långt bortom denna ..." började Erathor och kunde inte undgå att kasta en blick upp mot himlavalvet. Det var inte förrän nu han lade märke till att den tidigare fullmånen som kastat sitt bleka sken över berget nu gått bakom dunkla moln. Det var märkligt men kanske inte fullt ett så märkligt fenomen som främlingen framför honom var. Trots mörkret och den skrämmande auran så fascinerades han av henne och hennes mörker. "... i ett land där ingenting blir gammalt eller dör, där jag och min art med rätt kan bära vår odödlighet." fortsatte han och mötte hennes blick. "Men jag är ingen okroppslig ande, inte heller är jag övernaturlig. Jag är bara en av många som försetts med långt liv." Medan han talade slog han sig ned framför honan. Han var inte den som gillade att tala allt för mycket om sig själv och snart hade han tankarna fäst på varginnan framför sig. En kontrollerad nyfikenhet vilade inom honom, en Eldars nyfikenhet. Vad var hon? Mer än en mörk siluett i den levande världen. Någonstans så kände han ej behovet av att fråga, hon visste förmodligen redan - hörde säkert hans tankar. Och vad är ni, barn av natten? Han tittade forskande på henne med lugn och intensiv blick och ett litet men omedvetet leende kunde skymtas i hans mörka anlete.

- Fascinerande.
Orden sipprade genom hennes käftar utan att hon kunnat hindra det. Hennes ögon lyste som ett barns på julafton. Hon ville veta med om dem, dessa varelser som var varken Lejon eller Lamm egentligen. Visst han luktade som mat, beteende sig som det. Men han kunde leva, väldigt väldigt länge. Hon hade hittat något i livet som gick att studera, som avvek från det normala. Det var något nytt för henne och hon beundrade tanken att kanske lära känna någon av dessa varelser. Dela natten med någon som kanske inte skulle försvinna så fort hon drog ett andetag. Det var så korta liv lammen hade. Hon räds varje dag då Malvado skulle ta sitt sista andetag och ändå försökte hon ignorera det. 
- Hur gammal är ni?
Frågade hon sedan. Hon undrade om hon delade samma årgång som henne själv, eller om han var än äldre? Hon såg föga intresserad ut, samtidigt som hennes mörkblå päls skimrade lätt i en ljusblå ton kring spetsarna av stråna. Det skvallrade svagt om det element hon en gång burit. Den blå elden hade varit hennes att kontrollera och hon saknade den dag ut och dag in.

"I 342 år har jag vandrat i denna skepnad." svarade han henne utan vidare betänksamhet och blickade ner på sina tassar. Han skulle aldrig glömma sin ålder ty hans sinnen var för skarpa för att glömma. Ändå så sköt han ofta undan det, försökte att ej fundera så mycket kring det hela; vad som förändrats och vad som försvunnit från hans liv. På så sätt var han okomplicerad. Ändå fanns det individer som levt det dubbla. Hur de stod ut förstod han inte. Själv var han en krigare, en krigare och befälhavare som var för upptagen med sin uppgift för att begrunda sig själv i sorg och vemod. Av uppenbara orsaker levde krigarna normalt inte lika länge som resten, vilket kanske kunde ses som en fördel. Men tiderna var annorlunda nu. Erathor var inte upptagen. Här var han var en simpel vandrare med ingen annan än sina egna tankar som sällskap. 
   Under tystnad studerade han henne. Han kände sig bunden till den mörka honan på ett sätt han aldrig upplevt med någon annan han träffat i detta land. Kanske var det faktum att de var lika varandra samtidigt som de var totalt olika. Eller var det endast honan som förvillade honom och hans tankar med sin makt? Han kände ett vemod hos henne. Det kunde mycket gärna vara en falsk utstrålning för att föra honom bakom ljuset, men han kunde inte förbise det intryck han fick. Den viskade om rädslan att förlora de som stod en nära. Det var en bisarr tanke att de både skulle överleva de flesta här. Vänner, fiender, älskade ... alla skulle de tyna bort medan de skulle förbli desamma. På ett underligt sätt var det som en avdankad och klichéartad kärleksroman. Förevigt skulle de bevandra marken under deras tassar, om än på avlägset håll - men aldrig riktigt lämna den ena eller den andre helt ensam.

[Haha, snacka om flummigt!]

[Haha inte flummigt bara AWESOME!]

Amanita förblev tyst en lång stund då hanen talade om de långa år han vandrat på denna planet. Hon försökte komma ihåg hur gammal hon själv var, men hon hade slutat räkna. Det var inte lätt när man inte kunde gå ut om dagarna att hålla koll på hur många dagar som förbi gick hela tiden. Men ett som var säkert var att hon inte var 18 längre. Mörkret tryckte i hennes själ, men hon höll monstret tillbaka. Alltid, varje dag var en ständig kamp, även om kampen blivit lättare med tiden. I början hade hon haft det svårt, mycket svårt. 
- Du må vara äldre, men även jag kommer se dig falla en dag.
Sa hon sedan, nästan mumlade. En aning bittert. Hon visste att även om han kunde leva länge var det inget emot den livstid som Amanita bar på. Hon skulle inte dö, någonsin. För även om hon dog hade hon resten av evigheten att spendera i Chaibosgrottor. Det fanns ingen utväg för henne, ingen alls. Det var därför hon meningslöst vandrade runt i världen. Hon hade inget här att göra egentligen. Hon hade ingen att dela världen med. 
- Nattens barn lever, eller plågas i evighet. Även om jag dör får jag aldrig frid. 

"Det betvivlar jag inte." Han slog sig nu ned på det kalla underlaget. Kort därefter skingrades de moln som mörklagt det övervakande ögat - fullmånen, och ett blekt sken kastades över de två. Erathor frångick från att vara en helt kolsvart siluett och nu skymtade man de rena dragen i hans ansikte. De mörkblåa ögonen med de blodröda stänken kastade en snabb blick upp mot månen. Ett tyst välkomnande från hans sida var vad det var. "Jag har lurat döden en gång." Rösten var mörk och lika melodiös som alltid. Kristallklar i natten. "Och jag lär inte komma undan med det en gång till." Det fanns ingen anledning för honom att försöka uppmuntra henne och han tvivlade starkt på att hon yttrade lögner om sitt kommande öde. De var brickor i ett ändlöst spel; han befann sig i en ständig gråzon mellan ljuset och mörkret medan hon var fast i mörkret. De hade redan sina fasta platser i eftervärlden som stod redo när tiden väl var inne. Det var ingenting man kunde påverka, endast acceptera. 
   "Tror ni att ni överlever månen också?" frågade han och mötte varghonans blick. Han visste inte ens vad hennes relation till månen var, men själv hade alltid sett henne som sin ständiga följeslagare. Oavsett tid så hade hon förblivit densamma.

Hon log svagt emot honom då han svarade henne, utan minsta tvivel i varken ord eller stämma. Han förstod. Det var ytterst få som faktiskt gjorde det. Hon kände sig nästan accepterad. Hon kände sig lugn, trygg och för några korta sekunder kände hon sig helt fri från monstret som lurade inom henne och en lättnad slog henne som ett slag i huvudet. Hon andades ut och även om friheten endast varit några korta sekunder kände hon sig otroligt tacksam. 
- Kanske inte. I vilket fall behöver du inte oroa dig över frid efter döden.
Sa hon och nickade åt honom. Han hade något att se fram emot när hans långa liv var över. För första gången i någons sällskap kände hon sig ändå ung. Om man bortsåg från Demitri. Den gamla slängtrasan var väl några tusen år. Men hans sällskap var aldrig uppskattat vilket var stor skillnad emot det sällskap hon hade nu. Han var artig, respektingivande och väldigt intressant. Någon som var värd att lägga ner tid på helt enkelt.
- Kanske. Hon är alltid där, det är synd att hennes strålar inte är lika värmande som solens. Sol är mycket saknad. 

"Jag antar det." sade han kort utan att ge det hela någon direkt eftertanke. Det fanns gott med individer som grubblade kring vad som väntade dem efter att livets låga slocknat. Ofta var det just det grubblandet som tog livet av dem, åtminstone inom hans egen art. Honan framför honom verkade modfälld, verkade inte se mycket mer än det mörker som härskade i världen. Det mörker som också vilade inom henne. Det fanns ett medlidande hos honom. Ett medlidande som inte borde existera och därför lät han heller det inte speglas i hans yttre. Han såg oberörd ut. Men hennes vemod fascinerade honom, lika mycket som hon själv gjorde. Hon var intressant, annorlunda. Mörk. Han var tvungen att vara aktsam så han inte föll i hennes grepp. Trots den vetskapen så kände han sig lugn. Han hade kontroll över både kropp och sinne och kände sig ovanligt stark denna natt. Kanske var det fullmånens förtjänst.
   När hon talade till honom, besvarade hans fråga, kände han en samhörighet han inte känt på länge. Det verkade bekant men ändå totalt främmande. Som om hon påminde honom någon han höll nära. Någon han inte ens kunde komma ihåg. De förvirrade förnimmelserna sköt han åt sidan, försökte stilla sitt sinne med att dra ett djupt andetag. Lungorna fylldes med den kyliga luften och han kände sig stärkt på nytt. "Jag kan förstå varför, solen är mycket vacker." konstaterade han med en kort nickning innan han lät tystnaden omfamna de två. Det var någonting med den där tystnaden som han alltid gillat. Den talade utan ord. Den var tydlig. Slutligen bröt Erathor nattens stilla tystnad. "Ni fascinerar mig." sade han med en allvarsam men uppriktig stämma och lät sina spräckliga möta honans olikfärgade ögon.

[Jag borde sluta med dessa nattliga inlägg, fattar knappt vad jag skriver HAHA 8D]

[Dina inlägg är bra, dag som natt! Haha bara att fortsätta med nattflummet, det är roligt och spännande att läsa! ;)]

Amanita log snett då han svarade. Hon tvivlade inte på att han skulle få sin frid då den dagen kom när han passerade förbi. Han hade levt sitt liv och ett långt sådant redan nu. Det intresserade henne. Skulle han leva lika länge? Skulle hon kunna dela en halv livstid till med denne, att få möta, lära känna någon men inte behöva släppa taget så fort hon hunnit andas ut. Det var så det kändes med Malvado. Han började bli till åren och ändå hade de känt varandra nu väldigt länge. Sedan de tidigaste stadiet av hennes förvandling. Han var den som lärt henne kontrollera sig själv. På sätt och vis. Men han skulle tyna bort med vinden likt minnena av alla andra. Hon funderade dagarna ut och in om förvandlingen, men hon ville aldrig någonsin kasta denna förbannelse över någon. Aldrig. Hon hatade sig själv tillräckligt för att redan låtit det ske. Han avbröt hennes tankar och hon ryckte till av överraskningen. 

- Jag minns knappt. 
Sa hon sedan och log en aning generat. Det var så sant som det var sagt. Det Amanita mindes från sin tid som levande var minnen av händelser, möten med vargar, känslor. Hon minns knappt den värmande känslan från solen i ryggen då de passerade öknen. Det var en hemsk tanke, men hon kunde inte minnas. Det var underligt att tänka över det, men det var som en grumlig sörja. Kanske hade hon förträngt solen, med tanke på vilken smärta den orsakade henne när den väl var framme. Hon räds dess sken och gömmer sig som en valp med svansen mellan benen så fort den närmar sig himlavalvet. Hon fnös kallt. Hon var en patetisk varelse. Hennes styrkor var uppvägda med en större svaghet och hon ville allt annat än att vara det hon var. Vampyr. Hans fråga var åter igen förbryllande för henne och öronen spetsades var på hennes ögon började glittra i nyfikenhet. Hon förstod verkligen inte hur.
- Hur kommer det sig?

"Hur det kommer sig ..." började Erathor eftertänksamt och reste sig samtidigt upp på de resliga benen. Kroppen kändes rastlös och han kunde inte sitta längre. Inte heller hade han något konkret svar på hennes fråga. Han vandrade bort till bergets kant och blickade ut över det mörka landskapet som bredde ut sig nedanför honom, kände hur svala men varsamma vindar slog emot han ansikte. De glödande ögonen, djupt mörkblåa som det nattliga himlavalvet befläckat av blodrött, hade en nästintill frånvarande glans över sig när han var försjunken i tankar. Varghonans existens lämnade dock aldrig honom. Det gick inte att förbise hennes närvaro bakom honom. "Ni är bekant för mig samtidigt som ni är totalt främmande, Amanita." talade han ut i natten efter en stunds tystnad. "Er inre strid som ni för mot er själv intresserar mig, får mig att vilja veta mer." Han sneglade bakåt mot honan som satt bakom honom. Hans blick viskade om den nyfikenhet som vilade inom honom - en Eldars nyfikenhet. Samma nyfikenhet som gjorde att han ofta upplevde andra arter mer intressanta än individer av hans egen släkte.

Amanita fokuserade helt på hanen, hennes blick, öron och hela hennes uppsyn talade för att hon var intresserad av vad hanen hade att säga. Han var en intressant varelse. Ett lamm som övervann gudarnas lag om livets längd. Det var intressant att de lät honom leva här. Kanske låg hans ursprung långt tillbaka rean i Numoori? Men att de försvunnit härifrån. Hon visste inte. Hanen talade igen, hon inväntade spänt de sista orden. Hon funderade och satte allt på plats. 
- Min inre strid.
Mumlade hon en aning för sig själv. Hon undrade vad han menade egentligen. Kunde han se mörkret? Det hemska rovdjuret som ständigt kämpade för att hon skulle tappa kontrollen. Nåja. Hon hade haft tid att kämpa emot och i dagsläget var det nästan inget att kämpa emot alls. Hon var stark och höll kontroll på det mesta. Man kunde nästan kalla henne för kontrollfreak, men det var det ända som höll henne intakt. Höll henne kvar som varg och inte som monster. 
- Jag har rätt bra koll på min inre strid om jag får säga det själv.
Sa hon och log retsamt emot honom. Nåja annars skulle han inte sitta här och diskutera, han skulle snarare behöva försvara sig för att ha livet i behåll. Vilket de båda säkerligen vet skulle vara förgäves näst intill. Hon var stolt över sig själv och det syntes tydligt, det var inget hon hade en anledning att dölja för andra. Absolut inte för de små lammen heller.

"Min inre strid." upprepade varghonan. Erathor nickade och bekräftade hennes ord med ett knappt hörbart hummande. Det var någonting med henne som höll honom kvar i bergen trots att benen ville styra honom vidare. Kroppen förblev stilla. Fortfarande stående vid klippkanten med ryggen mot henne studerade han den mörka gestalten i sin vänstra ögonvrå. Han drog på munnen åt hennes nyligen yttrade ord och åt säkerheten hon levererade dem med. Det fanns en glimt i hans ögon som viskade om att han trots allt uppskattade hennes frimodighet. Han kunde inte förneka att hon fått honom övertygad. "Och det hyser jag inga tvivel om heller." Blicken fördes tillbaka till landskapet som bredde ut sig nedanför honom och bergen. "Hur blir det om några sekel? Är ni lika motståndskraftig då?" frågade han besinningsfullt. Det var inte en fråga ställd för att förolämpa - endast en uppriktigt undran. Trots fast i en vital kropp så kunde man aldrig förutspå sitt framtida sinnes välbefinnande och styrka.

Hon funderade, lyssnade och log svagt emot honom då han talade. Nej hon tvivlade heller inte på sig själv längre. Tiderna kändes enkla, men ack så mycket mer ensamma. När kampen alltid funnits där hade hon istället kämpat med att hålla sig undan sällskap. För det mesta. Just för att inte trigga fram något. Men nu. Nu var hennes kontroll i perfektion. Nu försökte hon bara hålla fast vid känslan och hennes liv. Hon hörde hans fråga och blickade undan samtidigt som hon reste sig upp och tog plats alldeles bredvid hanen istället. Tittade inte på honom utan slog sig ner och blickade ut över bergen istället. Hon log fortfarande svagt och tog sig tid att välja rätt ord för ett svar.
- Jag vet inte. Jag måste erkänna att fler och fler minnen faller undan. Endast de starkaste återstår. Min kamp har förändrats. 
Sa hon sedan. Det var sant. Hon hade ingen aning om hur det skulle se ut om ett sekel eller två. Kanske hade hon förglömt sig själv? Kanske skulle hon bli ett med monstret inom henne. Ett kontrollerat monster uppäten av mörker och förödelse. Hon vågade knappt hoppas på att hon var samma individ som denna natt. Nej det var alldeles för naivt att tro att allt skulle förbli bra. Hon vände sedan blicken emot hanen igen. Hon hade fångat upp vissa signaler och flinade svagt, smått elakt emot honom innan hon valde att öppna käften igen.
- Nå, bråttom någonstans Erathor?

När den mörka varghonan slöt upp bredvid honom gav han henne en snabb blick innan han fäste blicken framför sig igen. Han lyssnade uppmärksamt på hennes ord och öronen vinklade sig då och då i ren reflex av hennes stämma. Hade han bråttom? Benen ville röra på sig, ville röra sig österut, följa bergen. Han kunde inte undgå att känna sig otålig och det retade honom något att han inte kunde kontrollera det till fullo. Vad var det han sökte? Hade han verkligen bråttom eller var det endast vandraren inom honom som var otålig? Erathor var inte säker. Hans sinne försökte tala om någonting för honom. Han hade sina aningar om vad det gällde men inte vad som skulle bli sagt. Hennes fråga fick honom därför att le, just eftersom han inte riktigt visste vad han hade bråttom inför. "Tydligen." sade han uppriktigt medan leendet fortfarande visade sig. "Det finns platser jag behöver besöka, det är åtminstone vad min instinkt säger mig." Han sneglade mot Amanita och kunde inte låta bli att dra på munnen något åt sitt svar. Det lät så svävande, till och med för att vara honom.
   Erathor blickade upp mot det mörka himlavalvet och det övervakande ögat som spred sitt bleka sken över bergen och de två varelserna. Det var stjärnklart och nästan överväldigande, trots att han skådat samma motiv i så många år. Kändes det inte som om han stått här i en evighet? Som om natten varat i en evighet? Först nu slog det honom. Men det gjorde detsamma, han gillade natten.

Kristallön? Erathor hade ingen aning om vad det var för en plats. Inte heller valde han att fråga. Hans tassar skulle förmodligen föra honom dit en dag. Om några månader, om några år ... det gjorde det samma. Han hade tiden till sitt förfogande, även om det fanns saker han var tvungen att uträtta först. När Amanita yttrade hans namn fäste Erathor blicken vid henne. Bemötte varginnan med ett subtilt men värmande leende. Det såg inte ut att höra hemma på hans annars så allvarliga anlete. "Om ni hoppas, så kommer det att besannas." Blicken gled upp mot månen igen. Hans eviga följeslagare och ledljus. "Förr eller senare, om inte ännu senare än det, kommer våra vägar mötas." konstaterade han. Det tvivlade han ej på för en sekund. Den som ville bli funnen, blev funnen. Och den som ville finna någon ... Erathor slöt blicken för en kort stund och drog på läpparna. Han och hans ständiga tankar. 
   Den högresta kroppshyddan passerade den något mindre feminina kroppen. En knapp decimeter hade skiljt dem åt men ändå kunde han ej uppfatta någon värme från hennes kropp. Inte heller svepte hennes doft förbi honom. Det var som om hon ej existerade, även fast hon satt där, nu snett bakom honom. Hon var odöd, varken död eller levande men ändå föreföll hon sig vacker och trollbindande. Levande, fast ändå inte. De blåröda var riktade mot bergen som slingrade sig bort mot öst. Det var dit han skulle. Han skulle vandra längst med bergskedjans södra sida. Det var vad hans instinkt sade honom. Erathor tittade bakom sig. "Ni är en fascinerande varelse Amanita. Jag betvivlar inte att ni finner mig om det är det ni vill." Han gjorde sig redo för ett farväl. Ett farväl han ännu inte visste hur länge det skulle vara.