Hoppas. Ordet var så bekant, men så betvivlande. Hon hoppades inte på något längre. Kanske hade han rätt, men hon tvivlade ändå. Skulle hon vilja se honom så skulle hon finna honom. Det hade inte med hopp att göra, snarare beslutsamhet. Han kunde väl inte vara så svår att finna? Alla dessa år hade hon aldrig missat en natt av de som hon velat möta Malvado. Hon hade det helt enkelt väldigt lätt för sig, med förstärkta sinnen var allt möjligt. 
- Förr eller senare. 
Sa hon bara och log svagt. Han passerade henne och efter det reste hon sig upp. Det han sedan sa stämde helt med vad hon tänkt över tidigare. Det var sant. Ville hon så skulle det ske. Hon tog alltid tid på sig, kanske hade han glömt henne tills dess? Men hon hoppades att hans steg skulle leda mot kristallön en dag. Det var en plats en varg som han verkligen skulle uppskatta att uppleva. Trodde hon, i alla fall uppleva platsen från hennes synvinkel. Det var något hon ville dela med sig av.
- Låt oss inte säga farväl, låt oss säga, tills vi ses igen.. 
Sa hon och nickade respekt fullt emot honom. Det var en speciell varelse, en varg av annat ursprung. Han var lika fascinerande för henne som hon var för honom. Skulle det alltid förbli så? Skulle spänningen släppa, försvinna? Vad skulle de tala om när allt hade blivit sagt. Amanitas tankar på framtiden var en aning före sin tid. Ack hon kunde inte låta bli, då hon trotts allt hade all tid i världen.
- Vi ses.
Sa hon och fnittrade till med ett brett leende och försvann sedan i en hastighet som var svårt för en vargs öga att uppfatta. En vind hade svagt dragit förbi och hennes försvinnande blev därmed en aning mystiskt. Likt vampyrer är. Även om hon må vara väldigt olik de andra.

Hennes ord låg fortfarande kvar i luften när hon försvunnit. Hon hade nästintill upplösts av mörkret när hennes tassar burit henne över berget i en hastighet ingen levande varelse tycktes besitta. Ensam stod han kvar, fortfarande med blicken riktad bakom sitt där hon bara några sekunder tidigare suttit. "Tenn omentielva enta." viskade han i lågmäld stämma efter henne. Vi ses. 
   Kanske skulle vinden vara på hans sida denna fullmånsnatt och föra orden vidare till den mörkblåa varginnan. Vart än hon nu var. Ett svagt leende uppenbarade sig på de svarta läpparna innan Erathor riktade blicken framåt. Ögonen fullkomligt glödde av äventyrslusta. Benen värkte av otålighet. Öst var det. Och med de orden ekandes i huvudet satte han av i galopp. Lät de starka benen och den flexibla ryggen bära honom över bergskammen, lätt dansande över stenblocken. I sällskap av månen och den kommande gryningen.

[AVSLUTAT]