Hösten som härjade i landet hade som alltid sitt grepp om den färgstarka skogen. Willow dansade runt bland löven och fick dem att flyga åt alla håll, snurrade runt bland dem och såg hur de långsamt fördes nedåt av dragningskraften med luftens motstånd. Även då hon for runt såhär kändes det som att världen gick långsamt. Utan problem kunde hon avgöra exakt vart löven skulle ta vägen och fånga dem i munnen. Även om de ibland klibbade fast i gommen på henne så fanns det inte mycket spänning att få ut av den här aktiviteten. Inom henne växte en rastlöshet som snart inte skulle kunna tyglas längre. Visst kunde hon dansa runt här, smita iväg från träningarna och hoppa mellan träden, men hennes kropp och kanske framförallt hennes själ krävde något mer. Hon hade lämnat löven bakom sig och övergått till att med en påhittad rytm och avancerade danssteg ta sig fram i skogen. Upp på baktassarna, en bakåtvolt, landa på en tass.
Ja, visst hade honan koll på kroppen. Hon kanske inte fick den ninjaträning hennes syskon aktivt tog en del av men hon höll sig själv i trim. Hela det här med krafter o att lära sig tekniker var bara inte hennes grej. Hon hade sedan länge ryckt på axlarna och accepterat det.

[Terra]

Löv klibbade i hennes fäll. På håll såg det ut som att honan lekte. Som om hon var uppslukad av sig själv så som det hör ungdomen till. Den spensliga tonårskroppen kunde lura vuxna vargar att tro att honan helt saknade erfarenhet av vad som väntade henne, ute i Numoori. Det gjorde hon också. Terra hade levt i varma färger, trygg här i skogen som alltid var höstens. Ungvargen kunde omöjligt begripa vad som fanns bortom trädgränserna. Men hon anade. Fantiserade om det, mer än ofta. Längtade. 
Silverkroppen snurrade och hoppade, dök och voltade om vartannat. Jagade upp löven som blev lika mycket mål som hinder att akta sig för. Rörelserna hade sett imponerande ut om dem inte verkat så självklara. För på håll såg det ut som att honan lekte. Stod man nära inpå såg man kontrollen. Hur friheten i steget saknades. Honan var ännu oförmögen att släppa taget. Som om hon memorerat varje förflyttning men inte kunde dansa ett enda steg. Det här var inte på lek. Träningen var alltid på allvar, helig till och med. Aldrig med ett leende. Något brann dock bakom allvaret i hennes stålgrå ögon. En blygsam passion. Ett till blött löv fastnade i pälsen, blev som en liten gyllenorange tatuering på hennes kind. En sträv utandning ljöd från honan. I en halv sekund blev hon stående på baktassarna, just redo att göra en bakåtvolt. Istället planterades alla trampdynor i marken igen. Intensivt lyssnade hon till sina egna hjärtslag. Pulsen var förhållandevis långsam, träningen gav successivt resultat. Men den kunde bli bättre. Hon kunde bli bättre. 
Terra satte av så att löven dansade i hennes ställe. Löpte med långa steg. Varierade mellan att studsa i sicksack mellan stammarna och rask promenad och spurt över gräset. Meditation och intervaller låg högt på listan över favoritområden att träna på. Hennes ljusa öron klippte hela tiden, aktivt lyssnande. För det var viktigt att inkludera så många sinnen som möjligt, inte bli för fokuserad på benen eller himlen eller doften av vad som än kunde vara en distraktion. Ändå kunde ungvargen inte ta blicken ifrån henne när gestalten väl fångats på näthinnan. Willow. Ett leende spräckte hennes allvarsamma mask. Syskonen kändes ibland som hennes enda svaghet. Samtidigt som den allra största av styrkor. På impuls ändrade honan genast riktning med systern som mål. Hon brydde sig inte om att smyga, rusade bara med sitt flin och sina snabba tassar rakt emot henne utan att sakta ner. Skulle hon slira rakt in i syskonet? Antagligen. Var det avsiktligt? Antagligen.


OFF: korvinlägg. Medinaaa<3

Om systern såg ut som att hon lekte så såg Willow ut som det exakt motsatta. Det fanns en intränad precision i hennes rörelser, men kom man nära såg man att det även fanns den där tonen av tappad kontroll. Varje rörelse överdrevs lite extra, hon släppte lös. Och hon var helt inne i sitt. Det kanske var hennes största svaghet, nackdelen med att planka från träningarna, att hon blev så inne i saker att hon tappade fokus på omvärlden. Slav under sina impulser. Så när systern kom slirande märktes hon inte för än det var för sent, och den bruna honan nu åter ståendes på bakbenen blev meddragen till marken av den silvriga systern. Hon tumlade runt och landade sedan på tassarna igen. Såg på systern med glödande röda ögon. Hennes syster var kanske den enda hon inte kunde stänga ute, de andra kunde hon ignorera men Terra var något annat. Det var en extremt skicklig ninjavarg hon såg framför sig, och ibland var Willow avundsjuk på det. Ibland kände hon sig underlägsen. Men samtidigt tyckte hon om sin syster.
"Terraaa"
Utbrast hon med lika mycket irritation i rösten som skratt. Svensen slog bakom henne och huvudet började åter gunga efter en takt som ekade i hennes huvud.

[Att vi lyssnar på samma musik bådar gott för vårt liv tillsammans <3 Kommer äga att bo med dig <3]

Dunder och brak. Två blöta tonårspälsar. I tumultets mitt hördes skratt. Terra hade låtit sig dras med i fallet hon så förnöjsamt orsakat, dock hade hon nyttjat rörelsemomentet för att rulla rakt upp på tassarna igen. Blixtrande silver mötte glödande rött när hon okynnigt såg på sin syster. Ruskade på kroppen så att vattendropparna föll som pärlor ikring henne. Att systern var i stänkzonen tänkte hon inte ens på. Med spelad förlägenhet lade honan sina beigea öron mot nacken när hon hörde sitt eget namn. Satte sig och kurade ihop sig i en låtsat skamsen boll. Mös i efterklangen av Willow's irritation som var lika mycket skämt som hennes egen hållning. Försiktigt höjde hon huvudet så mycket det gick när hela kroppshyddan var så ruskigt hopdragen och kikade på sitt syskon under ögonfransarna. Det såg nästan ut som att hon skulle börja yla. 
"Willooow", sjöng hon tramsigt och knep ihop ögonen för extra effekt. 
Det ena ljusa ögat öppnades parallellt med att de mörka läpparna pressades samman. Sedan brast hela charaden i ett fnissande och kroppen vecklades ut i stående igen. Återfick sin avslappnade om än samtidigt kontrollerade hållning. Intresserat betraktade Terra syskonets guppande huvud. Ungvargen kom på sig själv med att försöka hitta hennes rytm med egna huvudgung, men som vanligt förgäves. Honan avbröt genast rörelsen. Ibland påverkades hon av det mer än hon ville, att kunna se den men inte höra. Musiken den vilda systern alltid verkade bära med sig, som om den var en del av henne. Det fanns en komplimang inom henne ämnad åt syskonet, en komplimang hon ännu saknade mod att uttala. Hon tyckte att musiken och allt det vilda i Willow gjorde henne vacker. Inte bara vacker heller, utan.. Det var till och med svårt för tonårsvalpen att tänka ordet i sitt eget privata sinne, att hon ofta kände att det egna vokabulär var bristfälligt hjälpte inte. Cool. Ja, cool var den bästa förklaring hon kunde ge.
"Visste du att Iris snackar med rävar?" utbrast Terra med ett flin, mest för att distrahera sig själv från sina egna pinsamma tankar.



OFF: Hihi, ja. Bästa livet börjar när vi flyttar ihop <3

Skrattet som lämnade henne var klingade och inbjudande, smittade gärna av sig. Bakbenet sträcktes upp för att klia henne bakom örat, en manöver som vittnade om hennes kroppskontroll, sedan slickade hon sig om nosen och smackade lätt. Blicken sökte systerns och huvudet kunde inte sluta gunga med till naturens melodi. Den som låg så naturligt i allt runtom henne.
Hon och Terra hade den relation som systrar hade till varandra. De bråkade ibland, de var ofta varandra närmaste förtrogna och de eggade upp varandra till sattyg kanske lite för ofta. Hennes blick skiftade ton medan hon betraktade den till stora delar silvergrå honan. Ett litet leende letade sig fram på hennes läppar. De var väl egentligen för gamla för att leka kull, men... Systerns ord avbröt henne. Öronen spetsades och hon sträckte lite på hållningen. Prata med rävar. Gick det ens?
"Wow"
Fick hon ur sig. Men var snabb med att maskera de imponerade orden med retsamhet.
"Vad ska hon hitta på härnäst, bli vän med en hjort o börja käka blommor eller?"
Ett litet skratt, men hon tyckte inte om att prata en syster som inte var där, så hon var snabb med att skifta fokuset till Terra.
"Hur har du fått reda på det då, tjuvlyssnar du eller?"
Innan systern hade den minsta chans till att svara på frågan så sjönk Willow ner i lekställning, nu hade de talat länge nog.
"Jag ska iallafall utforska den här skogen, sån är jag, du borde testa!"
Sade hon och snurrade runt 180 grader, tog sats och kastade sig upp mot en trädstam, kom upp på en gren och började hoppa uppåt. Snart nådde hon en höjd där grenarna bara knappt kunde bära hennes tyngd och utan att titta bakåt så började hon röra sig från träd till träd med smidiga hopp. Det har var ändå en sak hon snappat upp från träningen, allt som gav henne en möjlighet att röra sig snabbare tog hon emot med tacksamhet.

Något osäkert drog över Terra's ansikte då det första ordet lämnade systern. Bara ett ensamt stråk. Precis som syskonets impade uttryck förbyttes av retsamhet blev hennes egen genans ommålad i något lika gäckande.
"Eller så flyttar hon in i ett ugglebo och sätter sig där och hoar", tillade honan fnissande och kröp närmare Willow, som om det hon sa var lika fult som det var underhållande.
Det var det också. Någonstans fick hon dåligt samvete över att skoja om systern, även om det inte var mer än just det, ett oskyldigt skämt. Men göra det när hon inte ens var närvarande och kunde försvara sig.. En fnysning lämnade den bruna nosen som ett vitt litet moln av fukt. Vem försökte hon lura med falsk tröst? Iris skulle inte stå upp för sig själv ens om hon befann sig vid deras sida just nu. Kanske var det dem som skonade henne genom att spilla gliringarna till varandra snarare än över deras sköra syster? Terra ville inget hellre än att sångfågeln som lekte med rävar skulle våga sjunga ut sina gömda tankar och leka med sina syskon. Med sin familj. Men osäkerheten blev frustration där kommunikationen ännu brast.
Så den gråbruna släppte det med en axelryckning åt systerns fråga. Sen var även den här tonårsvalpen nere på armbågarna, kroppen krökt i en båge med en viftande svans i topp. Blicken full av iver, fixerad på vilda Willow. Ett lekfullt morrande rullade genom hennes bröstkorg följt av en ögonrullning som kommentar på orden som lämnat Kigatiken just som hon snurrade iväg. Hon utforskade faktiskt också skogen! Terra jagade med halvhjärtad hastighet men helhjärtat känsloengagemang efter sitt syskon. Skrattade medan hon for upp, upp mot trädkronorna så att barken sprätte. Som om hennes rörelser drog ett sanningens streck under titeln upptäckare honan tyckte sig ha förtjänat. Ibland kändes det som att hon gjorde det mer än någon annan av syskonen. Eller, mer och mer, snarare som att hon effektivt kartlagt varje vrå i denna skog som var deras hem. Kunde alla sådana där hemliga små platser som bara valpar kände till. Samtidigt kunde ungvargen inte undgå att känna att hon missade något. Mycket, till och med. Inte bara för att hon ännu inte lämnat skogen - hon ville vara redo, det var viktigt att vara redo - ännu utan för att det verkade som att hennes syskon såg sådant hon inte såg. Särskilt då honan jämförde sig med Willow. Ibland visste hon inte vem av dem som såg helheten och vem som såg detaljerna.
Försiktigt, nästan med ömhet i sitt steg klättrade och snodde honan sig upp emot trädtopparna. Impulsivt valdes ett träd ut efter en snabb avscanning av grenverket. Terra slängde ur sig ett gläfs för att uppmärksamma systern om att hon förändrat sitt rörelsemönster. Framåt blev uppåt. Inte mer än två tunna kvistar bröts under hennes susande och hon halkade bara till en gång. Med tänderna glimmande i ett triumfens leenden slogs det grå huvudet upp genom lövkronans topp. Löven flög upp och singlade ned kring henne som vore hon mitten av en fyrverkeripjäs. Medan ännu ett skratt lämnade de svarta läpparna och hon skakade fukten ur pälsen kikade hon iväg över landskapen som var lika mycket grannar som främlingar. Snodde runt på stället där hon stod upprätt på tå med framtassarnas klor djupt nedsjunkna i trädets bark. Lövskogen var fortfarande hennes livboj. Tryggheten i att borra ned klorna var större än ungvarginnan ännu var kapabel att förstå. För den var fortfarande självklar. Vinden ylade fram, starkare här uppe ovan lövtaket, hon log mot den osynliga kraften som smekte hennes ansikte. Terra älskade den här skogen.

Willow rörde sig fort framåt och noterade först inte Terras skall. Det nådde liksom hennes öron utan att hjärnan reflekterade över det. Men efter några snabba hopp mellan träden så stannade hon upp. Vände sig om för att inse att syster inte längre fanns bakom henne. Hon började hoppa uppåt på de tunna grenarna, snart nådde nosen ovan trädkronorna. De färgglada löven kittlade hennes kropp då vinden smekte över dem. Hon såg sin syster och log svagt, lät sedan blicken svepa ut över sitt hem. Hon hade aldrig riktigt sett det ovanifrån, och det var en mäktig syn. Träden flammade som eld och vinden förstärkte illusionen av lågor.  
Willow var en rastlös själ. Hon tog in väldigt mycket detaljer men orkade sällan fästa betydelse vid dem. Hon var alltid på väg, kunde aldrig vara stilla. Likaså nu. Hennes öron spetsades då hon fick syn på något. Ögonen vidgades och hon log, ett busigt leende, ett listigt leende. Hon vände sig emot systern och log.
"Kom! Kom o kolla här!!"
Ropade han och försvann ner under lövverket igen. Höll sig hyfsat högt upp i träden men riskerade inte längre sin säkerhet på de smala grenarna. Det gick snabbt, hon halkade då och då till på de av fukt hala grenarna men höll sig i rörelse. Bara hon tog sig till nästa gren kunde hon rätta upp balansen. Hon såg till att aldrig kolla ner, bara fixerade blicken på nästa ställe att sätta tassarna. Skogen smekte hennes kropp, doftade sött av sav och förmultnande löv. Något växte i hennes bröst, kittlade inom henne och växte, bultande. Det var lycka. Här uppe i trädkronorna med sin syster var hon lycklig. I sitt hem var hon lycklig. Men det kunde inte hindra henne från att med enorm hastighet röra sig emot skogsmynningen. Det var det hon sett, det som fått hennes pupiller att vidgas och en pirrande äventyrskänsla sprida sig i kroppen. Hon hade inte insett hur nära skogens kant de varit, men nu började träden glesna. Hoppen blev längre och till slut var det svårt att ta sig framåt. Hon stannade upp och tog sig upp i den stora alm hon befann sig i. Blicken sökte efter hennes syster mellan grenarna men det var svårt att se. Gungningarna i trädet tydde ändå på att någon rörde sig i hennes riktning. Så hon klättrade åter upp ovan trädkronorna, ställde sig på bakbenen på den tjockaste gren hon kunde finna så här högt i almen och ylade berusat. Här öppnade sig skogen och det höga trädet erbjöd en sikt över branta sluttningar, vassa klippor och en hemlig gång. Ett pass mellan bergen. Ut i det okända, ut i friheten.
"Wow"
Viskade hon igen. Ett upphetsat skall lämnade henne och svansen slog emot grenarna.