Skogen var inte lika vacker som den en gång hade vart. Jordbävningar, bränder, översvämning.. Det var kaos, men trots det hade inte hela skogen gått förlorad och det fanns ännu en chans att den skulle kunna byggas upp igen. Men då skulle Treontha redan vara långt borta, tillbaka på den plats där allt hade börjat.

Det var tidig morgon, en mörk sådan. Tjocka moln dolde den annars blåa himlen, regnet slog kraftigt ner vartefter det kom hagel. Dom tre, hyfsat nyfödda valparna hade hon placerat tätt intill under ett träd för tillfället då hon gått en bit undan. Det mörka ögonen såg sig omkring och öronen tippade framåt. Hon sökte, letade efter honom. Angelus. Deras relation var en aning komplicerad, det hade nästan vart en koppling mellan dem båda vid första mötet, men aldrig hade någon av dem vågat ta steget och faktiskt yttra de där orden så som många andra gjorde. Troligen för att det inte hörde hemma i Medusas värld. Hon behövde inte höra sånt ifrån honom, bara han fanns där.
Öronen vinklades bakåt i samma stund som en blixt slog ner inte alls långt ifrån skogen och ett dovt muller verkade eka över hela landet. Valparna började gny och hon vände sig om för att gå tillbaka till dem. Den långa halsen sänktes så att huvudet hamnade på samma nivå som de små, så att hon skulle kunna knuffa dom längre in i skydd från regnet och haglet. Dom skulle inte få det lätt, det visste hon. Det väntade en lång vandring och många utmaningar. Under sina första månader skulle dessa små utsättas för så mycket, och skulle dom alla överleva visste hon att det skulle bli något stort av dom alla. Dom skulle visa sig så starka, och resten av flocken skulle vara stolta över att ha sådana starka vargar med sig. Ja, hon var stolt över dom alla.
Ögonen glänste till då hon betraktade dom små under sig. Från början hade hon tvekat så mycket, inte känt sig tillräcklig för att bli en moder. Men hon hade haft fel, för det var nu som hon insåg hur mycket hon älskade dem, hur stolt hon var att det var just dessa tre och inga andra.
- Vi kommer att klara det här, jag vet att ni kan det.
Hon viskade tyst, så mjukt hon kunde för att inte använda denna hemska röst hon egentligen hade.
Medusa lade sig sen ner, tätt intill sina små för att hålla dem varma och ge dem all kärlek i framtiden bara en mor kunde ge.
Hon var beredd på att ge dem allt, för dom var det bästa som någonsin hade hänt henne och det var inget hon ville förlora.

[Ville ändå bara skriva ett liiitet inlägg då jag kände för det <3 Ni som rollar valparna, kan ju säga att ni får rolla dom som 8m år, så det är ju ett tag efter det här inlägget]

Han sprang.
Rosenskogen var tät i detta område, mörkret låg omkring honom. Han var inte riktigt säker på om det var dag eller natt. Slumrandes under ett träd hade han legat då han hade blivit väckt av en känsla. Han var inte säker på varifrån den kom, men han anade att det var ängeln som hade skickat den. Och han visste att han måste skynda sig, finna henne.
Den smidiga kroppen sträcktes ut då han rusade framåt. Stegen var säkra trots den höga hastigheten, han hade vant sig vid skogen och visste precis hur han skulle föra kroppen framåt och var han skulle placera tassarna för att undvika de giftiga rosentaggarna. Han hade levt här länge nu, han kunde skogen och alla de faror som lurade i den. Dessutom hade han skuggorna som ständigt följde honom, viskade och varnade. Utan dem var han inte säker på att han hade klarat sig den första tiden. Utan dem hade han mycket väl kunnat gå under, möta sin död. Men han hade inte gjort det, och det var han tacksam för. För nu fanns hela hans liv i denna skog och Treontha.

Han stannade tvärt, vädrade. Och bytte sedan riktigt, men denna gång var det inte språngmarsh. Det var med stillsamma steg, tysta rörelser. Små gnyenden nådde hans öron och han kunde känna hur en varm känsla spred sig inom honom. Trots att kroppen var nedkyld och blöt av regnet så kunde han inte låta bli att känna sig varm, det var som om ljudet tryckte bort det kalla runt ommkring honom.
Och sedan lades blicken på henne, de mörka som redan första gången de möttes hade fångat hans hjärta. Och än en gång insåg han det, det var här han hörde hemma.
Han steg närmare, stannade sedan några steg bort. Huvudet hängde mot marken och blicken sökte sig mot de tre små liven som låg tätt intill modern, ännu skyddade från världen. Huvudet lades aningen på sned, och det glittrade till i hans ögon. Känslan inom honom spred sig, blev varmare och intensivare. Var det då här det kändes, att vara en far? I såna fall kunde han förstå varför många var så ivriga att bilda en familj. För aldrig hade han känt något likande. Det kändes som att allting var perfekt, allting var underbart, och ingenting kunde någonsin förstöra det. Ingenting kunde någonsin bli dåligt eller fel igen.
Han såg åter mot henne, in i hennes ögon. Det kändes som att inga ord räckte till. Och utan att säga något rörde han sig närmare, lade sig sedan ned. Inte intill henne men nära nog för att kunna röra både henne och de små. Och nosen sökte sig mot hennes hals, rörde lätt vid den mjuka pälsen.
Allting var perfekt.

Öronen spetsades igen, och hon såg på honom utan att blinka. Hon visste att han skulle komma, det var därför hon hade väntat.
Då den andra vrenen närmade sig vågade hon äntligen le något svagt och slog sen ner blicken på dom små vid hennes sida. Dom hade ännu inte sagt något ord till varandra, behövdes det?
- Dom kommer att få gå långt.
Det bruna ögonen såg upp mot Angelus då hon sade orden. Hon hade vart vid den stora stäppen förr, innan dom kom till skogen och det hade tagit dagar att vandra. Hur skulle dessa små kunna ta sig över bergen? Dock var det inte lika höga berg som vid norr, men för de små var det en riktig utmaning.
- Och det som sker nu, denna ständiga kamp med naturen, kommer dom att klara sig?
Hon ville veta vad han trodde, om han såg på det hela på samma sätt som hon själv.

Öronen klippte till på hans huvud medan han lyssnade. Någonstans, långt borta, kunde en åskknall höras, ett väldigt muller som ekade ut över världen. Men han kände ingen oro. Kanske det var dumt av honom att inte oroa sig för de små. Men känslan de gav honom, känslan av att allting var perfekt, uppslukade honom för stunden helt och hindrade honom att tänka rationellt. Han borde oroa sig, med tanke på Chaoset och vandringen och allt annat farligt de små hade framför sig. Men han kunde inte, inte just nu. För just nu var de trygga.
- Dem kommer att klara sig.
Sade han stillsamt med blicken fäst på de små, som om det var den självklaraste saken i världen. Men det fanns en simpel anledning till att han var så säker på det hela, en enkel sak som gjorde att de måste överleva.
- Något annat skulle jag inte tillåta.
Svårare än så var det inte. Han skulle aldrig tillåta att någon av dem kom till skada på något sätt. Nej, det fick inte hända. Han skulle inte acceptera det, utan vaka över dem som en hök. Aldrig hade han trott att hans liv skulle komma att kretsa så mycket runt andra varelser, men nu insåg han att de var hans liv.
Och han kände sig stolt över dem.