Mitt arv, mitt liv [P]

[Utspelar sig tidig vår 2019]

De korta månaderna följande Niaras bortgång hade varit svåra för hela flocken. De hade sörjt, sörjde än, tillsammans och på egna vis. Hector hade sörjt sin syster med tårar och tung gråt. De som hade varit där vid hennes bortgång hade sörjt genom sin skam över att ha låtit det ske, även om de inte hade kunnat förutse händelsen. Flocken hade sjungit och talat om minnen, med tjocka röster och blöta skratt. Dimitrij hade fortsatt som vanligt. Stunder av plötslig ilska bröt den annars orörliga fasaden, men hon fortsatte, och snart hade även den plötsliga ilskan lugnat sig igen. I dess ställe gömde sig en hård glöd i Dimitrijs ögon. Något oförutsägbart och vredgat, men som inte yttrade sig mot flockens medlemmar.
    Vintern släppte långsamt sitt grepp om landet, och med den så släppte även den svåraste omedelbara sorgen av förlusten. Den skulle inte försvinna, lika lite som skammen eller saknaden skulle, men den var inte längre lika akut. För de flesta. Dimitrij var van, hur svårt det än var att acceptera. Hon var van, och hon fortsatte framåt genom allt.  Loke höll sig i hennes närhet, och även genom saknaden så sken hans längtan tydligare för var dag som gick. Han hade varit orubblig mot Dimitrijs ilska, och var någonting för henne att förankra sig i. En vän och mer än så, som bringade lugn och en form av glädje när mörkret var djupt. Hon uppskattade hans närhet mer än vad han kunde förstå.
    Hectors sorg var svårare. Hans tidigare tindrande blick var numer mörk av saknad, även om han försökte hålla modet uppe. När Dimitrijs mardrömmar blottade sina hemska käftar, i en blandning av ilskan och en växande oro, så fanns han vid hennes sida. Hon önskade att hon kunnat göra lika mycket för honom, som vad han gjorde för henne.
    Trots att Dimitrijs första ilska hade dämpats så hade oron växt sig tydlig ju närmre slutet av dräktigheten hon kom. Det var en annan oro, en blandning av förväntan och skräck som hon hade svårt att namnge. Hon hade långsamt börjat känna de blivande valparnas sinnen under de senaste veckorna. Nya, ofärdiga och sårbara. Skinande även genom hennes eget mörker. Flockens andra telepater hade också kunnat känna dem, lika tydligt som hur resten av familjen kunde se Dimitrijs svällda buk. Sedan försvann två.
    Inget mer hände. Ingenting. Oron visade sig i vankande. Dimitrij kunde inte stå still, kunde inte slappna av, kunde inte fokusera. Ingenting hände. De fyra andra sinnena fanns kvar och verkade inte på väg att försvinna. Hon bad, till alla gudar hon kände, att de fyra åtminstone skulle vara okej. Att även om hon födde två döda så skulle de fyra levande få vara okej.

Nu låg hon utmattad i den noga utvalda grottan som Loke spenderat den senaste tiden med att bädda, och resten av flocken glatt tjuvstartat och börjat måla mönster runtom i starka färger. Den låg invid den mindre bergsryggen i dalens mitt, i närheten av templet men utanför dess omedelbara område. Omgiven av skogen, där vintern ännu inte helt lämnat plats för våren, kunde hon för ett ögonblick andas ut.
    Dimitrij hade inte velat vara ensam, hade inte vågat vara ensam, under själva födelsen. Loke hade tryggt legat i grottan med henne, där hennes svordomar och stressade utfall runnit av honom som vatten på en gås medan Dimitrij vankat och andats. När hon till slut lagt sig ner så hade Hector vågat sig in i grottan med dem. Han hade blivit liggande under Dimitrijs hals, när hon lagt huvudet över hans sida i koncentration.
    Nu låg de sex valparna vid Dimitrijs buk, blinda och gnyende medan de lyfte ostadiga huvuden som de inte riktigt orkade hålla upp. Sex levande valpar, men bara fyra som hon kunde känna mentalt. De fanns där, hon kunde se dem, kände deras små tassar och nosar, kunde känna deras doft när hon knuffade dem närmre. Hon kunde inte känna deras sinnen, men de levde. Allihop, levande. Lokes ansikte var där, nosande och varsamt tvättande de små kropparna. Han sträckte sig över Dimitrij från där han låg bakom hennes rygg. Den stora, vita svansen trummade rytmiskt. Hon tyckte om det ljudet. Det var lätt att fokusera på, även genom utmattningen som fyllde henne när oron och ilskan sakta ebbade ut. Hector låg kvar, blött leende genom mjuka tårar.
    "Tack", andades Dimitrij, lågt och trött. Om det var riktat till någon av de andra, eller till Gudarna som besvarat hennes böner, gick inte att säga. Hon lade huvudet över Hectors rygg igen. Pressade sin kind mot hans nacke, med mjuka tårar som var hennes egna.

Ända sedan Niaras död hade livet blivit blekare. Färgerna var inte längre lika klara. Solen värmde inte längre lika mycket. Men skuggorna tycktes mörkare, mer fientliga, än tidigare. Han försökte. Han försökte le, försökte hålla modet uppe. För de andras skull. För Dimitrijs valpars skull. För Niaras valpars skull. Och det gick. Det var svårt, men det gick.

Han hade inte vågat gå in i grottan innan han var säker på att Dimitrij lugnat sig. Inte för att han klandrade henne, tvärt om, men han visste också att han inte skulle klara av att stå stadig mot henne ord. Inte som Loke. Inte längre. Även om han mycket väl visste att de inte var riktade mot honom.
    På försiktiga tassar rörde han sig närmare. Mötte både Lokes och Dimitrijs ögon med ett svagt leende. Därefter lade han sig ner. Nära. Så nära han kunde komma och vågade utan att känna att han var ivägen. Flocken hade varit hans styrka i sorgen. Det som hållit ihop honom. De, och valparna. Utan dem skulle han ha fallit isär för länge, länge sen.

Det kändes nästan som en hel evighet, men till sist låg sex levande valpar vid Dimitrijs mage. Sex stycken. Det var mer än någon av dem hade vågat hoppas på. Framför allt med tanke på att två av deras sinnen varit helt avskärmade från telepaternas förmåga. Men nu var de där. Levande, och alla mådde bra. Vid Gudarna så han önskade att Niara fått vara där och se dem.
    Han var inte säker på när han börjat gråta. Men tårarna kändes för en gångs skull inte sorgsna. Det var glädje. Lättnad.
    "De är så fina". andades han fram. "Niara hade älskat dem."
Han var så trött. Så innerligt trött. Den senaste tiden hade varit påfrestande. Han behövde sova en stund. Bara en liten stund. Andetagen blev lugna. Långsamma. Och till sist, upphörde de helt.