“Asker är en av de finaste i mitt liv,” sade Astrid med en sprucken röst, medan hon kämpade mot tårarna som hotade att strömma över.
    Astrid hade valt att samla alla runt lägerelden. Den stjärnklara himlen sträckte sig ovanför dem som ett evigt täcke, och månen var bara en smal skära som knappt skänkte något ljus. Hon hade inte varit redo att prata om det förut, men kände nu att hon hade en skyldighet gentemot alla. Frågorna hade börjat komma, och trots att hon inte hade några svar behövde de veta vem Asker var. 
    “Ni har hört talas om honom. Min bror. Eran morbror.” Hennes röst darrade, men hon bet ihop och fortsatte. “Asker var, och är, något av det finaste vi har i våra liv. Han var… är…” Hon tvekade och kände hur kinderna sved när hon bet sig i dem för att hålla tillbaka gråten. Ingen visste var han var, om han ens var vid liv längre och hon visste inte hur hon skulle yttra sig. “Han är en solstråle, den bästa av bröder man kan tänka sig.”
    Astrid visste att hon skulle kunna tala i timmar om sin bror, men det skulle trötta ut valparna. Det viktiga var att hon kom till den information de behövde.
    “Han försvann, spårlöst, borta med vinden en dag,” sade hon slutligen, hennes röst nu knappt en viskning. “Det var en dag som alla andra. Asker och era pappor hade gett sig av tidigt på morgonen. De skulle jaga och samla, som de brukade. Vi förväntade oss att de skulle komma tillbaka vid solnedgången, med leenden och berättelser om dagens äventyr. Men när natten föll och de inte kom tillbaka, började oron växa inom oss.”
    Hon pausade, blickade ut över barnens ansikten som var upplysta av eldens fladdrande sken. Vissa detaljer valde hon att utesluta. Hon valde att inte nämna Malva, eller det faktum att de inte gett sig av på en jaktresa. Sanningen var att hon knappt visste själv, utan fått det berättat av sig att de lämnat platsen tillsammans.
     “Vi letade efter dem, dag och natt. Vi följde varje spår, varje ledtråd. Men det var som om de hade upplösts i intet, som om vinden hade svept bort alla spår av deras existens. Det fanns inga tecken på strid, inget som visade var de kunde ha tagit vägen.” Astrid kände klumpen i halsen växa, men hon visste att hon behövde fortsätta. “Varje dag sedan dess har vi hoppats, bett, att de ska komma tillbaka till oss. Men varje dag blir vår väntan lite tyngre, vår oro lite djupare. Vi har försökt att hålla modet uppe, att inte förlora hoppet. Men osäkerheten, den gnager på oss alla.”
    Hon tog ett djupt andetag och avslutade med en darrning i rösten, “Vi vet inte vad som hände dem, eller om de någonsin kommer tillbaka. Men vi måste tro att de lever, någonstans där ute, och att de en dag kommer hitta vägen hem igen. Tills dess, måste vi vara starka för varandra och fortsätta kämpa, precis som de skulle vilja att vi gjorde.”
    Under den tid hon talade nämnde hon inte Levs namn en enda gång. Med Asker visste hon att han aldrig skulle lämna henne, oavsett vad som hände. Med Lev var hon inte längre säker.

[Öppet för alla i Barnhemmet!]

Astrid hade samlat alla framför lägerelden och alla satt spända över de hon skulle berätta. Men det var inget Björne kunde gissa. Hon berättade om deras morbror, Asker. Det kändes så overkligt att ha en morbror man aldrig träffat eller vet vart han har tagit vägen. Hans mamma nämnde bara i förbi farten om deras far men inte vid namn men Björne brydde sig faktiskt inte om det. Deras morbror lät mycket mer intressant. Men när Björne såg hur berörd hans mamma var så kunde han inte låta bli att gå fram till henne och trycka sig mot hennes kropp. ''Net opasnosti, mama'' försökte han trösta henne och tryckte sitt ansikte i sin mammas päls.

Ingen fara, mamma*

Sigrid satt tålmodigt och lyssnade på allt vad Astrid hade att säga, men inom henne så steg endast viljan att rusa fram och krama om henne och säga att det var okej och att allt skulle bli bra. Hon ville ta bort allt det onda och ledsna och få Astrid att må bra igen, men det verkade inte som någonting hon skulle kunna göra utan att hitta Asker. Kunde hon hitta Asker när ingen annan gjort det? Hon kunde försöka, fast hon visste inte hur han såg ut annat än som en zimaer. Hon önskade i alla fall att hon hade kunnat få träffa honom, han lät så trevligt av vad Astrid beskrev. Kort reflekterade över Sigrid över att hon hade nämnt att han gått iväg med valparnas pappor, men det var en sådan flyktig kommentar i det stora hela att hon inte direkt kunde fastna i tanken. Dock undrade hon ofta varför de inte hade någon pappa.
När hon till slut såg Torbjörn ställa sig upp och gå fram till Astrid så rycktes hon ut ur sina tankar och följde med ens efter brodern för att gosa in sig i hennes päls bredvid honom.
''My zdes', mami'' mumlade hon fram med munnen full i päls. Hon brydde sig inte alls vad vissa andra, som Tora, skulle tycka om vad hon och Björne gjorde, det enda som betydde någonting just nu var att mamma skulle bli glad igen. Och för det så behövdes det kramar, massor med kramar.

* Vi är här, mamma