[Har haft dessa som inspiration till platsen: x, x, x, x :) ]

Det hade inte funnits mycket att finna i Samudr. Inte många vargar, och än färre rykten. Det hade varit väntat, men Dimitrij hade känt ett behov av att åtminstone se över området. Särskilt när det nu låg så nära. Nu var de på väg hem.
     Vinden ryckte i vargarnas fällar medan de tog sig upp för en klippkant. Morgonsolen var inte stark nog för att värma den kyliga luften. Havets vågor brusade ett tjogtal språng bort, mot klipporna längre ner. Doften av salt dansade tungt runtom dem. Dimitrijs klor klapprade ljudligt när hon hivade sig över kanten med hjälp av såväl ben som vingarmarna. De extra lemmarna lämpade sig väl som stöd bland de ojämna stenformationerna. Medan Zayev och Loke tog sig upp över kanten bakom henne så passade Dimitrij på att sticka huvudet i ytterligare en av de många grottöppningarna som klädde bergväggen. Hon fick sänka huvudet en del för att inte slå hornen i mynningens topp. Den skarpa doften av en fladdermusboning fyllde hennes nos.
     En främlings sinne fanns i närheten. En främling, men inte helt främmande. Dimitrij hade mött vargen förr – det hade hela flocken – under vandringen från Acherati. Dimitrij mindes inte hennes namn, det hade funnits annat av större vikt att hålla ordning på, men hon mindes vargen, och hon mindes sinnet. Trots att hon kunde känna dess närhet nu, så var det dock svårt att lokalisera den unga stäppvargen bland de ojämna stenarna och många grottorna. Främlingens doft var inte heller lätt att fånga i den skiftande vinden. Dimitrij hade talat om för de andra att stäppvargen fanns i närheten. Hon var intresserad av att finna henne.
     ”Dimitrij.” Theano påkallade hennes uppmärksamhet med en lätt knuff i sidan. Dimitrij backade ut ur hålet igen och följde cestrohanens blick. Han nickade mot ett stenparti en liten bit bort som såg ut att vara möjligt att ta sig över för att komma upp på nästa avsats.
 
[Till Zaynah, men Zayev, Loke och Theano (npc, här är en länk till Jägarnas npcs) är också med och får svara om de vill!]

Just nu defann sig den unga stäppvargen lite högre upp på en klippa som sträckte sig flera meter ner mot havet där vågorna slog emot klippväggen och vinden rufsade om hennes ljusa man och lugg. Hon kunde inte annat än att njuta av den vackra synen där havet sträckte ut sig öppet framför henne och måsarna drev runt på plana vingar uppehållen av de varma uppåt vindarna som steg från havet av den tidiga morgonsolen. Vinden var kylig denna morgon framför allt då hon stod så öppet och utsatt för den och snart kände hon hur kylan trängde sig in igenom hennes korta rödgula päls. 

Blicken vändes från den vackra scenen och sökte längst med klippan efter bästa vägen bort från denna plats inåt mor Numoori gen. Hon hade befunnit sig i dessa trakter i några dagar och nu kände hon ett stort behov av att vandra vidare. Hitta tillbaka till de öppna slätterna igen.  Snart föll hennes blick på en smal stig som ledde inåt bland klipporna och hon började med sabba smidiga rörelser ta sig fram längst emd stigen.

Han hade aldrig varit en smidig klättrare, och han skulle med all säkerhet aldrig bli det heller, även om tiden med Jägarna hade gjort honom mindre klumpig. Med ett svagt grymtande tog han sig över kanten flockledaren försvunnit övar. Ett roat leende spred sig på hans läppar då han såg henne stå och stirra in i en av de många grottöppningarna. Han bet tillbaka den dumma kommentaren som hotade att lämna hans mun. Det blev bara svårare när hon talade till dem med huvudet fortfarande inne i bergsväggen. Hennes ord fick honom dock att ta blicken från henne och söka av luften med nosen. Den konstant skiftande vinden gjorde det svårt att finna den, men där fanns en doft. En vag, flyktig, bekant doft. Han visste bara inte varifrån han kände igen den eller varför den var bekant.

Theanos röst fick honom att vrida huvudet mot honom och han följde hans blick. Ett missnöjt uttryck formade sig på björnens anlete. Mer klättrande. Den blå försökte övertala sig själv om att det var bra träning, men det var svårt att vara helt nöjd över situationen.
    "Lika bra att få det överstökat." mumlade han och följde efter Dimitrij.

Zaynah kom upp på en liten höjd bland klipporna. Hon stannade upp och såg ut över havet ännu en gång och log. Det var vackert om än blåsigt. Vinden slet i hennes korta päls och hon huttrade till men ville låta scenen framför henne etsa sig fast i hennes minne innan hon lämnade havet bakom sig, ovetande om hon skulle se det igen eller om det var sista gången hon såg det. Hon såg sig sedan omkring och fick syn på några gestalter en bit längre ner till höger. Flera av dom var helt främmande för henne men en var gestalt hon kände igen gick inte att ta miste på även på detta avstånd. Hon log för det var månader sedan hon träffat på någon hon känt igen. Ett kort yl för att fånga deras uppmärksamhet gav hon ifrån sig innan hon med snabba och smidiga steg började röra sig mot dessa vargar. En kort stund senare rundade hon en udde och kunde se dem nu. Hon saktade in och stannade på behörigt avstånd. De främmande vargarna visste hon inte hur dom skulle reagera på henne som var en främling men hennes blick föll på den bevingade stora tiken. "Var hälsad Dimitrij. Det var länge sedan" Sade hon som hälsningsfras. Många månader hade gått sedan hon mött denna besynnerliga varg och hon var gla att åter få möta henne. Sedan vandrade hennes blick till de främmande. "Var hälsad vänner till Dimitrij"

Det tog inte allt för lång tid förrän främlingen dök upp över ett klippkrön längre fram. Hon kallade på dem med en klar ton, och kom patrullen sedan till mötes. Hon hälsade artigt, i det närmaste familjärt, och Dimitrij var tvungen att pausa för ett ögonblick innan hon lyckades dra sig vargens namn till minnes.
     ”Zaynah.” Dimitrij mötte den orangea tikens blick med lugn uppsyn. ”Det var inte igår.” När flocken hade mött henne under vandringen hade de inte tagit väl på främlingar. Deras interaktioner hade varit korta och vaksamma, men Zaynah hade följt efter dem en bit på vägen, om än på avstånd. Dimitrij hade redan då försäkrat sig om att Zaynah inte hade varit ett hot. Där fanns, för den delen, något som kunnat vara av nytta bakom om inte Dimitrij missminde sig.
     ”Lyckades du finna de du sökte?” Dimitrij ville minnas att Zaynah hade letat efter någon, eller några. En familj eller syskon som hon förlorat.

Zaynah var glad att se ett känt ansikte. Även om deras första möte hade varit kort och dom inte varit allt för vänligt inställda hade hon vandrat efter dom ett tag på behörigt avstånd och betraktat dem. Funnit dem intressanta men till slut hade hon ändå valt att återuppta sitt ursprungliga uppdrag.

Hon log vänligt mot Dimitrij då denne hälsade på henne. Hon mindes hennes namn iallafall. Sedan då hon frågade om hon hade hittat det hon letat efter så blev hennes kroppsspråk annorlunda och mer dämpat. "Nej jag fann dem inte. Jag börjar tro nattvandraren som anföll mig och min familj även tog dem och att jag var den enda som lyckades fly med livet i behåll" Hon ville inte att det skulle vara så men i flera år hade hon nu vandrat och inte funnit minsta spår efter sina bröder. Hon sörjde att hon inte fann dem men hade börjat acceptera att hon var ensam kvar.

Dimitrijs anlete förblev oförändrat, men skärpan i ögonen mildrades en aning vid Zaynahs ord.
     ”Jag beklagar.” En dämpad svordom från bakom henne fick Dimitrij att som hastigast kasta en blick över axeln. Zayev trängde sig upp över klippkanten till ljudet av klapprande stenar. Loke tvingades flytta sig längre upp bland klipporna för att de båda kraftiga hanarna skulle få plats.
     ”Jag tyckte jag kände igen dig”, sade Theano när han ställde sig vid Dimitrijs sida för att ge de båda andra flockmedlemmarna mer plats. Han mötte kort Dimitrijs blick, innan han såg tillbaks på Zaynah. ”Du var på slätten. Jag är ledsen för din förlust.”
     Ljudet av fler rullande stenar klapprade bakom dem. Dimitrij släppte ut ett djupt andetag. ”Vad sägs om att flytta oss till en bättre plats.” Trots orden så var det ingen fråga. Hon kastade en ny blick över axeln, innan hon snabbt sökte med blicken bland klipporna längre upp. Hon vände ansiktet till Zaynah igen. ”Är du på väg någonstans, Zaynah?”

[PPar Zayev och Loke lite till. Som vanligt, säg till om ni vill att jag ändrar något~]

Zay nickade tacksamt till Dimitrij då denne beklagade hennes förlust för att sedan höra en svordom och se en stor blå björnliknande varg häva sig upp. Hon hade sett dem förut på håll men både den blå och den vita var mycket respektingivande på nära håll. Även den stora hanen som klev fram bredvid Dimitrij. 

Då denne tog till orden om att det var hon som var på slätten nickade hon. "Tack för er omtanke. Det värmer en ensam själ." Sedan såg hon på hanen bredvid Dimitrij. "Ja jag var på slätten." Hon log vänligt mot honom även om hon innerst inne kände sig rätt ensam nu och väldigt vilsen. Utan mål. Då Dimitrij tog till orden om att finna en bättre plats antog hon först att de skulle ge sig iväg igen. Hennes korta möte med dem förut hade gett henne uppfattningen att främlingar inte var något de var så jätte förtjusta främmande vargar. Dock så tyckte Zay det var trevligt att återse några bekanta ansikten och för en stund inte behöva känna sig så ensam. Öronen spelade på hennes huvud och hon såg på den alla där de stod på klippan och de rullande stenarna fick henne att tänka på att de var många stora vargar på en liten klippa.

Då Dimitrij åter såg på henne och frågade om hon var på väg någon stans höjde hon blicken mot denne och log vänligt men leendet nådde inte de orangeröda ögonen. Hon hade haft ett mål, ett syfte. Att finna sina bröder men då inga spår efter dom fanns och hoppet om att en dag återse dem gått förlorat hade hon känt sig vilsen och visst hon hade vandrat hit för att se havet men nu var hon åter utan mål. Att Dimitrij frågade gjorde henne både glad och ledsen. Dimitrij verkade vara en trevlig varg och god ledare om man såg till de som följde henne. "Nej Dimitrij jag är inte på väg någonstans direkt. Jag kom för att se havet och det har jag sett så nu vet jag inte vart jag ska ta vägen." Hon svarade ärligt. Hon visste inte vart hon skulle bege sig härnäst. Den ornageröda blicken betraktade Dimitrij. Sedan lät hon den vandra till de övriga på klippan innan den åter föll på den bevingade vargen.

Dimitrij nickade åt sidan och bjöd Zaynah att följa med gruppen till en bättre plats. Hon och hennes patrull behövde mer plats; någonstans de kunde stanna tillfälligt på utan risk att någon ramlade över kanten. De sade inget mer medan de klättrade längre upp bland klipporna. Inget mer än lösryckta ord som varnade för löst underlag eller liknande. Först när Dimitrij och Zaynah stod på en högre, bredare platå, blickande över den fläckvis gräsklädda kanten för att vänta in de tre hanarna som hjälptes åt att komma upp över ett brantare parti, så tog ledaren till orda igen.
     ”Du sade att det var nattvandrare som tog din familj” började Dimitrij i saklig ton. Hon såg fortfarande ner över kanten på platån, men det var tydligt att det var Zaynah hon tilltalade. ”Om du hade möjligheten att rädda andra från samma öde. Skulle du ta den?” Hon såg långsamt upp på den orangea tiken vid sin sida.

Zaynah var inte sen att följa den bevingade tiken då hon ledde vägen till en bättre plats där de alla skulle få plats utan risk att någon halkade över kanten. Så tiken tog till orden igen och väckte minnena av den hemska natten till liv igen nickade hon som svar till de första hon sade. Då hon sedan frågade om Zaynah om hon skulle rädda andra från samma öde bleb hon först helt stilla. 

Efter en kort tystnad tog hon till orda igen med en sorgsen röst men det fanns även hetta i den. "Många är nätterna då jah legat vaken och tänkt på den natten. Hur hela mitt liv förändrades." Hon vände den orange röda blicken mot den större tiken. "Detta som skedde mig är inget jag önskar någon annan. Jag har försökt träna mig i min kraft för att om jag någon gång skulle möta en nattvandrare igen så tänker jag inte vara hjälplös även om jag vet att jag ensam mest troligen inte skulle ha en chans men jag tänker inte fly. Om det så kostar mitt liv tänker jag göra allt för att ta en nattvandrare med mig in i döden." Hon lyfte en tass och ovanför hennes uppvända trampdynor uppenbarade sig ett litet klot som sken varmt och klart. Zaynah lät klotet skina en kort stund innan hon lät det försvinna och hon satte ner tassen igen. Blicken föll på Dimitrij och hon gav den större ett litet leende även om sorgen fanns där. "Jag är bunden till solen och om jag förstår det rätt är solen en av nattvandrarnas svaghet" Sade hon enkelt då hon visat sin starkaste kraft. Hon såg på den större tiken sedan lät hon blicken vandra från den ena hanen till den ååå bra innan hon åter lät blicken falla på den större tiken.

Ordlöst betraktade Dimitrij henne när Zaynah visade sin kraft. Vid sidan om dem hade de tre hanarna äntligen kommit upp på platån. Det lilla ljusklotet lämnade färgglada fläckar framför Dimitrijs ögon. Bunden till solen.
     Hon hade redan sökt igenom Zaynahs sinne tidigare, första gången de möttes, så Dimitrij hade redan sett mycket av stäppvargens bakgrund. Det gjorde henne dock inte till ett undantag, men gjorde processen när Dimitrij ledde sina mentala trådar genom Zaynahs sinne till intet mer än ett ögonblicksverk. Snabbt och precist på ett vis som endast länge inövade vanor och rutiner var. Det var osäkert om Zaynah skulle märka det alls, annat än som en närvaro. Ögonblicket var över redan innan Zaynah vände tillbaks blicken till Dimitrij.
     Stäppvargen hade sagt att hon inte visste vart hon skulle ta vägen, men det var tydligt att hon hade ett mål. Ett klart mål, och stark vilja. Kanske hade gudarna lett dem hit för att mötas.
     ”Jag har ett erbjudande åt dig, Zaynah. Du har kämpat tillräckligt länge på egen hand. Vårt mål är detsamma.” Antydan till ett leende drog i Dimitrijs mungipor. Hon sänkte ansiktet närmre stäppvargens, och höll stadigt hennes blick. ”Följ med oss. Låt mig göra dig till en vampyrjägare.”
 
[Blev mycket förra månaden, men här är äntligen ett svar. Vad sägs om att avsluta? ;) ]

En kittlig i sinnet var allt hon kände. Hon var inte ens säker på om hon bara inbillat sig den flyktiga känslan och hon glömde den så fort tiken började tala. Ett erbjudande, samma mål. Vampyrjägare. Så det var så nattvandrare kallades. Den blick som hon gav Dimitrij var fylld av tacksamhet. Att slippa denna strid ensam.
"Jag följer er gärna" Hennes svar kom utan tvekan. "Lär mig att bli en av er och jag kommer vara er trogen tills den dagen jag drar mig sista andetag" Zaynah log mot den alla. Nu hade hon återigen ett mål med sitt liv.