[Ensamt inlägg]

Det karga landskapet i Norspiret hade Midir tröttnat snabbt på. Den råa salta luften från det nu närliggande havet kändes som att det kröp in på skinnet och Midir avskydde att frysa. Han saknade den varma södern med sin gassande sol.  När bergsklyftan till slut öppnade sig så slogs han av det bländande ljuset från den vita saltslätten som bredde ut sig framför honom. Zaote. Han hade aldrig sett det förut. Det hade aldrig funnits en anledning tidigare. Tills nu.

Och där kunde han se det, på en höjning mitt i Zaote låg Samudr. Lawarernas hem. Och den första anhalten för de som skulle ta sig norrut in i det farliga Wintera. Men som tur var skulle Midir inte behöva ta sig längre bort än så här. Hoppades han. Han vandrade in i Samudr och började kika runt på varor. Han hade viss byteshandel med sig fortfarande. Och när han ändå var här var det såklart nödvändigt att byta till sig salt att ta med sig hem till templet. Och en present till Vidar. Av gammal vana. Men handel var inte skälet till att han var här egentligen. För hela tiden spanade hans blick in i de små skarorna av vargar på plats. Det var ständig rörelse. Inte alls som marknaden i Civitas. Det var många fler som bara passerade här och bara stannade till en kort stund. Handlare. kristallgrävare. Äventyrare. Och sen var det lawarerna som bodde här. Och de försökte hålla koll på alla som kom och gick, men Midir hade sett till att dyka upp när det var som mest vargar på plats.

Och där såg han honom. Lawaren med märket i pannan. Märket som bevisade att han blivit bränd av Ljusets krigare. Midir log för sig själv, men behöll lugnet och höll sig undan och försökte ligga lågt.

~

Kvällssolen speglade sig magiskt vackert över saltslätten och Midir förstod först nu varför lawarerna var så fästa vid denna plats. Det var häpnadsväckande vilken plats detta var. Och det var först nu som han kunde se lawaren ge sig av för att göra något ärende utanför Samudr. Han kanske skulle jaga? Spelade ingen roll. Midir behövde bara en ensam stund med honom.

"Godkväll där min vän." Lawaren hade ryckt till när Midir talat och närmat sig bakifrån.
"Åh du skrämde mig." Han skrattade nervöst och Midir log tillbaka.
"Åh, det var.. precis min mening kan jag erkänna." Det låg något mörkt i Midirs blick. "Du förstår det är just dig jag är här för att träffa." Han nickade mot lawarens panna. "Schysst brännmärke."
En skräck av igenkännande spreds sig i lawaren när han insåg vem som stod framför honom. En av de som hade gett honom ett straff sen en tid tillbaka. Han gjorde en snabb rörelse.

Midir blockerade lawarens flyktväg. Han kunde nästan höra de stressade hjärtslagen.
"Jag ska berätta en historia för dig. En gång hade jag en syster. Hon var den raraste du kan föreställa dig. När hon skrattade var det som att stjärnorna tändes i himlen. Och jag älskade henne. Hon var allt jag hade kvar i livet. Men du ser.. Inget blir någonsin som man tänkt sig. Sista gången jag skulle finna henne, så fann jag bara hennes kropp. Mördad. Dödad.. Och jag svor att fortsätta hämnas henne. Och jag har fått acceptera att jag aldrig kommer att finna hennes mördare." Midirs mörka blick borrade in sig i lawaren.
"Men nu har jag turen att äntligen ha funnit min plats, med andra likasinnade, där vi straffar svin som dig. Och jag har nu chansen att hämnas min syster om.. och om.. och om igen.. Och ni märkta är så lätta att känna igen. För de alla fem gudarnas heder, har du några sista ord?"

[Avslutat]