Nordanskogen var vacker på morgonen, när solljuset fick de glittrande daggdropparna att förångas och lägga sig som ett lätt dis över markytan. Hela skogen såg ut att vara färgad blekt gyllene och ljust rosa. Nomë trivdes i stillheten, bra mycket mer än hon gjort i Skuggfalls konstanta rörelse, och när hon med lugna steg rörde sig över mossan hördes inte ett ljud. Den vita kroppen verkade, som alltid, till hälften insvept i en halvgenomskinlig dimma som blandade sig med morgondiset. Ögonen vilade stadigt på en punkt i fjärran; hon hade ett mål, och det var dit hon var på väg. 
    Ljudet av en gren som knäcktes fick ena örat att vinklas bakåt, och ögonblicket därpå nådde lukten henne. Den var inte obekant. Hon hade inte växlat många ord med dess ägare, men hon kände henne likväl. 
    "Dina steg förråder dig, Varya", sa hon ut i tystnaden, stannade och flyttade blicken till precis den punkt där hennes sinnen talat om att tiken befann sig. De slog nästan aldrig fel — hon ägde ljudets kraft, och av alla sinnen var hörseln den mest slipade. Hon gjorde en mjuk snärt med den lockiga svansen. "Jag måste få varna dig, jag är inte den bästa vandringskamraten. Att gå och tala samtidigt ligger inte riktigt för mig."

“Om det ändå vore det enda som förrått mig.” Varya lösgjorde sig ur skuggorna med ett tunt, skämtsamt flin på läpparna. Den tunna dimman dansade runt hennes ben när hon med lätta steg närmade sig. Nomë var vacker. En skönhet som hon delade med sin bror. Varya avundades henne.
     “Jag kan prata för oss båda.” Leendet växte sig bredare men behöll samma kyla. Det var ett lättsamt skämt, men också ett förslag. “Jag är rätt bra på det, och jag har mycket att säga. Är du idel öra?” Varya stannade inför henne med höjt huvud.
     “Yrjö har talat gott om dig.” Dimmvargsbrodern hade ändå sagt att han älskade henne. Varya  tvekade på om han faktiskt förstod den känslan, men det gjorde den inte till oäkta. Nomë och hon hade inte talats vid mycket under resans gång, men Varya hade haft ögonen efter henne ständigt. Det var svårt att acceptera den smutsiga känslan av svartsjuka, men på något vis verkade medaljongen kring hennes hals skänka henne trygghet. Dess tyngd slog då och då mot hennes bröstben, som en påminnelse om vad hon hade, vem hon hade.

Ansiktsuttrycket var milt när hon såg Varya lösgöra sig ur omgivningen, en slags lågmäldhet som ständigt vilade över henne men som sällan gjorde det helt ensam. Vaksamheten fanns alltid där under ytan av kontrollerat lugn, och den betraktade tyst Varya medan hon talade. Hon hade mycket att säga, tydligen, om Nomë ville lyssna. 
    "Givetvis", svarade hon och böjde lätt på nacken i en långsam nick. 
    Yrjö har talat gott om dig. Läpparna särades i ett litet leende. Yrjö var förtjust i att prata, men hon fäste sällan någon större uppmärksamhet vid det som kom ur hans mun. Han var utan tvekan den mer sociala av de två. 
    "Jaså, det har han?" Nomë studerade den andra ett kort ögonblick. Någonting glimmade till i ögonen men var borta lika snabbt igen, och hon skrattade till. "Lever jag upp till hans ord, tycker du?" 

Leendet som vilade på hennes läppar var svårt att avgöra om det var äkta eller inte, lika tvetydigt som känslorna hon kände. Varya hade aldrig haft det lätt att skaffa vänner - hon ägde inte Auroras fängslande förmåga - och speciellt inte tikar, men faktum var att Yrjö var hennes vän nu, och Varya brydde sig genuint om den vänskapen. Så hon försökte.
     “Hittills så,” svarade hon mjukt. “Han sa förstås inget om hur vacker du är. Det är nånting ni delar, du och din bror. Nästa gång du har vägen förbi Civitas, fråga efter mig. Jag har vackra smycken som skulle framhäva dina ögon ännu mer. Du kan få dem.”

Hon skulle ljuga om hon påstod att hon inte smickrades av orden, och mungiporna drogs uppåt i ett litet, stillsamt leende. Erbjudandet om smyckena kom något oväntat, men det enda som skvallrade om Nomës förvåning var den lilla höjningen på ögonbrynen. 
    "Så generöst av dig. Tack", log hon. En lågmäld värme hade smugit sig in i rösten. Hon misstänkte att det hela hade något att göra med Yrjö, för hon hade väl knappast gjort sig förtjänt av ett sådant erbjudande på egen hand. Inte för att det spelade någon roll. Ett erbjudande var ett erbjudande oavsett varför det kom. Så blinkade hon och såg på tiken. 
    "Du har ett imponerande sinne för skönhet, Varya, både när det gäller att se den och uppskatta den. Det är en gåva; alltför få har det nuförtiden." Det mesta hade helt befriats från finess av vargar som enbart såg vad som låg framför ögonen på dem. Det fanns ingenting vackert i det, och det retade henne att se sådan kittlande potential gå till spillo. Nej. Elegansen, det verkligt vackra, låg i att kunna se sina möjligheter; och att veta hur de skulle utnyttjas.

Varya slöt det sista avståndet emellan dem med några långa steg. Ett leende som besvarades Nomës vilade över hennes ljusa läppar.
     “Skönhet är underskattat,” svarade hon med blicken låst i dimmvargens, “och ett dödligt vapen, för den som vet hur man använder det. Jag har en känsla av att du förstår vad jag menar.” Huvudet föll lite på sned i ett näpet uttryck. Blicken föll mot hennes egen bog, där juvelen hängde, inbäddad i fint arbetad metall. Stenen var ljus och skimrade vackert i blått vid minsta rörelse.
     “En vacker gåva, av en ännu vackrare varg,” sade hon menande. Blicken var fixerad vid hennes halsband, men tankarna frånvarande. Hon längtade efter honom.
     “Det är väl också en kraft i sig, att kunna fånga glimtar av kärlek i saker.” Hon suckade drömmigt.  “Skönhet är värt mycket här i världen. Mer än man kan tro. Tycker du inte?”

Jag har en känsla av att du förstår vad jag menar. 
    Nomë svarade inte, men leendet låg kvar och krökte munnen i en svag båge. Det var svårt att säga vad uttrycket betydde, men kanske gjorde det ingenting. Det kunde alltid ändra sig i ett hjärtslag i vilket fall som helst. Och halsbandet runt Varyas nacke var mer än utsökt, något annat gick inte att säga. Dimmvargens röst var lugn och tankfull när hon svarade. Tunna, skira dimmslingor dansade betryggande runt benen på de båda tikarna. 
    "Verkligen. Kanske är det det enda som är värt något, i slutändan. Vackra saker fäster sig i minnet så mycket lättare än fula." Hon hade insett det tidigt. Det spelade ingen roll vem man var eller vad man hade gjort, eller om man ens förtjänade det; var man vacker blev man sedd, och ihågkommen. Och det var väl på något sätt vad de alla strävade efter att bli.

Varya gillade Nomë, trots allt. Under andra omständigheter hade saker sett annorlunda ut, så Varya fann en del tacksamhet i det hela. Det var svårt för henne att hitta vänner, och ännu svårare att hitta den vänskapen i tikar. Den lilla extra ansträngningen från hennes sida hade visat sig gynnsam, om än bara för stunden.
     “Exakt,” sade hon med ett brett leende. Nog var skönheten alltid i betraktarens öga, men vissa saker kunde ingen förneka. Det var den sortens skönhet som var den starkaste, den obarmhärtigaste. Det var värt mer än någon varg kunde betala, men Varya skulle försöka.
     Varya höll Nomë sällskap en stund till, innan hon lät tiken vara ifred, nöjd med sin insats. Världen var nog rutten allt, men det fanns små glimtar av skönhet för dem som letade tillräckligt hårt bland allt bröte.

[Avslutat]