[Reserverad för Rosie.]

Den unga varginnan hade åter sökt sig ut på Numoorislätten. Varför visste hon inte riktigt, hon hade redan sett denna plats. Och hennes mål här i livet var att se hela världen, eller så mycket hon hann.
Men något var det som hade dragit tillbaka henne. Inte var det familjen, dem klarade hon sig utan. Hon hade nyligen mött både mor och far, och syskonen var säkert ute på egna vägar. Kanske var det för att hon hade hört att Numoorislätten var en plats där man ofta mötte andra vargar? Och sanningen var att hon inte kände några andra än sin familj. Hon hade inga vänner, inte heller fiender.
Kanske var det detta hon sökte?
Nog för att hon ansåg att hon skulle klara sig bra utan fiender, hon var en mycket godhjärtad varg. Men vänner däremot... Nog var det en fin tanke.

De gröna ögonen såg ut över slätten, men den verkade öde. En svag suck undslapp den vita vargen. Hon hade hoppats smått på att möta någon, men det verkade inte finnas någon att möta. Kanske det var synd, eller kanske det var meningen.
Hon skulle väl bli medveten om svaret på den undan inom en snar framtid.
Under tiden valde hon att fortsätta sin färd. Det var med lätta steg hon vandrade framåt. Solen sken varmt från en blå himmel och fågelsång fyllde luften.
Det var en vacker dag.
Hon undrade vad den kunde i beredskap för en varg som henne.

Hon hade varit aningen förlorad i sina egna tankar, och därmed inte märkt den andra vargen som kommit allt närmare henne. Inte förrän just innan rösten nådde hennes öron fick Xhie syn på den andre vilket gjorde att hon tvärtstannade och bara glodde på den andre med en aningen dum min.
Det tog ett tag för henne att få in vad den andre sade i huvudet, men sedan kopplade det i huvudet och hon förstod orden.
"Hejsan," sade hon en aning misstänksamt medan den mintgröna blicken granskade den silverfärgade vargen. Hon hade aldrig sett en varg med dessa färger, silver och rosa. Och hon fann det lite fascinerande, vilket ledde till att hennes blick gled en extra gång över den andres kropp.
"Rosie..." sade hon sedan, som för att smaka på namnet. "Mitt namn är Xhie."
Den vita honan tystnade igen. De tre strecken hon hade under varje öga var exakt samma gröna nyans som själva ögonen. Likaså gällde spiralmönstret som snirklade sig runt hennes högra framben. Hon gillade att tänka att hon hade ärvt dessa tecken efter sin far, att de förknippade henne med honom på något sätt, även om fadern endast hade ränder på sina framben. Ränder som dessutom var blåa.
Men hon gillade tanken, för hennes far var hälften ninjavarg. Och hon ville också vara en ninjavarg. Hon sökte alltid likheter mellan dem och henne själv.
Det var Xhies dröm, att vara en äkta ninja.

[Kan väl säga att hennes namn uttalas ungefär Shi eller Shie ;D]

När frågan ställdes gled en smått häpen min överr den unga honans ansikte, nästan som om hon inte kunde tro vad den andre sade.
Stripe?
Jodå, nog kände hon en varg som hette så. Faktum var att hon kände honom mycket väl, säkert bättre än många andra. Och hon hade hans kärlek med sig varje dag, han skulle göra allt för henne. På samma sätt som hon skulle göra allt för honom. Men det förklarade inte varför den silvriga honan frågade henne om detta.
"Ja," svarade hon dock. "Han är min far."
Sedan drog ett skyggt leende över hennes läppar medan hennes mintgröna ögon studerade den andre.
Kunde det vara så att denna Rosie kände hennes far? Det verkade som en rimlig anledning till att frågan skulle ha blivit ställd... Eller var hennes kanske en fiende till Rosie? Men det trodde hon inte, Rosie verkade vara en snäll varg. En sådan varg som hon skulle vilja kunna kalla en vän. Hon hade fortfarande ingen sådan, bortsett från sin familj. Och hon ville ha en.
"Känner du honom?" frågade hon sedan och svansen viftade svagt några gånger. En hoppfull blick fanns i Xhies ögon när hon väntade på svaret.
Ifall denna hona nu kände hennes far så kanske de kunde bli vänner?

Hon nickade då honans svar nådde hennes öron och bekräftade hennes aningar även om svaret inte var alltför oväntat. Inte oväntat alls. Svansen svepte till innan hon satte sig ned. Rädslan att bli överfallen av individen framför henne existerade inte ens. Hon hade en besynnerlig förmåga att lita alltför mycket på främlingar och det var inte alltid till hennes fördel. Då Xhie ställde henne en fråga så lyssnade hon uppmärksamt. Sedan blev hon tvungen att fundera ett tag över hur hon skulle formulera sig. Då det inte gick någon vidare lät hon helt enkelt orden få finna sin egen väg genom hennes mun.

"Jo jag känner din far…" började hon först innan det blev en ytterst kort paus för att sedan fortsätta.
"… även om det inte på långa vägar är så bra som du känner honom. Vårt möte var endast flyktigt men jag lyckades bilda min uppfattning om honom som trevlig." fortsatte hon sedan.

[wow på en hel dag lyckas jag få ihop detta, jag är känner mig så lyckad -.-" ]

[Haha, det är inte så lätt alltid ^^]

Xhie såg på den silvriga vargen med en fascinerad blick. Så denna hona hade mött hennes far? Så roligt!
"Ja," sade Xhie. "Far är snällast i världen. Det finns ingen varg som är bättre än honom, på något sätt!"
Nog var hon pappas flicka alltid. Det var dock osäkert hur hon hade blivit det med tanke på att Stripe ofta hade varit frånvarande under deras uppväxt medan Kura varit den som tog hand om dem. Men aldrig hade det känts som att fadern inte fanns där, och det var väl det som gjorde att Xhie gillade sin far så mycket. Dessutom var det hans förtjänst att hon till en viss del tillhörde det ädla ninjasläktet, och det var nog också en sak som spelade in när det gällde hennes kärlek till fadern.
Dock kunde inte tro att Xhie inte älskade sin mor. Kura var och skulle alltid vara den andra föräldern i hennes liv. Och hon älskade modern minst lika mycket som Stripe.
"Var mötte du honom? Var det här, på Numoorislätten? Eller var brukar han hålla till i vanliga fall? För jag tror inte att det var där vi växte upp... Det var nog bara just det, en plats för mig och mina syskon att växa upp på."
Genast hade hon så många undringar. Men inte var det något konstigt med det. Hon var ung, hon hade hela livet framför sig.
Hon hade all rätt i världen att ställa frågor.

|| Jag är så seeeg D: ||

Hon lyssnade roat till valpens ord och när denne väl talat till punkt lämnade ett kort skratt hennes läppar men det gick inte att misstolkas som hånfullt. Sedan tystnade hon och lät blicken dras över den andre och granska denne åter trots att det egentligen inte var nödvändigt överhuvudtaget. Hon lyssnade på den andre då dennes röst letade sig in i hennes öron. En kort sekunds paus fyllde luften innan hon svarade på den vite valpens alla frågor, en efter en. ”Jag träffade honom i lövskogen om jag inte minns fel” Men hon att hon skulle minnas fel skulle vara nästan otänkbart. Hennes minne hade aldrig undanhållit henne saker och aldrig någonsin fallit i oskärpa. Något hon dock kunde önska sig ibland. Hon ruskade på huvudet och hon insåg att hon inte hade besvarat på valpens sista fråga.

"Det vet jag tyvärr inte, jag lärde aldrig känna honom så ingående"
Förmodligen inte ett så tillfredställande svar som valpen hoppats på men ändå ett svar på dennes fråga. Tungan fuktade nosen innan hon talade igen.

"Vart någonstans växte du och dina syskon upp då?"
Hon gillade att samtala med främlingar. Eller samtala med andra vargar i största allmänhet och om dem inte var ute efter att döda henne så gjorde inte det saken sämre.

[Minns inte var de växte upp, men har mina aningar om att det kan ha varit vid Byomifallen xD Så vi säger det 8D]

En smått besviken blick kunde anas i Xhies ögon. Öronen vinklades lätt bakåt och huvudet blev en aning hängande. Så far var fortfarande lite av ett mysterium, denna hona hade inte kunnat hjälpa henne. Så typiskt, ingen hjälp fanns att få.
Men sedan rätade hon på sig. Det besvikna var bort ur ögonen och återigen strålade den unga varghonan av liv och glädje. Hon hade bestämt sig, bara för att denna varg inte hade kunnat hjälpa henne var det inte omöjligt att finna far. Det var ett äventyr, en sak som hon skulle klara av på egen hand.
"Nej, jag tror att far inte har så många vänner... Han verkar gilla att vara för sig själv," sade Xhie som svar på den silverfärgades ord medan ett leende beträdde hennes läppar.
Det här var trevligt, att prata med någon annan än familjen. Det fick henne att önska att hon skulle träffa fler främlingar.

Öronen spetsades då den andre ställde ännu en fråga, och Xhie var glad att kunna besvara den.
"Vi växte upp vid Byomifallen, en väldigt vacker plats... Den kommer nog alltid att påminna mig om mor och mina syskon."
Hon tystnade och drömde sig bort för några ögonblick, ruskade sedan på huvudet och lät medvetandet komma tillbaka till verkligheten. Här kunde hon inte sitta och dagdrömma, det skulle vara allt för otrevligt! Hon skulle fokusera på sitt sällskap.

Det var något som fick henne att ana att Xhie inte visste vart hennes far befann sig. Men hon frågade inte. Det besvikna uttryck som Xhie utsände fick henne att känna sig smått skyldig men det gick det gick hastigt över då Xhie återfick det glada utseendet som hon hade tidigare. Hon lyssnade till Xhies ord och hon kunde inget annat än att hålla med henne till fullo. Byoomifallet var onekligen en mycket vacker plats och det var egentligen ändå en underdrift. Första gången hon befunnit sig vid fallet hade hon däremot varit så pass illa tilltygad att hon nätt och jämnt hållit sig vid medvetande. Hon ruskade av sig minnet och uppmärksamheten återgick till Xhie. Det blev en kort tystnad innan hon sade något.

"Trevligt att träffa dig" Trots att frasen så ofta användes när samtal brukade kunna ses som så gott som avslutade så sade tonfallet i hennes röst annat. Meningen var endast en mening som kanske till och med skulle ses som en komplimang. Xhie var trevlig. Något som hon lärt sig att man inte skulle ta för givet. Hon lät blicken slitas från den vite valpen och betrakta solen. Snart så skulle den lämna platsen högst upp på himlen och sakta men säkert sänka sig mot horisonten. Men inte än på ett tag.

Svansen viftade till bakom den unga honan när hon hörde silverfärgades ord. Att det var trevligt att träffa henne måste vara en bra sak, ansåg Xhie. Det kunde ju knappast anses som dåligt. Dock blev hon aningen fundersam ifall de orden betydde att den andra honan ville vandra vidare, men varken kroppsspråk eller röst tydde på samma sak så hon antog att så inte var fallet.
"Det är trevligt att träffa dig med, Rosie!" sade hon istället glatt.
Det måste vara roligt för den äldra honan att se det, hur full av energi och liv Xhie var. Det var sådan endast en valp kunde vara, glad och sprallig utan en tanke på allt ont som fanns i världen. Naiv och godtrogen, två saker som var mycket farliga men ändå underbara att skåda hos någon annan.
Men tiden skulle komma då även Xhie skulle få lära sig hur grym världen kunde vara. Men än så länge var hon lyckligt ovetande om den saken.
"Så, vad gör du i dessa trakter? Detta kanske är ditt hem? Eller är du på vandring?"
Hon kanske var aningen frågvis, men nog ville den vita ungvargen bara väl. Det syntes så klart i hennes gröna ögon att det var svårt att tro något ont om henne. Genomgod, ett ord som faktiskt stämde in på just Xhie.

En vindpust drog över slätten och grep tag i den lila manen för några sekunder. Öronen spetsades då hon den vite valpen talade igen. Hon gladdes åt valpens ord. Då var inte mötet endast uppskattat från hennes sida. Hon gillade valpar. Det var alltid så lätt att prata med dem. Aldrig några pinsamma tystnader. Dem gav henne även hopp. Det naiva i dem gav henne hopp om godheten.
Ett varmt leende inträdde hennes ansikte. Tystnaden som låg mellan dem var inte särskilt långvarig. Snart hördes valpens röst åter. Denna gång var det en fråga Xhie uttalade. Eller inte en utan två. Rosie skulle inte låta valpen få stå där utan svar. Det var ytterst sällan hon drog sig för att dela information om sig själv till främlingar. Inte alltid lika klokt var hon tvungen att erkänna för sig själv.

"Jag är på genomresa" Förklarade hon för valpen fortfarande med leendet lekandes i mungiporna.
"Jag är påväg mot mitt hemrevir, Kwazatriiskogen" Hon såg på valpen, hoppades att denne var nöjd med hennes svar. Men nu var det hennes tur att fråga.
"Vad är det som har fört dig hit?" Frågade hon nyfiket valpen. Tungan fuktade åter nosen och hon väntade ivrigt men tålmodigt på valpens svar.

Xhies ögon vidgades en aning då hon lyssnade till den silvriga honans ord. De var intressanta. Kanske inte just den delen om att den andre var på genomresa, men det som rörde den andres hemrevir. Det var intressant.
"Så du tillhör alltså en flock?" frågade hon med en nyfiken min. Och utan att vänta på svar fortsatte Xhie. "Vilken flock? Och hur ser Kwazatriiskogen ut?"
Den lilla valpen var full av frågor och kunde aldrig få nog med svar. Likaväl var hon snabb på att dra egna slutsatser, men de ledde även vanligtvis till ännu fler frågor. Det var inte lätt att vara henne alla gånger, med denna gnagande nyfikenhet som aldrig stillades utan fick henne att vilja veta och se mer och mer av världen. Hon fick aldrig nog, helt enkelt. Hon ville veta allt som fanns att veta.

"Själv är jag också på genomresa," sade Xhie sedan glatt som svar på den andras fråga. "Dock har jag inget bestämt mål, som du har. Jag bara vandrar, jag vet inte riktigt vad jag borde leta efter."
Det verkade som att alla letade efter något i livet. Alla utom hon. Xhie visste inte vad hon borde leta efter. Hon visste att hon ville bli en äkta ninja, men hon hade för många olika sorters blod i sig för att kunna räknas till deras ädla klan. Och ingen bot fanns mot det. Men hon var lika glad i alla fall. Hon ville se hela världen, ville veta allt som var värt att veta och lite till. Men inte letade hon efter något särskilt.