Ljudet av rytmiskt trummande tassar var det mest påtagliga den här morgonen. Ljudet stannade upp när deltagarna vände och väntade på nästa skall, varpå de satte fart på nytt. Tunga andetag och trummande tassar. De sprang över det upptrampade gräset, fram och tillbaka. Väntade på signal och sprang igen. Det gröngula savanngräset hade trampats till en hård bädd under deras steg. I vardera änden av det upptrampade området hade en mörk, rak linje bränts in i marken. I luften dansade rött damm, uppsparkat av de springandes tassar. Den lätta brisen hindrade dock dammet från att bli så tjockt att det påverkade övningen. Den torra doften stack dock i nosen, blandades med doften av gräset och jorden. Doften av varma kroppar och päls, av byten som hade passerat i området innan de kommit dit och av bister beslutsamhet. Envishet.
     Dimitrij hade befunnit sig på platsen hela natten. Hon hade själv sprungit, fram och tillbaka, kanske i hopp om att utmattningen skulle skänka någon typ av sömn. Till ingen nytta. När morgonen närmat sig hade hon hämtat de andra. Nu, när solen höjt sig över horisonten och större delen av morgonen var förbi, stod hon vid sidan om de springande medlemmarna, med raka ben och blicken vaksamt betraktande de som fortfarande kämpade. Med taktfasta mellanrum gav hon skall, ett skarpt, dovt läte som signalerade att deltagarna skulle påbörja nästa varv. Flera sprang fortfarande, men många hade vid det här laget varit tvungna att avbryta träningen och låg flämtande i gräset eller under de närliggande trädens skugga och vilade.  Det var egentligen ingen avancerad övning, även om den var slitsam. Spring från den ena linjen till den andra och tillbaka innan nästa skall ljuder. Upprepa. Svansen gungade rytmiskt bakom henne då hon räknade och höll takten för att intervallerna mellan skallen skulle komma så regelbundet som möjligt, innan de skulle kortas av ytterligare.
     Flera av de yngre Noviserna hade fått avbryta tidigt. Deras envishet höll dem ofta kvar förvånansvärt länge, men deras uthållighet kunde inte mäta sig med de som spenderat sina liv på vandrande fot. Många av vandrarna gav dock också upp snabbt då deras annars makliga lunk inte kunde jämföras med intervallernas intensitet. Då och då ropade Dimitrij någons namn. Hon följde alla med sina skarpa, grå ögon. När de löpande inte längre hann över linjen, och inte längre kunde hänga med i takten, bad hon dem avbryta och vila. Kanske var det snarare att hon beordrade dem, men de flesta drog lättat efter andan och snubblade utan protester bort från den upptrampade träningsytan. De flesta.
     Dimitrijs blick följde Loke när han än en gång vände, lite för sent, vid den bortre linjen. Han låg ett par språng efter takten vid det här laget, och hade gjort det ett tag. Hans blick var fokuserad, ansiktet spänt i målmedveten envishet trots att mattheten var uppenbar i hans anlete. Den stora, kraftiga hanen var antingen så fokuserad att han inte hörde henne, eller så ignorerade han henne när hon ropade hans namn.
     ”Loke!” upprepade Dimitrij med hård stämma efter att ha gett skall på nytt. Hennes min var bister, trött och spänd efter flera nätters sömnlöshet. Hon orkade inte med några dumheter. Hon vände sig snabbt mot Naira, som vilade inte långt ifrån henne. Den tunna tiken ryckte till när hon mötte Dimitrijs blick. ”Ta över här.” Den bruna nickade när Dimitrij talade, och reste sig för att räkna in takten och överta att ge skall. Ledaren drog en djup suck och ruskade på sig innan hon travade bort till där Loke sprang. Eller, där han sprungit och nu nästan kunde påstås stappla i sina språng.
     ”Loke”, upprepade hon ljudligt. Hon stannade upp där han skulle vända, och blev stående ett tag för att se på medan han fortsatte att kämpa fram och tillbaka. Hon kunde se tröttheten i hans rörelser, i hans ögon som nästan kändes frånvarande, försjunkna i sitt fokus. ”Fördömda…” Dimitrij morrade för sig själv och spände hårt blicken i den vite hanens ansikte. ”Lyssnar du, Fårskalle?” Hon höjde rösten och lyfte den långa svansen bakom sig. Visst var det bra med målmedvetenhet. Hon uppskattade att så många som valt att stanna bar så stark målmedvetenhet som de gjorde, men ibland övergick det i dumdristig envishet.

Ljudet av pulsen som slog med rappa slag i hans hörselgångar fick resten av alla läten i området att försvinna in i en grumligt bakgrundsbrus. Hanens ögonen var vattniga av ansträngning och av dammet som yrde upp från marken där flockmedlemmarna sprang fram och tillbaka, och nosen torr trots de upprepade gångerna som han försökt återfuktat den med tungan. Fastän att kroppen skrek ifrån så fortsatte han framåt, buren av sin målmedvetenhet, och med ett ansiktsuttryck som speglade det.

En röst hördes yttra något som tycktes vara långt långt borta, något som han inte kunde tyda. Förmodligen var det någon som blivit kallad från planen för att vila.
Utan att släppa blicken från den upptrampade vägen framför honom så vände han om när tassarna kom i kontakt med den mörka linjen av bränt gräs. Han fumlade och höll nästan på att sätta krokben för sig själv men lyckades finna balansen på nytt och stapplade iväg för att ta ännu ett varv. Tungan hängde lojt utanför munnen och andetagen var påtagligt ansträngda, en brännande sensation vilade i lungorna och tycktes för var andetag att öka.
En tjock smak av metall uppehöll sig i hans munhåla.
Ännu en gång hördes en röst, men denna gång tycktes den vara betydligt närmre än tidigare, trots det lade hanen ingen fokus på det som sades - utan fortsatte. Det var först när en del av Dimitrijs skepnad tog sin in i hans synfält som han trött lyfte blicken från marken. Den vite stannade upp skälvande ben och mötte hennes grå med en härjade blick.
"...Va", sa han förvirrat mellan andetagen. "Vad?"

Tsk. Den långsmala nosen krusade sig när Dimitrij ljudligt klickade med tungan. Hanen mötte hennes ögon med sin förvirrade gula blick. Ett mörker skiftade över vikaanens grå när blicken hårdnade. Förbannade... Han hade inte lyssnat från första början!
     "Blod och aska, Loke! Vad håller du på med?" Ledarens höjda, barska stämma fick flera av de vilande noviserna att höja huvudena och se på henne och den vite med oroliga blickar. Ett par av de springande ryckte till, men snubblade snabbt tillbaks i takten på nytt. "Hör du när jag talar med dig eller har du för mycket päls mellan öronen?" Hon tänkte inte se på medan någon sprang livet ur sig själv. Vad trodde gethjärnan att han höll på med?

En olustig men allt för välbekant känsla tog håll om magområdet och fick Loke att grimasera illa under tiden som han försökte ta ner andningen till en lättsammare nivå, och samtidigt fokusera på ledaren framför honom.
Öronen vek sig över nacken och en djup bekymmersrynka la sig mellan ögonen. "Ja-g..", han avbröt sig när Dimitrij tog till orda igen.
"Jag hör dig," sa han med en hes stämma och harklade sig. Trots att han missat hennes försök till att tillkalla hans uppmärksamhet så fanns det ingen anledning för henne för att tala till honom på det sättet som hon gjorde.

Hon såg illamåendet spela i den andres ansikte innan han med ett bekymrat uttryck svarade henne. Påstod att han hörde henne.
     "Men du lyssnar inte", morrade Dimitrij mellan hårt spända käkar. Idisslande fårskalle, klart att han hört, men han lyssnade inte. "Pha! Vad ska jag ta mig till med dig?" Hon höjde nosen en aning och den annars alltid så oläsbara masken i hennes anlete sprack för ett ögonblick när hon himlade märkbart med ögonen. Öronen, som vanligtvis låg vilande under hornen, var hårt strukna mot nacken.
     Loke var bra på det han gjorde. Han tränade intensivt, och hade ingen brist på målmedvetenhet. Men han såg inte sin gräns. Han lyssnade inte. Inte till henne, och inte till sig själv. Och just nu orkade hon inte med drummelns envishet. Vid gudarna, hon önskade att hon hade fått åtminstone lite sömn den gångna natten. Kanske hade irritationen varit mer hanterbar då.

"Nog." Ögonbrynen trycktes ner mot de övre ögonlocken, vilket gav hanen ett allvarligt anletsuttryck. "Det räcker nu," Men innan han kunde fortsätta så blev han tvungen att vrida bort huvudet för att få ur sig det som var på väg upp från magsäcken, och han kräktes.
Andetagen blev tunga igen i samband med att han försökte pressa ner ny luft i lungorna och benens skakningar ökade. Han satt sig ner men blev lojt hängandes med huvudet. "Bara för att du inte sover om nätterna så tänker jag inte sitta och ta detta som någon hjärndöd varelse." Rösten var låg och ansträngd. Han lyfte sin blick och fäste den så stadigt som han förmådde in i Dimitrijs ögon. "Din bitterheten är giftig," väste han fram.
Det fanns ingen tvekan om saken. Hon sov aldrig. Aldrig någonsin. Varje gång han själv vaknat ur sömnen och klivit upp för att ta ett varv runt sovplatsen eller för att släcka törsten så hade han alltid sett henne på tassarna eller vilandes men med blicken fäst på något långt bort i fjärran.

Fördömda oxe av en ägghjärna till varg! Luften fylldes av en skarp, frän doft när Loke tömde sitt maginnehåll vid sidan om sig själv. Dimitrij stod tyst och såg på honom med bister min. Han flämtade efter luft, och satte sig med sänkt huvud.
     "Bara för att du inte sover om nätterna så tänker jag inte sitta och ta detta som någon hjärndöd varelse."
Dimitrijs blick smalnade märkbart av. En farlig glimt spelade i det grå mörkret.
     "Din bitterheten är giftig."
Den avsmalnade blicken vidgades med ens. Ledarens annars så samlade, otydbara anlete speglade för ett hjärtslag klar ilska. Uttrycket försvann lika snabbt igen, men blicken förblev hårt fastnaglad vid den vite lunsen. Raggen stod rest över hennes skuldror och höfter, och svansen hölls spänt höjd.
    "Jag kan inte", väste hon med låg stämma.
    "Va?"
    "Jag kan inte!" Dimitrij morrade ljudligt, ett hest läte mellan hårt slutna blottade tänder. Hon hindrade sig själv från att hugga efter hanens sänkta ansikte. Anletet slätades på nytt ut när hon höjde huvudet och rätade på sig. Svansen slappnade av, men förblev halvvägs höjd i en båge.
    "Fördömda krä... Blod och förbannad aska!" Hon bet av orden ett efter ett, och drog sedan ett djupt andetag. Hon tryckte undan känslorna som svallade upp i hennes inre, tryckte tillbaks dem, ut ur tomrummets lugn som hon slöt sig själv i. "Lämna träningsområdet Loke." En vass skärpa infann sig i hennes plötsligt kalla stämma. En farlig ton som ännu spelade i de fortsatt mörka ögonen. Ilskan var utåt som bortblåst, ersatt med en nästan påtaglig kyla.
    Hon kunde inte sova. Hon hade försökt, så många gånger. Hon kunde inte, inte förrän utmattningen tog henne i sitt grepp och sänkte henne i oroliga drömmar, ur vilka hon vaknade kall och skälvande. Men det här handlade inte om hennes oförmåga att sova. Det handlade om Loke, som sprungit tills hans blick blivit blodsprängd och magen inte klarat av att hålla sitt innehåll. Den förbannade ullskallen som inte hade lyssnat och inte förstod att han inte kunde springa ihjäl sig själv. Vad trodde han att det skulle tjäna till? Om hon inte hade sagt till, hade han då sprungit tills han stupade? Hade hon inte gjort detsamma alldeles för många gånger? Pha!

Loke reste sig upp utan några invändningar. Han hade ändå inte haft några planer på att stanna kvar på platsen efter hennes utlåtande.
Gråblodet fnös."Som du vill." Han såg på henne, mötte hennes kalla grå blick en sista gång och vände sedan om för att sakta lunka bort mot sovplatsen.

Hon följde Loke med blicken när han långsamt reste sig och på utmattade ben började röra sig bortåt. Hon stod kvar på stället, med huvudet vänt efter den tjockskallige lunsen. Öronen ryckte på hennes huvud när hon blinkade och drog ett djupt andetag. När hon vände blicken tillbaks över de vilande vargarna och springande noviserna så möttes hon av flera osäkra blickar. Hon kunde höra Naira ge skall på nytt, lite ur takt men i övrigt fortsatt ihållande. En av de fortfarande springande medlemmarna saktade oroligt in under ledarens skarpa blick och lämnade området för att lägga sig bland de andra vilande.
    Tsk. Dimitrij ruskade på kroppen och suckade. Hon kom på sig själv just som andetaget lämnade henne, och klickade på nytt irriterat med tungan. Ljus! En gäspning hotade att tränga fram mellan hennes käkar, men hon kvävde den. Med långa steg lämnade hon det upptrampade området för att lägga sig vid sidan om en bit bort, där hon fortfarande kunde bevaka de som sprang men låg tillräckligt långt bort för att få vara i fred en stund. Hon behövde ett ögonblick för att åter samla känslorna.
    Vid gudarna, om hon hade rätten att be om något så var det en natts sömn. Hon behövde det.

[Avslutat]