[Vänligen svara inte på den här tråden.]

Hon flackade av och an med blicken. Tassarna rörde sig hastigt över marken, fram till den sneda björken och tillbaks mot stenarna innan hon vände igen. Solen hade passerat sin högsta höjd för flera timmar sedan och vandrade långsamt mot horisonten. Över himmelen rörde sig snabba, låga moln som bar med sig doften av regn. Det hade hållit uppe hela dagen, men Dimitrij hade inte fått ro. Tungan hängde utanför hennes mun och hon flåsade kraftigt. Vinden viskade mjukt bland träden. I kronorna tjattrade några skator med hesa röster. Måsars skrän kunde höras på avstånd. En mörk klippa reste sig vid hennes sida. Dess vägg lutade utåt och bildade ett provisoriskt tak över det som kommit att bli hennes och Aldos tillfälliga hem. Längs klippan låg bumlingar som en gång i tiden antagligen varit en del av väggen. I skuggan av väggen frodades mossor av flera slag. Stenarna hade legat länge nog att kläs i en mjukt, grön slöja, och i alla springor och glipor växte gräs, unga träd och snåriga buskar. Det var ingen lya. Det skulle aldrig bli en lya, men det var det närmsta de kunde komma här på ön. De hade inte ens försökt gräva en. För att Dimitrij skulle kunna komma in i en lya med sina horn hade den fått vara oproportionerligt stor. Hon var inte säker på om de hade kunnat gräva något sådant utan att det rasat in på dem. Men klippväggen dög, och med de omgivande bumlingarna och växtligheten var den ett gott skydd från såväl väder och vind.  Hur länge hon hade vankat fram och tillbaka mellan den sneda björken och de mossklädda stenarna kunde hon inte säga. Hon var inte säker på om solen varit på väg upp eller ned. Eller om den stått mitt för himmelen, eller dold bland moln. I ögonvrån kunde hon gång på gång skymta Aldo där han låg och betraktade henne med ängslig min. Hennes underkäke darrade och hon svalde.
    När hon kom fram till stenarna för åtminstone hundrade gången trampade hon runt ett varv på stället och lade sig ned, endast för att resa sig upp igen och fortsätta vanka rastlöst fram och tillbaka. Efter ytterligare några vändningar trampade hon runt ytterligare ett varv och lade sig ned. Aldo reste sig upp och såg på henne med sänkt hållning. Hon var inte säker på om hon ville ha honom där eller ville att han skulle gå. Efter att ha mött hennes blick lade han sig ned igen. Hans långa öron kunde inte bestämma sig för ifall de skulle ligga ut åt sidorna eller i nacken. Hon reste sig upp och snurrade ett varv innan hon lade sig ned än en gång. Med en djup suck lade hon huvudet mot marken. Hennes bröst hävdes och sänktes i djupa, snabba andetag. Hon önskade att det var över. Att hon slapp vara med. Hon önskade att hon var långt borta där inget ont kunde nå henne. Men hon behövde vara här, nu. Det fanns inget annat hon kunde göra. Det fanns inget naturligare i världen. Hon visste det väl. Ändå önskade hon att hon sluppit allt.
    Hur länge hon låg där, i den långsamt närmande kvällens värme och frustade visste hon inte heller. Hon orkade inte tänka. Ville inte tänka. Ändå rusade tankarna i hennes huvud. De kastade sig av och an, skrek och grät. Men hon skrek inte. Och hon grät inte. Hon sparkade med benen, drog djupa, flämtande andetag och bad till gudarna. Bad att hon skulle ha fel. Bad att avsaknaden av deras närvaro endast var tillfällig, hennes krafter som svek henne i stunden. Men hon var rädd. Så rädd.
    Inte förrän den första valpen fötts in i världen skrek hon. Vilt sparkande försökte hon komma åt den med sin nos. Hennes huvud kändes tungt, hornen slog i marken när hon vred sig. Hon skrek i vanmakt när hon pressade sitt ansikte mot den lille. Rösten bröts när hon tvingades dra in mer luft i lungorna och kroppen drog ihop sig i nya kramper. Hon ville bort därifrån. Hon ville försvinna. Vakna. Hon ville vakna och inse att det bara var ännu en av de många mardrömmar som jagat henne det senaste halvåret. Hon märkte inte när Aldo pressade sig mot henne. Hans röst lät som om den kom långt bortifrån.  Hon uppfattade inte orden. Förstod dem inte. Hon drog den förstfödda till sig. Hans kropp var liten, med tjocka ben och krökt rygg. Bakom frambenens skuldror växte ett par tunna armar och membranet var nästan genomskinligt, klätt med ett nät av röda och blå blodkärl. Hon slickade hans kropp mellan flämtningar och gnyenden. Desperat försökte hon bevisa för sig själv att hon hade fel. Han fanns där. Så liten.
    Nästa valp förde Aldo fram till hennes ansikte. Han låg bakom hennes rygg, noggrann med att akta sig när hon svängde med hornen. Den andra var större, mörkare i färgen med ljust ansikte. Även den med vingar. De båda valparna blev suddiga när Dimitrijs syn skymdes av en fuktig hinna. Hon vrålade från toppen av sina lungor. Skrek åt smärtan. Åt världen. Hon skrek åt gudarna. När Aldo lade sitt ena framben över hennes bröstkorg vände hon huvudet bakåt och begravde sitt ansikte i hans hals. Han talade fortfarande. Lugnande och tröstande. Men det hjälpte inte. Inget hjälpte. Doften av blod stack i hennes nos. Det kändes som om hennes liv var fyllt av doften av blod. Hon hade fötts i blod. Allt hade slitits ifrån henne i blod. Allt.
    De tre sista valparna kom snabbt efter varandra, med inte mer än några minuters mellanrum. Hon låg stilla på marken, kvidande och flämtande efter luft. Aldo låg fortfarande över henne och pressade sitt ansikte mot hennes nacke. Hon ville gråta. Hon ville så gärna gråta. Men även om hennes syn skymdes av tårar var det inga som föll. Vid hennes buk låg dem, alla fem. Hennes och Aldos fem. De rörde sig inte. De skulle aldrig röra sig. Utan förvarning gjorde Dimitrij en ansats att resa sig upp. Aldo backade ett steg. Han grät i tystnad. Hon drog ett djupt andetag så snart hon kommit på fötter. Kroppen skakade okontrollerat. De låg kvar. Ljusa, mörka. Alla med de tunna armarna på sidorna och det genomskinliga membranet. Hon såg på dem en lång stund i tystnad.
    ”Varför?” Hennes röst var hes och svek henne. Hon mötte Aldos blick innan hon såg upp mot den snabbt mörknande himmelen, där molnen fortfarande snabbt rullade fram. Blodsdoften, doften av födelse, kvävde doften av regn. Med nacken krökt och skuldrorna uppdragna rynkades hennes långsmala ansikte i en vanmaktens grimas. ”Varför?” Hon bet ihop så att det smärtade i käkarna. Var hon inte menad att få något i denna värld? ”Vad vill ni ha av mig?” Hennes röst steg i styrka medan hon talade. Tonen blev desperat. ”VAD VILL NI HA AV MIG?” Hon kände hur Aldo kom närmare. ”HUR MYCKET SKA JAG GE?” Hade de skapat henne i denna värld för att spela i deras sjuka spel? Var inte livet annat än ett sjukt spel? De hade tagit hennes vänner. De hade tagit hennes familj, hennes nära och kära. Hon hade givit dem sitt liv, givit dem allt. Och när hon äntligen trott sig vara fri från deras djävulska spel, när hon äntligen trott sig ha klarat deras prövningar och funnits värdig att få leva…
    Hon ville lägga sig hos dem. Hon ville tvätta deras små, blodiga, nyfödda kroppar, men kunde inte förmå sig att göra det. Hennes kropp löd inte. Hon kände sig stel, som om alla leder hade låst sig och hon inte kunde annat än stirra på dem. Livet var en välsignelse. Hon hade fått lära sig att livet var något vackert, att de var signade att få bringa liv till världen. De som vandrade i mörker hade inte den rätten.
    ”Snälla.” Hon skakade fortfarande. Darrade ända in i märgen. ”Snälla. Jag gör vad som helst.” När Aldo strök sitt huvud under hennes haka gömde hon nosen i hans päls. ”Vad som helst.”