Det var skrämmande att ha börjat vandra. Skrämmande, men på ett sätt.. Befriande. Att veta sitt mål, att ha sitt liv klart. Nästan. Det var som ett svärtan i framtiden blivit utbredd. Inte i färg, men åtminstone i grånande toner fram tills horisonten, långt bort i sitt sinne.
Cerulean stannade och blickade med smal blick ut över området. Trots att luften var tryckande över huvudet på honom, så kändes det ändå kallt i luftströmmarna. Himlen var tät av moln, som om det när som helst skulle bryta upp till storm. Trots mörkret där uppe var det inbjudande - oändligt!

"Snart, min kära", mumlade han med nosen sträckt mot himlakupolen. Snart, skulle han prova sina vingar igen. Om de fungerade. Fyra månaders motionsfritt hade ätit ner musklerna som höll de smidiga vingarna uppe. Kanske var det hopplöst.
På prov svepte han med dem i luften, spjärnade emot när de på nervägen kändes tunga. Givetvis, var det så. Med en djup suck vek han bestämt in dem igen och styrde stegen ut mot den väldiga slätten, lämnade sin välbekanta värld bakom sig.

"Led mig hem, på min färd."

Det höga torra gräset prasslade och rörde på sig i häftiga rörelser när varghonan jagade efter den stora musen hon hade jagat upp från sin håla i marken. Hon försökte att göra en skarp sväng men den fuktiga marken var hal och hon halkade och slirade längst marken musen försvann dess pip lätt som små hån skratt. Hungrig och med en päls full med kletig kall lera och torrt gult gräs hon morrade av ilska och besvikelse på sig själv o slog ner sin ena fram tass hårt i marken. Denna dag var lika dåliga som alla andra dagar här på den dimmiga slätten och det hjälpte ju inte direkt att hon var tvungen att undvika vampyrerna som strök omkring här. Hon rös till när hon tänkte tillbaka  på dagen hon hade sett en annan varg bli attackerad av dom den stackaren hade inte en chans mot blodsugarna.

Hennes öron for rakt upp när hon hörde svagt ett ljud som lät som steg som närmared sig hon hukade sig ner och försiktigt tittade ut igenom en liten öppning i gräset. Det såg ut som en varg men det var något konstigt med den det såg ut som den hade två stora konstiga utväxter på ryggen hon började att sakta smyga sig närmare mot den konstiga vargen.

Gräset prasslade när Cerulean banade sig väg genom det. Ett lågt muller hördes, långt borta. Hm. Det var alltså oväder på gång. Det var länge sen han känt regnet mot kroppen, den kylande känslan då vätan kröp inpå skinnet. Han gillade regn. Det var, ja, uppfriskande. 
Blicken var fastetsad borta i horisonten. Svansen svepte runt bakbenen. För en gångs skull kände han sig ovanligt lätt. Inte lätt som i benämnelsen lugn, snarare att han funnit sin väg. Om än tillfälligt.

Plötsligt prasslade till i gräset - dubbelt.
Cerulean stannade upp, och svepte kvickt med blicken runt sig. Det där hade inte varit hans steg.. Sekunden senare skymtade han en färgklick längre bort. Sedan försvann den igen. Och dök upp då gräset blev lite lägre. Vad.. Det var en varg! Denne var brun, mestadels. Men det som var förvånande var den extrema färgkombinationen. Det var som att en regnbåge fallit ner på denne och kastat ut färgerna över den smidiga kroppen. 
Cerulean harklade sig lätt och vred bak öronen.
"H-hej."
Han visste inte om han skulle höras.

Den fuktiga marken kändes så kall o obekväm när hon smög sig sakta närmare den nya konstiga vargen. kanske var det en dum ide att smyga närmare främlingen det kunde ju faktiskt vara en vampyr eller något ännu värre. Men nyfikenheten övervann försiktigheten närmare o närmare kom hon till hon hörde ett svagt ''hej'' hon hörde på rösten att det var en ung hane ''hej främling'' sa hon tillbaka men höll sig nära marken. Hur hade han upptäckt henne frågade hon sig själv hon hade ju varigt mycket noggrann med att hålla sig gömd i det höga gräset. När hon tog en snabb titt runt sig såg hon att hon hade hamlat i det låga gräset tusan tänkte hon nu stod hon ju verkligen ut i de bleka landskapet med sin färg stakar päls. '' Är du en fiende? '' frågade hon högt.

Viss hanen kunde säga nej o ändå attackera henne men hon tänkte vara beredd i fall det hände med elegans reste hon sig från marken och började att skrapa bort leran som hade fastnat i hennes päls efter hennes pinsamma misslyckande jakt. Hon tog en mer noggrann titt på hanen och utväxterna på hans rygg så ovanligt mjuka ut '' vad är det du har på ryggen är det en sjukdom? '' sa hon och la huvudet lite på sne.

"Hej främling", sa den mindre vargen. Det var en hona, doften talade som alltid innan hon gjorde det. Cerulean nickade kort, som bekräftelse på hälsningen. Denne kikade omkring sig innan de blågröna ögonen (mycket besynnerligt, tyckte han) fästes på honom igen. "Är du en fiende?"
Cerulean antog en smått häpen min, vilken fråga. Sedan skrattade han, kort och glädjelöst.
"Nej, det är jag inte. Isåfall hade jag flugit på dig för länge sedan, och har har jag inte för avsikt att göra." 

Han betraktade forskande henne då hon började rensa den intorkade leran ur pälsen, vilket gav honom en chans att se närmre på den flerfärgade fällen. Det var verkligen en udda kombination - Cerulean kom på sig själv med att tycka om den. Det fanns ingenting hos henne som kunde påminna om svunna tider. Tätt därpå höjdes huvudet.
"Vad är det du har på ryggen, är det en sjukdom?"
Hade hon aldrig sett vingar förut? En fågel hade hon väl ändå sett? Vad var det för en märklig varg han träffat på?
"Vingar?" Svarade han bara, något förorättat. "Du kan väl ändå inte undgått att lägga märke till fenomenet vingar?"

En lättad suck kom från henne när hanen sa att han inte var en fiende det var länge sen hon hade mött någon annan som inte hade velat henne något ont. Det sista av leran föll till marken innan hon sa in en varm lugn röst ''skönt att höra jag började att bli trött på att fly från alla jag möter här ute på slätten '' hon log åt hanen. Hon fnissade lite medans hon började att sakta gå närmare honom '' visst har jag sett vingar förut men bara på fåglar inte på vargar'' sa hon och hennes långa svans rörde sig från sida till sida i nästan en våg lik rörelse. När hon hade kommit riktigt nära så kände hon på de stora vingarna mycket försiktigt nästan som hon var rädd att de skulle gå sönder om hon var för hårdhänt ''mjuka som moln'' Hon gillade hanens orangea färg den påminde om soluppgågens härliga varma färg


Hon kom plötsligt på att hon inte hade frågat om lov från hanen om hon fick röra hans vingar ''förlåt mej '' sa hon i en skamsen röst och bakade några steg. Hade hennes mor fortfarande varigt i livet hade hon fått så mycket skäll från henne efter att ha gjort en så oförskämd handling.En tanke slog henne om nu hanen hade vingar så måste han ju kunna flyga så varför var han här nere på marken? '' umm.. varför vandrar du om kring på marken och inte flyger i den vackra himlen?''

"Visst har jag sett vingar förut, men bara på fåglar, inte vargar", svarade den mindre honan och fnissade till.
Mjo, Cerulean medgav för sig själv att det var en rätt vettig förklaring. Han var inte särskilt insatt i de vinglösas värld, för honom var det som att ha fyra ben. Helt normalt. Han föreställde sig att inte ha de fjäderklädda utväxterna - och rös till av obehag.

Utan att han noterat det i sitt föga uppmärksamma sinne så hade den andre gradvis närmat sig.
Med ett lätt ryck vände han blicken ner mot henne då hon försiktigt petade på vingarna som låg hopvikta intill sidorna. "Mjuka som moln", kommenterade hon och backade sedan undan som om hon begått något regelbrott. Genast bad hon om förlåtelse.
Cerulean höjde ena ögonbrynet i en undrande min.
"Eh.. Förlåt för vad? Nyfikenhet är inte straffbart. Iallafall inte i min närhet." Ansiktsmusklerna slappnade återigen av och blicken föll tillbaka till horisonten. Han borde verkligen fortsätta - på det sättet, var hennes slutgiltiga fråga mycket passande. Icke desto mindre suckade han.
"Jag tror inte jag kan det längre."

Hon la huvudet på sne medans hennes ögon tittade förvånat på honom hon hade ju rört honom utan tillåtelse han borde ju vara arg inte säga att det var okej. Hon hade blivigt lärd i tidig ålder att man rörde inte andra utan tillstånd det kunde stå en dyrt i fall man gjorde det. '' Det var det när jag var yngre '' sa hon lite tyst och tittade ner på marken medans öronen sänkte sig en anning. Längre bort kunde hon höra hur himmlen mulrade en storm skulle snart komma o släppa löst sitt kalla regn "Jag tror inte jag kan det längre" Hon tittade upp från marken o möte hanens blick. Tanken på att inte kunna göra något man har kunnat sen man födes var en hemsk en blick for till de vackra vingarna som kanske aldrig skulle få känna himlavalvets härliga vindar under dom igen.

Men ett leende formade sig på hennes läppar o hon tog tag i hans vänstra vinge och träckte ut den försiktigt och tittade över den noga. Kanske var det gudarnas krafter som hade gjort så att det mötts här på slätten '' gudarna måste ha gjort så att vi har kunnat mötas'' sa hon i en mjuk ton medans hennes svans svischade från sida till sida '' jag har helande krafter jag kan fixa dom om du vill '' sa hon och log mot hanen.

"Det var det när jag var yngre."
Cerulean svarade inte, utan fortsatte stirra ut över Azhekaslätten. Svaret svävade runt inom honom, likt en fågel inombords. Han brydde sig väl helt enkelt inte vad som hände honom. Etikettregler vad någon han brydde sig om minst av allt just då.
Men när hon började veckla ut hans ena vinge vände han misstroget blicken mot den mindre honan. Hon inspekterade den noga, och sade att det måste varit ödet att de träffats.

"Jag kan fixa dem om du vill".
Ceruleans blick hårdnade en aning då han drog tillbaka vingen och bestämt vek tillbaka den på ryggen. Nej, det kunde inte fixar. Inga magiska krafter kunde nå ett sårat hjärta. Ingen kraft kunde det. Omöjligt.
"Nej, det går inte", sade han skarpt och vred öronen en aning bakåt. Han ruskade på huvudet och tog några steg framåt. Hon hade omedvetet trampat på en svag punkt, och han hade ingen lust att stanna. "Farväl."


I fyrsprång sköt han iväg och lämnade den flerfärgade honan bakom sig.

om du vill med ett inlägg, annars förklarar jag detta [color=#ff0000]avslutat!]

"Nej, det går inte" hade hanen sakt i en hård ton och dragit sin vinge tillbaka vilket fick hennes att känna sig en anning obekväm visst kunde hon fixa vingarna hon hade gjort sånt på skadade fåglar så detta skulle inte vara svårt även om vingarna var större än på en fågel. Hon märkte att hans kroppspråk förendrades han verkade ha blivigt upprörd över något men vad? hon var inte bereed när hanen sköt iväg från henne och med långa snabba språng började han att försvinna över den stora slätten. Hade hon gjort eller sagt något som hade upprört hanen? hon skakade på huvudet och satte kurs mot en av de stora skogarna förvirrad o ledsen över att bli ensam än en gång.

(kort >.<)