(Privat, till Alxyz C:)



Det knarrade svagt under trampdynorna.
Blake tyckte att det var ett behagligt, hemtrevligt ljud.
Ljudet av snö. Kyla.
Fruset vatten.
Han andades ut, men inget moln uppenbarade sig framför hans nos.
Hans andedräkt var ju inte så varm, precis.

De blå ögonen såg sig omrking i den snötäckta skogen.
Lövskogen.
Jaså, det var så här den såg ut.
Detta var första gången han lämnat snöslättsmarkerna sedan han flytt dit.
Flytt från helvetet där han fötts.
Han fnös vid tanken på den patetiskt paranoida fadern.
(Blake är bror till ”Arión” på numoori, läs dennes historia och du förstår<3)

Han stannade vit foten av en fin, vitklädd tall.
Majestätiskt lade han sig ned vid dess fot, och lade huvudet på tassarna.
Isblå var blicken som vilade mot en enslig stubbe med annorlunda form.
Fläckarna liknade ögon, och några småkvistar armar.
Han skrockade lågt för sig själv.

Vingarna slog tunga slag mot hennes kropp. Det gick snabbt, snabbare än det brukade gå. Det måste bero på vinden tänkte hon. Hans närvaro slog henne på samma smärtsamma sätt hans senaste ord hade gjort mot henne. Efter den här tiden hade hon blivit bättre på att känna folk, men andra otrevligare saker hade också grävts upp inom henne. Som ondskan, ibland bara slog det till mot henne och gjorde ett överflöd av det. Hon ryste vid tanken. Han uppenbarade sig ligga vid en trästam. Hon fnös lågt och la vingarna in mot kroppen, gjorde en stört dykning mot honom. Alxyz fällde ut vingarna bara några meter från honom, vilket gjorde att hon landade en meter ifrån hans liggande kropp.

"Du igen" Fräste hon och ett grovt morrande kom ur hennes strupe. Hon kunde inte låta elak, det var det som var problemet. Hon var glad att se honom, hade till och med letat efter honom men gett upp efter ett tag. Det var bara en slump att hon skulle hit. Hon hade hört ett rykte att det var bra jakt vid den här tiden nu. Alxyz sköt upp sin nos, spetsade öronen och fällde in sina vingar. Hon väntade förväntansfullt på hans svar. En annan sak hon hade känt att hon saknat länge var hans underbara ögon.

Plötsligt var hon där.
Med samma ogillande ton. 'Du igen'.
Han såg lugnt upp på henne.

"Nu var det ju faktiskt du som kom fram till mig, min sköna dam.
Det borde snarare vara jag som spyr ur mig otrevligheter på det där viset."
svarade han sakligt.
Han såg roat på henne med ett halvt leende.

Alxyz morrade högt så att det ekade i träden.
Hon tålde inte det han gjorde mot henne, han fick henne att tappa sitt temperament. Vad hon skulle svara visste hon inte. Återigen var ett sådant tillfälle då hon hade flugit fram och inte vetat vad hon skulle svara på hans kommentar.
"Jag är inte din sköna dam och jag är verkligen inte skön eller vänlig just nu" Sa hon irriterat, men det lät mer gulligt på något sätt.

Hon fällde hotfullt ut vingarna vilket gjorde att hon blev mycket större än honom. Hon log belåtet och gav honom blicken *vem är kaxigast nu då?*

Han reste sig lugnt upp i sin fulla längd. (Alltså inte så lite större än henne xD)
Höjde sitt ögonbryn på det där charmiga sättet bara han kunde få till.
De isblå ögonen såg in i hennes.
"Jag tycker du är en skön dam just nu. En skön dam som är aningen påflugen och irriterande." svarade han mjukt och de kalla ögonen gnistrade.


Vinden drog för ett ögonblick genom deras pälsar, och den var kall.
Men han frös inte.
Han log bara lite.

Alxyz smällde hårt till honom med ena sin vinge.
Sen fällde hon snabbt in båda och morrade åter igen ilsket.
"Jag är ingen skön dam" Sa hon hårt.
Hon rös till när den kalla vinden passerade dem. Det fick henne att tänka på mörkret som hon visste fanns dolt inom henne och som skulle visa sig... någon gång.
Hon kollade bort mot ett träd, suckade och vände sen blicken mot honom.
"Du behöver inte vara så otrevlig" Sa hon och vände på sig snabbt så att hennes hår piskades i hans ögon.
Hon började gå därifrån, med ett litet hopp om att han skulle komma efter henne. Det skulle bli storm, det borde han också känna. Det betydde att man borde hitta en grotta att sova i under kvällen.

Smällen kom oväntat, och var så kraftig att hans huvud rullade åt sidan.
Han grimarserade mot hennes rygg när den andra, svagare smällen kom.
Plötsligt hände det något inom honom.
Något dunkade på, något höll på att brista.
Något skört.
Det dunkade i hela hans huvud, och pupillerna blev så små att de försvann.
Hans ögon fylldes av den isande blå färgen, till och med vitorna.

Han bet ihop.
Nej, nej... NEJ.
Inte nu...
Men han kände mekanism sätta igång med full kraft, störtade ner mot honom och fyllde hela Hans kropp.
Tänderna växte och blev långa och vassa.
Klorna lika så, och de kröktes och rev lite i isen.
Han stönade lågt.

Öronen låg slickade mot nacken.
Han växte medan han vrålade han i protest.

Musklerna spändes.
"SPRING!" ylade han och raggen restes fullt ut.
Han krökte ryggen och spjärnade emot med framtassarna.
Raseriet slet i honom.
Han slöt ögonen och ryggen kröktes åter.
Det for kramper genom hans kropp medan han kämpade mot våldet.
Morrningen som steg ur hans strupe lät riktigt skrämmande.

Plötsligt slogs hans ögon upp.
De var vassa som isskärvor, och lika kalla.
Sten.
Dev stirrade på henne, ursinnigt.
Morrningarna gick som i vågor tillsammans med kramperna.
"Snälla..." viskade han mellan tänderna.
För sent.
En ensam tår rann nerför hans kind.
Sedan tog bakbenen språnget medan käftarna öppnades och tänderna glimmade sylvassa.
Neeeej...!

Hon vände sig om snabbt, öronen var spetsade och ögonen samt kroppen hade fyllts av en mystisk känsla. Hennes vingar fälldes ut snabbt och hon lyfte mot luften. Ena hans klo hade smärtsamt dragits igenom hennes ena bakben. Hon morrade dovt och ignorerade smärtan. Vingarna slog i lugn takt och hon cirklade över honom. Så hon hade sett det hade han som tur var inga vingar.

Alxyz såg ner på honom, hans ögon var förändrade och han hade blivit mycket större. Klorna var sylvassa. Men det hade hon ju redan känt på. Hon blickade ner på sitt ben, osäker på om hon skulle kunna gå ordentligt på det. Hennes vingar slog taktfullt och hon väntade på hanens nästa drag. Hon hade verkligen inte förväntat detta. Men det var något inom henne som uppfyllde ett tomhål när hon var med honom, så flyga iväg var inger alternativ på hennes lista.

Ett vrål av ren vrede fick de mindre av träden att skaka.
En hare som varit på väg mot dem vände på klacken och flydde hals över huvud.
Kramperna fortsatte att genomsyra hans kropp.
Han tog sats, snärtade till med svansen och for upp i ett träd.

Snabbt och smidigt klättrade han upp till en gren vars höjd var lika som honans.
Klorna rev och slet i barken, trädblod (koda) droppade ner på den vita snön.

Han morrade och skällde, medan den galna ilskan tog mer och mer kontroll.
Han hoppade, kastade sig, mot henne, den vita kroppen for genom luften.
Käftarna vidöppna av ett läte, ögonen rädda för sig själv.

Hon hade fattat vad han skulle göra redan innan han hunnit upp i trädet, men stannade kvar. Hans hopp kom som väntat, men hon lyfte högre... högre än hon brukade flyga. Högre än träden, där luften var kvav. Hon önskade att hon kunde lugna ner honom med sina krafter på något sätt. Men hon hade ingen kontroll över dem och visste inte ens vad dem innebar så att försöka låg för tillfället inte i hennes radie.
"Ta kontrollen" Väste hon ner och morrandet steg ur hennes strupe.
Hennes ben. Det droppade blod från jacket som hade blivit av hans sylvassa klor. Alxyz kollade bort från såret och tänkte på någonting annat, mest för att förhindra att känna smärtan.

Hela hennes kropp var på helspänn redo att göra motstånd om han på något skevt sätt skulle komma åt henne här uppe. Känslan i kroppen fanns där hon kände det, hennes krafter. Även dem var redo på det som skulle hända här näst. Dem var redo att skydda henne.

Mitt i hans språng lyfte hon och försvann.
Han famlade i luften.
Tomhet.
Han ryckte till.
Sedan föll han.
Luften svishade förbi i isande fart.
Sedan blev allting svart.

Hans ben hamnade i en otrevlig vinkel, käkarna snett och ögonen var slutna.
Blod rann och färgade snön.
Vinden drog över platsen och lät snöflingor lägga sig över hans skuldror.

Alxyz stannade mitt i ett vingslag. Oj... det där hade hon inte väntat sig. Hon la vingarna in mot kroppen och dykte ner mot honom. Dem fälldes ut snabbt och dämpade farten, vilket gjorde att hon kunde landa. Hon kollade på hans kropp osäkert. Känslan i hennes kropp överflödade. Hon lyfte från marken en meter utan att röra på sina vingar. Hela hon glödde av ljus. Hennes ögon riktades mot honom, hon kände hur kraften följde henne. Hur den hjälpte honom. Men hon tappade kontrollen, hennes andra kraft [Som är okänd för henne, hon vet inte att hon har den] mörkret slukade andens kraft och stötte bort den.

Hon föll ner på marken, hennes redan skakade ben fick ta emot hennes vikt. Mer skada gjorde fallet inte. Eftersom det bara hade varit en meter så var det ju självklart att inget på henne skadades allvarligt. Hennes trötta blick lyftes mot honom, hon hoppades på ett livstecken.

Ögonlocken darrade till på den snövite hanen.
Han gjorde en ansats att resa sig, men sjönk ihop.
Ett morrande läte.
Ögonen slogs upp.
De var normala.
En isblå iris runt en becksvart pupill.
Ögonen glänste av fukt.

Han såg rakt på henne.
Djupt sårad, stoltheten hade mosats totalt.
Vilken diss.
Äntligen kudnde han sätta sig upp.
Han lyfte en tass och puffade lätt på underkäken.
Grimars.
Smärtan strålade ut från den och vidare ner längs ryggraden.
Benen kändes svaga och gjorde ont att stödja sig på, alltihop.
Men han satte sig upp och mötte hennes blick.
Hans röst dröp av sarkasm och kyla när han muttrade.
"Tack så hemskt mycket..."
Tåren hade frusit till is och glittrade svagt i dagsljuset.

Hon ville morra, men orkade inte. Att göra vad än det nu var hon gjorde mot honom hade tagit all hennes energi.
"Jag räddade ditt liv" Fräste hon och djupt inne i sig själv sårades hon av hans kalla ton han använde för att prata med henne. Hennes blick föll surt på hennes egna ben. Sig själv hade hon visst inte tid att läka. Hon försökte ställa sig upp, men det gick inget vidare.

Vingarna började utmattat slå och fick i alla fall upp henne till en stående ställning. Hon fällde in dem och med en smärta ställde hon sig på alla tassarna, till och med den skadade. Hennes blick vandrade över honom, den vita pälsen var lite blodig men annars såg han hel och ren ut. Antagligen var hon tvärtemot hans utseende just nu. Hela hennes kropp var som sagt utmattad. Svansen låg ner och öronen höll sig knappt uppe.

Ögonen smalnade av.
Avskyn lyste i hans blå, blå, blick.
"Det gjorde du inte alls. Genom att först smälla till mig så att den förbannade raserimekanism sattes igång, och sedan få mig att praktiskt taget kasta mig ut från grenen, säkrade du liksom tacksamhetens undergång."
förklarande han torrt.

Han ruskade snön ur pälsen och slickade blodet av läpparna.
Blicken sökte sig mot himlen, där solen sakta sjönk mot horisonten.
I skyn hopade sig stora, mörka moln.
Han gav henne en hatisk blick, som om allt var hennes fel.

"Lär dig kontrollera det då" Sa hon mjukt.
Hon försökte gå, men lyckades inte... tack vare det förbannade jacket i hennes ben.
"Det kommer bli storm, alltså inte bra att vara ute... speciellt inte för dig. Tänk om en gren kommer och slår till dig så får du utbrott" Sa hon och skrattade, inte elakt.
Alxyz sträckte på sig och la sin blick mot honom.

Hon ville inte känna den känslan.
Inte för honom... speciellt inte för honom.

[Kort haha <3]

Han ruskade på pälsen medan hon talade.
Blängde surt.
Sedan linkade han förbi henne medan han muttrade någonting om 'dryga fruntimmer'.


(ASKORT xD )

Vingarna började slå och hon flög över honom, behövde hans hjälp.
"Jo du alltså, vet du var det finns en grotta eller något?" Sa hon osäkert och struntade i hans kommentar han sa när han gick förbi henne.

[Hängde på trenden med askort XD]

Han struntade först i henne när hon lyfte - hatade ljudet av vingslag.
Irriterande flygfä.
Men till sist kastade han en blick uppåt.
"Det finns en grotta här. Kanske ett hundratal meter härifrån... Vad du nu ska ha den till."
Han suckade.

Hon log mot honom.
"Vill du följa med mig? Jag tror det kommer bli storm" Sa hon och flög bredvid honom. Hon granskade honom från sidan, hans minsta steg. Hon ville se hans ögon igen, dem hon så ofta fastnade för. Men helst av allt ville hon fråga honom om han brukade träffa honor ute i skogen, men såklart gjorde hon inte det.

Han fick en liten charmig rynka mellan ögonen när han kikade upp på henne.
"Jaså, det vill du? Jag är lockad att acceptera det erbjudandet."
Det ryckte i hans mungipor.
"Kom då!"
Och så satte han fart.


(askort)

Alxyz log, mer kunde hon inte göra. Hon var bara allmänt glad.
"Tack vare dig så måste jag ju flyga" Sa hon och flög upp bredvid honom. Det kändes som en liten seger inom sig själv att han hade följt med henne. Det kanske hjälpte att vara god ändå, men var det inte han för någon minut sen som hade sagt att hans hjärta var av is. När den tanken for genom hennes huvud så imiterade hon hans röst på ett löjligt sätt vilket fick henne att skratta. Han måste ju tro att hon är helt rubbad när hon flyger omkring här och skrattar för sig själv, hon försökte istället se helt normal ut som om det hon nyss gjorde aldrig hade hänt.

En grotta uppenbarade sig några hundrameter därifrån. Den låg ju självklart i ett berg, men berget var ovanligt högt. Alxyz fick motstå frestelsen att flyga upp dit och ta ett par djupa andetag. Istället fokuserade hon på Blake bredvid henne.

Han zick-zackade mellan stammarna medan han sprang, lät musklerna som spelade under den blekta huden jobba.
Han kom snart fram till öppningen i berget och stannade upp, så tvärt att snön yrde.
Sedan tassade han in, med öronen vända åt var sitt håll.

Han ruskade snön ur pälsen medan ögonen vänjde sig vid mörkret.
Sedan vände han sig om för att möta hennes blick.

Alxyz som inte alls var beredd på att han skulle vända sig om flög rakt in i honom. Vingarna fälldes snabbt in och hon föll över honom.

Han kände tyngden av hennes kropp när hon fick honom att falla bakåt, liggandes på rygg med henne på bröstkorgen.
Han spärrade upp de isblå ögonen och stirrade in i hennes.
Varje centimeter där hon nuddade honom sprakade av levande elektricitet.
En blå eld tycktes blossa upp kring dem, men det var egentligen bara inbillning.
Känslan som överväldigade honom var så... varm.

Det var som att isen som omslöt hans hjärna och hjärta smalt.
Ögon stirrande in i ögon, igen.
Samma passion, samma hetta i kylan, samma värme mitt i allt det kalla.
Obeskrivligt.