Hon kollade på honom, rakt in i hans ögon. Det pirrade i hela hennes kropp när hon låg såhär över honom. Hon hoppades verkligen att han också kände något, att det inte bara var hon. Deras läppar var så nära, om hon bara skulle luta sig någon centimeter närmare så skulle det bli en kyss. Alxyz kämpade emot tanken och hoppade av honom. Hon stod upp nu på alla sina ben, även det skadade. Men hon hade verkligen ingen aning vad hon skulle säga... eller vad hon väntade sig att han skulle säga.

Hon var borta.
Men värmen var kvar, spred sig och brann i varje ådra i hans kropp.
Han var mållös.
Hur kunde han känna något så...starkt?
Och för henne, av alla patetiska honor i världen?
Men han ångrade genast allt han sagt.
Hon var fantastisk, och det insåg han nu.
Men hon tycker säkert jag är en nedlåtande snobbig fjant, tänkte han bistert.

Han visste inte alls vad han skulle säga.
Han for upp, och ställde sig bredbent med spända muskler, redo för mekanism om den skulle dyka upp.
Men den kom inte.
För värmen, så stark, så klar
var inte raseri.
Det var något han aldrig upplevt i hela sitt liv.
Kärlek.

Hon visste vad det var... kärlek.
Men hon kunde inte tänka sig det.
Inte dem två.
Dem som var så olika... eller var dem?
Hennes ögon kollade in i hans igen.
Värmen i kroppen fortsatte dunka.

"Eh... alltså, förlåt" Sa hon och kom sen och tänka på att han kanske tyckte att hon var tjock, att hon var tung. Alxyz kollade ner på sin kropp och suckade lågt, sen kunde hon inte motstå att möta hans underbara ögon igen.

Han stirrade som ett fån, tyckte han själv.
Hans ögon hade förändrats.
Blivit fulla av liv, blåa som Karibiens vatten.
Fulla av kärlek och värme, de var.. vänliga.
Hon var så underbart söt när hon tittade ner och han kunde skymta en liten rodnad på hennes vita kinder.
Hennes svarta ögonfransar kastade skuggor ner över ansiktet.
Hon bad om ursäkt.
För vad?
Sina känslor?
Han hade totalt glömt att hon faktiskt ramlat, på honom.
Allt som var förr kändes så avlägset.

Som om han var på-nytt-född, eller hade vaknat upp ur en dröm.
En ond, kall dröm.
En mardröm.
När han andades syntes små, varma moln runt hans nos.
För isen hade smält.
"Alxyz" andades han bara.

"Ja?" Svarade hon oskyldigt som om hon inte förstod vad han menade.
Men hon förstod precis vad han menade.
För hon kände det.
Lika tydligt som han hade gjort det.
Kärlek.
Värmen.
Hatet mellan dem båda som bara sköljdes bort.

Hon tog ett steg närmare honom, men gick sen inte längre. Väntade på hans nästa drag istället för att trycka på för mycket.

I nästa ögonblick stod han alldeles framför henne.
Nära, nära.
Han bet ihop käkarna så hårt att man såg hur de spändes.
Klorna rev i stengolvet.
"Vad är detta?" hans röst lät djupare än han tänkt.

Hon bakade någon millimeter med nosen eftersom hon för någon miljondels sekund blivit rädd för hans plötsliga rörelse. Men hon fortsatte inte backa utan sköt fram nosen och kysste honom. Efter ett tag släppte hennes läppar hans.
"Detta är äkta" Sa hon som svar på hans fråga.

Återigen spärrades de isblå upp.
Åter var han med om något nytt.
"Jag.. har aldrig.." han tystnade.
Sedan spred sig leendet över hans läppar.
Det första leendet
i hela hans liv
som var riktigt.

"Har aldrig vadå?" Sa hon och log mot honom.
Han såg helt förvirrad ut. Som om han inte visste vad han skulle göra.
Egentligen fattade inte Alxyz hur hon kunde vara så lugn.
Hon bokstavligt talat hoppade omkring inombords och skrek.

Han stirrade på grottväggen och hörde vagt det skrikandet vinandet av stormen utanför.
"...känt någonting sådant här." viskade han.
Han var osäker, och han hatade att vara osäker.
Han vände blicken mot henne igen.
Åh, hennes ögon.
Han böjde sig sakta fram.
"Du är vacker." viskade han i hennes öra.
Hans röst var varm.
Han slöt ögonen och andades in.

Hon kände hur rodnaden steg i hennes kinder.
Hon backade sitt ansikte en aning så hon kom åt hans läppar, hon kysste honom åter igen. Den pirrande känslan kom tillbaks i hennes kropp. Hon älskade verkligen honom hur mycket som helst. Om han skulle lämna henne nu så skulle hon se till att nästa gång dem möttes dog han.

Han släppte henne försiktigt och backade ett steg.
Sedan satte han sig ner och såg lugnt på henne.
"Berätta om dig själv, Alxyz." uppmanade han mjukt.

(Askort <3)