Den pärlemorvita varginnan rör sig över snön som täcker blodberget. Klorna ger henne ett bra grepp och hon vandrar målmedvetet framåt. Som om hon vet exakt vart hon är på väg. Men egentligen har hon inte en aning. Men hon behöver inte veta. Han säger åt henne vart hon ska gå. Han leder henne framåt och lyser upp vägen. Han är hennes ledstjärna. Hon följer honom lojalt och Han är allt hon behöver.

Den eldgula blicken sveper över de snötäckta bergen som reser sig magnifikt över världen. Vinden viner vinterkallt men varginnan fryser inte. Trotts att skinnet darrar lätt i de hårdaste vindarna så är hon varm. Varm inombords. Varm av elden som brinner inom henne. Och varm av vetskapen om att han aldrig skulle låta henne gå vilse.

Varginnan stannar upp för en stund. Ruskar lätt på kroppen när vinden rufsar runt i pälsen. Svansen sveper mjukt till bakom henne och de toffsprydda öronen klipper till på huvudet innan de placerar sig mjukt mot nacken. För att det är irriterande att höra vindens vinande sus skära i trumhinnorna. Kanske det vore smart att för en stund söka skydd? Vinden är hård och far fram skoningslöst. Och när snön faller samtidigt är det svårt att se något. Världen är vit och grå och svart. Och alla dofter utplånas helt. Likaså spåren som varginnan lämnat efter sig. Världen suddar ut alla tecken på liv. Kanske det vore smart att söka skydd för en stund?

[PAX TILL KELE]

Snön föll tätt från den gråmulna himmelen i små, frusna kristaller. Solen sken någonstans bakom den tjocka, mörkgrå hinnan, men hur högt den stod kunde ingen säga. Vinden slet snökristallerna ur sin bana. Den hade ingen början - en vind har varken början eller slut - men den var en början. Den sökte sig genom snöyran, svepte längsmed de högresta, platta platåerna vars randigt rödbruna yta fläckats av vinterns vita skrud. Ett par tjockhornsfår höjde ansiktena då vinden drog förbi. Den dansade runtom deras ansikten, smekte deras ull och fortsatte sin färd över bergen. Den fyllde vingarna på de stora rovfåglarna i skyn, vilka kämpade i de kalla luftströmmarna för att vinna höjd. Så smög den över kanten på en klippa, in i en grotta och ut igen, ven genom springor i bergssidan, for över de plana, öppna stenslätterna och dök ner mot en av alla floder mellan bergens rötter. Nere längs med det forsande vattnet dansade den över vågornas skum, kastade sig upp ur dalen och slickade de klippiga stenväggarnas ränder. Kastade sig mot en varelse som långsamt tog sig nerför de branta väggarna. Slet i den täta pälsen, slängde snöns kristaller mot dess kropp innan vinden lugnade sig på nytt, smekte vargens kind och fortsatte sin färd.

Kele kurade ihop sig mot den klippiga avsats hon stod på då vinden försökte få henne ur balans. Hon fnös tyst, knep ihop ögonen och stod sedan blickstilla, lutad mot den kalla bergväggen. Hon var van vid vindens hårda tag, men snön som vasst piskade mot hennes ansikte var något hon nog aldrig skulle vänja sig vid. Inte under denna livstid. Hon öppnade ögonen på nytt när vinden dragit förbi och luften lugnade sig. Snöfallet gjorde det svårt att se särskilt långt, och alla spår fylldes snabbt igen av nysnö, men hon hade uppfattat ljudet av det vilsekomna kreaturet som hon förföljde. Det unga fåret ropade gång på gång, hoppades att få svar av den flock den sedan länge vandrat ifrån. Tyst rätade Kele åter på sig och fortsatte ned längs de klippiga stenarna.

Hon kom ikapp djuret ganska fort. Det hade halkat över ett par lösa stenar och fastnat med ett av sina tunna ben. Det var bara ett ungdjur, där hornen knappt trängt fram bakom öronen. Vargen väntade inte längre än vad det tog för henne att uppfatta att fåret var hjälplöst innan hon avslutade dess liv. Med ett fast bett om dess strupe började hon sedan backa tillbaka samma väg hon kommit, släpandes den döde efter sig.

Det var inte utan möda hon åter nådde den vidare platån, vars vägg pryddes av en mindre grottas låga, breda mynning. Frusen in på skinnet av snöns ihärdiga fallande och vindens kalla hand drog hon med sig fåret in i grottan. Hon kurade något under det sneda taket, men kände sig oerhört lättad över att ha kommit undan vädrets obarmhärtighet. Här, i hennes gömsle, var luften stilla. Förnöjt lade sig tiken ned, med framtassarna över det unga bytets kropp och började rycka i skinnet med tänderna.

[Alltid lika svårt när man rollar ny karaktär, men aja, det gick XD Är inte säker på om det framgått, då Blodbergen inte har fått någon beskrivning än, men det är ett väldigt Grand Canyon likt område, fick jag veta när jag målade kartan C: ]

Hennes vita kropp smälter in bra i snöyrans vithet. I dessa klimat är hon en mästare på att inte synas. Den mjuka glöden från hennes eldgula blick skulle kunna avslöja henne. Men i detta virrvarr av snö och vind och kyla så dämpas den glöden och syns inte långt. Det vore smart att hitta något skydd. Han bryr sig dock inte. Hon gör egentligen inte det heller. Hon fryser inte. Men det känns rätt onödigt och bortkastande av tid att irra runt i detta oväder när ingen av dem kan se vart hon går. Nej, det är bättre att vänta ut stormen.

Varginnan hoppar åt sidan när några underliga och ulliga djur med stora horn dundrar fram och förbi henne. Det är väl stormen som skrämmer dem. Det sista djuret hinner knappt förbi vargen förrän en kraftig blixt slår ner i dess kropp och lämnar den död på marken. Serveras maten så här fint kan man ju lika gärna ta för sig. Och det var ett tag sedan hon åt något. Snabbt, och med vinden som skyndar på henne, har hon slitit upp skinnet på djurets buk och tagit några stora tuggor och svalt. Hon fyller magen med några tuggor till innan hon sliter loss ett ben, som under ullen visar sig ha rätt mycket kött. Hon tar ett ordentligt grepp med tänderna om benet och bär det sedan med sig. Resten av det döda djuret lämnar hon bakom sig. Det skulle bara hindra hennes rörelser i denna storm om hon skulle försöka bära med sig hela bytet.

Hon skulle behöva ta sig något högre upp. Han har sagt att det är större chans att hitta någon grotta högre upp än längre ner. Så hon hoppar från en avsats till en annan, släpper inte greppet om köttstycket hon har i munnan, och tar sig lite högre upp. hon ser sig omkring. Försöker i alla fall. Kisar för vinden och börjar sedan gå igen.

[Ja, jag har ingen aning om hur Blodbergen ser ut. :P Försökte hitta en beskrivning men fann ingen så jag följde tidigare rolls beskrivningar utan att själv direkt beskriva något eftersom jag inte vet. :P]

[Ääär inte alls säker på vad jag ska svara här... såååå.... jaah... eh...]

Köttet var segt och senigt. Kräket hon lyckats fånga hade inte varit något välgött djur, men vilken var egentligen välgödd en vinter som denna? Kele ryckte i den döda kroppen med tänderna, drog loss bit efter bit av djurets muskler och lyssnade till vinden som brusade utanför den låga, grottan. Öppningen var förvånansvärt väl dold av nu torra buskar, och trots att öppningen var bred så blåste det inte in - antagligen det väldigt låga taket till tack. Hon skulle inte kunna stå upprätt under det sneda taket. När hon kastade ett öga åt öppningen så slog det henne än en gång hur trekantig den var. Ett vagt leende lade sig över läpparna medan tungan svepte över nospartiet. Det var fint, hennes gömsle.

[Eh, ja... hon... ligger där... och... ligger ~]

[Jag har ingen aning om vad som kan hända. :P]

Hon fortsätter framåt. Magen är fylld till viss del så hon kommer kunna klara sig ett tag framöver. Men köttstycket hon håller skulle vara nödvändigt att få i sig med. Det skulle vara tillräckligt. Men hon känner inte för att bara lägga sig ner och störas av vinden och snön. Hon frustar till och kisar omkring sig. Det syns bara vinterns vithet. Hon fortsätter framåt utan avbrott.

Snart får hon syn på en samling torra buskar. Hon tar sig närmare och lägger märke till att buskarna försöker dölja en grottas öppning. En låg grotta men än dock bred. Det skulle förmodligen ge bra skydd för vinden. Men... När hon är tillräckligt nära stannar hon upp och släpper ner köttstycket vid sina tassar och nosar på buskarna. Någon annan har redan varit här. Dofterna är färska. Och trots att den dominanta doften är just snö och vinter så märks det ändå tydligt att det har befunnit sig en annan varg här. Förmodligen befinner sig främlingen rent utan inne i grottan. Det rycker till lätt i läppen och spetsarna på huggtänderna blir synliga. Raggen på hennes nacke och rygg reser sig lätt och svansen blir burrigare. Hon som hade hoppats på att få finna ett tomt skydd. Kanske går det att jaga ut främlingen?

En främling hade uppenbarat sig i öppningen, bakom de torra buskarna. Någon dummer som inte känt hennes doft, eller sett tecknen på att detta var en bebodd grotta. Även i snöyran var hennes markeringar tydliga. Kele blottade tänderna åt den andres ben utan att säga ett ljud. Hon nosade i luften, kände främlingens doft. En tik.

"Vem där?" Hennes röst var låg och bestämd.

Ändra taktik. Hörs den mörka stämman i hennes huvud. Ett mjukt flin placerar sig på tikens läppar och hon sänker sin annars så högresta hållning. Svansen sänks och nuddar bakhasorna och huvudet hålls i höjd med manken. Hon plockar med sig sitt köttstycke och tar några steg närmare. Det prasslar lite lätt i buskarna ju närmare hon kommer. Hon släpper åter ner tygstycket vid sina tassar och kikar försiktigt in mellan buskarna.
"U...ursäkta. Jag hade hoppats på att finna ett skydd för vinden". Säger hon och blygheten lyser i de vita ögonen.

[Jag har bytt utseende på Nemesis så hon är inte vit längre utan lila/grå. :3]

Hon lade benen över sitt byte och lät tungan fara in och ut mellan de blottade tänderna på ett varnande vis när främlingen rörde sig. En tyst, hes morrning bubblade i hennes strupe. Men hon förstod snabbt att ljudet inte nådde den andra tiken. Vinden ven i grottans öppning, men nådde inte vargen som låg där inne.

Främlingen släppte ett eget byte framför sina tassar. Keles läppar slappnade av en aning, men öronen förblev alerta och nosen ryckte ännu lätt. Så skymtade ett ansikte i öppningen och främlingen talade. Hennes öron klippte. Så främlingen sökte skydd för vinden. Då var det kanske inte en dummer som missat hennes markeringar, utan bara en frusen stackare. Hennes ansikte slappnade av och hon anlade en lugn min.

Hur länge skulle det blåsa? Hur länge skulle främlingen stanna om hon bjöd in henne? "Vem är du?" Keles röst var mjuk och lugn. Hon pausade ett ögonblick innan hon fortsatte. "Kom in." Kanske skulle hon ångra det senare, men hon kunde inte gärna låta kraken stå kvar i öppningen och frysa.

Off:

Då Nemesis gått och dött så avslutar jag detta. Avslutat.