Relianne's blick låg på den mörka skogen under henne och hennes ögonbryn klättrade allt högre upp på pannan när hon fick se hur stjärnor började lysa allt fler i skogens djup. Hon var van att se stjärnorna uppe i himlen men aldrig på marken. Här var det tydligen möjligt. Hon la ihop vingarna och lät sin tunna men stora kropp falla till marken innan hon nästan sekunder innan kollision med träden vecklade ut de och började smidigt och ljudlöst ta sig ner på marken. Det var svårt, de stora grenarna och stammarna dök upp hela tiden i hennes väg men Relianne med nästan en uttråkad ansiktsuttryck tog sig lätt fram mellan de.

Hennes tassar nådde snart marken och vingarna las ihop på ryggen, hennes siluett blev genast mindre och smäckrare. Nu har hon äntligen förstått vad det var som glittrade bland träden. Tusentals av små, lysande insekter verkade trivas här när de flög mållöst genom den kyliga kvällsluften. Stämningen här var verkligen så fridfull och harmonisk att Relianne tillät sig själv att slappna av något och göra några lekfulla utfall mot de glödande insekterna i hopp om att fånga någon.

Hon har inte hört mycket om denna skog, bara att här kunde man höra dess sång men bara om man var vänligt sinnad. Relianne lyssnade först noga efter den men hur hon än försökte kunde hon inte höra något. Kanske var det endast myter? Eller så var hon förmodligen ingen snäll varg. Denna tanke var inget som nedstämde den vita varginnan, tvärtom, hon började tystlåtet nynna en egen sång för sig själv. Hennes mjuka röst kunde höras bara på riktigt nära håll, hon nynnade på en vaggvisa hon mindes när hon var barn, en av de starkaste minnerna hon hade från sin barndom var just denna lilla melodi.

Mitt i språnget lyfte hon båda tassarna framför sig, endast för att slå ner dem i marken snabbt igen för att inte falla omkull. Hon gav ifrån sig en road fnysning och tog ett nytt språng efter nästa, självlysande skalbagge. Med öppen mun och tungan hängande i mungipan skuttade hon sedan efter en tredje, som likt de andra flög iväg framför nosen på henne när hon högg efter den. Att hon inte fångade någon störde henne inte. Det var roligt att jaga dem ändå. Kele viftade på svansen och stannade upp för att se sig omkring. Välja en ny ljusfläck att jaga. De vita, självlysande blommorna var fascinerande. Hon hade aldrig sett blommor som lös förrän hon klättrat ned från bergen. Fanns det fler lysande blommor utanför skogens skyhöga träd?

Nere bland de höga stammarna stod luften stilla. Ingen vind nådde genom trädkronorna, högt upp i himmelen. En nattsångares stämma ljöd genom skogen och Kele såg efter fågeln utan att kunna lokalisera den. Spelandet av otaliga insekter hördes överallt och de hundratals lysande insekterna som dansade genom luften lämnade små ljusa streck på hennes näthinnor. Blommornas egendomliga sken fick skuggorna att verka mörkare än de var.

Hon var glad att hon hade funnit skogen. Hon hade kunnat jaga och äta sig mätt, och det fanns så mycket som var nytt för henne att se. Hon ångrade att hon inte hade lämnat bergen tidigare och sett världen. Men var gång hon tänkte på de röda klipporna kände hon ett stygn av saknad i bröstet. Var gång hon tänkte på hur långt bort hon var från sitt hem, den låga grottan med det sneda taket, kände hon sig ensam. Hon skakade på huvudet och plutade tankfullt med munnen. Blicken svepte över platsen, blommorna, insekterna. Hon fäste fokus på en skalbagge som landat på en av blommorna. Snabbt lade hon sig ned på mage och kröp, tum för tum, närmare. Svansen viftade ännu. När hon kom närmare blomman kunde hon se skalbaggens skal dela sig och de genomskinliga vingarna röra sig, som om den velade mellan ifall den skulle lyfta eller inte, innan den plötsligt flög. Kele tog snabbt sats och skuttade efter den, endast för att än en gång missa. Men hon missade med ett leende på läpparna.

Främmande ljud av steg och flåsande fick Relianne att sluta sjunga och genast bli på sin vakt och även något hotfull. Raggen restes och fjädrarna burrades upp. Det skulle verkligen kännas orättvist att bli dödad i en sådan vacker skog. Hon drog långsamt in den kyliga luften och tog sig tyst och långsamt fram i den lysande skogen .

Hon kände sig obekväm på marken, hennes kropp och själ tillhörde himlen och kallade på henne. Hon funderade på om hon skulle flyga upp på närmsta träd. Tanken lockade men skulle så klart locka till sig mer uppmärksamhet än om hon stannade på marken. Relianne fann det rätta i att anfalla först.

Med ett morrande slängde hon sig mot den okända för henne främlingen som hon inte lagt märke till bakom alla buskar och grenar i hopp om att överaska och skrämma iväg den. Bästa försvar är anfall.

[jupp, hon har ju först inte sett Kele och då valde hon att anfalla den okända vargen först :) ]

[Förstod inte sista stycket - "...slängde hon sig mot den okända för henne främlingen som hon inte lagt märke till bakom..." Vem har inte lagt märke till vem? Det låter som att Reli inte har lagt märke till Kele, men varför skulle hon då attackera? Attackerar hon utan att veta om det är någon där? Jag skriver vidare, och skulle jag ha missuppfattat något så säg till om jag ska ändra.]

Just som hon skuttade efter en ny skalbagge uppfattade Kele ljudet av tassar. Hon ryckte till och höjde huvudet. Öronen rörde sig på hennes huvud när hon försökte avgöra var ljudet kom ifrån, men hann inte mer än bestämma riktning innan en morrande stämma bekräftade främlingens närvaro. Med ett kort, överraskat tjut skuttade hon bort från ljudet. Hon hörde dunsen av tassar bakom sig och vände sig om i nästa språng. Hennes ögon smalnade av och nosen rynkades i en anklagande min.
    "Vad var det bra för?!" Hon spände blicken i den främmande gestalten. En ljus varg, snäppet mindre än henne själv, men med udda formade sidor. I skogens dunkel kunde hon inte helt avgöra vad som var felet på den andres kropp. Hon hade för den delen inte tid att tänka på det. Vad var det för idiot som hoppade på främlingar sådär?!

Främlingens höga tjut fick Relianne att med glädje flina. Om dena andra blev så skrämd av henne betydde det att det inte fanns någon fara för henne. Reli stannade upp mitt i rörelsen och vingarna som hon burrade upp för att se störra ut la hon lent mot ryggen.

Främlingens anklagande stämma fick henne att rynka lätt på pannan innan hon satte sig ner och försökte så gott det gick att studera henne i den falska månljuset och skenet från växterna.

"Bra för mig att veta vad det var för person som fanns här. Nu vet jag att det är inget jag borde vara vaksam för"

Relianne's stämma var road och en aning retsamt. Hon vände på huvudet och bet tag i sin fjäderklädda axel för att rätta till några av de vita fjädrarna. En av de slets av och föll till marken. Gammal fjäder, skulle bort endå. Nu kliade det inte där åtminstone.
Hon riktade de svarta ögonen mot främlingen igen.

"Namn?"

Hon blinkade till. Två gånger. Nacken kröktes en aning och ögonbrynen höjdes skeptiskt. Bra att få veta... Vad var det för fasoner! Vad hade främlingen framför henne lärt sig som valp egentligen? Hur gammal var hon ens? Yngre än Kele själv, det kunde hon slå vad om. När den ljusa nonchalant satte sig ned, som om hon inte alls anfallit för bara en knapp minut sedan, lade sig Keles öron mot nacken. Hennes namn? Vem var hon som dök upp och betedde sig som om hon förväntade sig ett svar?
    "Tror du att jag tänker presentera mig för någon som just attackerade mig utan anledning? Glöm det!" Hon hann inte hindra det sista innan det lämnat hennes mun, tätt följt av en hård fnysning. Svansen stod spänt rakt ut bakom henne. Ögonen smalnade av. Hon ville gå därifrån med bestämda steg, men tänkte inte vända den andra ryggen. Hon visste inte vad främlingen kunde få för sig. För ett ögonblick stod hon stilla. Ögonbrynen hade rynkats så att en mörk skugga bildades mellan ögonen, hjälpt av det märkliga ljuset skogen själv gav ifrån sig.

Med raka steg började hon gå förbi främlingen, snett bortåt för att kunna behålla den andra i sitt blickfång längre än om hon bara vänt ryggen till. Hon tänkte inte stanna och utbyta artighetsfraser, så bränne henne heller.

Relianne's svarta ögon följde honans rörelser. Hela hennes kropp tydde på irritation och ilska. Fakarginnan fnös lätt, hon kände ingen skuld på sig alls, tvärtom var hon säker på att hon hade agerat helt rätt. Hon la märke till hur honan vägrade vända henne rygggen, ett lätt självsäkert flin syntes på de svarta läpparna. Relianne var nöjd med att honan kände sig osäker i hennes närvaro.

"Är du rädd för mig?"

Undrade hon när honan marscherade förbi henne med en oberörd min.

Hon hörde främlingens röst, men vägrade att se på henne. Hon fortsatte bortåt, och till slut kunde hon inte behålla den andra i sin ögonvrå. Såväl vinkeln som träden hindrade henne. Ju längre bort hon kom, desto säkrare blev stegen. Hårdare. Även om hon var allt annat än avslappnad. De bakåtstrukna öronen kändes stela och lyssnade noggrant efter vad som än kunde betyda att den andra följde efter. Hon ville bara bort därifrån. Vad var det för fasoner? Attackera sådär? Om Kele var rädd? Självklart var hon rädd, men det tänkte hon inte visa för det. Rädsla behövde inte alltid betyda svaghet. Hennes ansikte var spänt i stel beslutsamhet.

Relianne brydde sig inte om främlingen svarade eller inte svarade. Egentligen var honans tystnad och det faktum att hon snabbt flydde tecken på att Relianne verkligen skrämt upp henne. Den snövita honans ansikte sprack upp i ett självbelåtet, något roat leende innan hon gäspade och började långsamt, med tydlig njutning slicka rent och putsa fjädrarna på de ängellika vingarna.

[AVSLUTAD]