De rykten han hört om skogen stämde. Dess skönhet och utstrålning tog andan ur honom. Små vita blommor glödde lätt i månens sken och hans lila ögon kunde inte riktigt ta in skogens fulla skönhet. Dess glans lyste och det kändes som han fick låna av skogens uråldriga visdom medan han stod i den. Sakta gick han genom skogen med blicken upp på trädens kronor som såg ut att vara långt uppe i gudarnas rike. Han kände sig liten här, det kändes som hela hans liv lett upp till det här ögonblicket, den gång där han skulle möta på något som var vackrare än han själv. Han kände sig nästan alldaglig i skogens skugga.

Fåglarnas vackra sång flöt in i hans öron som ljuv musik. Vågade han jaga av skogens djur? Vågade han ta en av skogen invånare? Magen kurrade och han bestämde sig för att försöka, misslyckades han så visste han att det inte var menat att äta av skogens djur. Försiktigt gick han genom skogen och all dess eldflugor som flög omkring som små ljus prickar i mörkret som om de ville hjälpa honom att hitta. Han lät dofterna från skogen filtreras genom hans nos och han lyckades finna en doft han kände igen, hare, var det den gåva skogen hade mot honom skulle han gladeligen ta emot den.

Tassarna trummade lätt i marken då han travade efter doften. Sökte gåvan skogen ville ge honom. Doften av haren blev snabbt starkare och mycket snart fann han en liten öppning mellan trädens stammar och i månens klara sken satt haren och putsade sina framtassar för att sedan dra dem över huvudet och öronen. Han kröp ihop och tittade på den. Låste fast blicken och koncentrationen på det vita djuret innan han flög fram genom luften och landade bara en meter från haren som förvånat tittade upp innan den panikslaget började hoppa iväg. Det tog inte lång tid innan han var efter i dess hasor, följde den smidigt i alla snabba kurvor innan han tillslut lyckades få ett grepp om kaninens bakben. den sprattlade i hans grepp, försökte fly. Han lade ner den på rygg på marken och tog ett nytt grepp om dess hals och bet ihop tills att han hörde ljudet som identifierade att han brutit nacken på den.

Han lyfte upp den lealösa haren och började gå tillbaka till gläntan där han först upptäckt djuret och lade sig där för att äta den.

Vad var detta för plats?

Ovan hennes huvud fylldes himmelen av trädens blad. Natten hade svept världen i sin stjärnströdda mantel, men inget av de glimmande ljusen syntes under de skyhöga trädens kronor. Månskärans bleka sken fick bladen att skifta i blåa nyanser och kasta dunkla skuggor över marken så långt inunder. Högt där uppe, ovan skogen, dansade vinden. Men nere bland stammarna stod luften stilla, orörlig. En nattsångares stämma ljöd genom skogen. Spelandet av insekter hördes överallt och i luften dansade hundratals små ljus. Inte ens bergens mörka skuggor kunde dölja det ljus som spreds i skogen. Kele trädde försiktigt fram bland de lysande blommorna, fascinerad av hur klart de sken. Det glittrade i hennes ögon och skuggorna på hennes ben och rygg blev mörka när hon klev över växterna.

Vad var detta för plats?

Hon höjde nosen och följde en av de självlysande skalbaggarnas flykt genom luften med blicken. Hon såg sig själv i flykten. Han hade inte återvänt. De hade inte återförenats, och hon hade slutat vänta. Men hon var inte besviken. Sanningen att säga var hon glad att hon lyckats ta beslutet att lämna bergen. Lämna allt hon kände och höll kärt. Först de röda platåerna, hennes hem, och sedan höjderna helt och hållet. Hon hade sett trädens kronor från bergens klippor och rört sig ned längs deras rötter. Långsamt, försiktigt, hade hon trätt in i en främmande värld. En plats så vitt skild från det hon kände att hon saknade ord för att beskriva den. Det prasslade mjukt om hennes tassar när växternas blad gungade åt sidan. Hade hon inte vetat bättre hade hon trott att detta var livet efter döden. En plats så vacker som denna var något hon aldrig kunnat föreställa sig. Skogens skönhet till trots kände hon sig en aning instängd mellan stammarna. Hon brukade ha vinden rivande i pälsen och hård sten eller kargt gräs under tassarna. Hon brukade ha himmelen vakande och...

Ett plötsligt ljud fick Kele att instinktivt lägga sig platt på mage. Från blommorna runtom henne lyfte de skalbaggar som suttit på de lysande bladen och surrade upp i luften. Ljudet av trummande tassar närmade sig snabbt och inte mer än ett knappt ögonblick efter att hon överraskats av ljudet rusade en hare in i hennes synfält, tätt följd av sin jägare. Hon tryckte sig så nära marken hon förmådde, men höjde huvudet för att kisa över blommorna. Ljuset fick resten av skogen att te sig mörkare, även där det sken av fler blommor bland de andra trädstammarna. Hon följde främlingen med blicken tills denne försvunnit ur hennes blickfång. Fler dunsande, trummande läten vittnade om hur vargen kom ikapp bytet, innan jakten avslutades. Kele låg kvar. Hon sträckte på halsen i ett försök att se den som passerat så snabbt. I de dunkla skuggorna och de snabba rörelserna hade hon inte haft en chans att uppfatta främlingen till utseendet. Hennes nos rörde sig när hon ivrigt sökte en doft, men den stilla luften bar lukter långsamt.

Efter bara en kort stund hörde hon främlingens steg på nytt och hon pressade sig åter mot marken. Bärande på haren passerade vargen Kele på gott avstånd. Hon kunde fortfarande inte urskilja några distinkta färger eller något som sade henne vem den andre var. Blommornas arom dränkte alla andra dofter medan hon låg med nosen i dem. När den andre passerat reste hon sig långsamt upp och tog ett par steg framåt. Hon sträckte på nacken för att se efter den andre. Hade den varit brun? Var det Han? Kaiito? Långsamt smög hon efter. När hon nådde främlingens spår blev hon säker på att det inte var den hane hon först trott, utan en faktisk främling. Hon följde tyst spåret, på så långt avstånd att hon inte längre såg den brune. Framför henne tycktes skogen ljusna, och när hon närmade sig gläntan insåg hon att främlingen stannat. Hon stannade själv i skuggan av de höga träden. Hon var väl medveten om att hon inte var det minsta dold, trots att hon inte gick in i gläntan. Skogens alla skimrande ljus dansade i hennes päls, och om hon verkligen skulle gömma sig skulle hon behöva ställa sig bakom en av de massiva stammarna. Men hon hade ingen anledning att gömma sig. Hon var bara nyfiken.


[Ville bara.. måla ljuset från blommorna. Ta en fem-minuters skiss~ ]

Hans tänder sjunk lätt ner i harens sega kött. Han slet bort en stor bit av dess lår och tuggade förnöjt i sig köttet. Han var välsignad i en vacker skog. Han tuggade åter lite på haren, men han hann inte långt innan doften av tik letade sig in i hans nos, trots den överväldigande doften av de lysande blommorna. Han vred sakta huvudet åt det håll han kommit i från och granskade tiken han såg där. Hon såg inte ut att gömma sig, men hon var inte heller uppenbar i scenen. Han reste vaksamt på sig och ställde sig beskyddande över bytet. Honan såg inte så speciell ut. Hennes päls var grå och brun, om han kunde se färgerna rätt i ljuset, och inte alls märkvärdig. Hon var allt för alldaglig för att fånga hans intresse, men han stirrade ändå på henne. Huvudet var något sänkt, inte i underkastelse utan för att skydda halsen. "Främling" sade han misstänksamt med den ljusa klara rösten.

Hans lila blick sökte snabbt över den andres kroppsform igen. Hur vågade hon ens ge sig in i denna vackra skog när hon såg ut sådär? Den här skogen borde inte släppa in så alldagliga vargar. Borde inte låta dem vandra bland dessa trollbindande blommorna och doften av dem. De ljusbringade eldflugorna dansade i luften mellan dem, skapade vackra små ljus som lekte över marken.

Hon vädrade i luften när främlingen reste sig upp, och lade huvudet lätt på sned. Svansen hängde bakom henne, men inte helt rakt ned. När hanen ställde sig över sitt byte rätade hon på huvudet igen. Hans misstänksamma ton fick henne att stå kvar i skuggan. Hon besvarade hans ord med lätt, nyfiken stämma.
    "Främling." Hon kunde inte låta bli att snegla på den underligt långa pälsen som hängde över den andres ansikte och nacke. Hon hade inte sett något liknande hos vargar förut. Manen förde hennes tankar till några av de djur hon sett på de stora blomsterängarna. Det såg underligt ut på en varg. Nästan komiskt. En omärklig rynka bildades mellan hennes ögonbryn, och hon bet sig själv tankfullt i underläppen. För ett ögonblick släppte hon främlingen med blicken när en av de lysande skalbaggarna flög förbi hennes nos.

Honan svarade honom med samma ord, om än hennes lät mer nyfiket. Han höjde åter huvudet, men rörde sig annars inte. Luggen gungade lätt till och täckte halva hans ansikte. Hon verkade intresserad av manen, eller nyfiken på den. Men han själv fann inte någon intressant över den här honan. Hon var alldaglig, tråkig, till utseendet, och som den ytliga person han var behövde hon inte visa mer av sig själv. För honom var ett vackert yttre allt. Sen om man hade en bra personlighet till ett vackra yttre så var det en bonus. "Får en simpel varg som jag fråga vad dina avsikter i den här skogen är?" Inte för att han såg sig själv som simpel, nej han var en av de vackrare vargarna i Numoori. Ett praktexemplar. Inte någon som borde beblandas med de mindre vackrare vargarna. Men om han gjorde det kunde han få dem att inse vad riktig skönhet var. Kanske kunde han få sig ett följe som inte skulle tveka inför att dyrka marken han gick under. Ja det är så han egentligen borde bemötas, med respekt.

Hon krökte på nacken när främlingen talade. Vad hon hade för avsikter? Hon hade inga avsikter med att vara där hon var. Hon var där utan avsikter. Vad hade han för avsikter? Simpel varg? Av sättet han betraktade henne drog hon slutsatsen att han inte såg sig själv som en simpel varg. Hennes ögon smalnade av en aning.
    "Jag har inga avsikter." Svansen stod rakt ut bakom henne, stilla. Hon vände huvudet en aning åt sidan utan att släppa främlingen med blicken. Han var inte Kaiito, och hon tyckte inte om honom. Inte för att hon visste något om honom egentligen, hon tyckte bara inte om honom. Kanske vore det bättre att ge sig av. Lämna den simpla vargen åt sitt simpla liv.

Han granskade fortfarande honan och funderade ett tag efter att hon svarat. "Om en varg vandrar utan avsikter hur kan denne då veta då den nått sitt mål?" frågade han filosofiskt och lade huvudet lätt på sned, så att manen hängde fritt i luften och luggen föll undan från hans ena ansiktshalva. Han gillade att få vargar att fundera, tänka och förvirras, även om det här var en av hans mer simplare frågor. Han satte sig lugnt ner, visade att han inte ville den andra något illa. För trots att hon var alldaglig, nästan tråkig om man jämförde med skogen, så kunde han alltid få ut något ur mötet, namn, flocka,r platser eller specifika vargar. Ja vad som helst. För nu hade han uppnått ett av sina mål, då var det bara att klättra vidare efter nästa. Finna ett nästa till och börja med.

Hon skulle just till att backa undan när främlingen öppnade munnen på nytt. Långsamt satte hon ned den baktass hon lyft, ett halvt steg bakom sig. Han lade huvudet på sned så att den underliga luggen gungade undan från ansiktet. Hennes ögon smalnade av ytterligare en bit och öronen vändes bakåt.
    "Vad har du för avsikter?" Hennes ton var låg men rösten hörbar. Hon hade ingen som helst anledning till att svara på hans frågor. Hon hade inga avsikter, och om hon haft det hade de sannerligen inte angått honom.

Han granskade honan, hela hennes karaktär skrek tristess och hon hade inte påvisat något som fångade hans intresse. "Mina avsikter, mitt mål, är något jag redan funnit, så jag letar nya" Han fokuserade blicken på någon punkt precis ovanför hennes huvud, även om det såg ut som om han såg på henne och nickade sedan en gång "Om du ursäktar mig ska jag nog ändå dra vidare" Ja han fann inget hos henne intressant, därför var hon ingen som skulle få ta upp hans tid. Han backade några steg, lyfte upp haren och började vända sig om för att gå, och hoppades att han nästa gång skulle få möta en vackrare person, Numoori kryllade allt mer av de mindre fagra vargarna, enligt Etzlenil själv det vill säga.

[Sorry för segt svar, men jag har som sagt inte riktigt kommit in i hans karaktär, men tänkte att jag kunde rolla klart detta rollet innan han Adopteras bort c:]

Hon visste inte om hon skulle känna sig förvirrad eller lättad när hanen plötsligt ursäktade sig och gick. Hon såg efter honom ett ögonblick, men vände själv om innan han var helt utom synhåll. Under tystnad, men fortfarande med något spänd min, lämnade hon gläntan.

[Avslutat]