Idunn hade äntligen lämnat Sacrarii. Hon saknade tiden redan tiden där och alla hon mött. Några speciellt. Dimitrij, Orkidé, Nepo. Men hon kan flyga nu. Hon lämnade inte Sacrarii genom att klättra i berg. Hon lämnade dalen på vindens vågor. Hon behövde inte återvända till bergens isolering. Hon kunde bara segla rakt över dem och snart var det inte längre bergiga under henne. Landskapet bytte skepnad och hänförd hade Idunn seglat fram.

Då och då hade hon fått landa för att vila. Hon behöver fortfarande bygga muskler i vingarna. Men otåligt hade hon snart tagit till skyn igen. Hon ville inte bindas till jorden. Den tiden är förbi nu. Hon kan flyga. Tack vare att Dimitrij gav henne uppmärksamhet och träning. Någon gång ska Idunn ta sig tillbaka till Sacrarii. Hälsa på. Berätta vad hon har upplevt i Numoori. Bortom bergen. Men förstå.ska hon se sig omkring. Först ska hon samla på sig dessa historier.

Det är med skymningen som Idunn landar i en väldigt underlig skog. Det växer rosor nästan överallt. Det luktar väldigt gott. Vilken doft. Idunn drar ett djupt andetag och glatt ser hon sig omkring. Bestämmer sig för att utforska lite innan hon väljer ut en plats att sova på. Med vingarna mjukt placerade vid hennes sidor börjar hon vandra framåt och ser sig storögt och hänförd omkring. Även om mörkret börjar bli tjockare omkring henne vill hon se mer.

[PAX TILL EVEN]

Even reste sig upp utan ett ord när ljudet av stora vingslag passerade över deras huvuden. Den svartvita fakargen som legat vid hans sida tystnade mitt i sin mening och följde honom med blicken när han lämnade henne bakom sig. Han hörde henne muttra något som kunde ha varit ”Ville du veta det här eller?” men det spelade ingen roll. Han kunde lyssna till hennes pladder senare. Värdefullt pladder, men pladder inte desto mindre. Det ryckte lätt i hans mungipor när han hörde Laali fnysa, innan hon reste sig och följde efter på avstånd. Han kunde se hennes nervösa flin framför sig utan att behöva vända sig om och se efter.
     Hon hade kommit väl till nytta efter att han funnit henne. Laali bar en förvånansvärd mängd måttlig kunskap om många ting. ”Stora öron” hade hon själv kallat det. Mycket baserades på rykten och skrönor, men det fanns en vikt även i det för den som saknade den kunskapen. Det var om landet, om platser, om vargar och flockar. Om raser och djur han inte hade hört om tidigare. Grendel hade varit till stor hjälp, och Even fann ännu nytta i den lille kattvargen, men han hade saknat den typ av kunskap som skatan besatt. Att Grendel och Laali råkat vara bekanta sedan tidigare, om det gick att kalla bekanta, hade varit en positiv slump. Laali hade dock varit en envis förhandlare, men efter det femte misslyckade flyktförsöket så hade det inte varit svårt att övertala henne att dela med sig av sina kunskaper mot löftet om att återfå sin frihet med livet i behåll.
     Even följde snabbt den riktning som ljudet av vingslag försvunnit i. Det tog inte allt lång tid förrän ljud och dofter avslöjade var vargen hade landat bland rosorna. Han saktade in när hans blick fångade en ljus skepnad som vandrade längre fram. Hans hållning sjönk medan han följde henne med blicken. En ung, bevingad tik, kanske i storlek med honom själv. Hennes doft vittnade om vargar och landskap längre härifrån. Han antog att hon inte var från rosenskogen.
     I skymningens skuggor rätade Even på sig på nytt och rörde sig emot främlingen. Han gjorde ingen ansats att gömma sig. Det var med ett öppet nyfiket leende som han tog in hela vargens skepnad medan han tog till orda.
     ”Fascinerande”, började han med intresse i rösten. Han stannade upp som om han kommit på sig själv och sökte tikens blick. ”Ah, förlåt mig om jag är framfusig. Jag har aldrig sett en varg med vingar som dina.” Den rödfläckade blicken vandrade som hastigast över tikens vingar. Nej, det hade han sannerligen inte. Vid första anblicken såg de ut som fakargens, men han kände igen de långa, vikta fingrarna som gömde sig under fjädrarna, och de tillhörde inte en fakargs vingar. ”Är du från Itrozo?”

Hon hade inte märkt främlingen som vandrade åt hennes håll. Kanske borde hon har gjort det med tanke på att hennes blick sökte sig en hit och en dit för att kunna se så mycket som möjligt av området omkring henne. Men kanske var det just därför som främlingens närvaro gick henne förbi? Hon tittade åt för många håll och därmed blev det luckor i hennes synfält. Det är ingen fara i alla fall. Främlingen gör sin närvaro hörd genom att tala till henne. Tikens ljusa blick söker sig mot hanen och hon stannar upp. Hon vänder sig mot honom och lyssnar till ljudet av hans stämma. Aldrig sett en varg med vingar som hennes? Själv tycker hon inte att hennes vingar är direkt speciella. Kanske om man jämför dem med fåglarnas. Då ser de verkligen udda ut. Men det är hennes vingar och hon är van vid hur de ser ut. Hade den ljusa bevingade tiken varit sitt gamla jag hade hon kanske avfyrat någon spydig kommentar bara för att hon kan. Men hon är en ny varg nu. Hon kan flyga. Och hennes vingar betyder mer för henne nu än vad de någonsin har gjort tidigare. Ett lätt flinliknande leende leker på tikens läppar när hon ser på hanen.
"Vill ni ta en närmare titt?" Frågar hon och ena vingen fälls halvt ut på ren automatik. I och med att hon lärt sig flyga så har även hennes självförtroende vuxit. Hennes sociala skills är fortfarande dock något hon behöver jobba på men även den biten har blivit bättre med tanke på att hon har bekantat sig med så många vargar under sin tid i Sacrarii.
Den ljusa tiken skakar lätt på huvudet.
"Jag kommer från Bergen".

Even var inte sen att acceptera inbjudan. Han tog sig närmre tiken, lugnt men med öppet intresse. Nära nog för att ha kunnat vidröra henne om han sträckte på sig. På så kort avstånd var det lätt att urskilja membranet som gömde sig under fjädrarna på den halvt utfällda vingen.
     ”Bergen?” hummade han, mest för att bekräfta att han hört. Nosen ryckte när han vädrade hennes doft. Han sökte hennes blick. ”Norrifrån? Har du flugit långt?”

Norrifrån? Att fråga Idunn om väderstreck är dom att försöka tala med en fisk om de djupa skogarna eller vida slätterna. Hon skakar på huvudet samtidigt som hon ser nyfiket på hanen som kommit närmare för att studera hennes vinge.
"Ibland kan man se havet från Bergen. Om man når utkanten. Jag har flugit hit från en dal i bergen. Den jag startade min flygning så har jag sett mark som spottar vatten och underliga djur som inte finns i bergen. Det tog ett tag att komma hit men det är förmodligen inte så långt jämfört med vad som finns kvar att se och utforska". Hon känner sig så väldigt stolt över sin bedrift att flyga hit från bergen. Och allt hon redan har hunnit se på sin ännu rätt korta färd. Och känslan över att inte längre vara bergens fånge. Hon är fri som fåglarna i skyn. Fri att göra vad hon vill, se vad hon vill och flyga vart hon vill.

Ibland kan man se havet
Ah, inte norr då, om vad han fått lära stämde. Västerut? Av den fattiga beskrivning han fick av vad hon sett så hade hon gissningsvis passerat över Eriinari. Nordväst. Even hummade bekräftande medan hon talade, men släppte inte vingen med blicken. Han gick runt den, lät blicken intresserat följa membranet från vingens fingrar in till kroppen. Hur tåligt var det? Om han punkterade det, kunde hon fortfarande flyga? Han hade vaga minnen av något liknande. Av de ljusförblindade.
     ”Det är ett stort land”, svarade Even, och lyfte slutligen blicken för att möta hennes. Ett mjukt leende vilade över hans läppar. ”Men jag slår vad om att du inte kommer ha några problem att upptäcka det.” Han nickade menande åt hennes vinge. ”Det måste vara befriande, att kunna flyga.”

Idunn nickar. Ett stort land. De gånger hon kunnat skymta landet bortom bergen så har horisonten varit så vida sträckt att hon inte i sin vildaste fantasi kunnat tänka sig hur stort det är. Men hon vill utforska alltihopa.

Det måste vara befriande att kunna flyga. Hon nickar igen. Glädjen som bor i hennes bröst skickar ut pirrande vågor i hela kroppen när hon tänker på att hon faktiskt kan flyga. Hon är stolt över sig själv. Men hon hade aldrig kunnat klara det själv.

"Det är det verkligen". Hon tystnar en stund. Hon har inte alltid kunnat flyga. Känslan av befrielse är fortfarande ny. Den känslan. Av befrielse. Vill hon aldrig förlora.

Idunn ler lite snett.
"Jag har faktiskt inte alltid kunnat flyga. Det är en nytt för mig". Hon tystnar och biter sig lätt i tungan. Nu kommer hon framstå som ett åbäke.
"Jag mötte på en väldigt vänlig varg i Sacrarii som hjälpte mig att lära mig flyga. Hon hade vingar som liknar mina. Fast helt fjäderlösa. Och hon hade lustiga horn på huvudet". Ett lätt fniss undslipper henne när hon tänker tillbaka. Dimitrij's horn var något av det underligaste Idunn någonsin sett.

När vargen erkände att hon inte alltid kunnat flyga höjde Even nyfiket på ögonbrynen. Hennes tystnad kändes dock inte avslutande, och han sade inget i väntan på att hon skulle fortsätta.
     Platsnamnet betydde ingenting för honom. Han kände inte igen det alls, och kunde inte relatera det till något av de områden han hade hört talas om tidigare. Gissningsvis hade det med bergen att göra, då hon sade sig ha kommit därifrån. Han var på väg att mentalt borsta undan hennes beskrivning av en främling som oväsentlig när något med den fick honom att stanna upp. Det fanns många varianter av vargar som kunde passa den beskrivningen, det var han säker på. Alldeles för många. Den var för vag för att egentligen kunna bära någon vikt för honom. Men Even var en paranoid varelse, och han mindes nätter i svält. Hungern och rädslan som drivit Mishrail bort från allt och slutligen till sin död.
     Evens milda leende förändrades inte, men öronen spetsades nyfiket. ”Det var snällt av henne”, sade han, och lät blicken söka sig ner till tikens vinge på nytt. ”Utan fjädrar? Det måste se lustigt ut.” Ett kort skratt lämnade honom. Det var inte mycket mer än en road utandning. Hans blick sökte tikens på nytt. ”Inte horn som dina då?” Han var inte säker på att han skulle få ut något av vikt av sina frågor. Det var inte säkert att de såg likadana ut idag. Det var dumt att anta att de skulle göra det. Men han kunde inte skaka av sig det stygn av oro som hotade bland hans sinnen. En förarglig känsla. Den passade inte in, och han ville ha bort den. Ta bort den.

Det var snällt av henne. Idunn nickar med ett leende. Idunn saknar redan tiden hon spenderade tillsammans med Dimitrij och dennes familj. Även om Idunn endast fick hålla sig i utkanten av Sacrarii, nära bergen, hela tiden. Det är ändå det närmaste en familj Idunn någonsin varit. Det var första gången hon någonsin blivit accepterad av en grupp.
Utan fjädrar? Det måste se lustigt ut. Idunn nickar igen.
"De liknade en fladdermus vingar". Mer än hennes egna gör. Även om Idunn's vingar är läderartade så är de ändå delvis beklädda med fjädrar. Därför har hon varken känt samhörighet med fåglarna eller fladdermössen som bott i vissa av grottorna i bergen.
Inte horn som dina då? Idunn lyfter huvudet som för att försöka få en skymt av sina egna horn, men avbryter sig mitt i rörelsen när hon inser att det är fruktlöst. Idunn glömmer ofta bort att hon har horn. De är så små och aldrig direkt i vägen så hon tänker inte på dem särskilt ofta. Endast när vattenytan återspeglar hennes gestalt. Idunn skakar på huvudet.
"Nej, Dimitrij's horn var mycket större. Jag förstod aldrig hur hon stod ut. De måste vara i vägen väldigt ofta". Idunn kan inte tänka sig men bilden hon får upp i huvudet får henne att fnissa lätt. Tänk om hornen fastnar i trädgrenar när Dimitrij går förbi. Det måste vara väldigt... *fniss*... irriterande.

Beskrivningen var fortfarande vag, för vag för att egentligen betyda något av vikt, men namnet fångade genast Evens uppmärksamhet. Det var en slump. Så måste det vara. Det kunde inte ha ett samband.
Eller hur?
Demetrius.
Det hade gått hur lång tid? Tillräckligt med tid för landet att förändras. För berg och skogar att inte längre se likadana ut. Det måste vara en slump. Ändå kunde Even inte stilla oron som grep honom. Stressen som bubblade i hans inre. Den behövde försvinna.
     ”Jag kan tänka mig det”, skrockade Even, som svar på tikens fnitter. Han lade huvudet lätt på sned när han fortsatte, och höll vargens blick med delvis slutna ögon. ”Jag vet att jag är en främling för dig, men skulle du vilja göra mig en tjänst?” Leendet förblev milt.

Jag vet att jag är en främling för dig, men skulle du vilja göra mig en tjänst? Idunn tippar huvudet lätt på sne. En tjänst? Hanen ber henne om en tjänst. Ingen har någonsin bett henne om att göra någon en tjänst någonsin. Hon börjar nästan känns sig lite nervös. Det är en lustig känsla som hon bestämt avfärdar som oväsentligt. Hon ler glatt åt hanen och nickar.
"Visst, vad är det du vill att jag ska göra?" Frågar hon och nyfiken är den starkaste känslan. Om hon kan hjälpa någon så skulle hon känna sig väldigt stolt. Behövd av någon. Känna sig uppskattad. Samtidigt dör leendet bort då hon innerligt hoppas att tjänsten han ber henne om inte innefattar att han vill att hon ska försvinna ur hans åsyn.

Så snart han fick bekräftelsen så släppte Even ut ett djupt andetag.
    ”Ah, tack. Det är inte mycket, jag lovar.” Slutet av meningen var mer ett andetag än ord. Even slöt utan förvarning det lilla avstånd som funnits mellan dem, och låste käkarna om vargens hals. Han vred runt och tvingade ner bytet under sig med en hård smäll. Med hennes ena vinge fast under kroppen och hans ena tass pressad mot överarmen av den andra höll han undan de fäktande lemmarna när hon gjorde motstånd. Han slutade lyssna till ljuden, allt han hörde var pulsen som spelade i hans öron. Blodet som fyllde hans mun, hans nos, hans sinnen. Kroppen ryckte under honom, först i kamp och sedan i ofrivilliga spasmer när det sista livet lämnade henne. Even andades ut varm luft över bytets fäll när han bytte grepp.
    Med en ny hård ryckning fylldes kroppen med nytt liv. Ett annat liv. Det spred sig genom ådrorna, som is och eld och syre efter att ha hållit andan för länge. Han höll henne fast i sitt grepp, hårt tryckt mot marken tills skälvningarna stillade. Tills han hörde henne dra efter andetag hon inte längre behövde. Tills han var säker på att hon var tillräckligt medveten för att höra när han lutade sig så nära att han nästan låg ner över henne för att viska invid hennes öra.
    ”Nästa gång du möter Dimitrij” sade han lågt, rösten varm runt ett tillbakahållet, mustigt skratt. ”Hälsa henne att Mishrail är vaken.” Med ett bredare, betydligt skarpare leende än tidigare, släppte han slutligen varelsen under sig och backade undan.

Hon han inte reagera innan smärtan skar genom kroppen. Hon tappade andan när hanens tänder sjunker ner i hennes hals. När kroppen slår i marken börjar hon panikartat kippa efter luft. Luft som inte vill nå lungorna. Det brinner i kroppen och det svartnar för ögonen när inget syre längre tillförs till de delar som behöver det för att fungera. Tyngden sprider sig i kroppen tills medvetandet flyr henne.
En evighet hade kunnat förflyta innan kroppen börjar brinna och kroppen skakar. Hon vibrerar. Hon brinner. Efter vad som känns som ännu en evighet drar hon våldsamt efter andan och det känns som att hela struken slits isär och lungorna sprängs. Men det händer inte så. Hon slår upp ögonen igen och påminner sig själv att andas trots smärtan som lämnat spår i hennes kropp.
HAN står fortfarande över henne. Håller henne fortfarande nere. Paniken skriker fortfarande i kroppen och de ljusa ögonen kan inte dölja den. När han tillslut backar undan från henne så börjar hon vilt sprattla för att komma upp på tassarna igen. Det känns förvånansvärt lätt men minnet av smärtan begränsar henne. Hon påminner sig igen om att andas. Andas så kommer allt kännas bra snart igen. Hon öppnar munnen för att ryta på hanen, men ut över läpparna kommer bara ett väsande. Tiken skakar på kroppen och harklar sig innan hon försöker igen.
"VAD?!" Hon ryter så högt hon kan men rösten låter fortfarande väsande, som om hon inte använt rösten på år och dar. Hon känner sig andfådd. Hon kan känna smaken av blod på tungan. Är det hennes blod.
"VARFÖR?!" Hon ser ner på sitt eget bröst och ser blod i pälsen. Han bet henne. Men hon lever fortfarande. Varför?

Hon kunde stå upp. Det var bra. Ostadigheten var att vänta. Förvirringen likaså. Hans nu röda blick höll stadigt hennes, leendet ännu skarpt och roat.
     ”Ett meddelande”, svarade han, utan att egentligen besvara hennes fråga. Han tog sig närmre henne igen, klapprade med tänderna framför hennes nos. Där fanns en värme i hans kropp nu som inte tillhörde honom. En som lämnat hennes. Han njöt av den. När han fortsatte så var det med ett plötsligt allvar i både röst och blick. ”Hälsa Dimitrij.”

Hon känner sig yr. Eller? Är hon yr? Hon känner sig yr. Hon försöker fokusera blicken på honom men ryggar när han kommer närmare. Men hennes tassar är som fastvuxna i marken så hon rör sig inte ur fläcken. Bara drar kroppen bakåt.
Ett meddelande.
Hon fnyser skarpt och försöker skärpa blicken. Det känns som att hon står och vinglar. Gör hon det? Hela världen känns upp och ner. Hon står fortfarande upp men det känns som att hon kan falla ihop när som helst.
"Varför ska jag hälsa henne?" Orden låter svagare nu. Som en viskning. Men hon hör sig själv tydligt.
"Och vem är Mishrail". Hon känner sig sur, förnärmad, nertryckt. Hon tycker inte om att känna så. Hon vill bort härifrån. Vingarna breddas ut och hon slår några gånger med dem samtidigt som hon skjuter ifrån med tassarna och lyckas förflytta sig bakåt flera meter. Rosenbuskarna som växer runtomkring river hennes ben och vingar men det berör henne inte. Hon vill bort härifrån. För även om hon känner allt det där nämnt tidigare så är de födda ur rädslan.

”Du får se.”
Han betraktade henne när hon fällde ut vingarna. Det var fina vingar. Speciella. Han kunde ha använt dem. Men det här var, för stunden, ett bättre alternativ. Om det som ryckte i gamla minnen och födde oro i hans inre visade sig vara just en slump, inget mer, så skulle inget hända. Då behövde han inte oroa sig. Då kunde han ta hand om den bevingade varelsen senare.
     Om det inte var en slump, om hans oro var berättigad, så behövde han veta det. Han tog ett nytt steg emot den ljusa, medvetet hastigt, hotfullt.

Hon gör sig beredd att ta till skyn när han närmar sig igen. Hon tappar fokus en stund och sänker sin hållning och kupar vingarna medan hon låter ett hotfullt väsande lämna strupen. Hon vill inte ha honom nära. Hon tycker inte om att ha honom nära. Rädslan gror i kroppen. Hon hugger efter honom som varning varefter hon kastar sig förbi honom. Vingarna sveper upp över ryggen på henne och därefter skjuter hon ifrån med benen och kastar sig upp i luften. Med några kraftfulla slag med vingarna och hon vinner höjd. Snart är hon över trädtopparna. Hon kastar ett öga ner mot marken och morrar åt hanen där nere.

Han hukade sig när hon kastade sig över, förbi, honom. Ljudet av vingslag och hennes avstamp blandades med trädens knäppande och knastrande när deras grenar ruskades av det plötsliga vinddraget. Even rätade snabbt på sig igen och fångade den ljusa skepnaden med blicken. Han såg henne försvinna till skyn, upp från skogen och bortåt. Han kunde inte försäkra sig om vart hon skulle ta vägen. Det fanns ingen garanti för hans chansning. Men det var mer än inget, och en mindre risk än att själv ge sig av.
     Efter en stund sänkte Even blicken igen med ett fylligt skrockande. Han kastade en blick över axeln, in bland skuggorna där han visste att skatan fanns.
     ”Laali, min vän”, hummade han varmt. ”Kom hit.”
Det tog ett ögonblick innan han uppfattade rörelserna bland växtligheten bakom sig, och hörde fakargens osäkra steg. Hennes andetag var ojämna, pulsen hög. Ett så vackert ljud. Han fångade hennes blick och besvarade hennes spända leende med en mjuk min.
     ”Jag vill att du följer efter henne. Se vart hon tar vägen, och kom sedan tillbaks till mig.” Han tillät henne inte att vika undan från hans blick. ”Gör du det för mig, mot din frihet?” Han såg tankarna och känslorna som plötsligt rusade bakom hennes stressade ögon. Frågor som hon inte behövde ställa. Hon visste redan svaret. Hon visste att han skulle hitta henne om hon försökte fly, precis som de andra gångerna. Rädslan var en stark kraft.
     Even tryckte varsamt sin nos mot Laalis kind, andades värme i hennes päls som sporrade henne att sätta fart. ”Flyg.”

[Avslutat]