Flåsandes och med raskt slående vingar jagade Relianne den ensamma gässparet som skulle bli hennes middag. Som en fakarg så gillade hon inte att jaga på marken, hennes vingar gjorde henne till en dålig springare och att fånga in en snabb hare blev mer problematiskt. Men fåglar var hennes byten. Med en falsk vändning separerade hon paret och jagade nu den ensamma gässhonan som började bli tröttare. Hon dök under henne och vände sig sedan snabbt i luften för att gripa tag i den panikslagna fågelns nacke med sina starka tänder. Ett bett och gässen hängde slappt i fakargens mun. Relianne drog på läpparna men höll sitt byte starkt. Under henne fanns Itrozo, ett vackert ställe hon kunde i lugn och ro äta sin middag på. Fakargen slappnade av och lät vingarna vila medans luftströmmen försiktigt förde henne mot marken. Hon planerade hela vägen ner och bara vid marken lät vingarna slå några gånger för att dämpa landningen. Reli landade i snö likt en vit ängel med rena vita vingar och päls men ansiktet fläckat av blodet på den nydödade gässen. Hon la ihop vingarna på ryggen och såg sig om.

Såhär långt hemifrån hade hon aldrig varit förut. Tidigare hade hon bara vistats utanför revirets gränser på Numoorislätten, så att hon kunnat stanna upp och titta tillbaka mot den mörka himmel som alltid vilade ovanför Lavaöknen. Det hade varit en trygghet i sig, men inte anledningen till att hon aldrig vandrat speciellt långt utanför gränserna. Nej. Anledningen var inget mindre än det ansvar som nu vilade på hennes axlar. Hon var flockledare, och med den rollen följde skyldigheten att hålla uppsikt över flockens revir, såväl som medlemmarna. Vissa skulle kanske välja att använda ordet börda istället för skyldighet, men detta var hennes kall. Ingenting annat var viktigare för henne än den position hon nu besatt. Så att hon för stunden inte kunde röra sig exakt hur hon ville i detta outforskade land, det var någonting hon kunde leva med. Trots allt älskade hon maktkänslan som omfamnat henne i samma stund som hon utsetts till alfa för flocken mer än någonting annat. Hon stod högre än alla andra, ingen kunde mäta sig med henne. Och de som försökte... Svansen snärtade till bakom henne och ett lätt flin ryckte i de svarta mungiporna. En rysning av välbehag färdades alltid längst hennes ryggrad varje gång hon tänkte på hur hon slöt sina käftar om de ovärdiga liv som vågade sätta sig upp emot henne. Smaken av blod på tungan hade alltid känts bekant, redan i tidig ålder då det var någon av syskonens blod hon spillde, och hon älskade att låta musklerna i kroppen arbeta medan hon tryckte ner lägre stående varelser på marken. Hon skulle en dag resa sig över alla patetiska varelser som befann sig i detta land, hennes namn skulle sprida skräck i gammal som ung, men hon kunde vänta. Det var en väg som såg framemot att få vandra, om än tiden kanske skulle bli lång.

De breda, svarta tassarna placerades stadigt under henne i den vita snön där hon tog sig fram i lugn takt. Ja, reviret medförde en viss trygghet. Men nu befann hon sig alltför långt bort för att kunna se tillbaka och ana Lavaöknens gräns. Ett outgrundligt begär hade väckts inom henne, drivit henne bortom Numoorislätten, och det var inte förrän hon nu stannade upp som hon insåg att begäret som satt sig i bröstkorgen på henne kanske trots allt inte varit ett begär att lämna reviret. Det var snarare en längtan att få utmana sig själv, sluta trampa runt runt på samma stigar hon följt nu så länge, en längtan att få ge sig ut på jakt. Ljudet av tassarna som pressade ner snön emot marken hade upphört, och hon lär nu blicken svepa över omgivningen. Stora träd reste sig emot himlen, men stammarna stod så pass långt ifrån varandra att det knappast kunde kallas skog. Ändå var hela området täckt av dem, de där enorma träden. De giftgröna pupillerna smalnade där de var placerade i de orangea irisarnas mitt, och de svarta öronen vinklades bakåt. Allting var nytt. Omgivningen, dofterna... Det var raka motsatsen till det karga, varma klimat hon var van vid.
Ett ljud som var mer än bekant nådde hennes öron, väckte henne ur funderingarna, och hon tog blicken från de grova träden. Vingslag, kraftiga sådana, vilket oftast betydde byten. Honan blinkade lätt, det ena ögat bara någon millisekund före det andra, innan hon med ljudlösa steg började vandra åt det håll ljudet kommit ifrån. Det tog henne dock inte lång tid att uppfatta den alltför välbekanta doften av varg, luften här var ytterst frisk och vindarna som svepte mellan träden förde med sig alla möjliga lukter. Men det fanns någonting annat bekant, som skar sig med vargdoften... och det var doften av blod. Ett brett flin smög sig över de svarta läpparna, och hon såg till att hålla sig i skuggorna av träden när hon fortsatte framåt.
Efter bara någon minut kunde hon skymta en annan varg framför sig, men hon stannade inte upp förrän hon var nära nog att syna den andre riktigt ordentligt. Fortfarande befann hon sig i skuggan, tätt intill en av de tjocka trädstammarna, och hon lade snart märket till vars bloddoften kom från. Flinet som tidigare vilat på hennes läppar kom tillbaka, och med lugna, självsäkra steg klev hon ut från skuggorna för att ställa sig framför den andra honan.
"Det är ett par vackra vingar du har där." Rösten var mörk, mörkare än vad man kunde förvänta sig av en hona, men den omfamnades av en len ton som antagligen var avsedd att invagga den andra honan i falsk trygghet. Huvudet lades lätt åt sidan, och blicken släppte inte den andra honan för en sekund. "Synd bara att du inte var en fågel. Jag såg framemot en utmaning."

[ojoj vad mycket text! förlåt, jag visste inte riktigt vad jag skulle skriva... Och förlåt för segt svar, projektarbetet tar upp mycket tid (; ]

Relianne såg inte honan när hon flög, trädgrenar och buskarna döljde den unga karginnan väl och Reli synade henne bara när hon kom fram och ogenerat ställde sig så nära den snövita fakargen. Reli reste raggen något och såg på kargen med en blandning av arrogans och förakt. Vinglösa varelser såg alltid lika avskyvärda ut för henne, det är som om de saknar något som är livsviktigt, något som gör de till riktiga fullvärdiga vargar. Relis mörka ögon var som fastnaglade vid den lilla figuren och ett hånfullt leende syntes på hennes fagra ansikte, ovetande för den främmande tiken så har Reli redan börjat använda sina krafter på denna. Hon hade inga aktiva krafter själv utan kunde bara beskydda sig genom att försvaga de eventulla krafter hennes fiender har eller öka de eventuella krafterna som hennes vänner besatt, om honan hade några krafter så kunde Reli försvaga de men itne stänga av de helt, inte än. "Jag tror nog att det blir bättre om du håller dig till de krälande djuren istället" hon flinade och la sedan till. "Om du lämnar mig ifred så kan jag lämna en vinge åt dig. Men då måste du försvinna nu på direkten och inte störa mig." Honan dök upp precis när Reli fick tag på gässhonan, antagligen kände hon doften av blod och hoppades på lite rester. Om Reli kände sig givmild kunde hon lämna kvar lite rester åt karginnan.

När raggen reste sig på den vita fakargen framför henne ryckte det lätt i den högra mungipan på karghonan. En sådan liten gest var allt som behövdes för att väcka stridslusten inom henne, rovdjuret som alltid sökte efter byten som kunde erbjuda henne en värdig match. Men känslan av hunger som sakta börjat stiga inom henne skulle snart komma att sjunka undan återigen. Hånleendet som lade sig över den vita honans läppar fick karghonans blick att smalna, och de giftgröna pupillerna såg mer avlånga ut än tidigare. Redan som ung så förväntade sig Selva att andra varelser skulle respektera henne, för hennes krafter och styrka. Det var nästan som ett begär, att få se respekt i andras ögon och få studera hur deras kroppshållning sjönk ihop i rädsla för att de skulle råka visa minsta tecken på att vilja utmana henne. Ett begär som vuxit sig ännu större under årens gång, och det faktum att hon nu besatt rangen som ledare inom The Dark Nation gjorde inte hennes tolerans för respektlösa drägg starkare. Trots detta kunde hon inte förneka att hon älskade känslan av att få ta ner patetiska, uppkäftiga små varelser till marken och göra dem medvetna om att världen inte är en så tolerant plats trots allt. Att få rädslan i deras ögon i samma stund som de inser att livet ska tas ifrån dem, och när det går upp för dem att det som kunnat rädda dem var det minsta lilla tecken på respekt för starkare vargar. Ja, känslan av att få känna blodet pumpa ut ur en annan varelses kropp var nästan berusande, och den metalliska doften lyckades alltid väcka hennes mest brutala sida.
Men för stunden var det inte blodtörstig iver som brann inom henne, det var en djupt rotade irritation.

I samma stund som den vita honan tog till orda ryckte det till i ett av de svarta öronen. Orden som nådde henne kunde ha fått vilken annan varg som helst att rynka på nosryggen, men istället för att blotta tänderna så lutades huvudet försiktigt åt sidan medan den unika blicken stadigt vilade på den vita honan. Hon blinkade, långsamt, och med det ena ögat bara någon millisekund före det andra. För någon som inte kände till denna honas vrickade sinne, som var så infekterat och sjukt att det skulle fått de mest brutala vargar att krypa ihop i skräck, såg hon ut som en oförstående valp. Irisarnas orangea färg skar sig hiskeligt emot pupillernas giftgröna då hon iakttog den andra honan med vaksam blick, utan att ge minsta ljud ifrån sig. Men i samma stund som den andra honan talat till punkt sprack karghonans svarta läppar upp i ett brett grin som blottade varenda en av de vassa huggtänder som befann sig i hennes käft.
"Åh, lilla gumman, inte behöver du lämna en vinge åt mig. Jag kan bespara dig tiden och rycka loss en alldeles själv." Ett hysteriskt ljud undslapp henne, ett högt fnitter som eskalerade till ett tjutande, blodisande skratt. Det stora, tunga huvudet gungades sakta från sida till sida, innan hon åter fäste blicken på den andra honan och skrattet som för bara någon sekund bubblat i hennes bröstkorg var nu borta.
"Men låt oss först börja med att visa lite respekt. En bugning skulle inte sitta helt fel, eller hur..?" En skär tunga drogs sakta över de svarta läpparna, där det breda flinet fortfarande vilade, fuktade hennes nos, och passade även på att dras över några av de skarpaste tänderna. Den högra framtassen placerades på marken framför henne, klorna spärrades ut till max och grävde sig djupt ner i jorden. Men i samma stund som hon skulle omsluta den andra honan med sin blodbändning så kändes någonting konstigt. Det var som om det låg någonting i luften mellan dem, någonting som hindrade henne från att ta tag i den andra honan med sin kraft. Flinet som legat på läpparna försvann, och huvudet vreds åt sidan i en rörelse som såg tvångsmässig ut. Motståndet som hindrade henne var inte alltför stort, men det var tillräckligt för att hon skulle undra vad det var för någonting. De kraftiga käkarna pressades samman i samma stund som hon tog sig igenom vad än det nu var som låg mellan dem, och hon kunde känna den andra honans hjärtslag som om de var hennes egna, samtidigt som hon fokuserade på blodet pumpades ut till musklerna i den vita fakargens kropp. På nytt kunde ett brett grin på hennes läppar skymtas, innan hon tog ett beslutsamt steg emot den andra honan och på så sätt tvingade hennes framben att vika sig så att framdelen skulle vila emot marken. Precis som i en vördnadsfull bugning.

Reliannes mörka och djupa som universum blick låg fast på den unga karginnan. Hon ogillade den underarten mest av alla just för att de var i släktskap med katter och var mer anpassade för jakt efter flygande byten, denna genetiska hat låg även på Relianne som bara på grund av sin infödda artighet inte anföll kargen direkt. Hon flinade när hon hörde henne tala, härskartekniken kargen berörde henne inte, hon var van vid att höra alla möjliga hot, både öppna och gömda men det hysteriska skratten som följde kort efter att kargen uttalade sig fick den snövita fakargen att något burra upp fjädrarna på vingarna. Galning? Mycket möjligt. Relianne fnös knappt hörbart och sneglade mot himlen och anståndet som befann sig mellan henne och karginnan. Hinner hon upp? Hon gillade inte galningar för att man aldrig visste hur de skulle bete sig näst. Hon spände åter blicken mot karginnan i samma sekund som hon kände en obeskrivlig känsla i kroppen. Hennes kropp som hon trodde hon kontrollerade till max kändes plötsligt bortrövad från henne, det smärtade till något i tårna och i topparna av vingarna som om blodet av någon anledning inte nådde dit. Misstankarna föll genast på karginnan framför, någon form av mental kraft? Nej, snarare något fysiskt, kan hon kontrollera muskler? Relianne kände hur kroppen började darra, först lite och sedan mer och mer. De var två emot varandra och Reli försvagade karginnans krafter om sig själv men motståndaren var starkare. Hon kunde se hur karginnan också kämpade emot för att få kontroll över Reliannes kropp. Aldrig! Aldrig att hon skulle buga! Relianne spände sig blick i sin motståndare, till max fokuserad på att störa karginnans kraft. När karginnan tog ett steg frammåt kände hon plötsligt som om något slog emot hennes framknän. Med ett lätt flämtande tog hon spjän med ena foten som nu var utsträckt och den andra knän var vikt mot marken likt en häst i cirkus som bugar mot publiken. Kanske inte en vacker som karginnan hade föreställt sig, men en bugning trots allt. Relis mörka ögon var fyllda av hatblandad trots.

Under hela sin uppväxt så hade fokuset alltid legat på hennes förmåga att kunna blodbända. Förmågan att bända silver var också någonting hon fötts med, men då alla de andra valparna i kullen också visat tecken på att kunna hantera silvret som en medfödd kraft hade det hela verkat ointressant, opersonligt. Dessutom hade den kraften alltid känts enklare att hantera, som om hon på något sätt fötts med förmågan att kontrollera silvret utan att det skulle krävas alltför mycket träning av henne. Därför, hade hon alltid fokuserat på sin blodbändning. För att utmaningen varit större, för att styrkan som byggts upp inom henne när hon tränat varit nästan berusande, och för att det skrämt hennes mor så. Modern hade alltid varit vek, en svag varelse som aldrig lyckats bevisa sig vara värdig en högre rang inom flocken, aldrig lyckats bygga upp någon ordentlig styrka och inte heller hade hon visat sig vara en bra förebild som förälder. För vem ville leva upp till ett rykte att vara en svag ynkrygg? Nej, den biologiska modern hade aldrig varit älskad. Knappast av någon av sina valpar, tja, kanske den svagaste brodern som behövt stöd och beskydd hela sin uppväxt. Men bara han. Selva hade tidigt lärt sig att vända sin moder och syskon ryggen, för att uppsöka starkare flockmedlemmar som kunde erbjuda henne riktig kunskap och träning. Så hade hon mött ledaren, Key, som sett hennes gåva och talang och valt att ta sig an den unga lilla valpen. Ja, fokuset hade alltid legat på blodbändningen, och den fysiska styrkan. Någonting som i dag visade sig ha varit värt all tid och slit. Ändå kunde hon inte vara säker på exakt vad det var som hjälpte henne bryta igenom den vägg som tycktes ligga uppe mellan henne och den andra honan, om det var den fysiska styrkan som lät henne ta spjärn emot marken eller kraften inom blodbändningen som arbetats upp under alla dessa år. Vad det än var, så lät det henne inse att den ljusa fakarghonan framför henne inte hade mycket att sätta emot. Hennes styrka låg inte närheten av den som karghonan bar, men trots det så bjöd hon på motstånd. Det var inte oöverkomligt motstånd, men ändå någonting. Det fanns kämpaglöd hos den vita honan... synd bara att den skulle knäckas.

Ett lågt skratt kunde höras djupt nere i strupen på henne då hon studerade fakarghonan som tvingats till marken framför henne. Endast ett av benen hade vikt sig så som karghonan planerat, kämpaglöden som den ljusa honan visade var inte en besvikelse, men icke desto mindre så stod hon i en hållning som mycket riktigt var en bugning. En glans kunde skymtas i den unika blicken, och hakan höjdes en aning medan hon tittade ner på den andra honan med ett överlägset uttryck i ansiktet. Läpparna bjöd fortfarande på ett brett grin, som nu tycktes mer utmanande än tidigare.
"Så. En klar förbättring." Den blandning av hat och trots hon möttes av i den andres blick fick det att rycka i mungiporna på henne, och hon fick anstränga sig för att inte släppa fram ytterligare ett högt skratt.
"Se inte så sur ut, vännen" hon tog avståndet som var kvar mellan dem i två steg, innan hon sänkte nosen just intill honans vita öra och viskade med road ton; "Du är som gjord för att vara ett krälande djur." I slutet av meningen sprack rösten, och ett dovt, rått skratt undslapp henne genom sammanpressade käftar innan hon åter höjde huvudet för att placera blicken på de snövita vingarna som var fästa vid fakarghonans rygg. Precis som på en vit fågel så såg de ut att alltid varit menade att sitta fast på vargen.
Hon flinade kallt för sig själv, innan hon lät sin skära tunga fukta de svarta läpparna. Blodbändningen höll fortfarande ett ordentligt tag om den vita honan, tvingade kvar henne på marken. Men i utkanten av sinnet kunde hon svagt känna av den där störande kraften som på något sätt ville hindra henne från att bruka någon av sina förmågor. Det var dock ingenting hon tänkte spendera tid på att fundera över, utan beslöt att det var bäst att ta för sig innan erbjudandet togs tillbaka.
"Vilken av vingarna var det du erbjöd mig nu igen..? Ah, det kanske inte spelar någon roll. Jag tror bestämt jag väljer den vänstra. Rötterna på den vingen ser ut att vara lättare att tugga av."

Under hela sitt liv har Relianne aldrig gett sig in i en strid på marken, hon var en flygande varelse och slagsmål i skyn har alltid varit lättare, på marken förstod hon sin egna svaghet och kom ner endast då hon behövde vila eller för att äta som nu. Instinktivt beskyddade hon det dyrbaraste hon hade - vingarna och de oskyldigt vita fjädrarna darrade något av spänst och oro när hon stod i en obekväm position framför den vinglösa sadisten som nu skulle ta ifrån henne det hon beskyddade och det som gav henne en anledning att leva. Om det var av förtvivlan eller adrenalinet men Reli kände hur hennes egna kraft besvarade hennes bön och hopp om räddning. Hon kunde inte se karginnan som gick upp bredvid henne men hon kunde känna av hennes kraft, en kraft som hennes egna blockerade, försvagade och tillät Relianne med ett ryck som om repet som höll henne böjd till marken brast höja huvudet. Snabbt vände hon sig om och fokuserade blicken i karginnans tvåfärgade, onaturligt kontrastfulla blick. Hennes muskler kändes ömma och nästan bortdomnade, det stack obehagligt i tassarna precis som om de vart bortdomnade, blodet forsade nu obehindrat och fick det att dunka i både tassarna och tinningarna. Reli rynkade hon pannan av den plötsliga smärtan men släppte inte honan med blicken. "Jag tror att jag sa att du skulle få efter mig.." sa hon med en grumlig och hes röst. Hon tystnade och svalde några gånger, halsen var torr, måste vara adrenalinet.

[förlåt för segt svar! Men nu är jag igång med rollandet igen!]

De giftgröna pupillerna vidgades när hon tillät sig själv studera fakargens vita vingar närmare, fick de orangea irisarna att endast likna smala ringar som omslöt den dominerande gröna färgen. Tanken att känna avund inför de varelser som ägde förmågan att flyga hade aldrig tidigare slagit henne, och inte heller nu när hon stod så nära inpå en varelse så lik henne själv, men med vingar som lät henne färdas genom luften, kände hon ett begär efter de fjäderklädda tingen. Måhända att vingar skulle tillåtit henne att härska även bland landets alla vingklädda varelser, men det var inte ett hjälpmedel till makt hon såg framför sig. Det enda hon såg hos denna vita hona, som tvingats ner på knä och nu inte förmådde röra sig, var en enorm svaghet som aldrig skulle komma att kompenseras av det faktum att hon kunde flyga. Den svarta nosryggen rynkades, om än så svagt att det knappt kunde uppfattas av någon som kunde tänkas studera henne, och det ena av de svarta öronen vinklades bakåt. Nej, hon såg varken stolthet eller någon som helst anledning att avundas djuret framför sig. Vingarna kunde kanske erbjuda henne en snabb flyktväg i luften, men om man såg på det stora hela så var de alldeles för sköra och svåra att beskydda för att någon skulle vilja avundas henne.
För ett ögonblick hade det breda grinet på honans läppar tonats ut, men nu sprack de på nytt upp i ett brett flin som skulle fått blodet att isa sig i ådrorna på vilket djur som helst. Nej, vingar var ingenting annat än en enorm svaghet att bära med sig, och det skulle denna fakarg snart bli medveten om. Men turligt nog för henne så kände sig Selva otroligt givmild idag. Ja, hon skulle avlägsna fakargens vingar, bespara henne mödan att släpa dem med sig genom livet. Det skulle kanske göra ont för stunden, ja... mycket ont, men senare i livet skulle hon kanske komma att inse att vingarna endast varit dödlast. De kraftiga käkarna särades och ett lågt skratt kunde anas djupt nere i strupen på henne. Blicken vilade stadigt på den vänstra vingens rot, där de satt samman med fakargens rygg, och produktionen av saliv ökade bara av tanken på att få begrava tänderna djupt i honans kött. Hon gjorde honan en tjänst, hon skulle vara tacksam.
Men så släppte hennes grepp om den andra honan. Det var som om en barriär hal som olja dykt upp mellan dem och fått blodbändningens grepp om fakargens kropp att släppa. Känslan som slog emot henne fick tänderna att blottas i en irriterad min, och de svarta öronen strök sig bakåt emot nacken. I ögonvrån såg hon den vita honan lyfta huvudet, och i samma stund som hon bemötte hennes blick kände hon hur hennes egna kraft tycktes dra sig tillbaka inom henne.

För ett ögonblick såg det ut som att hon skulle hugga den andra honan rakt över ansiktet, då blicken glänste av illvilja och öronen låg så platt emot nacken att de knappt var synliga. Hela den övre tandraden var blottad, men ingen morrning kunde höras. Inte heller gjorde hon någon ansats att hugga efter den andra honan, inte ens när hennes hesa, ansträngda ord nådde karginnans öron. Två sekunder passerade, men de kunde lika gärna ha varit två minuter då de båda honorna stirrade in i varandras ögon och båda såg ut att vara redo för blodspillan, men så slappnade musklerna i den unga karghonans kropp av. Öronen spetsades, och ett brett leende ersatte den aggressiva min som för bara ett ögonblick sedan prytt hennes ansikte. Hon lyfte lugnt upp huvudet, tippade det en aning åt sidan och tillät ett lågt skrockande slippa mellan hennes sammanpressade käftar.
"Där ser man." Det fanns varken hat eller ilska i hennes röst när hon talade. Faktum var att hon lät mer imponerad än någonting annat.
"Jag trodde inte att du hade någonting mer att bjuda på." Hon blinkade, det ena ögonlocket slöts bara någon millisekund före det andra, innan hon lugnt satte sig ned. Om detta var ett tecken på att hon tyckte deras lilla fight var över kunde man inte vara säker på. Den som hade minsta aning om kaoset som rörde sig i denna honas huvud visste att det aldrig gick att lita på det lugn som för stunden kunde vila över henne. Lika snabbt som hon blinkade kunde hon få för sig att begrava tänderna i pannbenet på vem som än befann sig närmast.
"Det är en intressant kraft du har. Såklart är den ingenting jämfört med min om jag skulle välja att använda full styrka, men icket desto mindre intressant." Den långa, svarta svansen rörde sig lite där den låg placerad på marken intill henne. Blicken släppte inte den andra honan för en sekund.
"Är det allt du kan göra med den? Försvaga andras krafter?" Frågan ställdes på ett sätt som påminde om en befallning, att hon krävde ett svar.

Illamåendes försvann för varje sekund. Relianne kände hur kroppens funktioner tog upp sitt arbete igen och hur blodet nu stabilt forsade genom hennes kropp precis på det sättet den var programerad till att göra. Hon var fortfarande svag och trött, karginnan visade sig vara stark men Relianne gjorde allt i sin makt för att inte visa det. Vingarna darrade till och fjädrarna burrade upp sig. Hon tog ett steg bakåt och sedan med förvånadsvärd snabbhet och smidighet kastade hon sig mot närmsta stora träd och klättrade upp på de lågsittande grenarna, klorna slog till mot barken och vingarna flaxade något för att hjälpa henne upp. Detta var kanske inte så vackert rent estetiskt men snabbt och gav någon säkerhet. Sålänge hon befann sig lite högre upp kunde hon manövrera sig och fly.

Relianne såg mot tiken, hennes röst lät lagom imponerad men en aning skämtsam. Relianne rynkade på nosryggen. "Vid behov kan jag eliminera krafter.." spottade hon med hån och ilska i röstet. Hon ljög, ännu har hon inte bemästrat den kraften, det skulle ta lång tid innan hon ens skulle kunna pausa andras krafter men just nu valde hon att dra på sanningen. "Eller förstärka och utveckla de." sa hon sedan med något lugnare röst. Hennes vanliga kyliga bemötelse har åter kommit igång. Hon kände sig lugnare även om blicken fortfarande låg på karginnan.

Ett lågt väsande undslapp honans hårt sammanpressade käkar när hon studerade den vita fakarghonan. Att den vite lyckats pressa undan hennes blodbändning berodde endast på att karghonan underskattat motståndaren, eller bytet som hon föredrog att kalla det. Ett snett flin lekte i ena mungipan på henne när hon lät sin blodbändning tränga igenom barriären som låg mellan dem, men denna gång nöjde hon sig med att endast lyssna till den andres hjärtslag och känna hur musklerna och de olika organen arbetade i hennes kropp. Detta var en teknik som motståndaren inte kände av. Faktum var att Selva mer eller mindre bara lyssnade till den andres kropp, lät den tala om nästa rörelse eller vilken sinnesstämning vargen befann sig i. Det påverkade inte kroppen på något som helst sätt. Det var därför ett brett leende hann spricka upp på hennes läppar innan fakarghonan vände sig om och sprang emot närmsta träd. Det lilla steg hon backat just innan hon kastat sig mot trädet hade räckt som signal till karghonan för att tala om vad nästa rörelse var. Trots det gjorde hon inget försök att hugga tag i den andre innan hon hann undan, men det måste erkännas att det tog emot. Instinkterna skrek inom henne att sätta tänderna i låret på den vite innan hon hann komma undan, och musklerna i kroppen spändes, gjorde sig redo att ta ett språng framåt, i samma sekund som den andre vände sig om. Men hon stod kvar. Viljestyrkan tvingade undan alla instinkter som väckts till liv av doften av jakt som låg i luften, och det var med oroväckande lugn blick som hon tittade upp mot den andra honan när hon väl lyckats få grepp om en av grenarna. Orden hon spottade ur sig fick bara flinet på karghonans läppar att bli bredare, och den blick som såg upp emot den vita honan i trädet lyste av misstro.
Ett lågt skratt undslapp henne, och hon släppte den andre med blicken för att röra sig några lugna steg framåt. Hon gick inte närmare trädet, utan behöll avståndet medan hon sedan snodde runt och fortsatte att vandra fram och tillbaka med lugna rörelser nedanför den gren där fakarghonan satt. Men de ord som lämnade den vita honan härnäst var av större intresse. De svarta öronen spetsades och blicken höjdes åter för att studera den vita varelsen som nu tyckte sig sitta tryggt uppe i trädet. I en beslutsam rörelse stannade karghonan upp, och den kyla hon möttes av hos den andre verkade hon inte bry sig om det minsta.
"Lilla gumman. Att du kan ta ifrån mig min kraft betvivlar jag starkt. Det är endast för att jag finner det roande som jag inte redan slitit ner dig från grenen med hjälp av dina egna vingar." Hon knyckte lite lätt på huvudet och log stort emot den andra honan medan svansen snärtade till bakom henne. Hela hennes uppenbarelse dröp av hån, och hon kunde inte förneka att hon verkligen njöt av att få driva med denna bevingade varelse. Hur dryg den andra honan än var när hon öppnade munnen...
"Men jag förnekar inte att jag finner din kraft ytterst fascinerande. Jag börjar dock tycka att det är slöseri att någon så dum som du givits en sådan kraftfull gåva, om nu det du säger om att utveckla och stärka andras krafter är sant.
Jag är en Karg. Att söka skydd i ett träd tror jag nästan kan vara det dummaste du gjort hittills, om man nu inte räknar med din äckliga attityd. Den gillar jag inte det minsta." Flinet på läpparna var borta, men blicken glänste fortfarande av illvilja och iver. Klorna på den ena framtassen spärrades ut till max, och hon drog med dem över marken några gånger som för att förtydliga att trädklättring var någonting som rann i hennes ådror.
"Jag antar att jag skulle kunna experimentera för att ta reda på vad som är sant om det du berättar om din kraft. Men, det kommer såklart bli mycket mycket smärtsamt för dig." Ett blodtörstigt grin lade sig över hennes svarta läppar och blottade de vassa huggtänderna, medan hon böjde lite demonstrerande på nacken och sköt upp skulderbladen. Redo för att ta sig an utmaningen att ta ner den andra honan från trädet.
"Om du nu inte går med på att komma ner frivilligt..." Ett rått skratt undslapp henne.

Trädet hon satt uppe i var så klart inget skydd utan var mest till för att lugna nerverna, fakarger är födda för att flyga och befinna sig högt över marken, på det sättet är det av rena instinkter som de söker skydd någonstans högt, varesig det är träd, klippa eller någon högre kulle. Vingarna på Relianne var utspretade så att hon alltid var redo att fly, ögonen var fästa på karghonan under sig, stirrade utan att blinka. Att denna karg nu började diskret lyssna efter Reliannes egna kropp, eller rättare sagt blod hade hon så klart ingen aning om. Hon fokuserade istället på den fysiska kraften, den som skulle lägga rep över hennes kropp och tvinga henne ner. Det skulle hon försöka att inte tillåta.


"Lilla gumman. Att du kan ta ifrån mig min kraft betvivlar jag starkt. Det är endast för att jag finner det roande som jag inte redan slitit ner dig från grenen med hjälp av dina egna vingar."

De orden fick Relianne att rysa till, lätt och osynligt för ögat. Hur Selva kunde avgöra hennes bluff var osäkert, kanske hon trodde henne kanske inte men Relianne var iallafall den som bluffade, och det var säkert. Sådan kraft som att eliminera andras har hon hört förut tillhörde hennes farfar, en gång kom det en mor och dotter till fakargerna, hennes dotter hade en oerhört värdeful och stark gåva, superluktsinne, den var utvecklad inte som vanlig luktsinne, dofterna hade en fysisk skepnad för henne, hon kunde se vissa dofter i form av färger eller linjer, höra de och till och med känna de. Doften av kärlek såg hon i form av gnistrande vita minitsunamier över huvuden på de som känner det, doften av nervositet hade en hög gäll ton, nästan skrikande, och doften av eld kändes som vassa nyp över kroppen. Gåvan var för stark för att hantera den då dofter finns överallt. Farfar tog med flickan till en grotta uppe i bergen och vad som hände där hade Relianne ingen aning om, men en och en halv vecka senare kunde flickan gå tillbaka till sin mor och flock utan att längre behöva känna det hon förut kände, kunna leva ett normalt liv, farfar kom tillbaka senare, han såg ut att ha åldrats minst 20 år, var helt grå och hade uddafärgade ögon. Relianne hade inte dessa krafter, inte än.

"Men jag förnekar inte att jag finner din kraft ytterst fascinerande. Jag börjar dock tycka att det är slöseri att någon så dum som du givits en sådan kraftfull gåva, om nu det du säger om att utveckla och stärka andras krafter är sant.
Jag är en Karg. Att söka skydd i ett träd tror jag nästan kan vara det dummaste du gjort hittills, om man nu inte räknar med din äckliga attityd. Den gillar jag inte det minsta."

Relianne fnös, alla dessa kommentarer om att hon inte är värdig och dum lyssnade hon inte på, hon kunde säga precis detsamma till kargen men var högre än det. Istället så spretade hon med vingarna och förberedde sig på att hoppa rakt ut för att sedan med ett mäktigt slag komma upp i skyn. Hur snabb kargen än var så skulle Relianne komma upp i skyn snabbare och högre, sådana var de helt enkelt, fakarger.

"Jag antar att jag skulle kunna experimentera för att ta reda på vad som är sant om det du berättar om din kraft. Men, det kommer såklart bli mycket mycket smärtsamt för dig."

Relianne ville inte vänta ut längre, hon lyfte på frambenen så att hon nästan reste sig på bakbenen och slog med vingarna, genast så lyftes hennes nästta, vita kropp från grenen några meter upp och sedan frammåt, de många träden som fanns omkring gjorde henne en aning mindre graciös än när hon skulle ha lyft från till exempel ett fält men fortfarande lika snabb, nu var hon snart på 15-20 meters höjd, träden här var höga och växte ganska tätt så några gånger lyckades hon slå i grenar och stannar med vingarna och framkroppen. Att stanna kvar och se efter om kargen tänkte skaka ner henne från trädet var inget hon ville, att för demonstrations skull förstärka hennes krafter var det sista hon tänkte göra.

De gröna pupillerna smalnade av till tunna streck, de svarta öronen slickades bak emot nacken och den muskulösa kroppen sänktes närmare marken i samma stund som den vita honan bredde ut vingarna till fullo. Instinkten tog över i samma ögonblick det gick upp för henne att den vita fakarghonan inte tänkte lyda hennes order, vilket ledde till att hon inte tänkte slösa någon som helst tid på tänka över situationen. Innerst inne hade hon längtat efter just detta; Jakten! Det gick inte att förneka. Hur mycket hon än sett framemot att få fortsätta leka med fakargen, kanske göra henne tjänsten att ta ifrån henne åtminstone en av de där vingarna som såg ut att vara i vägen för hennes tunna kropp, så var detta inte helt fel det heller.
Klorna spärrades ut till max på alla fyra, svarta tassar, benen böjdes under henne, musklerna i kroppen arbetade redan under hennes skinn, och i exakt det ögonblick då fakargens tassar lämnade grenen kastade sig kargen emot trädet i ett kraftfullt språng. Många trodde säkert att Selva saknade den smidighet och snabbhet som var kännetecknet för Kargar, och om än det var så att hon inte alls var lika snabb i sina rörelser så var det inget fel på kontrollen hon hade över sin kropp. Inte bara blodbändningen hjälpte henne att ha full koll på allting som skedde både utanpå och inuti henne, det rena Kargblodet i hennes ådror medförde att hon rörde sig på ett graciöst sätt och hjälpte henne speciellt vid de tillfällen då hon tog sig an uppgiften att klättra i träd. Den tunga kroppen hon arbetat upp under sin uppväxt var inte gjord för att hon skulle söka tillflykt på höga höjder eller röra sig snabbt, den var till för närkamp och prov på fysiskt styrka. Trots det så var det med förvånansvärd lätthet hon begravde klorna djupt i trädets bark och slets sig upp på grenarna för att följa efter den andra honan som nu steg högre och högre ovanför henne med hjälp av vingarna. De förbaskade vingarna.

Den hungriga blicken, nu glänsande av iver och hunger som bara kan återfinnas i ett rovsdjurs blick, hölls stadigt fokuserad på fakargen, släppte henne inte för en sekund. Mindre kvistar kom då och då att slå i hennes ansikte, men hon var så fokuserad på att komma ikapp den andre att hon inte tycktes medveten om någonting annat. Där hon satte tassarna lämnade klorna djupa märken efter sig, och trots den tunga kroppen rörde hon sig med en snabbhet som skulle förvånat de flesta. Det var bara ett problem som stod mellan hennes käftar och den vita honans hals; trädets grenar blev färre och tunnare ju närmare toppen de kom. Alternativet att ta sats och kasta sig emot fakargen fanns ju alltid, men med tanke på den fart de båda hade var det inte det bästa.
Plötsligt tvärstannade hon. Klorna grävde sig så djupt ner i barken de kunde, främre delen av kroppen sänktes och den långa, slanka kargsvansen lyftes bakom henne. Javisst, allting hade varit mycket enklare om hon redan från marken använt sig av blodbändningen för att vika in fakarghonans vingar emot kroppen och bara låtit henne falla till marken. Men den vita honan skulle aldrig kunna bjuda motstånd i en närkamp. Dessutom var jakten så mycket roligare än att bara stå still nere på markplan! Måhända att denna jakt redan nått sitt slut, men hon tänkte inte låta den vita honan glömma henne. I samma stund som hon höjt sin svans i en ovanlig position för en vanlig varg så hade silver börjat täcka varenda pälsstrå från svanstipp till rot. De tycktes klibba ihop till små taggar, och tyngden av metallen fick karghonan att spänna musklerna för att orka hålla svansen uppe. Sedan, i en enda kraftig rörelse, slungade hon svansen emot fakargen så att några av dessa silvertaggar lossnade och sköts iväg som små pilspetsar. Om några av dem skulle hinna träffa sitt mål visste hon inte, men hon tänkte inte jaga efter den andra honan mer.
En hög fnysning undslapp henne, silvret hade redan dragit sig tillbaka från hennes svans, och hon påbörjade lugnt vägen ned från trädet igen. Kanske skulle hon möte fakarghonan någon annan dag. Kanske skulle hon då få sin utlovade vinge...