Hanen hade vandrat runt på den varma sanden i bara några minuter och redan hade hans hud börjat brännas. Det kändes som om han brann, som om de var en frätande vätska och som om vätskan bara kom närmare och närmare hans inre. Ondast gjorde hans vingar som inte hade någon skyddande päls alls so meriten av kroppen hade. Ljuset brändes i hans ögon och för första gången i hans liv, som han kunde komma ihåg, önskade han att han var blind. Munnen kändes torrare än vanligt  tungan hängde utanför och han flämtade något högre än vanligt. Han visste inte vad vatten fanns, inte heller var vägen tillbaka till skuggan fanns. Törsten, brännade ljuset eller den brännande värmen... Han visste inte vad som var värst. 


Plötsligt kunde han se hur något blått fanns framför honom; vatten. Hanen var osäker på om han bara hallucinerade eller om det faktiskt var riktigt vatten. Nu var hanen törstigare än någonsin kunde inte motstå att springa fram till vattnet. Smärtsamt långsamt började han trava fram till vattnet. Det var när nosen försiktigt snuddade vid vattenytan som han slukade i sig vattnet.


Efter att han började känna att han höll på att spricka och vattnet i magen började slå mot hans revben gick han ner i vattnet. Svalkade hans hud som nu började bli röd, brännskadad. Långsamt stängde han ögonen. Han såg fortfarande solens ljus bakom ögonlocken. 

Det hade gått fyra dygn sedan hon lämnat reviret och Lavaöknens välbekanta landskap bakom sig. Känslorna som nu kolliderade inom henne var blandade, att bara lämna flock och revir för att ge sig ut på en vandring hon längtat efter sedan hon var valp kunde inte beskrivas på något annat sätt än att hon fann det hela... skrämmande befriande. Ännu hade ögonblicket inte infunnit sig då hon ångrade sitt beslut, och förhoppningsvis skulle hon slippa genomlida de tankarna. Trots allt, hon hade lämnat två systrar och en värdig ersättare att se efter grunden för vad som en dag skulle bli en ny förbättrad flock. Det fanns få saker hon behövde bekymra sig om, annat än att hon kanske skulle behöva statuera exempel när hon väl återvände. Inte för att det heller var speciellt troligt, varken Teck eller någon av hennes systrar skulle våga ifrågasätta hennes rättmätiga plats som flockens ledare. Men om det mot all förmodan skulle visa sig vara fallet när hon väl återvände, så skulle hon inte tveka att visa dem att hon inte var den rätte ledarinnan att utmana. Endast tanken på att få begrava tänderna i kött och känna musklerna arbeta under skinnet i det arbete en närstrid krävde fick ett flin att smyga sig över de svarta läpparna. Ännu ansåg hon sig inte ha satts på prov i en riktig strid, och kunde därför förklara sig själv vara obesegrad. Men en dag hoppades hon att hennes styrka verkligen skulle sättas på prov, och den dagen skulle hon visa världen att hennes makt inte var någonting att ifrågasätta. Hon var obesegrad. Och det skulle hon förbli till den dag hon själv ansåg det vara hennes tid att möta döden.

De breda, svarta tassarna placerades under henne med tunga, självsäkra rörelser. Öknens torra, varma klimat var ingenting som påverkade henne till den grad att hon fann situationen påfrestande. Lavaöknen var ett fruktansvärt varmt, kargt landskap där det alltid gällde att se vars man satte tassarna och om man kände sig driven av hunger eller törst så var det bäst att söka sig till andra områden. Vilket innebar att hon var van vid de höga temperaturerna. Skillnaden i denna öken var att det inte fanns någonting som skyddade mot solens direkta strålar. Himlen över Lavaöknen var täckt att tjocka, mörka moln som var resultatet av vulkanens ständiga producerande av rök. Det hindrade all form av solljus från att leta sig ned till marknivå, och på så sätt blev hettan av någon anledning lättare att hantera. På denna plats var hon direkt utsatt, där de svarta partierna på hennes kropp sög åt sig solljuset likt en uttorkad ungvarg suger åt sig vatten. Än så länge gick det att uthärda, och hon var noga med att hålla ett långsamt tempo. Blodbändningen tilläts arbeta under skinnet på henne, höll hjärtats slag långsamma men kraftiga och såg till att ta vara på varenda droppe vätska hon hade kvar i kroppen sedan hon senast druckit. Men med hennes kraftiga kropp var det bara en tidsfråga innan hon skulle behöva hitta antingen ett byte eller någon form av vattenkälla. Hon var en renrasig Karg, men till skillnad mot sin syster och mor som båda två var lägre i manken och mycket mindre i kroppen så var hon högrest med kraftiga muskler som spelade under skinnet för varje rörelse hon gjorde och en inte lika smäcker kroppsfigur som andra kargar. Hon var byggd för närstrid, för att både ta emot och utdela slag. Detta gjorde henne långsammare än de kargar som var mindre än henne, men hon hade kvar smidigheten i sina rörelser. Linjerna över rygg och midja talade för att det var kargblod som flöt i hennes ådror, men resten av kroppen som var stabil och musklad kunde få en att undra om blodet blandats med en ras som var mycket kraftigare.
Den svarta svansen snärtade till bakom henne, och den kontrastrika blicken sökte ständigt av vidderna av sand som sträckte ut sig framför henne. I detta ljus var de giftgröna pupillerna avlånga och smala, likt en katts, och de orangea irisarna speglade allvaret som vilade över den unga honan. Det gällde att försöka hitta vatten innan hon började flåsa av värmen. En djup suck undslapp henne och käkarna särades en aning för att låta tungan glida fram till de främsta tänderna på den nedre tandraden. Detta område talade tydligt om för henne att det hade varit klokare att vandra nattetid, när solen inte låg på likt en hök som observerar ett möjligt byte. Hon sneglade försiktigt upp emot solen som ännu stod högt på himlen, och lovade sig själv att om hon lyckades lokalisera vatten så skulle hon stanna upp tills kvällen infann sig och därefter fortsätta sin färd.

Exakt hur lång tid som hann passera innan hon tyckte sig uppfatta glimmandet av solljuset som reflekterades ovanpå vattenytan visste hon inte, men det kändes som mer tid än vad hon hade råd att göra av med. Tungan hängde nu utanför de kraftiga käftarna och i samma stund som vattnet fångade hennes uppmärksamhet kostade hon på sig att öka takten till en lätt trav. Någonstans i bakhuvudet varnade en röst för att det kunde vara en synvilla, men det var en röst hon för stunden valde att ignorera. Ju närmare hon kom, desto tydligare blev det att hon faktiskt lyckats hitta vatten i denna enorma sandlåda hon placerat sig själv i. Dessvärre blev det även tydligt att hon inte var ensam ute i denna öken. I det vattenhål som sträckte ut sig framför henne befann sig redan en annan varg. Tydligen kände även den individen av den stekande hettan, då denne valt att kliva ned i vatten i ett försök att kyla hela kroppen.
Om det inte varit för att tungan kändes som sandpapper och blodbändningen varnade henne för att hon mycket snart skulle få uppleva värre symptom på uttorkning än hon redan gjorde, så kanske hon skulle ha stannat upp och fällt en syrlig kommentar till den varg som delade denna förfärligt varma timme med henne. Men som det var nu så gick hon direkt fram till platsen där vatten och sand möttes, innan hon sänkte nosen och lät tungan vidröra den skimrande ytan. Hon drack i giriga klunkar, valde att ta ytterligare några steg fram så att vatten sköljde över hennes framtassar. Inte förrän hon kunde känna vattnets isande kyla från insidan av magen tog hon en paus i drickandet. Nosen vidrörde fortfarande vattenytan, och i några få sekunder tillät hon sig själv att njuta av ögonblicket. Solen fortsatte att kasta varma strålar över hennes svarta rygg, men med svalkan från vattnet verkade det inte längre lika outhärdligt.
I en lugn rörelse lyfte hon huvudet, valde att placera blicken på vargen som befann sig i vattnet en bra bit framför henne. Vad som möjligtvis rörde sig innanför pannbenet på henne gick inte att avläsa i den hårda blicken, och svansens svepande rörelse gick inte att avgöra vare sig den var positiv eller negativ. Men så blinkade hon långsamt, och blicken tycktes bli smalare medan hon särade käkarna för att tala.
"Jag ser att jag inte är ensam att utmana öknens klimat dagtid." Rösten var stabil, självsäker. Tonen var förvånansvärt mörk för att komma från en hona, ett arv från modern, men varje ord uttalades med en lenhet som varnade varje levande varelse för att någonsin våga slappna av helt i hennes närhet.

Hanen hade legat så pass länge i det kalla vattnet så att hans hud kändes som is, nära på att vara bortdomnad. Ljuset brände fortfarande bakom hans ögonlock och ansiktet pulserade fortfarande men det var inte lika hemskt som det hade varit förut. Cry njöt så pass mycket att han inte märkte att en annan individ hade kommit till vattnet förrän individen tog till ord. "Jag ser att jag inte är ensam att utmana öknens klimat dagtid." Cry lyfte på huvudet och tittade bakom sig. Han kunde endast skymta en svart siluett i ögonvrån innan han vände på sig. Då kunde han se honan lite tydligare. Konturrerna var fortfarande suddiga, som vanligt ville inte ögonen fokusera. Han kunde skymta kattliknande drag och Cry var säker på att han hade vetat om vad rasen hette innan minnesförlusten men nu var allt bara blankt i hans huvud. 
Ett trött leende klädde hans läppar men leendet räckte inte till hans ögon. "Nej." Rösten var hes och lika trött som hans leende."Du är inte ensam. Får jag fråga varför du vandrar runt i öknen?" Tonen var artig och respektfull, kanske till och med vänlig, men man kunde fortfarande höra hur energin höll på att försvinna ut ur hanen. Inte ens känselspröten i hans ansikte orkade röra på sig.

Vargen framför henne tycktes inte medveten om hennes närvaro förrän hon talat. Det såg ut som en klumpig varelse, med de stora vingarna och de horn som växte på huvudet. Nästan som om någon valt att bara ta grunden till en varg för att sedan lägga till kroppsdelar tillhörande andra djur tills dess att resultatet var tillräckligt för att överraska och vara tillfredsställande. Någonting som kunde liknas vid spröt tycktes sitta fast i nosen på hanen, och om det inte varit för att han befann sig nere i vattnet skulle hon nog ansett honom vara ett lätt byte för vilket annat rovdjur som helst. Som det var just nu kunde vattnet dölja en mer musklad kroppshydda än vad som vilade ovanför ytan. Märkligt. Men de horn som prydde hans huvud fick henne att tänka på en annan varg som ägt hennes respekt sedan hon varit en liten valp. Säkerligen hade honan hon tänkte på också ansetts klumpig på många sätt av andra varelser första gången de mött henne. Detta skulle då självklart ha varit innan hon bevisat för dem vilken mäktig och skräckinjagande varelse hon verkligen varit. Varit...
Det ryckte till i det ena av de svarta öronen, och hon lyssnade till hanens svar utan att släppa honom med blicken. De giftgröna pupillerna var fortfarande avsmalnade i irisarnas mitt, blicken var lika hård som sten när hon studerade den ljusa varelsen i vattnet framför sig. Hanen lät trött. Ett leende prydde hans läppar, men det var ett leende som inte avspeglades i hans matta blick. Detta var inget hot. Detta var en ynklig varelse som antagligen vandrat över dessa marker alldeles för länge, som till sist inte kunnat kämpa emot solens hänsynslösa strålar och den varma sanden under trampdynorna. Skulle hon behöva stanna här tills kvällen infann sig? Med denna svaga varelse i sin närhet. Kanske skulle han inte överleva tills dess att solen klättrade ned från himlavalvet för att låta månen ta dess plats istället.
En låg fnysning undslapp henne, och hon satte sig långsamt ned. Sanden just intill vattnet var fuktig och sval att sitta på, en trevlig kontrast till det underlag som plågat hennes tassar sedan hon först klivit in i denna öken. Men hanen var inte otrevlig. Trots att det verkade som att livet inte hade ett så värst starkt grepp om honom vilade en respektfull ton i den hesa rösten. Och hon planerade inte att fortsätta sin vandring så länge solen utgjorde ett hot för henne, så hon såg ingen anledning till att inte svara honom.
"Jag har påbörjat en vandring som ska ta mig genom hela det här landet." Ett svagt leende kunde skymta i den högra mungipan, men det var någonting som försvann i samma ögonblick hon sänkte huvudet för att kunna hålla fast hanen med blicken bättre.
"Min utgångspunkt var lavaöknen. Vad gör du själv i ett så varmt och kargt område som detta. Är det din sista färd?" De första orden hade inte lämnat hennes läppar formade som en fråga, utan mer som ett konstaterande. Inte förrän hon valt att ifrågasätta hanens livsgnista kunde en ärlig glimt av nyfikenhet skymtas i de kalla ögonen, och huvudet lades lätt åt sidan.


[Hej, och förlåt för antagligen världens segaste svar... Tripp till andra sidan världen och sen komma hem och att försöka komma in i rollandet igen har verkligen inte varit enkelt... Så, ursäkta väntan. Och kvalitén på detta inlägg, jag behöver nog lite tid innan jag är inne i karaktären igen... (: > ]

Främlingen fnös till, men Cry brydde sig inte om det. Han var för upptagen med att bli glad över att honan valt att ge honom sällskap. Så han log. Han log mjukt mot henne och lämnade inte henne med blicken. Det kändes skönt att ha någon bredvid sig, efter all den tid av att ha vandrat ensam.
Vad trevligt med sällskap... Sa han lågt, förmodligen mest för sig själv men tillräckligt högt för att honan skulle höra.

Hans leende försvann en aning, efter att glädjen av att ha en främling vid sig hade lugnat sig lite. Däremot log fortfarande hans ögon vänligt och välkomnande.
Samtidigt som leendet försvann började han intresserat lyssna på honans ord. Hela landet... Det var samma destination som hanen. Cry var dock skeptisk mot att hon skulle ta samma väg som han skulle ta. Han antog att honan visste mer om landet och dess platser än vad Cry kunde. Han kunde ju inte ens landets namn.

"Lavaöknen..." Mumlade han lågt, för att försöka uppdatera sitt minne. Hans ögonbryn bildade ett V, samtidigt som hans blick blev mer koncentrerad. Han skakade på huvudet en aning innan han fick tillbaka fokuset på honan.
"Nära klipporna, va?" Frågade han, bara för att försäkra sig.

Han harklade sig innan hanen försökte besvara främlingens fråga.
"Jag är, som du, på en resa runt detta land." Han tystnade en stund, bara för att kunna fukta hans mungipor med tungan.
"Det verkar dock som om jag inte har en vidare tur hittills." Sa han. Trots att det lät negativt och ledsamt, som ett misslyckande, så var hans röst glad och skämtsam. Det var hans sätt att försöka hålla hoppet uppe...

Hanen skrattade bara högt åt honans sista ord.
"Det verkar som det eller hur?" Sa han efter att han slutat skratta. Men skrattet fanns fortfarande kvar i hans ögon och ord.
"Varför har du påbörjat en vandring, främling?"

(Haha, det är lugnt. ^^ Välkommen tillbaka :'D)

Lyckan och värmen som mötte henne i hanens blick fick henne att känna ett sting av förvirring. Hur kunde det komma sig att han tycktes finna sådan glädje i en sådan simpel sak som en annan varelses närhet? Hennes närhet. De svarta öronen stod spetsade på huvudet, som lutades ytterligare lite åt sidan medan hon nu studerade den ljusa varelsen framför sig med en blick som utstrålade mer nyfikenhet än den kyla som tidigare funnits där. De gröna pupillerna hade vidgats, och de orangea irisarna var inte längre lika tydliga där de bildade en tunn gräns mellan pupill och ögonvita. Måhända var hanen så svag att även de minsta sakerna kunde ge honom frid i denna stund. Men fallet skulle nog ha varit helt annorlunda om han var medveten om vem hon egentligen var. En mördare. Psykopat. En mentalt instabil varelse som knappt kunde skilja på frände och fiende även i de tydligaste av situationer. En varelse som lät sig lockas av stridens ljuva klockor och blodets fräna doft. Nej... han skulle nog inte kunna betrakta henne som någonting annat än ett oförutsägbart hot om hon valde att dela med sig av alla de hemligheter som dolde sig i det förflutna. Även inte alltför långt gången passerad tid kunde vittna om det instabila sinne som dolde sig innanför honans tjocka pannben. Det vansinne som gjorde henne opålitlig även för de som var bundna till henne via blodsband...

Lyckan och glädjen verkade ha denna hane i ett fast grepp. Ju mer han talade, desto tydligare blev det att trots hans svaga yttre vilade en ovanligt stark positiv attityd inom honom. Vid hans fråga om Lavaöknen låg vid klipporna hade hon bara nickat sakta, som för att understryka att hon tyckte det var mer eller mindre viktigt om hanen var medveten om platsens exakta position. Vad som för henne var av vikt i just detta ögonblick, var att försöka lista ut vad som egentligen var fel med hanen framför henne. Ingen varelse kunde vara så positivt inställd, absolut inte i en stund som denna, utan att dölja någonting. Hanen påminde nästan lite om den valp som hon tagit sig an för bara några år sedan, fostrat som sin biologiska lillasyster. Den valpen tycktes alltid ha haft någonting att le åt, alltid tyckt se det underbara och veckra med livet omkring sig. Det var en attityd som hade drivit Selva till vansinne. Den lille hade fått utstå både hugg och slag när de försökt ta den där värdelösa attityden ifrån henne. Ändå verkade den ha suttit djupare än de först trodde. Antagligen var fallet detsamma med denna hane. Men varför? Var det en sjukdom som gjorde att de inte kunde se mörkret omkring sig? Var de blinda för allvaret som vilade över denna förstörda värld? Eller var det ren och skär dumhet som planterats i deras sinnen för att skona dem från den orättvisa och de prövningar som livet bestod av?
Skrattet som undslapp hanen avbröt hennes tankar. Hon rynkade lätt på nosryggen, och blicken smalnade av igen om så bara för en sekund. Vad hanen än funnit komiskt med situationen var för henne en gåta. Han var svag, döende i hennes ögon. Endast de patetiska och värdelösa tillät visa svaghet framför andra. Så, vad var det han fann lustigt?
Frågan som lämnade honom fick henne att vinkla ena örat bakåt. Inuti de stängda käftarna gneds tungan emot gommen, som om hon smakade på de olika svarsalternativen hon hade att ge. Han verkade så glad över att hon dykt upp, antagligen för att han inte ville dö själv, men hon hade inget vidare intresse av att sitta och titta på när ett patetiskt liv tynade bort. Det vore mycket enklare att själv släpa upp hanen på land och bryta nacken av honom, bespara honom lidandet. Även bespara sig själv lidande och tristess. Men dagens hetta gjorde att hon inte kunde fortsätta sin vandring förrän kvällen infann sig, och om hon tog livet av den ljusa skulle gamar säkert finna sin väg till vattenhålet och hon skulle tvingas stå ut med dem. Kanske var det bäst att bara spela med, se hur fort hon kunde få tiden att gå medan hanen var vid liv.
"Det är en väldigt personlig fråga du ställer." Under hennes mörka ton dolde sig någonting som inte funnits där förut. Antydan till ett roat skratt? Eller kunde det vara ett förebyggande ljud inför en morrning. Det gick inte att avgöra, och den svårtolkade blick som synade hanen gjorde det inte enklare att lista ut vare sig hon funnit hans fråga alldeles för intim eller ej.
"Jag själv skulle vilja veta hur en sådan ynklig varelse som du själv kan vara så glad. Svaghet är ingenting att vara stolt över. Att vara ett lätt offer för andra är en skam. Så säg mig, vad finns det möjligtvis som kan ge dig anledning nog att visa sådan glädje inför livet i en situation som denna." Hon blinkade långsamt mot hanen, det ena ögat slöts bara någon millisekund före det andra.

[Tack tack :3   Nu känner jag att Selva börjar komma igång som sitt gamla jag här. Dömande, elak och himla vriden. Beskriver henne bra.]

Han la märket till hur kargen började se... Mindre söt ut. Honan hade rynkat ogillande på nosryggen. Det var en stark kontrast mot hur honan sett ut för ett tag sen. Leendet försvann, men blicken såg fortfarande lugn och vänlig ut. Han såg på honan annorlunda. Främlingen verkade ogilla ljudet av skratt, ljudet av glädje. I de blåa ögonen blev hon mer kall, och en aning opålitlig.
Så accepterande så hanen var och fördomsfri som han var så hade han hopp i honan. Det var fortfarande något i henne som han tyckte om, något som gott. Eller så var det bara hans naivitet och hopp som förblindade honom...

"Det är en väldigt personlig fråga du ställer." Hanen nickade långsamt åt hennes ord. Det var sant.

I sin dumhet valde han att ignorera den ton han tycktes höra i hennes ord. Kanske för att försöka göra det bästa utav situationen. Han hade redan problem med solen, han ville inte ha ett till problem med en ond individ. Dock försökte han intala sig att hon var inte ond. Att hon bara var missförstod och svår att läsa. Det var allt. För varje gång han upprepade det, lät det bara mer och mer pretentiöst. Det kunde till och med Cry erkänna, som hade en tendens att vara just pretentiös.

Han vände bort blicken från honan, så att han kunde sätta sig upp. Hanen vände aldrig tillbaka blicken till honan, utan tittade ut längst de oändliga sanddynerna där värmen gjorde allt suddigt. Han försökte hitta ord till att beskriva det. Men han kunde inte finna orken. Det var inte bara för att solen och öknen var irriterande, utan också var det honans ord som fick hoppet att släcka sig, göra honom mer trött. Ondska, det vad var han skulle kalla hennes ord. De var kalla. Allt handlade om stolthet om att vara bättre än någon. Han hade hört såna ord förut. Denna hona var omöjlig att försöka prata med. Försöka få henne att förstå varför det inte var en skam. Att försöka definiera för henne var det innebar att vara svag. Hon skulle bara säga nej till allt. Allt han sa skulle vara fel.
Hanen önskade verkligen att han kunde lära henne, hjälpa henne. Men honan var äldre än honom och skulle aldrig lyssna på någon yngre, lägre i rang, eller svagare för den delen. Dessutom, med hennes ålder, så visste han att hon var ett förlorat fall. Det kunde till och med han, så naiv som han var, se.

"Du kommer aldrig förstå." Sa han lågt med hans blick och medvetenhet långt i fjärran. Det var som om han sa det för sig själv, för att förbereda sig mentalt för denna konversation.
Hanen tog till ord igen:
"Varför jag är glad trots i en situation som detta?" Hanen vände blicken långsamt mot honan och tittade lugnt in i hennes ögon.
"Varför inte? Jag har inget att förlora på det. Livet är kort." Sa han simpelt.

Den intensiva blicken vek inte en tum när hanen mödosamt satte sig upp endast för att kunna blick ut över sanddynerna som tycktes sträcka sig till världens ände i denna oändliga öken. Pupillerna var vidgade till den grad att irisarna inte var annat än tunna cirklar i dess yttersta kant, en orange smal linje som skilde pupill från ögonvita. Öronen stod spetsade på hennes huvud, och visste man inte bättre kunde man tro att det var nyfikenhet som vilade över henne. Som om ivern att höra hanens svar på den fråga hon just ställt höll på att få henne att rkypa ur skinnet. Ja, hon kunde nästan liknas vid en otålig valp som studerar någonting mycket intressant, någonting den inte riktigt förstår sig på. Men valde man att titta en extra gång, att lägga märket till skuggan som lagt sig över hennes glansiga blick, så förstod man att detta var ett beteende att uppmärksamma som en varning. Hungern som vilade i de kontrastrika ögonen var inte ett tecken på att hon törstade efter den kunskap som denna hane möjligtvis bar på, utan snarare en bild som speglade rovdjuret som vilade inom henne. Hon studerade varelsen framför sig, inte som en like, utan som ett möjligt byte. Om hon sedan var medveten om detta själv, eller om det var instinkterna och de ständigt viskande rösterna som fick skärpan i hennes blick att bli mer intensiv, och linjen som löpte över nacken och ryggen att bli mer markerad, var inte tydligt. Detta var en hona som lät sig styras av impulser och idéer som kunde dyka upp från ingenstans. Det var inte bara en gång som hon huggit mot sin syster utan att den minsta anledning skulle ha funnits. Sedan att hon bar ansvaret för sin moders och broders död... ja, det skulle väl vara föga förvånande för vem som helst som anade den psykiska obalansen som var hennes sinne.

Hanens ord fick det att rycka till i de svarta öronen. Han hade alltså nappat på hennes utmaning. Frågan var bara, ägde han tillräckligt med kraft för att kunna fullfölja denna diskussion? Blicken smalnade, och ett svagt leende kunde anas i de svarta mungiporna när hanen åter valde att lägga blicken på henne. Orden som lämnade honom fick leendet att spricka upp till ett flin, och de långa hörntänderna blottades medan ett kort skratt undslapp henne. Ett skratt som snarare kunde liknas vid en fnysning.
"Ditt sätt att besvara min fråga säger mig att jag kan säga vad än jag vill, och du skulle ändå inte förstå hur motsägelsefulla dina ord är." Flinet hade återgått till ett leende, och för en kort sekund kunde man ana en sympatiserande värme i den kontrastrika blicken. Dock talade hennes kroppshållning och skarpa ansiktsdrag att det var sympati som i högsta grad var falsk. Svansen knyckte till bakom henne, och huvudet lutades ännu en gång lite åt sidan. Som om hon lockade honom till att säga någonting annat. Utmanade honom att säga emot henne.

Ett snabbt leende dök upp på Crys läppar, bara för en kort sekund. Leendet var dock falskt och hans ögon tittade tomt ut på sanden. Om denna hona bestämde sig för att attackera honom,för hon verkade vara tillräckligt galen för kunna göra något sånt utan förvarning, skulle han inte kunna gömma sig någonstans. Hans blick fördes uppåt, bara för att känna hur solen brände sönder hans näthinna. Smärtsamt stängde han ögonen. Uppåt, dit kunde han fly, där var han skyddad. Där skulle han också vara i de svala vindarnas trygga famn. Han kunde behöva det nu. Hanen sänkte huvudet igen så att solen brände honom uppifrån. Det var bättre än att känna den misshandla hans ögon.

När hon tog till ord klippte han med öronen, men han öppnade inte ögonen. Han kunde nästan höra flinet som fanns på hennes mun. Det fick honom att rysa en aning mentalt. Trots honans uppenbara mörka inre kände han sig inte rädd eller nervös. Lite rädd var han, han var inte dum. Hanen visste att han inte kunde slappna av i honans närhet, men det mörka. Det var som om han hade sett och mött det så många gånger förut att han blivit van. Han visste inte hur eller när. Kanske var det från förr, när han hade sitt minne. Eller fanns det ett mörker inom honom med? Den tanken skrämde honom mer än kargen själv.

Han hummade till honans ord. Ett ljud som varken förnekade det eller höll med. Och det var det enda ljud som kom från honom på ett tag. Efter det, lät han tystnaden ta över de två individerna.

De breda, svarta tassarna pressades hårdare emot den fuktiga sanden hon satt på. De vassa klor som prydde framtassarna spärrades ut och grävde djupa hål i sanden, som för att pröva stabiliteten av underlaget. Solen värmde fortfarande hennes svarta rygg, men med den svara sanden under trampdynorna och vattnet bara en bit ifrån sig var hettan inte alls lika outhärdlig som den varit medan hon vandrat. Att hettan i detta område kunde vara så olik den från hennes hemtrakter, som låg just intill henne hemska sandöken. Men allt berodde förstås på solen. Här fanns inga tunga, mörka moln som höll solljuset borta. Förhoppningsvis skulle nästa område hon trädde in på vara något lite lättare att uthärda. Inte för att hon hade någonting emot att vandra nattetid, men hon föredrog att få bestämma själv vilken tid på dygnet som passade henne bäst utan att påverkas av de olika elementen.
Blicken var fixerad på hanen framför henne. Pupillerna var vidgade, öronen spetsade, huvudet hade sänkts en aning. Hennes kroppshållning kunde liknas vid ett lejons som lurar vid vattenhålet på de stackars byten som söker sig dit för att släcka sin törst. Svansen låg stilla bakom henne, endast tippen knyckte till lite då och då som för att förtydliga hur fokuserad hon var på varelsen framför sig. Ivern inför att höra hanens svar på vad hon just sagt kunde skymtas i de kontrastrika ögonen, men det enda svar hon gavs var ett svagt hummande. Ett litet ljud, som varken talade för eller emot vad hon just sagt. Frustrationen slog genast klorna i henne och öronen vinklades bakåt, blicken smalnade och nosryggen rynkades innan hon gav ifrån sig en hög fnysning. Detta var alltså en varelse som verkligen inte ville starta varken diskussion eller bråk. Hon kunde inte säga att hon var förvånad, skicket hanen befann sig i var beklagligt, men samtidigt kunde hon inte neka besvikelsen som stack i bröstkorgen. Tystnaden som sänkte sig mellan dem fick henne att vilja hugga i luften, men hon lade band på sig själv. Måhända att det var en prövning att vandra över dessa marker i dagsljus, men för stunden kändes det mer lockande än att sitta vid detta vattenhål en hel dag med en varg lika tråkig och feg som denna hane. Hon hade ingen lust att döda honom, nej hon tänkte inte bespara honom lidandet av det ynkliga liv han tycktes leva, men hon hade verkligen inte tänkt sitta här och slösa bort tid i hans sällskap.
Ytterligare en vass fnysning undslapp henne, innan hon reste sig upp. Solen stod högt, men inte lika högt som den skulle gjort om det varit mitt på dagen. Detta innebar att soltimmarna snabbt blivit färre, och hon skulle mycket snart kunna se skymningen ta vid i horisonten. Så började hon gå. Denna lilla paus var tillräckligt för att hon skulle kunna stå ut tills kvällen infann sig, och skulle hon vara helt ärlig tog hon hellre risken att drabbas av värmeslag än stanna kvar med den tråkiga hanen. Tassarna placerades stadigt framför henne, och hon tog sig runt vattenhålet för att sedan fortsätta sin vandring norrut. Hanen lämnade hon bakom sig, säker på att minnet av honom skulle blekna och försvinna mycket fort.

[ Avslutat..?? C: ]

Lika tyst och orörlig förblev hanen när honan gick. Han var inte förvånad. Honan verkade inte dum. Hans tystnad var egentligen ett hej då, och det hade hon fattat. Cry var inte förvånad, men han förväntade sig inte från det heller. Smart var hon, men snäll var honan inte. Så trots att det varit ganska uppenbart att Cry bara ville ha ensamhet, eller snarare inte vara i hennes närhet, så kunde hon fortfarande varit tillräckligt oförskämd för att stanna kvar. Möjligheterna var oändliga med denna opålitliga hona. Hon verkade så... Det verkade som om hon var flera personer i en. När hanen träffat henne verkade hon så sansad. Hon verkade varken ond eller god, bara neutral. Men sedan, lika snabbt som värmen försvinner när molnen lägger sig över solen, blev hon mörkare. Något som Cry inte kunnat ha förutspå.
Han suckade. Kanske hade det varit uppenbart. Bara det att han förblindat sig själv genom att ha för höga förhoppningar och hamnat i förnekelse.

Efter en lång tid efter att honan lämnat honom med tystnaden vågade han öppna ögonen igen, med förhoppningar om att honan inte var i närheten och att hon aldrig skulle vara det igen.

(Avslutat c:)