| paax till Hieloo ;P |

En mörkbrun tik med röda tecken trampade med mjuka steg över mossan.
En tunn nästan genomskinlig dimma låg över skogen, trädstammarna omslöts noga av den.
Tikens klarblå blick såg ut över landskapet, lövväxternas grönska hade avtagit i snabb fart.
Löverna hade gulnat, mer än hälften gett upp och singlat ner till marken.
Den största delen av underlaget hade en färggrann matta, nästan som ett skydd mot vinterns kommande flingor.
Vindar drog genom skogen och tog tag i Demethra's sida för att försöka dra omkull henne,
men den ända inverkan den fick,
var hennes hårrem som slickade sig uppefter hennes mage och rygg i längtan för att få följa med vindens drag längre bort.
Vindarna bev hårdare tids nog,
rödbruna löv virvlade upp och som i ringdanser virvlade de runt i luften innan de föll ner till marken en bit bort i väntan på fölljande vind.
Demethra visste ninte gentligen inte vad hon gick efter, vad hon strävade efter.
Det var något, nått hon saknade, nått hon ville ha.
Men hon kunde inte finna det.
Tassarna stannade upp och huvudet vändes mot söder, den sida som var nämast gränsen.
Ingen syntes eller hördes till.
Öronen vinklade på hennes huvud på jakt efter ljud, men de fann inga förutom skogens välkända.
Solen höll på att ge upp för dagen, den seglade med synlig fart neråt mot horrisonten. Snart skulle endast dess solstrålar vara kvar, i ett evigt kämpande om att hålla sig kvar.
Men sen skulle de också slitas bort, dras ner, och då skulle det orangerosa frägfältet efter solens plats bli kvar.
Det skulle hålla i sig en stund, men sen skulle även det avlägsnas och slukas av nattens mörker.
Så skulle det vara, så avr det alltid och så skulle det vara även ikväll.
Sommarens tid var över, då kunde solen lysa mångtala timmar, knappt lämna tid åt mörkret över huvudtaget, men nu fick hon käma för sina timmar.
Mörkret kom allt snabbare och det lämnade plats åt solen på morgnarna allt senare.
Snart var vintern här och solens tid skulle vara kort så kort. Mörkret skulle äga jorden den mesta tiden.
Men se skulle även detta år våren komma, grönskan komma, solen komma.
Som alltid.
Demethra gav ifrån sig en låg suck, knappt hörbar.
Hon höjde huvudet och drog in luftens dofter, hon klände sig hemma här. I den här skogen.
Ändå tog hon sällan in skogens liv, hon brydde sig sällan, mest har hon varit på jakt efter denne
varg som nämdes i hennes uppgift.
Denne varg som gav henne en uppgift- att döda.
Hon skämdes över att hon inte mäött denne ännu,
men kunde samtidigt inte hjälpa det.
-Dame un respiro, hennes röst var tom och hård, orderna innehöll ingenting.
Bara var.

Det var en sällsam stämning som rådde i Kaiwood denna kväll. Då mörkret började falla över Numori djupnade trädens skuggor för att bli olycksbådande svarta, i avsaknaden på spirande grönska. Trädens kronor brann i den döende solens gyllne sken, även om många av dem redan börjat fälla sina löv. Närmare skogens hjärta stod väldiga lönnar och ekar intill varandra, och deras kronor flammade ännu i skarpa eldfärger, utan tecken på att ge vika för kylan som smög sig på då solen började sjunka. Vilda vindar påskyndade lövfällandet även denna kväll, och även om stammarna och kronorna delvis isolerade deras kraft, så virvlade Hielos snövita päls vilt om hans magra kropp. Den mustiga doften av multnande blad och fyllig jord nådde honom, omvälvde hela skogen och definierade höstens själ - Det rika döende, då allt levde en extra gång innan tjälen bet sitt djupa tag om jorden.

Visst var han malplacerad där han låg, tronande på skogsgolvet av mossa och döda löv. Bländande, övernaturligt vit mot den färggranna bakgrunden, likt en väldig ande som obrytt studerade världen omkring sig. Hielos himmelsblå blick var i all sanning ointresserad då den gled över omgivningen, och avslöjade inte ett uns av vad han tänkt. Inte heller det vackert blåskimrande ansiktet blottade några tecken på känslor. Fukten i jorden under honom hade förvandlats till ett gnistrande täckte frost, då kyla ständigt osade ur den väldiga halvvrenens vinterfärgade klädedräkt. En spillra av vintern befann sig i höstens Kaiwood, och väntade tålmodigt på att den första snön skulle falla. Han visste att det ännu skulle dröja, än föll temperaturen inte under noll ens om nätterna, men snart. Snart nog. Efter sommarens intensiva hetta och envetna solsken så var även denna höstens värld välkommet för Kaiwoods vita varg. Han drog in djupa andetag av den höstdoftande, kyliga vinden, och blickade in i den dunkla skogen, befläckad av solens dalande guldljus.

För ögonblicket var han tillfreds, det kunde nämnas. Kylan var i antågande, han var mätt på vargkött, och det fanns inga plikter att röra. Inga brådskande sådana åtminstone. För med Blossoms frånvaro hade han givetvis tagit upp en temporär ledarroll, ödmjukt obrytt som alltid annars, i egenskap att vara flockens första medlem. Hur länge sedan var det sedan han mött den mörka varginnan? Många år, ja, lång tid och många händelser sedan. Hielo fuktade mjukt sin svarta nos, och frost pärlade sig i hans päls. Doften av en flockfrände nådde honom i vinden, Dementhra som han erinrade sig att hennes namn var. Ja, han glömde aldrig ansikten eller namn, men det innebar inte nödvändigtvis att han brydde sig om personen i fråga. Så slöt han långsamt sina pärlblå ögon, och tänkte tyst. Han hade förvisso något han funderat på att tala med denna varginna om, frågan var om det var tid för det nu, eller senare. Ödet fick avgöra, för Hielo låg kvar där han var.

Lukten av varghane nådde henne först en stund efter att hon mumlat sitt andra modersmåls språk.
Egentligen kunde hon inte ens kalla det "sitt andra modersmål", eftersom att hon bara komenterade små saker med
små panska ord och tilltalade sin groda på spanska.
Något annat använde hon det inte till, aldrig.
Ingen var hade hon under ett möte kunnat konversera på spanska.
Jo en,
Blossom.
Hon hade överraskat Demethra och tilltalat henne på spanska,
för att vara en som egentlgien inte hade språket som modersmål var hon rätt bra.
Det slog Deme att senast hon och León möttes talade de inte ens spanska de, även om de borde göra det.
De var båda spanska vargar från samma släkte.

Demethra gick emd raskare steg mot doften, hon kände på grunddoften att det var en TBB:are,
hon hade inte träffat nån medlem på en stund, senast avr det väll med Thzuki men det ville hon inte ensägna tankar åt.
Det var inte värt det,
tiken visste att hennes förhållande till Thzu senare under deras gång som flockmedlemmar ändå skulle få stiga undan.
Men än såg länge tänkte hon inte ägna varginnan fler tankar.
Hon riktade in sig på hanen, förutom att han var flockmedlem kände hon igen hans lukt för en speciell person.
Först när hon såg den vita fläcken långt borta som låg ner förstod hon vem det var.
Hielo.
Demethra höjde huvudet medans hon gick fram, saktade ner ltie och gick med lugn taktfast gång fram till honom.
5-10 meter ifrån honom stanande hon och böjde ner huvudet kort i en nick.
-Var hälsad Hielo, hennes röst var mörk men respekternade och lugn.
Var deras möte till för information, var det en slump eller skulle hon få bekräftning angående sin testmånad.
Hon såg upp mot hanen igen med kristallblå blick, ifall det sista allernativet var sanningen blev hon osäker.
Hade hon egentligen lyckats med sin tid?
Hon visste inte egentligen hur mycket av allt som väntades av henne,
hade hon uppnått det? Allt?