Så tyst och svalt.
Hungrig och ensam.
Förvirrad och förlorade minnen.

Den mörka tiken såg sig omkring, det fanns inte så mycket att se på egentligen. En enstaka tall och stenar.
En sval bris fick pälsen och den kraftiga, röda manen att dansa likt resterande av pälsen längs hennes kraftiga rygg och svans. *Var är jag...?* tänkte hon tyst och lät sin blick glida över landskapet som hon kunde se. Men de mesta hon såg var berg och mera berg. Den svarta nosen höjdes i sökande på liv, men inget. Eller var det? En bekant doft hon inte känt på länge la sig till ro i hennes mörka nos. Blicken riktades snabbt mot väst, hungrig och på sämre humör började hon sakta men säkert röra sig dit doften förde henne. 

En get.
Den svarta tiken med sin röda och vita teckning hade inte det bästa kamouflaget för bakhåll, så om hon skulle ha någon chans att få någon mat här ifrån så hade det vart att gå rakt på. Men särskilt snabb var hon ju inte men stark och smidig var hon ju ändå och i detta karga landskap så var det kanske nog. Getter var ju inte dom snabbaste heller.
Men hon visste att hon mycket möjligt kunde ha lite extra tur då vinden låg mot hennes håll.
Den gift gröna blicken hade satt sitt mål. Geten verkade inte ana något än så länge då den fortsatte tugga på den lilla grästuva den lyckats finna.
Hettan spred sig genom hennes kropp och varje lem spändes.
Sekunderna därefter startade jakten. Geten hörde att hon kom och började att förflytta sig smidigt längs stenar och berg.
Ossie följde uthålligt efter men kunde inte närma sig, hon var inte anpassad för en jakt i bergen trotts sin smidiga kropp.
Hettan steg inom henne tillsammans med adrenalinet och hungern, smärtan kom tillbaka den också. Hon var tvungen att släppa kontrollen om hon inte skulle göra några allt förstora misstag.
Energi började samlas i hennes käftar och ben. Farten ökade och hennes krafter började spela som i kör när hon till slut satte sitt bett i bakre benet av geten. 
Geten lät sig skrika av smärta så de eka genom bergen, men när hon riktade sitt bett till strupen var det över, de ända som lät då var de sissta andetaget och nacken som bröts.

Hon hade fått utlopp för sina krafter, sin smärta och hunger, och förmodligen var hon nog inte så förberedd på vad nästa scenario denna dag skulle bli.
Dagen hon var tillbaka i Numoori, på väg hem.

[Ursäktar om det blir lustigt någon gång under rollet - försöker fortfarande lära känna Kele, så det kan bli lite stelt ^^;]

Hon var fortfarande inte helt säker på vad hon gjorde här. För stunden var hon ensam. Bergen sträckte sig åt alla håll runtom henne. Deras väggar var inte lika raka och inte så röda i färgen som blodbergen. Topparna var inte mycket högre, men mer varierande i storlek och form. En del av bergen kunde knappt kallas mer än kulle. Andra stod vassa i klunga och bildade en kam av toppar där molnen lugnt rullade över krönen. Kele följde en skock fåglar med blicken då de passerade över hennes huvud. Vinden ryckte i hennes päls och dess köld kröp henne in på skinnet. Så här högt upp var vinden alltid kylig. Men det var inget hon tänkte på. Hon var van vid berg och branter. Sten och djupa stup.

Hon skulle fortsätta norrut, längs med bergen, och möta upp med den brune igen senare. Hur långt senare "senare" innebar kunde hon inte säga. Någon timma eller dagar. Men det spelade ingen roll. Att hon över huvud taget gett sig av och lämnat sin trygga grotta och invanda stigar fick henne fortfarande att förundras. Varför? Det spelade ingen roll. Nu var hon på väg. Mot Samudr. Mot havet. Mot en framtid hon visste lika lite om som var vinden kom ifrån, varför regnet föll eller varför solen steg i öst. Oavsett vad framtiden bar i sitt sköte så rörde hon sig målmedvetet framåt längs den stig hon valt. Tassarna trummade mjukt mot den varierande gräs och mossklädda stenen. På sina ställen var bergsytan kal och nästan slät. På andra täcktes den av mjukt grönbrun mossa och andra växter som trivdes i den höga luften.

Ljudet av klapprande klövar och en gets skri fick vargen att stanna upp. Hon höjde huvudet och spetsade alert öronen. Hon såg in bland klipporna. Ljudet hade kommit från någonstans nedanför henne. Det fanns någon i området, eller något. Något som jagade getter. Det kunde vara varg. Eller en puma. Eller något annat rovdjur. Med blicken vaksamt vänd håll ljudet kommit ifrån fortsatte hon sin färd. Hon ryckte till och stannade upp igen efter enbart ett par steg. En lös sten föll längs bergväggen. Hon stod stilla ett ögonblick innan hon drog ett djupt andetag och insåg att hon hållit andan. När hon på nytt fortsatte lät hon blicken pendla mellan ljudets riktning och marken där hon placerade tassarna. Hon påminde sig själv, än en gång, om att detta inte var de berg hon kände.

Den mörka tiken lät sin nos glida över bytet, inspekterade vardera doft och granskade de brännskadade krossade bakbenet och nacken. Geten kan inte ha varit gammal. Men innan sekunderna gått så hade hon satt tänderna i den, börjat slita, dra och gnaga för att få loss av köttet.
Vindarna dansade genom bergen och alla dess ljud gav sig till känna, även en sten som plötsligt föll från någon stans? Hon ryckte till när  hon kände ett småvasst obejekt slå till emot hennes ben, hon vände huvudet och granskade det som visade sig vara en sten, möjligtvis samma sten som hon hört falla. Hon höjde sitt huvud och lät lukta, söka efter annat liv i luften och mycket väl fick hon en doft tillkänna mot nosen. En annan varg.
 
Ossie lät sin blick vandra över sten formationerna, hon kunde varken se eller höra några tecken på liv förutom doft. Men arrogant som hon kunde va så fnös hon till innan hon återgick till att äta på geten.  Hennes svans var höjd och manen var smått rest.
Hon avbröt ännu än gång sitt ätande och lät blicken vandra uppåt emot klipp formationerna över henne. Hon visste att det var något där, men inte vad, men hon lät gissa på varg.
 
Hon smög sig bortåt, hela tiden med sin blick uppåt. Hennes ben förde henne i gömma smygandes uppåt i skuggorna. Hon kunde se vargen,  unigefär lika stor som henne själv. Men mycket ljusare. Hon satte sig ner, väntade på att bli upptäckt.
Första varg hon möter på i alla fall minst tre år, hur detta kommit sig vet hon inte. Hon minns ju inget om något knappt. Förutom sin familj och förebild.

De svarta öronen stod spetsade frammåt, svansen längs marken och de giftgröna ögonen låg direkt riktade emot främlingen.

[första gången sen 3år tbx som jag rollar så förlåt om de blir skumma inlägg :c]

Bland sten och klippor föll hennes blick snart på en mjukare skepnad. En främling, gissningsvis samma som fällt en get, satt och såg på henne ur skuggorna av klipporna. Hon stannade upp mitt i ett steg och krökte på nacken för att lättare se den nedanför henne. Svansen hängde avslappnat, orörlig längs hennes ben. Öronen alert, men något osäkert vinklade en aning utåt. Ville främlingen henne något? Hon kände inte den andre.

Långsamt och försiktigt avslutade hon sitt steg. Med blicken fixerad vid främlingen. Hon stod still ett ögonblick. Var det samma varg som fällt geten? Varför hade denna lämnat bytet i sådana fall? Någon som inte tänkte på alla asätare som garanterat redan festade på vad som än kunde finnas kvar. Utan att säga något fortsatte hon med långsamma steg att vandra längs klippranden. Som hastigast kastade hon ett öga på stigen för att se så att hon inte klev över kanten, men höll annars blicken stadigt fäst på främlingen. Hon hade ingen önskan att umgås, och ville helst komma därifrån så snabbt som möjligt.

Off:
Det här rollspelet har legat stilla i 9 månader, så jag tänker se det som avslutat.