[Paxat till Cortana och Thayala, men öppet för 1 person till om någon vill joina. Kriterierna är dock: Inga surpuppor och inget stridande, käbb eller gnabb. Jag vill ha ett, för en gångs skull (för Azazels del), trevligt och lekfullt roll om det går C; ]

De flesta kanske förknippade stranden med öppna områden och vit sand. Kanske skulle de tänka på en sandbotten, krusad av havets vågor, eller på en stark vind, doftande av salt? Så var det inte här. Inte helt i alla fall.

Solen sken blekt men varmt på den vida himmelen. Ett tunt dis av moln, mest märkbart vid horisonten, gav himmelen en matt nyans. Stundom ekade måsarnas skri över havets brus. Vågorna svepte över de släta stenar som knappt nådde ovan vattenytan, och kastade sig våldsamt mot de högre, naggade stenarna. Flertalet, rundade, grå stenar höjde sina matta ytor likt valryggar ur havet, medan stranden kläddes av små som stora stenar och vindbitna klippor. För att vara så tidigt på året vad platsen varm. Så långt söderut, och så nära savannen, var luften alltid varm. Vinden tilltog och mojnade i stadigt tempo, tillsammans med vågorna som drog sig ut till havs innan de åter slog mot strandens kanter.

En lugn suck lämnade den kraftiga varelsen då han höjde ansiktet. Doften av salt var alltid påtaglig vid havet, men här doftade även tången och sjögräset starkt. En liten, blek krabba hastade iväg till en hålighet när de breda tassarna passerade. Det sved lätt i trampdynorna då de ojämna stenarna stack dem, men snart vandrade de ut på slätare mark. Saltvattnet svepte om fakargens tassar, och de blå ögonen betraktade förnöjt landskapet. Trots de tydliga katt-dragen hos Azazel, så trivdes han vid vatten. Egentligen var både katter och vargar djur som till stor del skydde vatten, men det var behagligt att känna kylan som svepte över stenen. Ett leende prydde det breda ansiktet.

Fjädrarna prasslade ljudligt när vingarna fälldes ut. Han satte sig ner, med ryggen mot de krokiga träden inåt land och ansiktet mot havet och solen. Vingarna hölls utsträckta åt sidorna, fångade solens värme och kastade en bred skugga bakom den lejonlika kroppen. Ögonen slöts när en lätt bris lekte i den yviga manen. Nöjd. Han var nöjd. Det här var en bra dag.

[Då jag inte känner att jag kunde beskriva miljön bra nog, så lägger jag upp några exempel här (fotona är tagna av mig, vänligen använd dem inte på något vis) Tryck på länkarna för att se bilderna C; ]
https://2img.net/u/1812/17/08/82/album/0110.jpg
https://2img.net/u/1812/17/08/82/album/0210.jpg
https://2img.net/u/1812/17/08/82/album/0310.jpg

Fiskmåsarnas skrin väckte henne och hon öppnade slött ögonen och blinkade några gånger åt det plötsliga ljuset. Hon gäspade stort och ruskade smått på huvudet så att hennes vita lugg och man flög runt hennes huvud innan de åter lade sig mjukt tillrätta över hennes hals och över hennes öga.
Hon skakade bort luggen från sitt öga med ett lätt knyck med nacken och gäspade än en gång innan hon sömnigt reste på sig och sträckte på sig, nästan likt en katt så att alla hennes tår sträcktes ut åt sidorna så att man såg den lilla biten simhud hon hade mellan tårna.

När hon väl sträckt på sig kände hon sig genast piggare och såg sig omkring.
Hon klippte med öronen när vågornas mjuka susande mötte henne och hon log smått, aldrig hade hon varit vid havet och någon gång måste ju vara den första.
Med ett nytt mål att komma fram till gick hon med lätta steg mot ljudet och doften av det salta havet ,som hon hört skulle vara oändligt och underbart vackert. Hon hade hört att där fanns konstiga gråa djur med bara ett tjockt ben som slutade i en konstig fena. Även åt detta log hon och trodde inte en sekund på att det kunde vara sant förrän hon sett det med egna ögon.

I några timmar fick hon gå innan hon fick den första skymten av det enorma blå havet.
Bara den första blicken tog andan ur henne och hon fortsatte snabbare, men ny kraft och motivation.
Bara efter någon stund kom hon ut på den vackra strande och rusade ner till vattnet, utan att bry sig om den stickande smärtan i tassarna när hon sprang med med beundrande uppsyn mot det stora blå vattnet.

Hon lät det salta vattnet omsluta hennes tassar och smakade prövande på det. Hon grimaserade ogillande åt den salta smaken och ruskade på huvudet.
Tiken såg sig beundrande omkring, och hennes blick fastnade på en märklig skepnad en bit bort.
Med nyfiken uppsyn travade hon närmare varelsen som satt vänd mot havet med vingarna utfällda.
- Goddag, mitt namn är Thayala, vad kan en så ovanlig varg som du heta? undrade hon, för en gångs skull artig och vänlig.

Valpen sprang och satte sig på en av dom varma stenarna vi havs kanten och lysnade på vågornas sus och såg ut tills världens ende. Hon andades in det friska lufen som hade åkt över havet och fört med sig lukten av salt och tång. Fiskmåsarna samlade sig på små öar till stena ute i havet och kraksade, då och då så dök en och annan fiskmås ner i vattnet för att ta en fisk eller annat djur. Valpen sat med nosen i vädert och anddes tungt och ljudligt. Hon njöt som hon aldrig gjort och bara titta ut mot världens ende.


När Cortana trötnade på sin väntan på ingentig och hennes tålamod tog slut som den otåliga valpen hon är. Hon reste sig upp och ruskade sig lite men sedan fortsatte hon att gå. Hon gick länge nästan 30 min utan att stana. Valpen blev förvånad över att inte haft klagat försig själv om att det gör ont i tasdunorna och att hon var hungrig när hon så på himlen av solen hade rört sig en bit på himlavalvet. Hon gick en bit till innan hon svängde ner till vattnet. När hon kom ner till vattnet så lappte hon i sig lite vatten men tyckte inte att det var en smack som pasade henne direkt. Hon sprang ut långt i vattnet och lekte och kastade sig och plaskade, som en valp borde göra.

När hon lekt en stund så kom hon att tänka på om hon inte skulle fortsätta lite längre ut för att se om hon lärt sig simma. Men hon tvekade och stanade kvar och jagade några konstiga djur som liknade rosa stenar som levde och gick på sida och inte rakt fram som vargar gör. Hon lekte så länge hon orkade sedan så gick och upp och la sig rak lång på en av dom kok heta stenarna. Det brände lite i pälsen och huden men hon orkade inte bry sig så hon somnade.


Hon vaknade och tittade upp på himelen och gäspade stort. Hon hade inte sovit länge, endast någon timme. Hon sträkte på sig och tänkte att somna om men ångrade sig och gick ner till vattnet. Efter att ha lekt en stund i vattnet så såg hon några varelser som sat på en sten. Ena vargen hade srora vingar, nästan lite lika hennes egna men endå inte als. Den andra kände hon väl igen, det va varginnan som hade brotat ner henne i skogen men samtidigt räddat hennes liv. Hon titta på dom båda sa:
- Hej vad är du för någon? Sa hon med sin valpiga röst och tittade på vargen med vingar och log och viffta lite på svansen sammtidigt som hon flaxa lite med sina små vingar som liknade ängelvingar.

[Thayala, kan jag be dig att använda en annan färg på det hon säger? Det är näst intill omöjligt att läsa texten.]

En stund i lugn och tystnad passerade innan en främmande röst nådde fakargens öron. Han hade inte känt någon doft, då vinden svepte inåt land, men stegen hade kunnat anas. Rasslet från stora som små, runda som skarpa stenar som rörde sig under den andras steg hade gett honom en kort förvarning. Leendet hängde kvar i ansiktet, hakan höjd och ögonen slutna i den salta vinden.

"Goddag till er med Thayala." Den dova rösten var lugn. Fjädrarna rörde sig lätt i vinden, liksom den långa manen, men i övrigt satt den väldiga hanen stilla. Solen värmde hans vingar, och på så vis även hans kropp. Efter en stund i tystnad öppnades ögonen och huvudet vändes för att låta blicken falla på tiken. En högrest, ljus tik med blå tecken. Horn. Han vägde och mätte henne med blicken - något som kunde kännas obekvämt om man inte mött de himmelsblå ögonen i det breda ansiktet tidigare. "Mitt namn är Azazel." Ögonen slöts då leendet återvände efter en kort frånvaro. Ansiktet vändes åter mot vinden, medan den ena vingen drogs närmare kroppen för att bjuda tiken att sitta - eller stå, vad hon nu kände för - bredvid honom. Han må vara en av Devils, men flocken var ingen han själv valt, och ingen vars sätt han tänkte anamma. Och denna dag var han på gott humör. Han ville inte förstöra det.

Innan han hunnit registrera om tiken tänkte ta plats bredvid honom, än mindre tala, hördes en betydligt yngre stämma över havets brus. Ett av de blå ögonen öppnades och han kisade efter röstens ägare. En valp uppenbarade sig till höger om honom, bland stenar och saltvatten. En ljus valp med små, dunklädda vingar. Ett roat läte lämnade Azazel. Det var så länge sedan hans egna vingar burit fågelungens dun. Fluffiga och mjuka hade de varit. Det andra ögat öppnades när han vände blicken åt henne, ännu med ett litet leende lekande på läpparna.

"Jag är en som tycker om havet, vinden och solens värme." En road underton lekte i rösten. "Vad är du för en?"

Hon granskade beundrande lejonets - Azazels - stora och vackra vingar. Åh vad underbart det måste vara att kunna flyga och se numoori från ovan.
När Azazel drog in sin vinge nickade hon tacksamt och satte sig bredvid honom och blickade ut över det vackert blåa havet som doftade friskt och salt. Det var endast fiskmåsar som störde den lugna ro som rådde på stranden och hon slöt ögonen för att kunna lyssna på vågornas sus utan att behöva koncentrera sig på annat.

Ron rådde inte länge, för plötsligt bröt en valpröst tystnaden och hon stönade lågt, valpar klarade hon väl av, men varför just denna valpen?!
Utan en blick på valpen satt hon stilla, tyst och såg ut över det vida havet och på fiskmåsarna som då och då gjorde störtdykningar ner i havet.
Hon lyssnade med ett halvt öra på Azazel och valpens samtal, den lejonlike verkade i allafall vara glad för valpar. Hon suckade, kanske borde hon släppa det, men valpen fick säga förlåt först.

[ Hehehe sorry ^^]

Cortana tittade på dom båda vargarna. Hon titta mest på det stora lejonet som hade sakt att han hete "Azazel". Hon tittade på dom enorma vingarna och kunde inte fatta att hon själv skulle få så stora vingar.
-Ehh jag heter Cortana. Hon tittade på Azazel och fundera på att fråga om han kanske ville leka med henne! Hon tittade på Thayala och indrade om hon fortfarade var sur? hon sa "Hej" till henne.

Cortana. Och Thayala. Azazel nickade kort, bekräftande, innan den andra vingen också fälldes in något, mest för balansens skull. Ansiktet vändes åter mot solens värme och vindens smekningar.

[Han gör inte så mycket, så det räcker med detta C; ]

- Ursäkta, Azazel förlåt att jag frågar, jag vill verkligen inte verka oförskämd eller något sånt... Men vad är du för något? Jag har aldrig sett någon annan som dig. undrade hon försiktigt och såg ursäktande på lejonet. Hon var bara nyfiken, och hoppades att han inte tog frågan som stötande eller på något dåligt sätt.
Hennes blick fastnade en stund vid hans ärr och hon skyndade sig att titta bort innan hon verkade alltför otrevlig.

Valpen sprang upp och satte sig brevid Azazel men gick bort och ruskade av sig vattnet en bit bort.
Hon tittade på dom men Thayala hade inte svarat än när hon sa "Hej"!

Valpen verkade uppenbart irriterad över att den äldre tiken ännu inte svarat på hennes hälsning. Dock var det inget Azazel kunde lägga sig i. Istället lyssnade han på Thayalas fråga, och med ett kort skrockande läte svarade han: "Hah, det är inget att ursäkta er för. Jag får den frågan ofta." Han log med ögonen. "Mitt utseende må vara av ett annat slag, men jag är en fakarg och lika mycket fakarg som de renrasiga, varglika." Han blinkade kort och lät sedan de blå ögonen studera tiken på nytt. "Ni själv liknar en av de högresta vrenerna, men jag kan inte riktigt placera hornen?" Ett ögonbryn höjdes lätt innan blicken återvände till valpen för att studera denna medan Thayala beslutade om hon ville svara eller ej. Det var hennes val.

De silveraktiga fjällen som täckte de små fiskarnas hud glänste, och återgav solens strålar som passerade vattenytan.
Fjällen verkade nästan byta färg i takt med deras kvicka rörelser.
Ett par bruna ögon, glittrande av fascination, var stint fästa på fiskarna.
Den unga honan stod böjd över vattnet, som här var så pass grunt att det inte nådde henne ens till 'knäet'.

Vinden lyfte hennes krämfärgade lugg, så att en ny värld öppnade sig för hennes annars ganska väl dolda ögon.
Havet.
Vita, stora fåglar som skränande flög över ytan, varelserna som levde under den.
Fisk.
Hon visste vad de hette, för det hade hon lärt sig av sin mor strax innan...
Hon ruskade på huvudet.
Inte komma ihåg. Inte alls.

Efter att ha betrktat stimmet ett tag började hon känna sig lite uttråkad.
De gjorde ju ingenting! Hur kul var det att vara fisk?
De bara simmade omkring, runt runt bland stenarna.
När en våg kom, flyttades de en bit mot land, sedan simmade de ut lite.
Sedan kom nästa våg och sköljde in dem igen.
Tråkigt.

Valpen, Constance, sträckte ner en tass för att känna på dem.
Svansen slog ut i luften bakom henne för att hålla balansen på klippan hon nu befann sig på.
Var de mjuka eller hårda? Var de kanske vassa, eller hala?
Men den lilla fläckade tassen hann bara så lite som snudda vid den böljande vattenytan, innan fiskarna pilade iväg.
Förvirrad drog hon åt sig tassen och såg sig omkring, sökte med blicken över bottnen.
Ingenting.
Bara sand, mjukt rullande stenar och lite sjögräs som svajade tillsammans med vågorna.
Hon suckade.

Snart begav hon sig bortåt, med hungern rivande i magen, och vinden mot sig.
Motvind.
Hennes mjuka trampdynor tyckte inte om de vassa kanter vissa av stenarna hade.
Men snart lyfte hon på huvudet och spetsade öronen.
Vinden förde med sig brottstycken av ett samtal.
"..inget att ursäkta för... frågan ofta... själv liknar en av de högresta..."
Constance rynkade pannan och gav ifrån sig ett fnittrande ljud, som även det slets bakåt av vinden.
Vilka var De Högresta? Hon kanske hade träffat på någon utan att veta det!
Genast började hon öka takten, skyndade på så fort de korta benen bar över stenarna som blev rundare och rasslade svagt av rörelsen.

Hon rundade en stor, oval sten, och fick syn på tre individer.
En liten vit valp, en större, lika vit hona, och en väldigt stor hane.
'Thihi, tänkte hon. 'en familj!'
Fast sedan blev hon lite fundersam.
De verkade ju inte ens känna varandra, insåg hon trumpet.
Jaha, ingen familj.
Men ... vänner!
Leendet drogs ut över hennes läppar, och hon skuttade mot de tre främlingarna.
"Hallå där! Vilka är ni?" hojtade hon glatt.
Vinden hade avtagit sedan hon rundat den där stenen, så nu var det mycket lugnare.
Hon tassade fram till vattenbrynet, stod där med viftande svans och mötte varje blick hon fick.

Hon nickade smått åt Azazels ord och log smått, självklart var han en fakarg! Att hon nästan trott att han var något annat var ju pinsamt.
- Ja, du har alldeles rätt, jag är en vre... mer hann hon inte innan en ung röst avbröt hennes svar. Hon såg fort åt sidan och fick syn på en ung brunvit valp som glatt såg på dom.
- Hejdär lilla valp! sade hon vänligt och glömde helt bort azazels fråga.

[ Thayala Cortana finns också om du inte märkte det! :P]

Hon tittade på den främande valpen och sa.
-HEJ! Jag heter Cortana!
Sa valpen med glad valpig röst och viffta ivrigt på svansen. Hon plumsade ned i vattnet brevid den andra valpen och nosa lite på henne.

Just som han skulle få svar - och nästan fått hela svaret - från Thayala avbröt en ny röst. Ännu en valp drog till sig den ljusblå blicken och Azazel vägde den hastigt med blicken. En liten tik. Brun- och vitfläckig. Den lilla svansen bakom den lilla kroppen viftade glatt. Fakargen lyssnade medan de båda andra hälsade, och nöjde sig sedan med att nicka i hälsning. Ett kort, dovt, mjukt brummande lämnade den lejonlike. Det var värst så många främlingar som befann sig på samma plats. En roande tanke. Det ryckte i Azazels mungipor och ett leende lade sig snabbt på plats. Med två valpar där fanns det inte mycket att behöva oroa sig för. Eller, det fanns det självklart, men inte av de slag som passerat hans tankar. Valpar var oskyldiga varelser som bodde i en annan värld. En värld de äldre lämnat, där lek var vardag. Ögonen i det breda ansiktet log åt de yngre.

"Azazel" sade han kort ett litet ögonblick senare och nickade åt sig själv. "Vem är ni, lilla?" Den kraftiga kroppen lade sig ner över de kyliga, fuktiga stenarna.

Hon såg glatt på den lilla gruppen när de vänligt hälsade henne.
Ingen stötte bort henne.
Hon log bredare och svansen viftade.
"Vad gör ni, då? Leker ni någonting? Eller..." Hon drog efter andan.
"..fiskar ni? Det är jättesvårt, jag försökte.. men de bara försvann."
Avslutade hon smått besviket med utstickande underläpp.

Sedan sken hon upp igen och skuttade fram till Azazel.
"Är du också en sådan där fågel-varg-fågel?! Vad kul! Min Terock är också det, förstår du."
Hon skrattade till och lyfte en tass för att känna på fjädrarna som rörde sig så lustigt i vinden.


(Haha<3)

Thayala följde den lilla valpen med blicken då hon Skuttade fram till Azazel och ställde en fråga.
Hon log åt valpens namn på en fakarg, fågel-varg-fågel. Hon skrattade till och ryckte huvudet lite åt sidan och bakåt för att få undan luggen från sitt öga.
En svag vindpust rufsade om hennes päls och hon njöt av den kyliga brisen från havet.
- Lilla valp, vad heter du? Och var har du dina föräldrar? det sista sade hon oroligt när von kom att tänka på att valpen kommit hit helt ensam. Hon hoppades innerligt att valpen inte var föräldralös, hon själv var det under nästan hela sin uppväxt. Och det fanns inget bra med det.

[hon ignorerar Cortana, hon är fortfarande lite sur fram tills att Cortana ber om ursäkt. ^^)

[ men det blir lite svårt när Thayala inte ens ängnar henne en blick! ^^]

Cortana tittade på alla och undrarde varför hon själv inte fåt den frågan som valpen precis fåt!

[Kan inte sriva så mycket, efter som att ingen pratar eller tittar på henne.]

Då den nyanlända valpen frågade om Azazel var en "fågel-varg-fågel" så svarade han inte utan blev förekommen av Thayala. Terock? Ett namn han ville påminnas ha hört. Jo, en annan fakarg. Grön, svart och med en hastigt skiftande åsikt. Ena stunden irriterande och fly-förbannad, andra inställsam som få. Den lillas tass strök lätt mot den brunes fjädrar. Han slöt ögonen där han låt, lät tiken föra samtal med valpen. Andetagen var djupa, långsamma. Han drog in deras dofter tillsammans med havets salta.

[Zazz överlåter konverserandet till Thayala, då hon ställde en fråga till Constance. Det blir för många konversationer-i-konversationer om alla pratar samtidigt och runt varandra XD ]

Hon strök tassen över fågel-varg-fågeln Azazels fjädrar och log.
När honan tilltalade henne vände hon bara huvudet mot henne, medan tassen fortsatte gosa med fågel-varg-fågeln.
"Jag kallas Stansie.Vad heter du själv? Mina föräldrar är änglar."
Hon skrattade till och vände sig sedan åter mot hanen.
Blicken var fascinerad av fjädrarna.

Hon tvingade sig att hålla kvar sitt vänliga leende, och inte låta det bytas ut mot en medlidande, sorgsen min när hon fick höra om valpens föräldrar.
- Jag heter Thayala, men om du tycker att det är svårt att uttala så får du gärna kalla mig för Yala. hon log mjukt och blickade ut över det vackra havet.
Ibland ryckte thayala att det var synd att hon inte kunde simma, hon trodde att hon skulle uppskattat vatten mer då. Men tyvärr så kunde hon inte simma, hon var rent av livrädd för vatten som gick över hennes knän.
Det var ett straff som drabbade alla av hennes ras, i korta drag att inte kunna ha med vatten att göra.
Alls.

Hon var ofta avundsjuk på andra vargar för att dom kunde simma och inte hon. Det var en av anledningarna att hon var arg på Cortana. Hade inte hon fallit i vattnet så hade inte Thayala behövt skämma ut sig genom att inte hoppa i, utan i stället göra något så fegt som att använda sin kraft för att rädda valpens liv, och det hade nästan misslyckats.
Det hade bara varit tur att hennes ide med att putta valpen mot stranden funkat som hon ville.
Men hon var nästan helt säker på att valpen inte tänkt på det på det sättet.

Valpen tittade en stund på Thayala. Sedan gick hon och sate sig brevid den leende tiken och sa.
-Hej! ´Kul att du ler. Jag menar du brukar ju inte göra det! Sa hon och viftade ivrigt med svansen för att förhoppnings viss få ett positift svar tillbacka. Cortanas svans var så tjock av päls och tung så att Cortana åkte ner i vattnet av svansens heftiga drag i luften.

Stansie. Thayala. Cortana.

Han lade namnen på minnet. Ett öga gläntades för att låta blicken glida mellan dem utan att röra på huvudet. Stansies föräldrar var änglar. Så sorgligt, men uppenbart inget som förstörde valpens glädje. Det ryckte lätt i den lejonlikes mungipor när den andra valpen föll omkull. Valpar var så små. Oskyldiga. Klumpiga. Alla var det i den åldern. Det hade han själv med varit. Lyckligt ovetande om framtiden.