Ett nytt land. Ett land han inte kände till. Borde det inte börja bli en vana snart? Hur länge hade han vandrat från plats till plats? Hur många år hade det gått sedan han tog sitt första steg på flykt? För ja han hade flytt, och trots att flera år hade passerat utan upptäckt så vågade han inte stanna. Kanske också för att han aldrig hade funnit något, eller någon, att stanna för. En ensamvarg utan dess like. Ett monster på sätt och vis. Men mestadels missförstådd. För var det så konstigt om han bemötte hela världen som ett stort hot efter sin uppväxt? 

Flera år hade gått, och hade han bara stannat upp för att möta sin rädsla, hade han kanske varit en helt annan varg. Men att slåss var inget han ens kommit på tanken att göra. Eller jo, han slogs ofta. Men då emot fysiska varelser, och inte psykiska ärr. Psykiskt instabil och ständigt jagad av sitt förflutna. Dömd till ett liv i flykt? 

Den stora hanen tog ett djupt andetag och såg sig omkring. Han undrade vad detta var för land. Om detta land kanske var vad han sökte. Men vad han sökte efter visste han inte. Allt han visste var att han ständigt kände sig jagad, och att kalla kårar smög runt i hans kropp om han stod för länge på en och samma punkt. Öronen klippte till och han lyssnade intensivt på alla ljuden runtom honom. Kroppen var en aning stel där han stod, och musklerna värkte efter en lång vandring. Samtidigt var han van att känna så. Att vara trött och utpumpad på energi. Det var enda gången han faktiskt klarade av att somna. Enda gången som hans kropp kunde slappna av tillräckligt för att försöka återhämta sig i drömmarnas värld. Drömmar som ständigt slutade i en mardröm. 
En fnysning lämnade honom och han ruskade lite på kroppen innan han klev vidare. Osäker på om denna nya plats skulle te sig annorlunda gentemot andra platser han placerat sina tassar i.

Den stora hanen klev fram över snön. Förstörde dess orörda yta. Här och där kunde man se otydliga spår efter smådjur som rört sig över snön. Fåglar vars små fötter bildade streck i allt det vita. Streck som man gick miste om ifall man tittade utan att se. En av Momentos starkaste styrkor var hans skarpa syn som ständigt sökte efter små, små detaljer som dem flesta andra missade. Kanske hade det att göra med hans rädsla för andra? Hans bristande tillit till andra. Han hade helt enkelt lärt sig att ju snabbare han såg tecken på att en motståndare skulle gå till attack, desto snabbare kunde man själv försvara sig. Ibland var han osäker på om han överreagerade, men han reagerade alltid utan minsta tvekan och gick efter vetskapen att attack är bästa försvar. 

En främlings doft letade sig in i hans nos, vilket för en sekund fick hela kroppen att stelna till. Musklerna spändes, raggen restes längs med hela ryggen och det ryckte lätt i överläppen på honom. Hjärtat slog hårt i bröstet där han nu stod helt stilla och försökte lokalisera främlingen. Trots sin skarpa syn för detaljer så tog det honom flera minuter innan han skymtade en vit skepnad en bit bort. Bland allt det vita smälte främlingen in, vilket endast gjorde honom nervösare. Med sin storlek och styrka var han inte direkt hjälplös, men rädslan satt alldeles för djupt inom honom för att han skulle kunna se logiken i det. 

Allt han kunde se framför sig var bilder av smärta. Bilder som ständigt förföljde honom. Öronen ströks bakåt och den mörka svansen piskade till bakom honom samtidigt som den blåa blicken var fäst på främlingen. En tik av doften att döma, men mer än så kunde han bara gissa sig till. Tiden tycktes stå stilla, och det var inte förrän kroppen började skaka på grund av att han spände musklerna så intensivt som han satte sig i rörelse. De stora tassarna förde honom långsamt emot främlingen, samtidigt som den blåa blicken nålade fast henne. Redo att reagera på allra minsta detalj.

Steg för steg närmade han sig henne, och för vartenda steg så kändes det som om marken skulle brista och sluka honom hel. Var det ett misstag att gå främlingen till mötes? Var det något han aldrig skulle kunna stå emot? I hela sitt liv hade han stått ensam, på ett eller annat sätt. Han var van vid ensamheten. Älskade den, samtidigt som han hatade den. I ensamhet kunde ingen göra dig illa. I ensamheten var du trygg. Men det var också i ensamheten som mardrömmarna jagade honom. Som ärren från hans förflutna sved som mest. Två helt olika sidor av samma mynt. Sidor som fick hela hans inte i konflikt. Vilket kanske också bidrog till att han hade svårt att gå vidare från det som varit.

Den blåa blicken förblev låst på henne, men öronen pendlade hela tiden på huvudet. Att inte ha koll runtom sig var dumt, och Momento skulle nog aldrig kunna tänka sig att släppa fokusen på omgivningen runtom. 
Hennes stämma löd, ett enkelt ord som bröt tystnaden med en viss heshet liggandes över sig. De mörka öronen klippte till, och hela hans kropp ryckte till då hon talade och han stannade tvärt. Tystnaden la sig snabbt runtom dem igen, och där han nu stod, bara ett par meter ifrån henne, kunde han också se henne tydligt. Hennes ljusa kropp som inte riktigt var vit, utan som tycktes skimra i en svag rosa ton förundrade honom. Men det var inte förrän hans blåa blick la sig i hennes som han bröt tystnaden. "Hej". Ett så kort enkelt ord. Så otydligt med sitt budskap, samtidigt som det var klart att det menades som en hälsning. Vad som senare skulle byggas vidare på detta ord hade han ingen aning om, och återigen fann han sig stå där i tystnaden och bara stirra på henne. Spänd så till den gräns att minsta ljud skulle kunna tända på den skräck som höll honom i ett järngrepp.

Blue samlade mod. Innan hennes blåa ögon äntligen slet sig ifrån hans. Tystnaden var lugnande. Den höll henne i skinnet trots den knivskarpa, spända elektriciteten som studsade genom luften. Ögonen sökte sig upp emot sen gråa himlen. Små vita prickar syntes nu överallt. Några tonade bort medan andra skapades på nytt.
" Vintern är en magisk årstid, inte sant? " Blue förflyttade blicken tillbaka på den svartvita hanen. Det tog mycket kraft av henne att inte bryta sig under hans pressande ögon.
[ Mobilinlägg :3 ]

sSnön föll sakta ner över dem båda där de stod mittemot varandra. Tystnaden var så intensiv att han kunde svära på att hon kunde höra hans hjärta slå hårt i bröstet. Trots sin storlek och styrka så hade han tidigt lärt sig att inte lita även på det motsatta könet. Alla smärta bestod inte av fysiskt slag. 

För en utomstående skulle dem båda lika gärna kunna vara statyer att beskåda, och för en bråkdels sekund fann han den tanken en aning roande. Men situationen var alldeles för allvarlig och obekväm för att han skulle hålla kvar i den tanken. Han granskade henne ännu intensivt, som om han hoppades på att kunna läsa hela hennes historia och själ bara genom att stirra på henne. En omöjlighet. 
Hon vek undan blicken och det fick honom att spänna musklerna en aning. Som om kroppen tog det som en signal för attack. Men ingen attack kom, och då hennes röst återigen löd klippte han till med öronen. Hon pekade ut vintern som en magisk årstid, och kanske stämde det också. Men trots att han med sina stora tassar och tjocka päls var anpassad till ett liv bland snö så var det ett alltför starkt minne av hans förflutna. Blod som färgade snön röd, pälstussar som låg utspridda över marken efter ett flertal hugg. En misshandel som ägde rum varje dag. Minnena fick känslorna att bubbla upp inom honom och bidrog till en svag morrning, djupt nerifrån bröstet. Den dog dock ut lika fort som den gjort sig hörd, och istället svarade han henne. "Momento." 


(Typ alla mina svar har varit från mobilen ;D)

'Det passar dig'. Hennes ord bröt återigen tystnaden, och trots dem flertal sekunder som passerat så förstod han vad hon menade. Samtidigt kunde han inte greppa vad hon menade med det. Var inte ett namn bara ett namn? Fanns det verkligen något i ett namn som passade en? Som på något vis beskrev en? En svag rynka la sig i hans panna och han tog ingen notis om hennes förklaring till sina ord som följde. Istället vred han lite på huvudet och såg sig lite snabbt omkring, dock hela tiden med öronen riktade emot henne, förberedd på en eventuell attack från henne. Den kom dock aldrig, och då han med hjälp av synen avgjorde att dem var ensamma så såg han tillbaka på henne och satte sig ner. Bakbenen vek sig långsamt under honom och rörelsen ar kontrollerad och lugn. Som om han förväntade sig en attack om han råkade röra sig för fort. 

Öronen klippte till lite och han drog efter lite luft innan han lät den stålfjäder spända kroppen slappna av en smula. Han hade nog aldrig riktigt lärt sig hur man helt slappnade av, men skillnaden från innan och nu ar trots detta tydlig. För en varg utan detaljseende kunde det lika gärna se ut som om han helt slappnat av. Men tecken på spändhet fanns ännu kvar. I hans sträckte rygg, i de muskulösa frambenen som då och då spändes. Samt den lilla raggen som kanske inte var helt lätt att se då hans tjocka lätt raggiga päls kunde förvilla ens syn. 

"Vart är vi?" Han ville gärna veta detta lands namn. En onödighet kanske, eftersom han ofta fann sig själv lämna platser fortare än han kanske ville. Driven av mörkret inom sig, och alltför ofta jagad av sina handlingar. Hur många gånger hade han inte ångrat att han slitit itu någon? För trots sin brist på tillit till andra, och trots att han alltid hade en anledning till sina attacker -en anledning som andra kanske inte förstod- så slet det i hans inre. Han ville inte vara en fara för andra. Ville inte ses som ett monster. Men han var skadad, och hade fastnat i mörkret. Vilse och utan minsta aning om hur han skulle kunna ta sig ur det. För trodde han att någon skulle attackera, om någon råkade röra sig för fort eller sa något som han kunde uppfatta som en varning för en attack, då reagerade han instinktivt. Rädslan var det som drev honom, och den gjorde ofta att andra aldrig förstod vad som hänt, eller ens han se en varning innan attacken kom.


(off: sorry för segt svar, försökte svara flera gånger men fastnade efter typ första meningen :O)

[ Förlåt att jag varit så himla inaktiv, men jag har verkligen inte orkat haha! Har ingen inspiration till Blue heller. Men här kommer ändå ett halvdött, tråkigt inlägg. ]