Muskler och leder ömmade efter vandringen och helst av allt hade hon nog velat ligga i familjens rum på en hög med fällar och bara vila. Men nyfikenheten hade vunnit över kroppens behov och hon hade smugit iväg emot den nyas rum. Då hon och Alek kom hem här om dagen hade det nämligen varit ett nytt ansikte bland flocksyskonen. En mager mörk hona med skrubbsår som Lune tycktes extra beskyddande över.
Hon hade inte verkat speciellt social, och Lurlei hade helt ärligt varit för trött för att orka göra något med det, men nu efter en natts vila var det svårare att släppa.
"Hej."
Hälsade hon då hon nådde öppningen och kunde se den andre. Hennes svans viftade svagt bakom henne.
"Jag heter Lurlei"
Hon hade redan snappat upp den andres namn, men hade förstått från Fay att det varit ganska överväldigande när alla kände henne och hon inte kände någon som ny i fästningen, så hon låtsades inte om det. Fiir fick presentera sig själv om hon ville.

[Fiir <3]

Ett litet hål av sten. Lune hade sagt att rummet var Fiirs, att hon kunde göra vad hon ville med det. Fiir väntade på att se fällan slå igen när som helst, se vilken hake som skulle göra det lilla utrymmet hon funnit en liten fristad i till ett fängelse. Ingen väg ut annat än den enda vägen in, men det betydde också att där bara var en öppning för henne att hålla koll på. Fördelar och nackdelar.
     De första dagarna hade Fiir nästan inte lämnat sitt lilla skrymsle alls. Hon hade legat pressad in i ett hörn där hon kunde intala sig själv att skuggorna gömde henne från den inbillade rösten av mamma som stundom ekade utanför, innan hon insåg att rösten tillhörde någon annan. Sakta, lite mer dag för dag, lockades hon ut från sitt gömsle, främst av Lune som visade henne runt eller försökte introducera henne till de andra i flocken. För många nya ansikten för att Fiir skulle lyckas hålla ordning på dem.
     När två dagar blev tre, blev fem, och inget värre hände än att Fiir motvilligt fick en äcklig sörja smetad på vad hon själv ansåg nu var gamla ärr, började hon långsamt att våga sig ut på egen hand. När de andra i flocken minst anade det fann de en ranglig, spretig skugga till ungdom som stod och stirrade på dem på avstånd, eller som slank runt ett hörn med skyldig hållning och något i munnen. Mat, oftast, men Fiir hade också stulit en liten djurhud – den större hon haft sikte på var för tung för att snabbt komma undan med – som hon bäddat sin lilla fristad med. Att huden troligt varit medvetet obevakad av de vuxna, efter att de insett hennes skrämt tjuvaktiga tendenser, var inget den unga inferon förstod.
     Det var på den hon låg hopkurad med sitt senaste fynd – en nu nästan välrensad benknota – när ljudet av steg utanför rummet fick henne att hastigt se upp. Bara kort därefter tittade en ljus hona med mörkt ansikte in med en hälsning. Slank och näpen på det vis som markerade henne som en av gruppen av syskon i flocken som var i Fiirs egen ålder. Fiir kände dock inte igen henne mer än så, vilket betydde att det troligt var en av de som hade återvänt till Cirkeln häromdagen. Nån på Löll och nån på A… något. Hon behövde inte gissa, då den ljusare honan hälsade och presenterade sig.
     Fiir gjorde sitt bästa för att lägga namnet på minnet, medan hon nervöst flackade med blicken mellan den ljusare ungdomen och utrymmet bakom denna. Medan hon tyst viskade varianter av Lörj, provade ordet, så rusade hennes hjärna med rädslan över att inte ha en flyktväg. Hon skulle behöva komma nära och pressa sig förbi Lör-, Lörej, för att komma därifrån. Löje var garanterat starkare än Fiir, men om hon var snabb kanske hon kunde hinna innan den andra kunde stoppa henne från att lämna rummet. Fällan. Kanske- Fiir blinkade tillbaks till nuet med den plötsliga insikten att hon dröjt lite för länge med att svara. Hon svalde, och vek osäkert öronen hårdare bakåt.
     "Fiir." Skam blommade upp inom henne, fyllde henne ända ut i tårna, när hon hörde hur mesig hennes egen röst lät. Patetiskt. Ilska följde omedelbart i skammens spår. Fiir reste sig abrupt upp, och med en hisnande känsla i bröstet skyndade hon förbi Löje ut ur rummet. Raggen krusade sig över hennes rygg i väntan på ett motstånd som inte kom. Så fort som hon passerat den ljusare ungdomen så snodde hon runt igen, noga med att inte vända ryggen till, sliten mellan behovet att komma därifrån och envis ovilja att se ut som att hon flydde.
     "Vad?" Den enstaviga frågan lämnade henne med betydligt mer skärpa. Exakt vad hon frågade – vad den andra ville, vad hon gjorde där, vad hon skulle göra med Fiir – var hon inte själv säker på.