Ding, dong. Pling, plong.
Det irriterande ljudet förföljde honom sedan hans mamma satt en bjällra i en sele på honom och hans syskon för att lättare hålla koll på dem. Ljudet höll på att göra honom galen! För att inte tala om hur totalt ocoolt det var.
Då syskonen hade fått veta att de skulle få följa med till Skuggfall så hade han blivit så ivrig och glad. Bara tanken på att få se mer av världen var så spännande! Och alla nya vargar, och och och... Sen hade detta hänt. Det var inte riktigt som han hade förväntat sig och hoppats på. De hade inte ens fått följa med in till arenan.
Han hade fått tydliga order om att alltid hålla sig i närheten av någon äldre flockmedlem, främst mamma och Rhys. Men nu var han faktiskt sur. Sur över att de inte litade på honom. Han började ju faktiskt bli stor, eller, större åtminstone. Kanske inte riktigt så stor som han skulle vilja, men stor nog att kunna gå iväg själv.
Han hade gjort några misslyckade försök till att smyga iväg, men den förbenade bjällran hade hela tiden avslöjat honom. Nu såg han det som en utmaning. Han skulle klara det! Han skulle bli den bästa på att smyga i hela flocken, nej, hela landet! Ingen skulle kunna mäta sig med Timoteij!
Ding dong. Tänk om.

| Poppel + eventuellt någon fler som vill hoppa in |

Med ett besvärat uttryck gick hon surt fram och blev inget mindre sur för varje steg hon tog. Lyckan hade varit total när Ayira berättade att dom skulle få följa med till Skuggfall med henne och dom andra i flocken. Men på ett villkår, att dom bar denna löljliga sele med en bjällra i så hon skulle kunna ha koll på sina små.
En bjällra, en liten metallboll som plingade irriterat för varje steg dom tog. Inte nog att Poppel hade tre syskon så allt hon hörde var den satans bjällran. Som den lilla vita hade sett fram emot att se nya saker, nya vargar och nya byggnader. Så satte dom äldre på dom äckliga selar med ännu äckligare skrammelbollar på.
Kränkt stampade hon bort från Ayira och Rhys, bort men inte för långt bort men nog för att visa hur missnöjd hon var. En liten bit längre fram såg hon Timo och ett litet lurigt leende sprack fram. Försiktigt försökte hon smyga sig fram men allt som hördes var plin pling och Poppel stönade högt igen med en dramatisk kaströrelse bakåt med huvudet och himmlade med dom tvåfärgade ögonen. Med små steg gick hon fram till sin mörka broder. "Tiiiiimoooooooo!" stönade hon fram och puttade till brodern med huvudet i sidan. "Få dessa päckliga saker att sluta låta." hon tittade på honom med en allvarlig min och sen på bjällran som hängde på hans bröstkorg. Poppel kunde klart se att Timo var lika besvärad över den lilla metallbollen som hon var.

Lora var nog den av syskonen som var minst besvärad över sin situation, även om hon inte älskade den precis. Framför allt så var det eviga plingadet väldigt störigt, och när hon gick i grupp med sina syskon blev det olidligt högt. Men det absolut värsta var alla vuxna främlingar vilka verkade tycka att deras plingplong-selar var helt bedårande gulliga. Hon vågade inte riktigt blänga på dem då de suckade och aww:ade och fällde snälla kommentarer till hennes mor rakt över huvudet på henne och syskonen men hon ville.
Extremt trött på att behöva ta del av detta förminskande beteende traskade hon efter Poppel fram till Timo.
"En dag ska jag lära mig att få alla jobbiga ljud att vara poof borta."
Deklarerade hon bestämt, och önskade innerligt att det skulle bli sant även om hon förstod att det nog var otroligt.

Hassel hade faktiskt väldigt kul åt bjällran som satt fäst i selen mamma satt på honom. Han hoppade omkring och dansade och fnissade åt ljuden han kunde åstadkomma. Men det är rätt svårt att få den lilla bruntigrerade valpen på dåligt humör. Han bockar och kråmar sig och fnissar åt plinget som följer varje rörelse han gör. Hassel fäster blicken på syskonen en bit bort och skuttar förtjust dit. Han har i tanken att försöka locka med dem i leken. Men ju närmare han kommer desto mer buttra ser syskonens miner ut. Hassel stannar upp. Det glada leendet på hans läppar bleknar och han antar en butter min för att matcha syskonen.
"Ja, usch och fy alltså! Det här är så otroligt ocoolt". Säger han för att inte känna sig utanför. Att retas hade inte fungerat i detta läget eftersom de alla fyra sitter i samma sits. De alla fyra has blivit påtvingade dessa selen och bjällror. Men Hassel kan inte hålla sig särskilt länge innan han börjar fnissa. Syskonen ser faktiskt roliga ut i sina selar. Speciellt med deras tillhörande missnöjda miner.

Han ville mest försvinna från platsen då de vuxna runt om dem fällde kommentarer eller riktade uppmärksamheten till bjällrorna. Det här var inte alls bra för hans image, och så pinsamt också. Han längtade tills det skulle vara över och han fick slippa bära selen. Fast samtidigt så älskade han att få komma bort från hemmet för en stund, se något annat än sten. Ah, han var så kluven!
Poppel tog sig fram till honom med en klagosång inte helt olik den som pågick i hans tankar och puttade till honom med huvudet i sidan. ''Jag har försökt Poppy, jag kan inte'' svarade han med en nedstämd och uppenbart butter stämma. Han kunde inte ens komma åt att bita selen så som den satt, inte på sig själv åtminstone.
De andra två syskonen slöt upp med dem i en alldeles vedervärdig orkester av plingande i olika nyanser och takt. Lurlei verkade dela deras syn på det medans Hassel mest verkade lika glad som alltid. Var det någonting som kunde förstöra hans humör? Han avundades det ibland, att kunna se så mycket på ett lättsamt sätt. Men det dröjde inte mer än någon sekund innan han kom på att han skulle vara butter.
''Ja snälla Lora, få det att försvinna!''. Ljud som kraft? Var det coolt eller inte? Han kunde inte avgöra riktigt. Han längtade tills han upptäckte vad hans krafter var. Om han hade några. Skräcken rotade sig kort inom honom innan han skakade av sig det. Nej såklart skulle han få krafter, åtminstone en cool en, han var ju cool nog för det. Eller hur?
Han vände sig till sist till Hassel och kunde inte låta bli att flina åt hans försök att låta lika besvärad som resten av syskonen. Bara för att avslöjas av skrattet. 
''Hörrni kom'' sade han och samlade syskonen i en ring.  ''Vi borde hitta på något. Typ distrahera mamma så vi kan smita iväg lite, se vad stället har att erbjuda''. Rösten var låg då han talade och han kikade upp ovanför syskonens huvud med jämna mellanrum för att försäkra sig om att ingen av de vuxna var i närheten för att höra dem.

Dom andra två syskonen slöt upp bredvid Poppel och Timo, Lurlei såg lika less ut på selen som dom andra. Förutom Hassel, han var alltid glad, för glad och nöjd ibland. Han försökte dock spela cool men var sämst på det men Poppel lät det glida igenom denna gång. Systern sa att hon skulle få dom att sluta låta men inte idag, lite missnöjd tittade Poppel på henne och bet ihop. "Eller så börjar du träna nu så vi kan smita iväg på coola äventyr." lite lurigt tittade dom tvåfärgade ögonen på Lurlei och den lilla svansen svepte förväntansfullt. 
När Timos röst hördes ställde sig den vita bredvid honom och dom andra syskonen anslöt sig fort till cirkeln och hon lyssnade spänt på vad han hade att säga. "Distrahera henne, men hur?" det var inte första gången dom hade försökt rymma iväg på egna äventyr, var det inte deras mamma som kom ikapp dom så var det Rhys eller någon av Ryssarna. Nu hade hon inte sett till Ryssarna på ett tag, modern var upptagen med byten och Rhys blick. Ja den kunde hon känna i nacken. "Hur kommer vi undan Rhys då när Hassel distraherar mamma?"

Lora himlade med ögonen åt Hassels spelade butterhet, och sedan åt Poppels kaxiga kommentarer. Ibland fick syskonen henne att himla med ögonen så mycket att hon trodde de skulle fastna inne i skallbenet. Samtidigt älskade hon dem och deras retsamma dynamik.
"Okej okej lyssna här."
Viskade hon upphetsat med en något för hög stämma.
"Vi måste göra upp en pla.."
Timo lyfte genast på huvudet och spanade efter en vuxen och ett trött stön lämnade henne.
"Brorsan snälla kan du vara mer uppenbar? Spela cool ok, ha lite is i magen, du är bara så misstänkt som du själv tror att du är."
Hon flinade snett åt sina egna visa ord.
"Vi är ninjor eller hur? Vi måste klara av att utföra uppdrag obemärkta även omgivna av fiender, hur svårt kan det vara att kollra bort en liten varg eller två?"
Snabbt gjorde hon upp en plan.
"Kolla vi gör såhär, alla fyra springer åt olika håll, Mamma och Rhys är bara två så de kan fånga max två av oss. Ta skydd i folkmängderna, spring mellan folks ben och ta alla genvägar som är svåra att följa för större vargar ok? Vi möts upp bortanför musikanterna vi gick förbi tidigare minns ni? Deras ljud borde kunna dölja våra bjällror lite också."
Mycket nöjd med sin plan gav hon var och en av syskonen ett brett, självgott leende.
"Men allt hänger på att om någon av oss åker fast skvallrar vi inte, fattar ni, vi måste svära va, svära på heder o samvete okej? På flocken och mamma och våra svansar, vi avslöjar inte planen för Någon."
Ett djupt allvar låg i orden.

Hassel smyger hukande närmare syskonen. Medryckt av stämningen och med spetsade öron lyssnar han på Lura. När Lura säger att de ska svära på hedet och samvete och på sina svansar, trycker Hassel automatiskt in svansen mellan benen. Han funderar åt hennes ord och har en väldigt fundersam min med hopsnörpta läppar.
"Men... om bara en av oss lyckas komma undan och står och väntar bortanför muskanterna... Vad gör vi då?" Hassel tvivlar inte på att mamma är tillräckligt kapabel att fånga in så många som möjligt av dem. Men han är ändå spänd och motiverad över planen. Lura är bra på att komma på roliga planer. Hassel kör fram nosen lite närmare mitten i den cirkel syskonen skapat. "Jag är redo". Hassel är alltid med på äventyr om syskonen kommer med förslag. Han är rätt påhittig själv. Men liiite läskigt är det när det är så många främlingar som rör sig runt omkring. Han är inte van vid så här många vargar. Det är jättespännande!

Vid systerns kommentar om att han var alldeles för uppenbar med vad de höll på med så grimaserade han smått irriterat åt henne. Mest på skoj, men han var inte den som gillade att bli tillsagd om saker och ting direkt.
Intresserat lyssnade han dock på vad Lurlei fortsatte att säga, om hennes förslag på en plan. Och han fick erkänna för sig själv att den var ganska bra, han hade ingen bättre i åtanke. Han tänkte dock inte ge henne tillfredsställelsen av att säga det högt, en viss stolthet hade han faktiskt.
''Såklart får ingen veta. Det tar ju bort allt det roliga!''. Han var nästan stött att hon trodde att de, att han, skulle göra något sådant. De hade en syskonkod, en hederlig och närmast helig sådan. Åtminstone för det mesta. Det var dem mot världen när det kom till sådana saker som att smida planer och lura de vuxna. De skulle bli experter på det en dag, det var han säker på. Och tids nog skulle de erkänna deras storhet och låta dem utföra det på riktigt för flockens räkning. Han kunde knappt bärga sig tills den dagen kom.
''Glöm inte att vi inte kan stå i det öppna bara sådär, Rhys kan ju bara flyga och se oss då, så göm er under något om möjligt''.
Han vände blicken till Hassel då brodern ställde en fråga.
''Ja, då får den ha roligt för oss alla och rapportera tillbaka om vad den hittade på för hyss helt enkelt''. Det var kanske inte optimalt, men bättre än inget. Han skulle göra vad som helst nästan för lite frihet just nu.