Hyzenthlay's regnbågsfärgade blick svepte över den öppna platsen. Hon kände doften av salt, jod och ruttnande havsväxter och alger som sköljdes upp på stranden. Hon flämtade till av förtjusning och riktade en lycklig blick mot sin följeslagare.

Havet levde. Likt himlen trodde den i frihet. Likt himlen tolererade den inga hinder.

Hyzenthlay stod på den fuktiga sanden och vågorna smekte hennes tassar. Hennes blick var riktad mot horisonten. Hon tog ett steg fram och vågorna med väsande sköljde bort hennes spår. Hennes läppar rörde sig när hon skickade en kort tacksam bön till Windfari innan hon åter såg på Malvado.

- Jag är så glad att vi kom hit.
viskade hon.

[Öppet]

Luna hade aldrig sett ett havet förut så hon blev väldigt förvånad när hon kom ut ur Acherati skogen och såg den stora sjön som sträckte ut sig så långt ögat kunde se. Hon gick närmare de stora vattnet det luktade konstigt men det kunde väl inte vara något annat än vanligt vatten eller hur?. Den fuktiga svarta nosen vädrade lite försiktigt vid vattens kant innan den rosa tungan lappade upp lite vatten för att sedan spotta ut det lika snabbt. '' Ursh!!'' fräste Luna medans hon försökte bli av med den hemska smaken i munnen.
Varför smakade vatten så äckligt? undrade hon en snabb rörelse i ögonvrån fick henne att vända sig om. En vit spiral snäcka låg på den fuktiga sanden var det den som hade rört på sig? Luna gick fram till den och putte lätt på den med nosryggen varelsen som tydligen bodde i snäckan blev inte glad över att blivit störd. Ett högt gnäll av förvåning och smärta kom från Luna när ett par klor nöp tag i hennes känsliga nos. '' Aj aj släpp dumma sak!!!'' tjöt hon medans hon skakade förentiskt med huvudet för att bli av med varelsen som hade nypt sig fast. Hon lyckades att dra av den men inte helt utan smärta Luna kastade iväg den elaka snäckan och gnydde över hur ont hon hade i nosen.

Malvado hade känt en evinnerlig lättnad när vinden förde med sig dofter av salt och alger. När stranden bredde ut sig framför dem kände han sig hoppfull, som om alla problem nu var lösta. Självklart var det ju inte så, men han kände ändå ett hopp i bröstet om att allting trots allt skulle kunna bli okej.

"Jag är så glad att vi kom hit."

Han vände huvudet mot Hyzenthlay, nickade och log. Han förmådde sig inte göra eller säga någonting mer. Han var själv glad över att de tagit sig så här långt, och det var ett under att Devils inte var ikapp dem än. Kanske hade de mött svårigheter på vägen? Malvado kunde bara hoppas att deras spår suddats ut med vinden, och att det var det som gjorde att Devils inte funnit dem, honom, ännu. Han hade försökt så gott han kunde att stänga ute tankarna på flocken, men allt som ofta letade sig de negativa tankarna in i hans huvud igen.
Han sträckte ut kroppen och gäspade stort, grävde lite i sanden med klorna medan han gjorde det.

Havet skvalpade mot stranden. Där stenar stack upp ur vattnet fräste skummet. Fiskmåsar skriade. Det blåste lätt. Vinden förde med sig dofter av salt, alger och liv. Havet. Cillian älskade havet.
   Endast havsvargens skalp och ögon kunde skymtas där hon stack upp ur vattnet. Ögonen var smala för att inte den ovanliga färgen skulle fånga en blick. För någon som betraktade henne var det uppenbart att hon spionerade på någon. Några, närmare bestämt: nämligen de båda vargarna på stranden.
   Hon hade upptäckt när hon simmat runt och sjungit för sig själv. Tyst hade hon stannat upp och betraktat dem noga. De pratade med varandra. Språket var för henne välbekant, vilket hon var glad för. Det var enklare att spionera då. Försiktigt vågade hon sig närmare. Trots att hon ville ta kontakt var hon lite osäker på det faktum att de var två och hon bara en. Vem visste med landlevande vargar. De kanske var galna allesammans. Cillian behöll nosen under ytan och höll sig dold. Sakta drev hon med vågorna, bedömde situationen.

[Är det här under Sommareventet? Osäker på hur det blir med hennes tidslinje annars, men ah well xD här kommer Cillian!]

Omedveten om spionaget som lurade i vattnet sträckte fakargen på vingarna och reste sig på bakbenen innan hon lät en havsbris slå mot de öppna vingarna och slunga hennes kropp upp och bakåt. Hyzenthlay gjorde en smal spiral upp och la sig sedan på vänstra vingen för att sänka sig och landa med framtassarna först vid Malvado's vänstra sida.

- Vinden är stark men jag ska nog klara mig. Hur ska vi göra nu?

Hon såg på sin mörka följeslagare och la vingarna tillrätta på ryggen. Hennes blick såg oroligt på vågorna och hon undrade om det var smart för Malvado att simma så långt. Hon tvekade att hon skulle klara av att hjälpa honom upp igen. Men med just hennes hjälp skulle han kunna simma rätt, från höjden skulle hon vara den som skulle se öarna först.

En stark vind blåste över stranden Luna vände bort huvudet och stängde ögonen för att undvika att få sand i dom. De stora i hopfällda fjärils vingarna på hennes rygg svajade lätt från vindens kraft. Det sände en kittlande känsla igenom Lunas kropp och hon kunde inte låta bli att skratta. Vingarna öppnade sig när vinden hade avtagit lite och hon lät vinden smeka de känsliga, ömtåliga vingarna. Hon spände bakbenen och tog ett skutt upp i luften och lät vindarna föra henne högre upp i luften. Luna lekte glatt i luften hon flög i six sax gjorde några skarpa svängar och små loopar.
Men hon slutade tvärt när hon såg något stort flyga upp i luften en bit bort för att sedan försvinna ner till marken igen. '' Vilken stor fågel '' sade hon och kände hur nyfikenheten började att bubbla inom henne. Hon flög närmare stället där hon hade sett fågeln försvinna men landade så tyst det gick en bit bort för att inte skrämma bort den stora varelsen. Luna gömde sig bakom några stora stenar och närmade sig långsamt och så tyst hon kunde. Hon höll sig nära marken och vingarna hölls rakt ut för att inte stick upp. Hon hade inte tänkt äta fågeln men det var alltid roligt att skrämma och jaga fåglar för skojs skull. Luna spände musklerna och tog ett språng från sitt gömställe och skällde ljudligt åt va hon trodde va en fågeln men skallet dog lika snabbt som det hade kommit fram när hon såg vad hon hade skällt på. Framför henne fanns ingen fågel utan två stora vargar en vit en svart Luna var helt förstenad i förvåning och rädsla.

Han såg ner på vattnet och mötte sin spegelsbilds röda blick. Han lyfte på huvudet och såg bort mot öarna, som fanns där, knappt synbara. Det var med ett leende som han, utan att se på Hyzenthlay, svarade henne.
"Det är väl bara att simma", han avbröt sig dock snabbt och vände blicken mot Hyzenthlay. "Men först kan det vara bra att veta om vi har öarna rakt framför oss eller inte. Har du lust att ta en vända och bara se så att vi tar oss i en rak linje mot dem, jag vill ogärna simma mer än vad jag behöver", log han.
Ute bland vågorna såg han då och då hur något plaskade, men kunde omöjligt avgöra om det var från en fisk, vågorna eller någonting annat. Han hoppades inte att var från någonting annat, faktum var att han inte ens reflekterat över vad som kunde lura sig långt under havsytan.
Malvado hörde med ens något bakom sig och vände sig snabbt om. Där stod en liten bevingad varg, även om hennes vingar skilde sig markant från Hyzenthlays. Hon såg ut att vara något vidare hot, vilket gjorde att Malvado spetsade öronen och lade huvudet smått på sned.
"Hej", hälsade han med ett kort leende.

Ganska snart insåg Cillian att de båda vargarna inte verkade ha något ont uppsåt i siktet. Någon ond skulle knappast ge sig ut på havet med attityden att det bara var att simma. Kritiskt granskade hon den större. Kunde han ens simma?
   En ny röst fick henne att lossa blicken från den mörka hanen. En ny tik hade anlänt, med stora färggranna vingar. Det påminde Cillian om fiskar med strålande mönster i havet. De landlevande hälsade på varandra. Den nyanlända bemöttes med varm attityd. Det stärkte bara hennes tro att de inte var farliga.
   Cillian tog mod till sig och simmade mjukt in de sista metrarna så att hon bottnade. Där ställde hon sig upp ur vattnet. Ovan vid att stå kändes det ansträngande, men hon höll i.
   "Färden ut kan vara ansträngande, speciellt för.. landlevare som du. Behöver ni hjälp ut?", frågade hon och hoppades att de inte skulle ta alltför illa vid sig över hennes plötsliga inhoppande.

Hyzenthlay stirrade mot vågorna med en smal, bestämd blick. Malvados röst var lugn och hans känslor bekräftade detta. Hon såg på honom när han vände sig mot henne och nickade allvarligt.

- Från höjden kommer jag..

Hon avbröt sig när Malvado hastigt vände sig om vid det plötsliga skallet som fick Hyzenthlay att rycka till och resa ragg. Hon såg inte vad hennes följeslagare fått syn på och skymtade fram över hans axel. Hennes blick såg genast en ytterst liten varg med konstiga vingar. Hon har aldrig sett en fjäril förut och inte heller sett en Silanni eller hört historier om sådana från de vuxna i flocken. Hon hörde att Malvado hälsade, tecken på att det inte var något hot, åtminstone nu.

- Vad är det?

viskade hon sin fråga till Malvado och fokuserade på främlingen. Hon möttes av skräck och förvåning, lillan verkade inte ha varit redo för mötet, men varför visade hon sig då om hon var så rädd för de?

- Den är rädd.
viskade hon igen till Malvado för att hålla honom informerad om främlingen. Från sidan uppfattade Hyzenthlay rörelser från vattnet. En till varg simmade fram mot stranden och Hyzenthlay vände genast sin uppmärksamhet mot denna. Malvado kunde hålla koll på "lillan" och Hyzenthlay kunde se efter "fisken".

"Färden ut kan vara ansträngande, speciellt för.. landlevare som du. Behöver ni hjälp ut?"

Hyzenthlay svarade inte trots att hennes fokus låg helt och hållet på tiken. Hon kunde inte känna henne. Alls. Hur mycket hon än fokuserade så kunde hon endast känna "lillans" skräck, Malvado's nyfikenhet och sina egna känslor. Hon rynkade på pannan och skakade misstroget på huvudet, inte åt "fiskens" ord utan åt sina egna tankar och förvåning.

- Vad? Varför? Hur?
mumlade hon knappt hörbart. Hennes ansikte visade hennes osäkerhet och misstro. Hon kände sig blind.

Malvado hann inte svara Hyz innan han tyckte sig se någonting som rörde sig i ögonvrån. Snabbt vände han på huvudet för att se vad det var. Ur vattnet kom ytterligare en varg, med ett utseende som fick Malvado att förbryllat kasta en blick på Hyzenthlay. Vargar med fjärilsvingar hade han sett flera gånger tidigare, men det är med fiskvargar var fortfarande ganska nytt för honom.
Hyzenthlay verkade nollställd inför den andra vargar, och Malvado själv kände att han inte riktigt visste vad han skulle säga eller göra. 
"Öhh.. nä.. jo, ja kanske..", var främlingens fråga en inbjudan till hjälp, eller bara en ytlig och artig fras? Malvado var stolt av sig, och vill väl egentligen inte ha någon hjälp, men det kunde trots allt vara bra om det fanns hjälp att ta till sig, om det skulle behövas.
"Vem är ni?" frågade han sedan, och betraktade henne med intresse. Han mindes den senaste fisk... Havsvargen som han mött, även om denna individen tycktes vara äldre. I sitt stilla sinne kunde han inte låta bli att undra om Modig hade funnit det hon sökte efter.

Det doftade salt. Sådär jobbigt salt. Med en hint av fisk. Okej, så vatten alltså?
Ju närmare man kom desto mer kom saltdoften som ett hårt slag mot nosen. Ush.
Vart i hela helsike var han? Om han bara fortsatte en liten bit till. Han stannade upp och lyssnade. Våta ljud nådde hans öron som talade om för honom att han definitivt var nära vatten. Och mycket av det. Havet? Ja, det måste det vara. Han var alltså någonstans vid kusten.


Vad gjorde han? Var var han på väg? Ingen aning.
Han hade traskat in i detta okända land för att upptäcka något nytt. Men den eländiga solen gjorde det svårt. Hur kan man upptäcka något om man inte kan se? Han muttrade irriterat för sig själv.
Han visste att han skulle ha fortsatt söderut istället för att ha vänt åt öster.
För att försöka göra det enkelt för sig försökte han hålla sig i skuggorna så gott det går så att han i alla fall kunde få en aning om vart han satte sina tassar.
Han var så koncentrerad på att hålla till mörkret och se något att han inte ens tänkte på att försöka känna av sin omgivning. Så eventuella hinder framför honom var som bortblåst i hans huvud.

"Vem är ni?" Cillian försökte koncentrera sig på hanen, men det var svårt när den mindre tiken stirrade så obehindrat. De orangea ögonen sökte sig till den mörka hanens ansikte. Han var betydligt äldre än henne, med klara röda ögon. Mörk päls gjorde det svårt för henne att avgöra om han bar ärr. Då och då gled blick över till den vita, mindre tiken. Hon stirrade fortfarande på havsvargen, med flerfärgade ögon och osäkert ansiktsuttryck. Även misstro kunde skymtas. Havsvargen flyttade blicken från den mörke och lät den istället vila i tikens ögon. Bestämd, men inte hotfullt.
    "Jag är Cillian", svarade hon med lite vassare tonfall än vad som menat. Direkt insåg hon hur det hade kommit ut och skakade ursäktande på huvudet. "Vad heter ni?" Tonfallet var mjukare, lite ursäktande för det tidigare läget.

Luna reste lite ragg när hon märkte att den bevingande honan hade rest ragg men slutade när hon märkte att honan inte var aggressiv utan bara hade blivit överraskad av att hon hade kommit fram skällandes. När den svarta hanen sa hej till henne vågade hon inte svara utan hon bara gav honom en lätt nickning med huvudet. Hon var lite misstänksam mot de båda främlingarna och ville inte gå allt för nära dom. Det ryckte lite i de stora fjärils vingarna när hon hörde ett plaskande ljud komma från den stora sjön. En mycket konstig varelse hade plötsligt dykt upp från vattnet det såg ut som en varg men inte riktigt den hade två konstiga utväxter uppe på huvudet och något konstigt på ryggen vad det va visste hon inte.
Svansen varelsen hade var väldigt konstig Luna tog en snabb titt på sin egna svans och viftade lätt med den och log. Främlingen svans såg ut att vara tung och klumpig vad skulle den vara bra till? undrade hon. Utan att tänka sig för sa hon rakt ut '' varför ser du så konstig ut? ''  

Hyzenthlay avskydde att känna förvirring från Malvado, han var hennes lärare, en person som alltid hade svar på hennes frågor. Som alltid kunde förklara hur man ska göra i viss situation. Det var inte rätt att han var förvirrad. Vattenvargen försökte fånga Malvado's blick men bestämde sig sedan att se på Hyzenthlay, deras blickar möttes med en skrapning. Hyzenthlay hörde hur tiken presenterade sig. Cillian.

Adrenalinet kickade in på ett oväntat sätt, hennes sinnen blev skarpare, hon kunde känna av irritation och trötthet, känslor som inte kom från någon av de, det betydde bara att en till främling närmade sig och lyckades komma in inom Hyzenthlays empatifält.

Hon bröt ögonkontakten med Cillian och vände sig mot Malvado, hennes röst var tyst men klar.

- En främling är påväg hit. Han är irriterad och trött. Den lilla vargen är misstänksam men vänlig. Cillian..

hon tystnade och kastade en snabb blick mot vattenvargen innan hon åter vände blicken mot Malvado.

- Okänd.
viskade hon nästan.

När Havsvargen frågade vilka de var visste Malvado inte först vad han skulle svara. Skulle han uppge sitt namn, eller undvika frågan? Han lät blicken snabbt vandra över de andra i skaran, lät den stanna något längre hos Hyzenthlay, innan han vände sig till tiken igen.
"Malvado", svarade han kort. Tiken presenterade sig som Cillian, men namnet sade honom ingenting. Det var bara ytterligare ett mer eller mindre meningslöst möte, som mest bara uppehöll deras tid. Tid som varken Mal eller Hyz visste om de egentligen hade.
"Trevligt att träffas, Cillian...", han vände sig till den lilla, som nu yttrat sig igen. "...och er med", även om mötet endast kändes som slöseri med dyrbar tid så var han artig. Den tysta rösten från Hyz fick honom att spetsa öronen. Att hon inte kunde avgöra Cillians sinnesstämning fick Malvado att kasta en misstänksam blick åt dennes håll, samtidigt som han undrade var den tredje främlingen var, den som var i närheten. Det var många okända vargar på en och samma plats, och han tyckte inte om det. Två olika vargar, kanske ytterligare en, som hade sett och talat med både han och Hyz. Två, kanske tre, vargar som Devils kunde sätta klorna i förhöra. Tramptass skulle inte ens behöva använda klorna för det..

Situationen kändes spänd, konstig. Havsvargens blick flackade mellan de olika vargar som uppenbarat sig på scenen. Så här många samlade på samma gång hade hon bara upplevt på torgen i Shendu, även om de oftast var fler då.
   När den lilla vargen yttrade sig igen blev Cillians ögon stora. Det här blev bara konstigare och konstigare. En krusning gick över nosryggen i missnöje. Landlevande var så underliga. Hon backade tillbaka i vattnet, fast besluten om att inte stanna om det var såhär saker och ting gick till. Havsvargar hade i alla fall hyfs!
   "Jag är en havsvarg.", svarade hon kort. Tack vare att hon var van vid havsvargars färgglada utseende kunde hon inte kommentera den andra. De stora.. vingarna?, kunde lika gärna vara fenor. En fnysning lämnade Cillian. Trots sitt missnöje dröjde hon sig kvar, ifall att de skulle välja att acceptera hennes erbjudande. Hon funderade på att dra tillbaka det och försvinna.

Havsvargen tyckte inte veta riktigt var hon skulle fästa blicken någonstans. Malvado skrapade lite med tårna i sanden och funderade på om det kanske var dags för dem att bege sig iväg. De hade stannat länge nog på denna platsen nu. Han harklade sig lite.
"Det var trevligt att träffa er... men vi ska nog bege oss iväg nu", han slängde ett öga mot Hyz, som nickade instämmande. Skönt. Han anslöt sig till Hyzenthlays sida. De sade farväl till de båda vargarna och började sedan vandra bortåt längs strandkanten, och lämnade de andra vargarna ensamma.

[Tillstånd att PP:a Hyz. Mal och Hyz lämnar rollet ^^]

När de båda vargarna ursäktade sig bestämde sig Cillian för att mötet var över. Hon nickade, mer eller mindre respektfullt åt dem alla och vände sedan tvärt om. Trots att vattnet var relativt grunt dök hon ner och slog med fenan i små, hårda slag för att komma fram. Snart blev det djupare, och hon kunde äntligen ta ut hela svansens omfång. Bubblor dansade upp mot ytan när Cillian fnös.
   Landlevande vargar var knas.

[Cillian lämnar rollet c:]