Malva satt stilla på en lite lugnare plats alldeles utanför högsätets mur. Hennes blick var fäst i fjärran och hon funderade. Utskiten härifrån var storslagen. Bara tanken på att hennes pappa varit med och byggt det extremt imponerande som var Civitas gjorde henne stolt. Och att hennes morfar var den som från början skulpterat om Relictus, fått alla växter att svarta, var svårt att förstå. Och det var på saker som dessa hon funderade, att lämna avtryck i världen, ett bli ihågkommen, odödlig. Hon tänkte också på det enorma arbete det måste varit, det slit som vargarna runt henne genomgått för att uppnå sin nuvarande storhet. Det imponerade henne men var också något avstötande. Hon var inte lat men hon såg inget egenvärde i flit. Det var ju tveklöst mycket bekvämare och roligare att bara ta det lugnt. Men mamma hade varit tydlig, det började bli dags för henne och syskonen att på allvar hjälpa till i flocken. Och man sa inte emot Aurora. Hennes och flockens ord var lag. Det var en ära att vara en del av Tenebris.
Hennes något sammanbitna uppsyn sken plötsligt upp då hon fick syn på Miranda, en av de yngre valparna i flocken. På något vis en syster, om än från andra föräldrar. Med mjuka rörelser och tydlig värdighet reste hon sig upp, var noga med att hålla svansen i en vinkel så den föll snyggt bakom henne. Hon hade precis börjat växa i sin kropp och såg inte längre sådär pinsamt oproportionerlig ut som svartvargen framför henne fortfarande gjorde.
"Hej, Miranda, hjärtat."
Sade hon med sammetslen röst och tog sig snabbt ikapp honan. Rörde sig i en halvcirkel runt henne tills hon stod framför henne, backade med skickliga rörelser in henne närmre muren. Nu fanns det inget risk för att deras samtal skulle vara i vägen för någon. Dessutom hade hon själv en fördelaktig position med ryggen mot solen, medan den andra fick stå för att vara trängd mot en vägg med solsken i ögonen.
"Har du funderat något på hur du vill bidra till Tenebris sen när du blir lite äldre?"
Det var svårt att avgöra om Malva var på väg någonstans med resonemanget, om hon snörde in honan i en verbal fälla eller bara försökte känna sig lite överlägsen. Eller kanske var genuint intresserad av svaret på frågan, till och med sökte ett bollplan, någon som kunde ge hennes råd.

Miranda hade varit helt i sin egen värld. Hon hade strosat runt, mer upptagen med att fundera över moln än att faktiskt se sig om. Var kom de ifrån? Hon hade ändå, efter observationer, bestämt sig för att molnen försvann med regnet, men hur vattnet tog sig upp i första hand var bortom hennes förstånd. Kanske kunde någon förklara? Hon behövde bara hitta någon med rätt kunskaper.
     Malvas röst fick henne nästan att spritta till. Hon hejdade sig, något klumpigt, och fann sig plötsligt väldigt instängd. Malva var större och äldre än henne, och det fanns respekt i Mirandas blick när hon såg på honan. För att inte bländas av solen sänkte hon huvudet något för att använda Malvas gestalt som solskydd.
     "Har du funderat något på hur du vill bidra till Tenebris sen när du blir lite äldre?" Frågan tog Miranda med överraskning, och hon kände sig rätt osäker. Bidra? Hon kunde inget. Hon var inte särskilt stark, hon tyckte det var jobbigt att prata inför många och hon hade definitivt inga användbara krafter. Det stressade henne något. 
     "Nä", svarade hon tveksamt, rösten mjuk och försiktig. "Må-" Hon hade velat säga måste jag, men det var en barnslig tanke och hon svalde den. "Som vad?" Det fanns ingen upproriskhet i orden, bara försiktigt sökande efter råd. Grendel ledde flocken, Ivo byggde saker, Tibast slogs för Tenebris - alla gjorde de saker som de tyckte var roliga, men Miranda visste inte hur hon kunde bidra. Hon tyckte om att lära sig saker, och hon var extremt nyfiken, men det var knappast ett jobb.

Ett ögonbryn höjdes något och för ett ögonblick såg det nästan ut som att hon dömde honans stammande svar. Men så gav hon den andre ett varmt och vänligt leende. Mjukt slog hon sig ner och svepte svansen intill sig, så att dem långa lockarna lade sig i en perfekt halvmåne runt henne.
"Åh, det finns mycket som behöver göras både här och i Skuggfall."
Intygade hon samtidigt som hon lutade sig framåt något, som om hon just skulle inviga Miranda i en hemlighet. Som om honan var en förtrogen som skulle välsignas med information få andra visste.
"Men visst kan det var svårt att veta, att bestämma sig?"
Ett medlidsamt uttryck låg på hennes ansikte, intygade hur hon kunde relatera till Mirandas sits. Kanske var hon i en liknande själv?
"Jag har själv svårt att veta om jag ska satsa på skådespeleriet och sången, eller följa i min kära mors fotspår. Jag kan såklart göra båda men det känns dumt att dela upp sin uppmärksamhet på mer än en sak.."
Hon himlade lätt med ögonen, som om hon tyckte att hennes egna ord var löjliga. Sådana yttringar av svaghet, av känslor och tilltro.
"Om jag ska göra något vill jag göra det helhjärtat liksom, till hundra procent och genuint, förstår du vad jag menar?"

Miranda hummade till svar, och lyssnade uppmärksamt på Malva. Hon hade så stora drömmar, så mycket prestige och uppmärksamhet. Miranda delade inte alls samma mål, men hon tyckte om att lyssna på när den andra pratade. 
     "Ja", Miranda nickade, och inspirerad av Malvas utläggning fortsatte hon, något energiskare, "Jag gillar att lära mig. Och lära andra. Något sådant, tror jag att jag vill göra." Hon kände sig ganska nöjd med sin tanke, och såg förväntansfullt mot Malva för hennes reaktion.

Svaga rynkor bildades i hennes panna och på nosryggen, någon som nästan kunde tolkas som en besviken och avfärdande gest. Men det låga hummande som lämnade henne gav inga tecken på missnöje. Några sekunder drog hon sig med att svara, väl medveten om att hennes åsikt antagligen skulle vara viktig för svartvargen.
"Det låter ambitiöst Miranda."
Sade hon till sist.
"Vem vet, en dag kanske du är flockens Confido om du lyckas snappa upp tillräckligt mycket kunskap."
Hon blinkade med ena ögat mot den yngre och log, men kände hur det vred sig lite inom henne. Om någon skulle ha en viktigare titel än hon själv så var det iallafall inte Miranda. För ett barnsligt ögonblick kände Malva för att helt lägga om sin livsinriktning bara för att en dag kunna sno den fina titeln rakt under nosen på honan intill henne.
"Eller kanske en missionär, då får du lära dig och lära andra om Tenebris sätt. Det är ett väldigt viktigt och ärofullt uppdrag."
Tillade hon, insåg att det var bättre att styra den mjuka och lite töntiga honan bort ifrån makten med ord än att helt lägga om sin egen framtid.

Confido? Miranda tyckte om det. Då kunde hon jobba nära med Grendel och kanske mamma. Kunde det finnas en bättre tillvaro? Malvas andra förslag lockade henne också.
     "Missionär...", sa hon och tänkte på Gharrow. Den fria livsstilen lockade henne lite, men Miranda skulle sakna sin familj något förfärligt. Hon visste inte om hon skulle klara sig utan att kunna prata med sin mamma, eller att krypa ihop hos Ariel när det åskade, eller ens diskutera Numoori med Alonso. "Är inte det hemskt ensamt, tror du?"

Malva gav den yngre ett nästan medlidsamt, men snällt, leende.
"Åh lilla vännen, du behöver inte vara långt hemifrån och inte hela tiden. Bara att sköta relationer med närliggande skeptiker eller oförstående är ett viktigt jobb."
Hon skrattade till.
"Och tro mig, när du blir äldre kommer du älska friheten, även om den kanske känns ensam och lite läskig nu."
Gud, Malva var verkligen en så himla bra förebild. En riktigt role-model värdig att se upp till. Någon man kunde vända sig till med alla sina problem och funderingar.
"Åh Miranda.."
Suckade hon.
"Jag tycker verkligen om att prata med dig."

Miranda var kanske inte helt övertygad, men hon ville inte irritera Malva. Istället nickade hon och försökte hålla tveksamheten ute ur sina drag.
      "Jag med", svarade hon ivrigt. "Åh, Malva, kan inte du berätta om de där nya handlarna?" Egentligen var inte Miranda förtjust i skvaller - hon föredrog att sköta sina egna affärer - men Malva var en sådan berättare. Det var något hänförande att lyssna till henne prata, oftast utan avbrott i ett längre tag. Miranda var en god lyssnare, och hon ville inte erkänna att hon blivit investerad i somliga historier mer än andra.

Hon log nöjt och antog för ett ögonblick en snygg pose, som att ett snapshot skulle tas av det här ögonblicket och hon behövde se extra bra ut. En bild att fästa i hennes inre kalender över alla gånger hon fått komplimanger kanske. Men så smög sig något lite lurigare in i hennes ansikte och hon nickade.
"Lehm är ju tillbaka i stan, men det visste väl Du redan såklart.."
Inledde hon sin berättelse och gav den yngre svartvargen en menande blick, till hundra procent avsedd att få henne att rodna.
"Men om vi utelämnar den mycket ögonfagre nyheten så har jag gott om annat att berätta"
Fnissade hon vidare innan hon började berätta sina mest fylliga historier. Det mesta hade hon antingen snappat upp från viskningar i staden eller från sin mor, eller helt enkelt mycket generöst fyllt med påhitt.

Malvas ord var tydligt menande, och Miranda rodnade som på beställning. Hon ville vara sofistikerad och smart, men det var svårt att vara det när någon var så söt. Lite lättad över att Malva inte hängde kvar vid Lehm koncentrerade Miranda sig istället på att hålla ordning på alla namn och händelser som den äldre hade att berätta om.

[Avslutat.]