Maksim rörde sig i rosenträdgården i riktning mot hemmet när han hörde språket. Det som inte rullats på hans tunga under en väldigt lång tid, men som han ändå höll nära hjärtat. Russkiy. Språket som både hans far och faster dagligen talat, och som han och hans syskon fått möjligheten att lära sig.
    Han stannade och spetsade öronen. Rösten upprepade samma mening om, och om igen - och med fel uttal. Det var med andra avsikter än vänlighet som han bestämde sig för att undersöka saken närmare. Maksim sträckte på sig innan han trädde fram bakom rosenbusken. Synen av en av svartvargarna fick honom att vela rynka pannan, men han förblev uttryckslös. Miranda. Hur var det möjligt att en av dem kunde tala ett språk så ovanligt som russkiy?
    “Vart har du lärt dig det?” Hans röst var något mognare nu, och blicken som vilade på Miranda likaså. Han var fortfarande ung, men långt ifrån den rädda valp han en gång varit. Det hade Varya sett till.

"Privet, moye dykhaniye pakhnet glupo...-", mässade Miranda, försökte printa in orden. "Pri-vet, priv-et, nä, pri-" 
     "Vart har du lärt dig det?" Miranda ryckte till. Hon hade inte hört honom komma, men ett leende blommade ändå upp på läpparna när hon såg att det var Maksim.
     "En, uh, en kille jag träffade i Ötamon", svarade hon, försökte avgöra hur detaljerad hon skulle vara. Trots allt visste hon faktiskt inte jättemycket om han som hon hade träffat. Han hade bara lärt henne några få fraser, men hon var desperat villig att hålla liv i de få orden tills hon kunde lära sig mer. "Hurså?" Hon visste faktiskt inte så mycket om Maksim heller.

[Miranda sitter alltså och säger hej, min andedräkt luktar tåbira. Tnx Aleks <3]

Maksim svalde hårt. Det måste ha varit någon av hans bröder Miranda stött på i Ötamon, men vad gjorde dem där? För en kort stund väcktes ett hopp. Hade det varit Aleksandr som varit ute och letat efter honom? Eller kanske storebror Lev. Med tanke på orden hon försökte uttala lutade det mer åt det första. Men det spelade ingen roll nu. Han hade lämnat dem bakom sig.
  “Det är russkiy,” konstaterade han och tog ett litet kliv närmare innan han slog sig ned framför henne. “mitt modersmål”, fortsatte han för att förtydliga varför han visste. Maksim var osäker på hur mycket han skulle berätta. Trots allt kände han inte Miranda så bra, och hon var dotter till Nilo, men hon hade alltid varit vänligt gentemot honom.
   Maksim höjde lite på ögonbrynet och ett busigt leende lekte sig fram på hans läppar samtidigt som han lutade sig lite närmre. “Vet du att du säger att din andedräkt luktar tåbira?”

Russkiy. Miranda log. Hon gillade att få namn på språk - det gjorde dem lättare att kategorisera. Och hela situationen blev ju hemskt mer praktisk! Om Maksim kunde språket behövde hon inte vänta på nästa möte - hon hade ju en möjlig lärare här.
     Han kom lite närmare, och Miranda mötte hans blå ögon. Det han sa fick hennes leende att bytas ut till ett förvånat uttryck. Öronen spratt till och stod nu alert upp.
     "Va?!" Nä, nu- Hon borde förstått att hon inte kunde lita på den slyngeln. Med en djup rynka i pannan suckade hon. "Så jag antar att tvoya mama skuns inte är hälsa din mamma gott?" Hon suckade igen och slängde bak huvudet i en dramatisk gest. "Åh, Maksim, vad pinsamt! Jag visade de här fraserna för min mamma OCH pappa ju!" Hon bestämde sig för att ta tillfället i akt, och plirade upp på honom från sin sittande ställning med de rundaste, röda ögonen hon kunde få till. "Snälla, kan du inte lära mig lite riktig russkiy?"

[Din mamma är en skunk]

Hennes förvånade uttryck fick ett kort skratt att lämna honom. 
    “Det betyder nog allt annat än hälsa din mamma gott.” svarade han och lade huvudet på sned i en menande blick. Det var fula ord hon hade lärt sig, och det var tur att hennes föräldrar antagligen inte visste vad det var hon hade sagt till dem. “Vem som än lärt dig, så var han väldigt ful i mun.”
    Plötsligt stod Mirandra där framför honom, med stora, röda ögon som mötte hans djupt blå. Maksim undrade varför hon så desperat ville lära sig språket.. Men hon bad så snällt om det. Han nickade innan han hann ångra sig.
    “Det kan vi nog lösa,” svarade han och rätade på sig. Maksim var inte van vid att någon bad honom om hjälp eller ens ville umgås med honom. “ska vi börja nu direkt?” Han log och mötte hennes ivriga blick.

Miranda log lite skamset. Usch, pinsamt. Tur att inte pappa eller mamma kunde russkiy, så vitt hon visste i alla fall.
     "Ska vi börja nu direkt?"
     "Ja!" svarade Miranda ivrigt, och så satte de igång.

[Maksim lär Miranda lite ryska, och de har sedan många lektioner den kommande tiden.]