Steg för steg vandrade den mörka hannen genom det frodiga landskapet. Fortfarande stod de sargade påminnelserna av den brand som härjat kvar; träd som skimrade i svart kol och grå aska där vare sig regn eller vind nått den. Det var minnen av en annan tid, en mardröm för de som levt där när branden slagit till. Naberius själv hade inte varit nära skogens gränser då, men röklukten hade spridits långt och hade hängt kvar i luften långt efter det att glöden falnat.
Han kände igen sig i metaforen. Om mardrömmar i svunna tider. Fastän grönskan som spirade i askans näring kunde han inte helt förstå hur jorden och träden kunde glömma hur elden måste ha förstört allt. Hur skogen kunde förlåta sådan brott och bara gå vidare utan att lägga någon tid alls på att sörja.
Det gick inte ihop.
Naberius vandrade vidare; ögonen glödde i brinnande vitt när solen nådde sin högsta punkt. Likt löven på ett träd sög han åt sig energin som Aurikos mästerverk erbjöd och värme sprakade nästan ut från pälsen. Han var fullt laddad; magen mättad och törsten släkt.
Ett ögonblick stannade han, och genom nosen drog ett djupt andetag.
Sedan slog mörkret till. Svarta tankar, makabra minnen. Gläntan, eller resterna av den med döma på hur de förkolnade träden var formerade, var så lik en annan han mindes. En glänta med lycka och sorg, smärta. Så mycket smärta.
Hannen stod still. Andades inte. Lyssnade inte på skogens budskap eller kände på vindens dofter.
Framför ögonen såg han henne, i sin absoluta glans. Hennes leende, hur hennes päls skimrade i solen och hur svansen kröktes när hon var road över något han gjort.
Behovet av att andas kickade in, och hastiga, tvångsmässiga andetag ekade i hans strupe.
Trots att en glänta var sargad och bränd, och en annan grönskande i höstfärgade löv så var det för hans blick identiska.

Hon hade känt doften av aska och kol på långt avstånd,elden hade varit här och lämnat ett stor ärr efter sig. Brända träd som sträckte sig mot den blåa himlen,gräs som en gång hade varit grön med näring som de hade gett till växtätarna som hade bott i området.Den skog som än gång var full av liv var nu ett minne blått, askan hade tagit över,gjort det svårt att le,gjort det svårt att andas i den tunga luften som fanns.

Hon hade aldrig sätt något liknade innan,hennes ögon släppte inte taget om smärtan som måste ha slagit till om skogen. Hundratals djur döda och kanske ännu flera skadade.
Hon försökte göra sina steg mjuka och ljudlösa men det var nästan omöjligt i det skicket som marken befann sig i.Grenar som hade fallit från sina träd la nu på marken med aska som sitt nya skal.
Stenar var täckta av sot som gjorde att stenen blev ännu dystrare att titta på än i vanligt fall.
Hon ville göra något för skogen så att den mådde bättre men innerst inne visste hon att det inte fanns något sätt. Naturen fick ha sin gång.
Livet skulle än en gång fylla skogen men hur länge skulle det dröja?

[F'låt för mitt stökiga mobilskrivna svar <\3 ber om ursäkt för stavfel i förväg ^^' ]

Huvudet hängde, som om tusen tankar och ännu fler minnen vägde mer än vad han orkade hålla upp. Trots att han hade pressat ihop ögonen och vikt med blickeb såg han fortfarande framför sig hur små tassar lekte i det mjika gräset och hur de skrattade när den skimrande tiken slog dem följe i deras låtsats jakt. 
Han såg dem framför sig, lika levande och kroppsliga som om de vore där på riktigt. 
Illska bubblade under skinnet. Likt hettan från solen på en stenhäll efter nattens kyla vörjade murar spricka och något fult, unket sippra ut. 
Fortfarande med tunga och hesa andetag spändes hela kroppen och han höjde huvudet. Klorna glödde, och en bränd lukt spreds med vinden.  Brännt kött. Naberius hade sedan länge tappat känseln i områderna kring klorna och de känsliga dynorna, men den smärta som slank igenom var uppfriskande. Det kändes bra, smärtan. Även i sin dämpade, halvt dortdomnade kvalité. 
Andetagen blev djupare,  mer fokuserade. Fört var inandning blev glöden skarpare och hans ögon vitare.
Ett ryt letade sig fram ur hans snäva strupe,  och ett träd som halvt tyckts ha överlevt eldens vrede blev offer för hans klödande klor. Rest på bakbenen med de brännande klorna långt ingrävda i det gröna trädet skar han djupa sår nästan ända in till trädets kärna. Kanterna var svädda, och glöden som lämnats kvar av hans anfall gnagde längst sidorna. 
Han kastade sig igen mot trädet,  med rök och minnen stickandes i nosen. 
Hennes hånande skratt kunde inte tystas,  hur mycket han än försökte.

Doften slog emot henne som en slag i huvudet. Lukten av bränt kött och därefter bränt träd gjorde att hennes kropp stelnade till. Hon lyfte huvudet sakta upp mot himlen men insåg snabbt att det inte var någon brand i skogen. Ingen rök och ingen tänkte på panik från djuren runt omkring henne. Antingen var någon skadad eller galen och stekte sig själv. 
Hennes gissningar far iväg med fantasin och utan att tänka på det hade hon sakta börjat närma sig doftens ägare. Hon vaknade till ur sin fantasi och tittade sig hastigt omkring för att se till att ingen hade upptäckt henne. Men som hon kunde se hade ingen hittat henne än. Men hon hade en känsla av att hon skulle få upptäcka någon snart.

Hur han än försökte förtrycka henne, så steg hon allt högre. Hennes skratt, hennes dansande gestalt för hans inre syn. Han orkade inte. 
Smärtan från glödande klor höll honom bunden till marken och numooris riktiga liv, men när som helst hotade synerna att bära honom till nya vidder och en värld av henne. 
Han kastade sig på trädet ytterligare en gång, och denna tur fatta det svedda trädet eld av hans anfall. Små lågor slickade uppåt, men de även när de skulle vara som störst skulle de inte vara någon fara för resterande omgivning. 
Rök steg från barken och trädets innandömme. Naberius släppte taget innan röken gjorde honom allt för yr. 
Han hostade och andades om vart annat, och det tvingade den hetsiga andningen att lugna sig. Trots hade inte anfallet lagt sig, för skratten ekade fortfarande i öronen, hur än han skakade på huvudet för att bli kvitt ringandet. 
Benen var brett isär, som om de bar en alltför tung vikt. Huvudet hängde, ryggen hävdes i tappra försök att andas. 
Omgivningen var blott ett mörker för honom, trots att lukten av främling borde ha varit uppenbar.

Hon närma sig vaksam och försökte hålla koll på runt om henne,hon var rädda att något skulle hoppa på henne. Vad som helst kunde hända och hon var bered på det mesta,hoppades hon på i alla fall.
Med stora mjuka steg kom hon närmre varelsen som hade väckt hennes nyfikenhet. Doften blev starkare och tillslut kunde hon avgöra att det var en varghane.
Men varför luktade bränt kött om det var en varghane? Hon trodde från början att det var en brand som hade satt fart  och att något djur hade hamnat i den. Men ingen eld sågs till eller någon rök.Vad var det främlingen höll på med egentligen? Hon försökte hitta ett vettigt svar i huvudet men inget var vettigt nog för att det skulle stämma med det här.

Ögonen glödde i brinnande vitt. När de spärrades upp för omvärlden att beskåda var det med ett nästan blixtrande ljus de sken upp. Kroppen drogs nästan krampartat ihop och ett par ögonblick ersatte ett hemskt gurglande den hetsiga andningen. 
Han fick ingen luft. Det var som om kroppen inte kunde få luften att passera svalget och ner i lungorna.
Den mörka hanen vinglade.
Sedan föll han.
Ett lugn låg över den fallna gestalten, utslagen helt på sidan med de glödande ögonen gömda bakom slutna ögonlock.
Hab kunde fortfarande höra henne. Hennes fördömda skratt.
Han vaknade inom kort till sina egna hostningar.  Röken välde i tjocka pelare från det brinnande trädet.  Som en ensam fakla sped den sitt sken över gläntan; ett rött ljus och en brännande värme.
Han låg alltför nära för att det skulle vara hälsosamt,  men kroppen löd honom inte och han kunde inte sluta hosta ens när kroppen hävdes upp på darrande framben.
Hanen kved tyst genom den ansträngda andningen, och efter ett par ytterligare försök höll alla fyra ben för hans tygnd. 
Ju närmare gläntans ända han kom, desto mer återvände hans styrka. Genom rökpelaren sken solen,  och dess energi berikade hans tillfälligt trötta kropp.
Det var då en doft slog mot hans sinne. Dock var det inte en främling vars doft han helt och hållet kände. 
Det var hennes.
Naberius stod fastfrusen, oförmögen att tänka eller röra på sig. 
Någonstans i bakhuvudet visste han att det omöjligt kunde vara hennes, men uppenbarelsen var för stark.
Han stod stilla, som en mörk siluett mot lågorna, på makabert brända tassar.
Huvudet hängde, blicken nedåt me. Öronen och kroppen alert.