Det var höst i månskogen och kyla låg i luften. Dem kalla temperaturerna gjorde hennes kropp lynnig, och på grund utav det var hennes temperament också det. Idag hade hon en sån där dag då hon helst bara ville ligga still någonstans där det var mörkt och mjukt och bara glömma att världen fanns. Hon var djupt tacksam över att valparna vågat ge sig iväg en bit i skogen för att leka. Man kunde tro att en ung förstagångsmor skulle oroa sig för sina små, ensamma i en helt främmande skog, men Tica tyckte bara att det var skönt att vara av med dem för en stund.
Istället för att ligga still och frysa så beslutade hon sig ändå för att röra på sig. Hon hade börjat lära sig vid det här laget att låg hon stilla för länge kom hon helt enkelt inte upp.
Hon försökte röra sig mjukt över de sovande blommorna men rörelserna var hackiga och det knakade om hennes leder för varje steg hon tog. Så värst ont gjorde det inte, men stelheten satt i hela kroppen. Svansen svängde bakom henne av irritation, en kattlik rörelse, och även den gav ifrån sig knakande ljud. Hon både lät och såg läskig ut där hon konstlat rörde sig framåt.

[Figaro]

Tröttheten låg som en slöja över skogen idag. Som en kvävande filt. Ingen tycktes ha nog med ork att utföra något riktigt. Inte ens han, som annars sällan var trött. Han kunde bara inte finna någon motivation för tillfället. Så han bara stapplade runt, nästan mekaniskt, som en gammal robot i skrikande behov av olja.
   Det var inte kallt, inte för honom. Han kunde tacka sin tjocka, grå päls som skyddade honom nästan oklanderligt mot såväl väta som vind och kyla. Hade han varit spädare i kroppen, eller haft tunnare päls, hade han antagligen frusit något. Det blåste ifrån norr. Från Eriinari, vars existens han kände till men aldrig hade besökt, från bergen och glaciärerna. Kanske kom vinden ännu längre bortifrån. Kanske blåste det från hans marker, från platsen bortom bergen där han dragit sina första andetag för länge sedan. Kanske var det hans vind.
   Hanen sänkte huvudet och drog in lukten av bytesdjur i näsborrarna. Det kurrade i magen på honom. Han närmade sig lukten. Den växte i intensitet, tills den blev alldeles överväldigande. Hungern skrek i kroppen på honom.
   Han stannade i skydd av ett buskage med blicken stint fixerad vid den lilla haren som intet ont anande skuttade runt framför honom. Det var inte mycket kött på den, den var mager och förmodligen ganska benig, men den var mat. Förresten kände han inte för att vara kräsen just nu. 
   Han kastade sig över haren, så fort att den inte hann reagera, och begravde tänderna djupt i dess hals. Värmen från kroppen, det bultande blodet som sjöd innanför huden, exploderade i hans mun. Han ruskade den ett par gånger, slog den mot marken tills nacken vridits om och den hängde slapp i hans käftar.

Blodet hade börjat torka på kargens läppar när han en stund senare reste sig. Han var fortfarande hungrig, men han skulle hålla sig på benen ett tag till. Han slickade sig om läpparna men lyckades inte slicka bort allt blod.
   Han vände blicken mot skogen bakom sig. Ungefär samtidigt började en ny lukt sticka i nosen, och den här gången var det inte någon hare.

Hennes krafter var ännu underutvecklade, hon hade bott i sacraii det närmsta året och där hade hon inte kunnat öva dem. Sanningen var att hon glömt bort mycket av det hon lärt sig sedan tidigare, och att det egentligen inte var så mycket alls hon lärt sig från första början. Men att hålla koll på sina valpar kunde hon, det hade kommit till henne i samma sekund som moderskänslorna. Så även om de var utom synhåll kunde hon känna deras små tassar mot mossan och mellan blommorna i skogen. Just nu var de dock på allt för långt håll för att kraften skulle nå dem. Istället kände den av något annat. Stora tassar.
Snart fann hon också deras ägare, en grå karg som på många vis liknade henne själv. Hon mötte hans grön smala blick och nickade kort emot honom. Ett högt knak lämnade hennes nacke följt av flera små knastranden. Han var smäcker och såg smidig ut, bara ett tiotal centimeter större än hennes nästan fullvuxna kropp och hade blod om munnen. Hon mätte honom med blicken en stund och tog sedan till orda.
"Hälsad"
Hennes röst var hes, inte för att den vanligtvis var det, utan för att hon hade dragit på sig en förkylning. Öronen stod spetsade på hennes huvud och svansen hölls i höjd med ryggen. Inte dominant men långt ifrån undergiven.
"Mitt namn är Eirocalyphtica"
Hon brydde sig inte om att fråga vad hans var.

Luktens ägare stirrade på honom med bärnstensgula ögon. Intensiteten, utmaningen i blicken var inte helt olik den som fanns i hans egen. Tiken - det var en tik - var inte alls så mycket mindre än han, och pälsen gick i blågrå nyanser. Hennes röst var hes när hon talade till honom. 
   "Figaro." Ordet lämnade hans mun lätt, utan vidare förklaring. Bara den naturliga lätthet med vilken namnet flödade fram mellan läpparna.
   På vägen hit hade han uppfattat ytterligare dofter. Inte olika hennes, men inte samma. Som om det var vargar hon umgåtts mycket med. Som en flock eller familj eller någonting.
   Själv var han inte mycket för familj. En onödig börda. Valpar var inget han tyckte särskilt mycket om, och tanken på en partner var direkt frånstötande. Ingen kunde ju ändå bli lika bra som han, så varför trassla in sig i ett förhållande med någon totalt ovärdig? Dessutom var han övertygad om att en familj bara skulle sinka honom på vägen mot storhet. Ingenting skulle få leda honom bort från vägen, den Enda vägen, ingenting var viktigt nog att slåss om platsen i hans huvud. 
   Men han kunde inte låta bli att fråga, om så bara av ren artighet. 
   "Säg mig, Eirocalypthica ... Har ni möjligtvis familj häromkring?"
   Med en min av kyligt intresse, liksom likgiltig inför om hon svarade eller inte och huvudet lätt på sned som för att inge en känsla av oskyldig nyfikenhet men utan att slappna av, inväntade han.

Skit i det du så lever du längre, tänkte hon med en vass röst. Men hon behöll tanken för sig själv, kunde på något magiskt vis lägga band på sig själv trotts irritationen som ständigt växte inom henne. Hon ville inte lämna ut sina valpar till denne... Figaro. Namnet lämnade en bitter smak i hennes mun. Alldeles för lik Fiero. Alldeles för lik det hon trodde skulle bli hennes framtid, men som blev hennes förflutna. Det ryckte lätt i hennes mungipa då hon tänkte på det, ett snett leende för att maskera sorgen som gömde sig där bakom.
"Det kan man kalla det"
Svarade hon med sval stämma. Hakan sköts ut lite medan käkarna arbetade hårt bakom de stängda läpparna. De frustrerade rörelserna gav ifrån sig knak efter knak, den ena hårdare än det andra. Det gjorde som sagt inte särskilt ont idag, och hon visste att det enda hon kunde göra var att värma upp lederna för att få dem att samarbeta igen. Eller hon hade lärt sig det. Hon hade blivit lärd. Av honom. Hon hade redan hunnit bli bitter över hur ofta saker ledde tillbaka till honom. Hur hennes tankebanor nästan alltid ledde henne dit. Hon hade svurit att valparna aldrig skulle få veta hans namn, att det var ett ord som aldrig mer skulle lämna hennes läppar, men sina tankar kunde hon inte hindra. Där hemsökte han henne ständigt likt en vålnad.
Tica hade svårt med småprat. Med socialt spel. Iallafall i perioder som denna då hon var tveklöst nere. Då ångesten försökte gräva ut hennes hjärta och det kändes som att hon ständigt dränerades på blod. Likväl kände hon sig tvingad att samtala med den äldre hanen. Det var helt enkelt inte okej att bara vända honom ryggen, och dessutom ville hon inte leda hans flinande nunna till hennes valpar. Hon var inte stark nog att försvara dem. Visst skulle hon kunna utnyttja sina krafter, men hennes kropp var svag och hennes krafter hade vilat i över ett år enda tills denna vecka. Han verkade inte vara den starkaste av vargar, men faktum var att hon inte hade en chans. Och det visste hon. Självinsikt var något hon ägde, stundvis. Likväl stod hon kvar med stöddig hållning och granskade kargen framför henne.
"Vad gör du i månens skog, Figaro?"
Frågade hon slutligen och tillät blicken vandra iväg över området för ett ögonblick. Den här skogen hade fångat hennes hjärta samma sekund som hon för första gången såg den, och hon var nöjd med att kalla den sitt hem. Här ville hon leva, om inte för alltid så iallafall just nu. De väldiga träden och deras rötter fick henne för visso att känna sig liten - hon var liten - men månblommorna och deras glöd fick henne att känna sig mäktig. Hon kände sig helt som i sitt rätta element i denna skog, även om hon varken ärvt föräldrarnas måntecken eller några månkrafter. Något hon dock såg på med lika delar glädje som sorg var de vackra tecken hennes barn hade. Att hon kunde skapa not så stort var något hon fortfarande imponerades av. Även om tillverkandet inte hade varit ett solouppdrag så hade hon varit den starke. Den som burit, fött och uppfostrat de små monstren. Ensam. Ansiktet hade ett dött uttryck och blicken sjönk för en sekund ner på hanens tassar då tanken hamrade sig in i hennes huvud som ett stort hån. Sedan mötte hon hans blick igen, med något darrande skärpa.

Han rörde inte en min medan hon talade, uppenbart irriterad. Inte för att han för sitt liv kunde förstå varför eller hur han hade gjort henne upprörd. Beskyddarinstinkter rörande annat än sitt eget skinn var nästan okända begrepp för honom. Han förstod helt enkelt inte varför man skulle vilja beskydda någon annan än sig själv.
När hon frågade honom vad hans ärende var, kuttrade han inombords. Han var inte direkt stolt över att han fått ett uppdrag, utan ansåg det bara vara en välförtjänt upprättelse, något som skulle visa världen vad den hade missat i honom. Om allt gick vägen kunde han nå en högt uppsatt position, och han skulle härska. Sida vid sida med Fenris och kompani eller i ensamt majestät? Det spelade ingen roll. Han brydde sig inte. Huvudsaken var att det skedde.
   "Jag - tillsammans med ett antal likasinnade - ämnar skapa en klan."
   Högdragenheten i rösten var omisskännlig. Såvida man inte var döv eller dum, var det så gott som omöjligt att förbise den. Han betraktade henne lugnt, inväntade hennes reaktion. Ett litet leende smög sig upp i ansiktet på honom.
   "Jag söker efter värdiga som kan tänkas vilja vara med vid byggandet av en helt ny värld. En bättre, om ni så vill. En värld i anarki."

Hon mötte den gröna blicken med ett tvivlande leende och ett svalt intresse. En klan. Hanen lät helt otroligt självupptagen och pampig. Ena ögonbrynet sköts i höjden och blicken hon gav honom var skeptisk.
"Anarki"
Sade hon som för att smaka på ordet. Rösten var motsträvig. Det syntes att hon inte var det minste imponerad av hanvargen, och det syntes på honom att även om han värderade sig själv för högt för att bry sig om andras åsikter så ville han att hon skulle vara just imponerad. Det blixtrade lite om hennes ögon då hon tänkte på det, och leendet på hennes läppar växte.
Hon var inte intresserad, det hade hon redan bestämt sig för. Även om ordet de båda yttrat var frestande. Hon hade sin plats här. Hon hade ju äntligen hittat hem. Men hon kunde inte låta bli att ställa några frågor.
"Och ni skulle vara ledare för denna.. klan?"
Sade hon och något roat låg över hennes anletsdrag.  
"Vad vill ni förändra i denna värld?"
Frågade hon sedan och tippade huvudet lätt på sned, med de mörka öronen spetsade. Det här var en ärligare, oskyldigare fråga. Hon hade inte sett mycket av den här världen och ännu mindre av dess samhällsstruktur. Hon visste helt enkelt inte hur den såg ut från första början.. Men vad kunde hanen erbjuda som skulle förändra den så drastiskt?

Han lät inte hennes mycket skeptiska ögonkast sänka honom. Antingen märkte han det helt enkelt inte, eller så valde han medvetet att ignorera det. Han brydde sig inte nämnvärt om vad denna hona tyckte om Fenris plan, såvida hon inte tänkte ansluta sig. 
När hon frågade om det var han som var klanledaren skakade han på huvudet. Även en självupptagen idiot hade ett uns av samvete och känsla för rätt och fel i kroppen. Det hindrade honom från att ljuga för honan. Det hade naturligtvis låtit bättre att säga att han ledde gruppen, inte bara rände runt som Fenris marionettdocka och rörde sig efter Fenris ryck i trådarna. Men det var inte sant. Och fast han var mycket egenkär, var han inte någon lögnare.
   "Jag är inte ledaren, men jag är ingen simpel springpojke heller." 
   Han fnös och rynkade ogillande på nosen, liksom illa berörd vid blotta tanken på att utföra någon annans skitgöra.
   "Vi vill riva ner det skamliga flocksystemet som går ut på att sorteras efter ranger. Frihet. Ingen skall vara underställd någon annan."
   Ju mer han tänkte på det, desto bättre lät det. Aldrig att han tänkte finna sig i att bli behandlad som ingenting värd. Aldrig att han tänkte befinna sig längst ner i flockhierarkin. Aldrig att han tänkte vara underlägsen.
   "Men som i alla fina planer finns en hake." Han log brett, som om han fann tanken roande. Kanske gjorde han det också. 
   "Alla som motsätter sig oss skall betala priset i sitt blod. Alla som protesterar eller motarbetar oss, skall krossas till intet mer än stoft."

Det sprakade lätt om hennes päls, vilken verkade ställa sig upp från kroppen en aning. Hon visste inte mycket om världen men något hon visste var att anarkister inte hade ledare, så frågan hade blott varit ett snabbt eldprov för att se hur trogen sin ideologi den gråe var. En fnysning lämnade henne, antingen för korkad för att själv se att han blev lurad, eller också en lögnare. Troligen båda. Eller så tolkade hon vara in för mycket i hans ord. Men då han fortsatte skärpes hennes fokus. Flocksystemet visste hon hade sina hakar, hon hade uppfostrats utan flock och den enda flock hon kommit i kontakt med hade banlyst och mordhotat fadern till hennes valpar. Han hade fått fly som en hund för att ens kunna överleva att lämna flocken. En sådan värld var det väl rimligt att Figaro och hans kumpaner inte ville ha. Och en värld där familjer som hennes, de utan flock, ändå inte stod försvarslösa och utan makt i världen. Hon nickade kort medan han talade.
Med som i alla fina planer så finns en hake.
Det knakade då huvudet tippades på sned, ett leende brett nog för att blotta tänderna klöv hennes ansikte.
"Now we're talking."
Ja, nu väcktes intresset hos henne och pupillerna vidgades något. Blod. Det första det fick henne att tänka på var den döda fågeln. Därpå de döda föräldrarna. Därpå Fieros brutna ben och brända kropp. Det var inga glada minnen. Nätterna som orsakat de många ärren på hennes framben. Förlossningen och allt de valpblod som knuffats och rivits fram under deras ännu korta livstid. Blod var inget som talade till henne, kunde man tro. Men det fick henne också att tänka på alla de sagor Fiero berättat för henne om numooris flockar, om de strider och krig som utkämpats, om vad som drev de olika vargarna i landet. Och en av de sakerna hade varit blod. Hon hade först inte förstått, men ju med Fiero talade om det så blev det självklart. Det var därför hennes syster givit sig av. På grund utav blod. Och när hon svurit att finna sin syster hade hon också svurit sig trogen blodet. De skulle utgjuta blod en dag, alla hennes syskon eller kanske bara systrarna, eller kanske bara hon själv, ensam. Men blod låg i hennes framtid. Blicken var närmast girig då hon tänkte på det.
Nu, var det dock inte aktuellt. Nu hade hon valpar, nu hade hon hittat ett hem. Nu hade hon för mycket trivialt simpelt lyckligt i sitt liv för att slösa bort det på en främmande hane och hans pompösa formuleringar. Visst ville hon ha blod, men hon sökte inte blodet hos alla de vargar som ingick i maktstrukturen Fiagro talade om. Hon sökte blodet hos några få, väldigt utvalda personer. Hon var ingen världsrevolutionär, hon brydde sig inte om andras liv, deras välbefinnande eller maktpositioner, hon ville inte förändra samhället, hon ville bara få hämnd. Få upprättelse. Och bara det kändes som ett avlägset mål. Det hanen talade om skulle inte ske under hennes livstid, det var hon säker på. Så hon fnös igen. Trotts att hennes upphetsade Nimorianska ord kanske hade lurat hanen till att tro att hon plötsligt var intresserad av hans berättelser. Av att planen lät så bra så att hon ville hoppa på det så kallade anarkistiska tåget och följa deras icke-ledare.. Klan. Hon himlade lätt med ögonen. Det var ett väldigt fint sätt för en anarkistisk flock att inte kalla sig just flock. Och kanske just det som gjorde att de inte var riktiga anarkister. Eller så hade ord största vikt, kanske var det otroligt väsentligt att de skiljde på sig själva och dem de skulle utplåna. Antagligen var det så. Huvudet lutades lätt på sned åt andra hållet. Hon skulle snarare kalla det en organisation. Ett nätverk. En cell eller kanske till och med fler celler beroende på deras antal. Men vad visste hon, detta var inte hennes värld, inte hennes territorium. Och hon tänkte inte riskera att reta upp hanen mer än nödvändigt, om inte för hennes valpars skull så för hennes egen.
"Det låter som storslagna planer, jag förväntar mig inte få ta del av något sådant under min livstid."
Svarade hon honom slutligen med lugn stämma, detta var hennes artiga sätt att säga tack, men nej tack.

"Now we're talking."
Honans ord kunde onekligen tolkas som gillande, men hennes ögon sa något annat. Talade ett helt annat språk. Eller, snarare den lilla rörelsen hon gjorde med ögonen. Hon föraktade. Om inte honom, så klanen. Om inte klanen, så hela idén. Figaro uppskattade inte att bli föraktad. Det var knappast någon ny känsla, men likväl en avskydd och i hans ögon totalt ologisk sådan. Han lade huvudet på sned och lät sina giftigt färgade ögon möta hennes. 
   "Storslaget är det sannerligen", sa han, både belåtet och högdraget, som om han ansåg att hon var för simpel för att kunna begripa sig på det verkligt stora i detta. "Nå, ni ska inte känna er tvingad till något. Men vet att om ni någonsin söker blodutgjutelse och ordnat kaos, så finns vi, redo."
   Han satt kvar en liten stund, bara betraktande henne. Blodet från haren han hade ätit många minuter tidigare hade numera stelnat och blivit till en hård skorpa på hans grå läppar. Han strök med tungan över det. Den metalliska smaken fyllde hans mun, nästan berusande. Blod var hänförande. Blod var förutsättningen för att ett liv skulle kunna födas, men ett liv kunde lika gärna släckas i mörka, djupa, järndoftande pölar. Så djupa och så mörka att man kunde spegla sig i dem. Så att man kunde se sin röda spegelbild, förvriden och vanställd i blodets makt.
   Han törstade inte efter blod. Han tyckte om det. Det var en viss skillnad. Han dödade inte artfränder för att se deras blod rinna, men han skulle inte heller backa för ett sådant erbjudande. Om han blev tillräckligt provocerad.
   "Det var en mycket trevlig pratstund, Eirocalypthica, men jag fruktar att jag måste gå."
   Sanningen var att mötet började tråka ut honom. Så fort han insåg att hon inte tänkte ansluta sig till klanen hade det börjat falla utför. Han hade inte mycket till övers för tråkmånsar.
   Han rätade på sig. En höstvind rufsade om i pälsen. Luften luktade varg, ruttna löv och blommor. En behaglig parfym.
   "Jag önskar er lycka till i vadhelst ni tar er för framöver."
   Tomma ord. Innehållslöst artighetstrams.

Hanen verkade förstå hinten, och hans intresse av henne svalnade snabbt. Det ena ögonbrynet hölls fortfarande högre än det andra och hon log mot honom med ett roat uttryck på ansiktet. 
"Jaså det gör du"
Sade hon och det låg lite skratt i den hesa rösten. För att vara en visionär så gav han upp snabbt. Trodde man verkligen på sin sak om man inte agiterade för det? Om hanen bara vek sig och gav upp efter minsta lilla motstånd så skulle  hans revolution inte nå långt. Men vad hade hon med det att göra, egentligen skulle hon vän vara tacksam för att han inte ville störa henne längre än nödvändigt. Om Tica hade vetat vad en telefonförsäljare vad så skulle det vara exakt som en sådan hon betraktade främlingen. Figaro. Oavsett vad hon tyckte om honom och hans idé så var det på något vis väldigt befriande att träffa någon som inte var en valp. Att få ha ett intellektuellt samtal som väckte intellektuella tankar, istället för att tänka på diande, bajs och kura gömma. Kanske var det också därför hon kände en lätt besvikelse då hon såg på hanen. Att han hade så lite att ge, att hon så snart skulle behöva återvända till sin roll som småbarnsmor. Hon suckade och ryckte på axlarna. Vad fanns det att göra åt det?

Han var på väg att avlägsna sig från platsen. Kände sig ganska färdig här. Tiken var nog inte det han sökte. Det bodde ingen revolutionär i henne. Sedan tåldes det att diskutera om det gjorde det i honom, om han verkligen brann för sin sak, men bara för att saker tåldes att diskuteras innebar det inte att de måste diskuteras. 
   Han tog ett steg åt höger, redo att lämna henne, men hon sa något. Skrattade. Retsamt? Definitivt. Han vred på huvudet och såg på henne, plötsligt med en ny intensitet. 
   "Det gör jag, men jag kan inte påstå att jag menar det. Det finns en viss skillnad mellan vad man säger och vad man menar."
   Han var någorlunda irriterad. Han tyckte inte om hennes attityd. Den var loj, retsam, som om hon inte brydde sig om något annat som hände i världen. Den var provocerande. Klankade hon ner på honom? I hans ögon gjorde hon det, och det var en mycket grov synd. Nästan en dödssynd.
   Men han lade dock band på sig. Stod bara helt stilla, mötte hennes blick, med ena ögonbrynet höjt, ifrågasättande. Våld var inte gott om det inte tjänade ett syfte. Han var något impulsiv av naturen, speciellt i sådana här situationer, men även han tyckte (oftast) att det var bättre med samtal än slagsmål. Oftast.
   Han tänkte inte gå längre förrän hon tvingade honom till det.

[Var bara tvungen att svara!<3]

Det glödde om hennes ögon och tycktes blixtra runt den plötsligt stående pälsen på benen. Äntligen. Med risk för att upprepa sig; nu började det likna något. Bli ett intressant möte. Hon visste inte varför hon tyckte om att provocera andra, kanske låg det helt enkelt bara i hennes blod. Hon tyckte om att ta plats, att bråka, när hon var på det humöret. Det var som att det rymdes så många olika personer i hennes lilla skal. Allt från den mest folkskygga till den kaxigaste av drottningar, och det mesta däremellan, inklusive en riktigt elak varelse. Kanske var alla så som hon, men hon upplevde ofta att andra vargar var mer tvådimensionella. Att de riktade in sig på en av dessa riktningar, medan hon var allt och ingenting. Hon tänkte ofta att hon inte kände sig själv. Om någon skulle be henne beskriva sig själv skulle hon inte vet vad hon skulle svara. Vem hon var berodde helt på tidpunkten. Ibland var hon världens bästa mamma, ibland var hon världens bästa vän, ibland var hon den värsta, ibland var hon kaxig och utåtagerande, ibland låg hon stilla i dagar i sin egen avföring och skakade. Men en sak var säker, det fanns inga mellanting. Ingen lagom glad, lagom snäll eller lagom bitsk. Hon var allt samtidigt och lite för mycket av det.
"Blev du kränkt nu eller?"
Sade hon spydigt innan hon själv ens visste att det slunkit ur henne. Hon såg för ett ögonblick lite chockad ut över sin egen respons, men var på tok för stolt för att ursäkta sig. Istället var hon tvungen att snabbt komma på någon uppföljning som kunde lugna ner stämningen lite. Bråka var ändå något hon inte ville. Eller? Inom henne rev en eld vilken speglades i det glödande ögonparet. En eld som manade henne att vara kaxig, rebellisk, otrevlig och självgod. Som ville skapa bråk och förödelse, både för andra och henne själv. För det var också en sanning som gällde henne, det mesta hon gjorde var självdestruktiva handlingar. Och om inte det så åtminstone självuppoffrande.
"En revolutionär borde kunna agitera för sin sak"
Orden var något överstrykande. Hennes öron stod snett bakåtvinklade, något utstående från huvudet. En del av henne skrek snälla slå mig inte, en annan snälla gå inte och en tredje fan ta dig. Vilken hon skulle lyssna på insåg hon att hon hade väldigt lite kontroll över själv.

En pyrande, om än kontrollerad, ilska puttrade långsamt och lättjefullt i strupen, redo att slinka ut genom munnen i form av en morrning. Det låg inte för honom att slåss, han föredrog verbala slagsmål även om det ibland kunde vara befriande, till och med kul, att puckla på någon av alla krafter. Låta tänderna sjunka in i kött, slita i päls, klösa på hud. Men han spelade spel - hela livet var ett spel - och ett sådant utbrott kunde innebära solklar förlust. En förlust han varken ville eller tänkte stå ut med, eller ens riskera.
   "Blev du kränkt nu eller?"
   Käkmusklerna arbetade, tänderna naggade mot varandra. Men han rörde sig inte. 
   "Kränkt ... är ett så märkligt ord. Irriterad? Javisst. Irriterad över någon som inte begriper sig på artighet. Kränkt? Nej. Inte alls."
 Han kom på sig själv med att le en smula, fast inget alls var roligt. Eller kanske bara därför. För att inget var roligt.
   Hon påstod att en revolutionär, en sann revolutionär, borde kunna agitera för sin sak. Nå, det var förvisso sant. Men han kunde inte förstå varför hon brydde sig om det. Hon var ju uppenbarligen inte intresserad? Varför lägga kraft på att berätta för honom hur han skulle tala, hur han skulle övertyga, om hon ändå inte brydde sig?
   "Jag kan inte förstå varför ni bryr er om huruvida jag agiterar eller inte, när ni inte är intresserad av det jag erbjuder. Borde ni inte tacka mig för att jag inte tjatar på er? Borde ni inte vara glad för att jag lämnar er ifred?"
   Huvudet lätt på sned, öronen lätt bakåtvinklade. Oskyldigt. Men det var en dålig förklädnad. 
   Den lurade ingen.

Det surrade i hennes öron och hon blev allt mer yr där hon stod. Benen darrade lite. Var det allt blod som forsade runt i kroppen som slog henne ur balans? Följde hennes medvetande med varje bloddroppe i den karusell som var hennes kropp? Hon fick för sig att det var så.
Ögonvitan kunde skymtas i kanten av hennes blick. Hon tyckte att han lät fruktansvärt kränkt. Och angelägen om att gå, lämna henne. Som alla andra hanar hon stött på. Enda sedan hon var en liten valp hade hon blivit lämnad och fråntagen saker. Hon kunde inte se mönstret själv men det tydliga faktorn, problemet hon hade i sitt liv, var män. Alla dessa hanar som kom och rev runt i hennes liv för att sedan lämna det ännu sämre än vad det redan var. Varje handling en man gjort hade skadat henne på något vis. Det skulle inte ändra på sig likväl hade en panik börjat växa i henne, pressade undan yrseln och blodet, eller kanske förstärkte de två. Snälla lämna mig inte. Hon blev som besatt, desperat vid att hålla kvar den jämnstora grå hanen i hennes närhet. Bara en sekund till. Och en till.
Hur skulle hon göra detta? Hon visste inte, hon visste ingenting om världen, inget om att ta hand om sig själv, om att vara mamma, om sociala koder ingenting om någonting och allra minst om den egna identiteten.
"Såå.... lär mig då"
Orden som kom ur hennes mun hade en flirtig karaktär men samtidigt var tonläget något upphöjt. Lämnade eftersmaken av instabilitet.
"Jag vill inte bli lämnad i fred, jag vill bli uppläxad"
Hon blinkade mot honom med ena ögat.

Det här var det enda sättet hon visste hur man levde.
På andras bekräftelse.

Honans temperament skiftade fortare än han kunde hantera. Det stressade honom. Han avskydde att inte ha kontroll. Det här var hans spel, hans regler, och när någon bröt mot de reglerna förvirrade det honom. Han var den som skulle styra, inte den som bara följde efter. Den som bestämde, inte godtog. Eirocalypthica var tydligt instabil, och hennes humörsvängningar gjorde honom inte bara irriterad, utan också stressad. Han hade ingen koll på henne, ingen koll på vem hon var eller vad hon tänkte säga härnäst.
   En sak hade han dock koll på. Väldigt bra koll på.
   Han tänkte inte gå härifrån förrän han kunde se sig själv som vinnaren av striden.
   Så han satte sig ner, med en djup suck, och blundade hastigt. Som om han var trött. På henne. På sig själv, för att han var så urbota envis och stolt och fulländad.
   "Jag kan inte låta bli att märka att ni ändrar era tankegångar väldigt snabbt. Kan ni tala om för mig vad ni tänker på just nu?"
   Någonstans, djupt inombords, dolt bakom föraktet och ogillandet, fanns en viss fascination. Han ville ogärna erkänna den, men bara för att han själv inte kändes vid dess existens betydde det inte att den inte fanns där. Han tyckte fortfarande inte bra om henne, men hon gäckade hans sinnen. Underhöll och irriterade.

Om hanen var stressad så var det ingenting i jämförelse med hur stressad hon var. Hjärtat slog så det smärtade i bröstet och hennes blickfång var suddigt. Hon kämpade för att behålla fokus, fästa blicken på hanen och lyssna på vad han sa. Men orden som lämnade hans mun tycktes komma till henne genom ett vakuum. Hennes blick smalnade, varför mumlade han bara till henne? Svansen höjdes något bakom henne och piskade till ett ensamt slag. Paniken som rådda inom henne, som fick det att tjuta i öronen och världen runt henne att snurra, gjorde henne arg. Gjorde henne än mer oberäknelig. Och hanen störde henne. Han satt där och såg självgod ut, satt där med sin glödande gröna blick och studerade henne. Det blixtrade om henne när hon såg på honom. Verkliga blixtar som fick luften att vibrera. Ett lätt surrande följde dem.
Hon försökte mäta honom med blicken, försökte syna honom och ta reda på hans nästa drag. Eller kanske bara försöka lista ut vad hans senaste drag hade varit. Hon hade ingen aning. Hon svängde så fort, och hade ingen koll på sin omgivning under tiden. Och just nu hade paniken henne i sitt fasta grepp. Hon kunde inte ens minnas hur flirtig hon varit emot honom för ett ögonblick sedan, kunde inte fortsätta på den linjen då hon helt enkelt inte visste att den existerat. Istället gungade hon lätt fram och tillbaka och lät tungan löpa över läppar och nos.
Vart hade paniken kommit ifrån? Vad hade triggat henne till detta stadium av total sinnesförvirring? Kanske var det bara så att det var såhär hon var, att de självsäkra sluga alltid följdes av det motsatta. Att man aldrig, aldrig någonsin, kunde lite på henne. Kanske var det därför hennes valpar var lika rädda för henne som de älskade henne. Kanske var det därför hon inte kunde ta hand om varken dem eller sig själv i perioder. Kanske var det därför hon i ena sekunden högg och i den andra åmade sig. Nu var hon närmast att hugga.
Vad hade hanen att ge henne egentligen? Förutom dessa känslor av oberäknelighet, av att inte vara trygg i sig själv. Åter igen blixtrade det om henne. Hon övermannades plötsligt av en lust att anfalla honom. Låta de smala vassa käkarna sluta sig om hans hals. Han var oförberedd, satt där o väntade på något form utav svar från henne, svar på en mening hon aldrig uppfattat. Vad hade han att ge henne egentligen? Läpparna lyftes upp lite och blottade tänderna, tungan stack fram mellan dem igen för att lika snabbt dra sig undan. Men inget morrande steg ur hennes hals. Istället såg hon på honom med en dömande, uttråkad blick. Paniken hade inte lagt sig men likväl hade någon form utav klarhet dragit över hennes sinne. Hon insåg att detta möte kanske var det enda möte med en vuxen varg hon haft på ett halvår, men att det inte hade något att ge hennes längre. Att hanen helt enkelt var den mest korkade och tråkiga varelse hon någonsin lagt sina ögon på. Så istället för att anfalla, istället för att följa den impuls som de blottade tänderna kanske kunde antyda att hon hade, så vände hon på sig och gick. Med långsamma men beslutsamma steg rörde hon sig bort från hanen med svansen lugnt vaggande bakom sig.

Vad höll hon på med egentligen? Hon såg nästan komisk ut där hon gungade framåt och bakåt, blottade tänderna och blixtrade - bokstavligt - på samma gång. Inte desto mindre svarade hon inte heller. Han kunde bara sitta där och förvirrat rynka på ögonbrynen. Inte en chans i världen att han, eller någon, skulle kunna förstå sig på henne. Hon var uppenbart inte frisk, och han tänkte inte ödsla sin dyrbara tid på sjuklingar, även om just denna sjukling faktiskt råkade fascinera honom en smula. 
   När hon vände sig om och började gå därifrån, höjde han huvudet ytterligare en liten bit och vred på det en aning. Först hade hon sagt att hon inte ville bli lämnad ifred, och sedan lämnade hon honom? Fanns det överhuvudtaget någon logik alls i det? Fanns det någon logik alls i henne?
   Det här mötet hade knappast varit givande. Det enda han hade uppnått var att slösa bort många minuter av sitt liv på det här nervvraket, som inte visste bättre än att respektera honom, som led av kraftiga humörsvängningar, som ... utan något resultat alls. Utom möjligen att han nu var både irriterad och förvirrad, varav en var en känsla han inte tyckte om.
   För en stund sedan hade det varit han som varit på väg att lämna henne. Nu var rollerna ombytta. Men han borde vara tacksam i vilket fall som helst, mötet var ju tydligen slut. Han var tacksam. Bara lite konfunderad.
   Till slut reste han sig. Han var färdig här.
   "Bättre lycka nästa gång", muttrade han lågt för sig själv, och ännu hade harblodet inte försvunnit från läpparna.

[Avslutat?]