Att vara tillbaka i Civitas fyllde Aleksandr med ett vemod. Dåliga känslor. För hans pappa var ju så gott som här, på Skuggfalls arena. Maksim också. Närmare ändå, kanske. Maksim, som försvunnit. Som hittats. 
Vi är inte bröder längre.
Aleksandr svalde. Mycket tid hade gått sedan den dagen, och ändå ekade orden klart och tydligt i Aleks huvud. Han påminde sig om de orden varje dag, men vägrade ta dem till hjärtat. Maksim kanske hade ändrats, men Aleks skulle aldrig ändra sig. Maks var hans bror. I hjärtat. I blodet. I alla tider. Ingen kunde ändra på det.

Men när Aleks strövade förbi Civitas trädgårdar vid Katyas sida, kände doften från rosenbuskarna fylldes han av ett minne. Ett minne som gladde honom, som tvingade fram ett leende så att kinderna nästan värkte, och han behövde snabbt vända bort ansiktet från Katya så hon inte skulle se. Miranda.
Aleksandr behövde träffa henne. Eller bara se henne, om han kunde. Nu var de ju ändå redan här, varför inte ta chansen?
"Du. Ööh, jag behöver bara kissa. Går fort! Vänta här."
Innan hon hunnit svara pilade Aleksandr iväg och försvann genom folkmassan, avvek från gatan och skyndade i riktning mot trädgården. De hade inte mycket tid att ödsla här, det visste han, och han visste Katya skulle tröttna på att han alltid var den som höll dem tillbaka.
     Men när han trädde in i trädgården och såg hennes svarta fäll på håll, och kände igen henne som att han sett henne tusen gånger innan. Hon var större nu. De hade båda växt och Aleks insåg först nu att han verkligen växt om henne med språng, men hon var ändå annorlunda på något sätt. Och samtidigt var det samma. Aleks ansikte sprack upp i ett brett leende och han norpade obrytt en ros från en av buskarna innan han smög upp bakom henne.
"Psst." Snabbt buffade han henne på vänster skuldra, för att sedan dyka upp på hennes högra sida.
"Gissa vem? Har du saknat-"
Deras blickar möttes och Aleksandr såg rakt in i hennes öga - och blev plötsligt kallt medveten om hur mycket tid som verkligen gått. Ett enda varmt öga lös i hans riktning och Aleks svalde, kände sig plötsligt dum.
Aleks insåg att han stirrat, kanske för länge och utan att säga något. Vad skulle han säga.
"Vad hände?"
Det slank ur honom. Det var inte meningen, han borde inte ha frågat. Inte tittat så på ärret, men han kunde inte bara låtsas om inget heller.

"Ros", viskade Miranda på eldari för sig själv. "Rosor." Hon tystnade igen och stirrade intensivt på den rödflammiga blomman. För sitt inre såg hon sig själv och Oreliel vandra runt i trädgården. Minnet fyllde henne med värme. Det hade varit en bättre tid, en mer brydd tid. Djupt försjunken i sina tankar hörde hon inte när Aleksandr närmade sig. Den lilla knuffen drog henne tillbaka till verkligheten, men när hon tittade åt vänster var det ingen där.
     "Gissa vem." Miranda ryckte till när rösten kom från hennes högersida. Leendet spred sig över hennes läppar när hon såg dit, redan säker på vem det var. "Har du saknat-" Deras blickar möttes, och Miranda log brett. Hon skulle ljuga om hon sa att hon inte drömt i hemlighet om det här mötet. Det enda problemet var förstås vad de skulle prata om - när hon fantiserade så löste sig alltid konversationen så lätt.
     Mirandas leende falnade när hon insåg att han stirrade på hennes ärr. Hon vände generat huvudet åt sidan för att dölja sin brist, och ville först inte svara på hans fråga. Det var ett smärtsamt minne, och hon gillade verkligen inte att återvända dit. Med en kraftansträngning samlade hon sig igen.
     "Någon tog det", svarade hon undvikande. Såhär skulle deras konversation verkligen inte gå. Febrilt sneglade hon på honom, fortfarande med huvudet något bortvänt, och fick syn på den lilla rosen han hade med sig. "Är den till mig?" Rösten var hörbart lättad över konversationsbytet.

Mirandas vackra leende dog och hon vände bort huvudet. Aleks insåg sitt stora misstag och ångrade att han varit så klumpig i orden. Det hade inte varit meningen, att göra det till en stor grej eller så, men magen knöt sig verkligen av åsynen. Det måste ha gjort fruktansvärt ont. Vem hade kunnat göra så mot henne? Mot Miranda? "Förlåt, jag..."
"Är den till mig?"
Alek tog emot livlinan och sken genast upp. Vad sin helst för att rädda dagen. "Da! Tänkte att, ja... eh, tillåt mig." Lite generat fäste han rosen vid hennes öra. "Jag har tänkt på dig. Hur går det med vinterspråket egentligen? Övat nåt mer?"
Det sista lade han till lite väl snabbt för att inte verka helt fixerad vid henne, även om det kändes som att världen omkring dem bleknade för Mirandas ljus. Det var även ett skämtsamt försök att lätta upp stämningen, genom att påminna om alla hjälpfulla fraser han lärt henne. "Jag är bara här snabbt, syrran väntar. Vi ska på en lång resa, ser du. Mycket faror, grejer att slåss mot och ära att vinna! Och jag ville, eh..."
Alek log brett. "Jag ville bara se dig innan jag far."

"Jag har tänkt på dig." Miranda hörde knappt resten. Rosen, den lilla beröringen och orden var nog för att göra henne knäsvag. Hjärtat slog hårt och vilt, en liten fågel som ville bryta sig fri. Han har tänkt på mig! Usch, han var så hemsk stilig. Hon var väldigt glad för sin mörka päls så att han inte såg hur kraftigt hon rodnade.
     "Da", svarade hon och log. "Jag fick en del lektioner av en här. Fast jag föredrar när du lär mig. Du är mycket sötare." Hon såg ytterst oskyldig ut, trots att hjärtat hoppade ett extra slag över sina högst djärva ord. Hon ångrade sig nästan på direkten, trots att det var sant. Tänk om han inte reagerade bra? "Sa jag det rätt? Jag är inte så bra på vinterspråket." Sanningen var att Miranda var ganska bra, åtminstone enligt Maksim, men hon var lite för nervös för att helhjärtat flirta med Aleksandr.
     När han nämnde en resa med sin syster försökte hon att inte se så besviken ut, men det sög till i magen av att han skulle gå så snart.
     "Jag förstår", sa hon och log varmt. "Lycka till. Jag ska se till att be för dig." Hon harklade sig och tystnade. Det kändes som att ett avsked hängde i luften. Aleksandrs kroppshållning skiftade något, och hon anade att han skulle gå.
     "Jag har tänkt på dig också", kläckte hon ur sig plötsligt, plirade försiktigt upp på honom genom sina återstående ögonfransar. "Du... du kommer tillbaka, va?"

[kursivt är vinterspråk jag orkade inte översätta hihi]

"Du är mycket sötare." Alek spetsade tydligt öronen när den frasen nådde dem, och blicken vidgades lätt. Sa hon just det där? Visste hon vad hon hade sagt? Nä, omöjligt att hon kunde mena annat, om hon inte bytt ut ord av misstag. Eller? Hon såg så oskyldig ut. Insikten att hon sa det där, att vad han tyckte om henne kanske besvarades, fick honom att le så brett att kinderna värkte.
"J-ja," hasplade han ur sig. "Helt rätt. Väldigt bra. Du är väldigt duktig på vinterspråket, perfekt uttalat dessutom." Alek kacklade till lika fult som han brukade, dock både generat och lyckligt på samma gång. Färden ifrån Civitas skulle vara som en dans på moln.

Miranda önskade honom lycka. Hons kulle be för honom. Alek uppskattade böner men bara att hon önskade honom lycka var egentligen allt han behövde. Allt han velat ha. Han log fortfarande brett, de skarpt blå ögonen glittrande i ljuset.
"Jag har tänkt på dig också."
Aleks hjärta hoppade över några hjärtslag. Vid Gudarna! Det var som att elektricitet spirade genom hela kroppen och han kunde hejda sin lilla svansstump från att vilt vifta bakom honom. "Har du?" fick han ur sig, och man kunde ana en skär ton under den bleka pälsen i hans ansikte. "Da! Självklart kommer jag tillbaka till dig. Det lovar jag. Och när vi ses nästa gång så ska jag berätta om allt jag varit med om, alla platser jag sett och alla jag träffat. Och så ska jag hitta något att ge till dig när jag kommer tillbaka. Något ifrån andra sidan Numoori."
Aleks kroppspråk hade blivit stort och yvigt när han talade, men när han tystnade lugnade han sig. Samlade mod, medan han sökte kontakt med Mirandas blick. Längre bort hörde han Katya ropa ut hans namn. "Väntar du på mig då?"
     Katya ropade ännu en gång och Alek fattade att hans tid var ute. "Hejdå, Miranda." Hastigt lutade han sig närmare och gav Miranda en snabb puss på kinden innan han sprang tillbaka till Katya.

Miranda lyssnade medan han pratade med ett litet leende på läpparna. Stora ord, men hon tvivlade inte på honom för en sekund. Han skulle ta med sig något från andra sidan av Numoori till henne, och hon la det på minnet. Om inte annat skulle det alltid ge henne en ursäkt att få träffa honom igen.
     Någon ropade på Aleksandr, och hon förstod att deras tid var slut. Alltför tidigt den här gången också, men Miranda protesterade inte.
     "Det är klart att jag väntar." Han gav henne en puss på kinden som fick hennes nackpäls att resa sig, men på ett bra sätt. Återigen rodnade hon, men han var redan på väg bort och det var ingen risk för att han skulle se. "Hejdå, Aleksandr." Hon såg efter honom tills han var försvunnen, och stod kvar en stund efter det också.

[Avslutat]