När hans sinne klarnat till efter vad han antagit varit en längre stund av förvirring och töcken, hade han funnit sig själv ståendes med blicken fäst på infernot. Förödelsen hade lockat honom till sig, som en mal till elden, om det inte var så i själva verket att han var dess skapare. I vilket fall så var han åtminstone en bidragande faktor till att elden spred sig. 
Om det fanns något som Kogan önskade sig kunna glömma var det minnena av Corson och av händelsen som lett till att han inte längre var med dom. Med honom. Tårarna sved envetet i ögonvrårna och han spände ilsket käkmusklerna i reaktion till det. Känslorna slog sig fram och tillbaka inom honom. Det var en orkan, en stormvind av tusen olika tingest. Kaos och förödelse. Men här kunde han få utlopp för det - nyttja det.
Elden tycktes exploderade längst hans högra sida och han vacklade till av den oväntade kraften. Han stadgade sig och fokuserade sin eld, lät den krympa något när hans härjade blick fastnade vid färger som inte var påverkade av eldens kulörer. Längre bort kunde han mycket riktigt skymta delar av skogen som ännu inte tagits av elden. Han satte av i dess riktning samtidigt som han lät en ål av elementet slingra sig fram längst med träd och mark.
Hans maniska skratt ekade genom skogens eldhärjade landskap när han rusade fram genom natten med en enda avsikt i åtanke. Att sprida förödelsen för att kunna gräva ner dom smärtsamma minnena under dess sot och aska.

[Hoppar in med Kithara :))) ]

Oväntat hade elden kommit, svept fram över området, och det var med nöd och näppe som Kithara inte hade blivit fångad i de hungriga lågorna. Durano hade skrattat åt henne, inte gjort någon större affär av det hela, menat att ifall hon inte klarade av en liten skogsbrand var hon ändå inget att ha, vilket bara hade gett Kithara mer styrka att klara sig bort från detta. Hon ville vara värdig hans sällskap, efter allt han hade gjort för henne.
Samtidigt ville hon heller inte dra sig för lång, för kaoset när elden slukade allt levande var vackert att skåda. Skogen fylldes av rösterna från djur som skrek i panik och smärta, samtidig som eldens sprakande försökte kväva deras lidande medan den okontrollerat spred sig över marken.

Det var när det ekande skrattet ljöd över området som hon stannade till, för det var ett ljud som inte verkade höra hemma i den apokalyptiska tillvaron. Och inte långt efter det följde en stor, mörk skepnad, rusande nästan rakt emot henne.
"Hej, du!" ropade hon samtidigt som hon flyttade sig så hon stod rakt i hans väg, som för att tvinga honom att stanna. "Galning!"
Något udda måste det vara med den andre, för skrattet han gav ifrån sig tydde inte på att han försökte fly från lågorna, snarare tvärtom. Och det fångade Kitharas intresse.
"Vackert, inte sant?"
Ett svagt leende klädde hennes läppar när hon lät blicken glida över den eldhärjade skogen omkring dem.
"Förlåt min nyfikenhet, men du verkar inte fly, som de andra stackarna." Hennes öron vinklades bakåt, lyssnade till de skrin som då och då hördes från döende djur. "Som mig... Och varför, undrar jag. Vad är det som gör att du drar mot flammorna likt en mal dras till ett ljus i natten, fjäderfä?"

Från ingenstans hade den bruna tiken dykt upp och ställt sig i vägen för hans framfart, och det hade med nöd och näppe han lyckats stanna upp i tid för att inte rusa rakt över henne. Hans egen eld som han låtit springa vid sin sida dog ut tillsammans med hans maniska skrattande och Kogan såg snopet på vargen framför honom. Han var ställd över hennes beteende.
  "Hej hej på dig du." 
Vad ville du?
  "Vackert? Ja." Han hade låtit sin egen blick följa hennes när hon blickat ut över skogens eldhärjade landskap. "Hett? Definitivt."
Han satte sig, plymen av fjädrar spred ut sig över skogsgolvet och han passade på att klia sig i sidan med högra backbenet när hennes fråga kom. Kogan sköt upp från marken, tryckte fram bröstkorgen och såg på henne med en närvarande blick.
  "Varför ska jag fly när det var jag, Kogan, som startade infernot!" Det var ju inte sant, men det kändes bra att säga det - leva sig in i det. Att faktiskt bidra med något. Så länge han kunde minnas hade skogen varit en dyster plats, även om den på senare tid börjat grönska, men det här var som en ny start för den och det var precis vad Kogan själv också behövde. En ny start på livet, och någon som kan fixa hans skalle. 
Kanske det varit därför han dragits dit egentligen.
Det ryckte till i det sargade anletet. Han hade helt zoonat ut när hon pratat om det andra men när ordet han hört så många gånger sprang från hennes läppar var det som på instinkt han reagerade. Fjäderfä? Tandköttet över den ena hörntanden blottades med en varning.
  "Du, gullet, du är jättesöt och allt sånt där men jag är en ståtlig skapelse i mina bästa levnadsår. Snygg som få och otroligt stilig. Jag uppskattar inte att du kallar mig nervärderande grejer, capish?" Han fnös och bytte hastigt ämne. "Vem är du?" Underliga flicka. "Har du eld?" Är det därför du är här? För att hjälpa till med branden?

Ett oskyldigt, ursäktande leende gled över hennes läppar. Samtidigt kunde hon inte låta bli att roas över den självgoda attityden som hanen verkade besitta, han talade verkligen högt om sig själv.
"Aha, skapare, säger du? Det var verkligen inte meningen att förolämpa dig, ifall du ställer till med stordåd som dessa." 
Kithara trodde inte riktigt på hans ord men hon fann heller ingen anledning att säga emot honom. Det verkade som att de kunde ha mer roligt tillsammans ifall de höll sams.
"Jag är Kithara." Leendet var sliskigt. "Ledsen att göra dig besviken - Jag har ingen eld. Men kanske något bättre?"
Ögonen slöts och runt omkring dem tog plötsligt kraftiga vindar i, kom från ingenstans, slet i elden som härjade över landskapet och fick den att hungrigt sprida sig fortare än tidigare. Kitharas päls, vars långa strån virvlat i vinden, lade sig åter till rätta när hon åter öppnade ögonen och lät vinden dö ut.
"Du ser, Kogan… Jag kan också!" 
Ett nöjt fnissande lämnade henne samtidigt som hon mötte hans blick med en stolthet i de blåa ögonen.

Han frös till mitt i rörelse strax efter att tiken visat prov på sin kraft. Kogan stod stilla som en staty, med ena frambenet höjt i luften. Han hade varit på väg att närma sig henne när världen slocknat omkring honom. 
Sakta återvände han till verkligheten.
V-vad? Den där obehagliga känslan hade återvänt, och lagt sig som en dimslöja över hans tankar. Något var fel - han visste bara inte vad. Kogan satte tassen till marken och såg sig sakta om med ett vilset uttryck i det ärrade anletet. En tung känsla av saknad värkte i hans bröst. 
En ljudlös suck flydde honom och han lyfte blicken till tiken, vars närvaro funnits vid hans sida hela tiden. Hon var söt men alldeles för ung. "Öh," tryckte han ur sig. Vad gjorde han här ens? Skogen stod uppenbarligen i brand, hade han? 
  "Jag, Kogan, måste lämna dig nu," sa han plötsligt och högtravande. I ett nafs hade han vänt sig om och suttit av i motsatt riktning. Det fanns ingen plan för vart han skulle, endast en känsla av att han behövde ge sig av.

[Ursäkta för abrupt lämnande. Men, de kan gärna ses något i framtiden igen om du vill! :)]