Orion skulle inte påstå sig förvånad när han fann den ljusfällade varghonan bland den grönskande djungelns vegetation. Han hade trots allt fått upp spår av henne bara en kort stund tidigare. Vad som var mer förvånande var att han avvikit från flockens råd, som annars alltid inrättades med järnhand. Men Orion var fortfarande ung och naiv, men framför allt arrogant. Vad kunde möjligtvis gå fel, när man var son till två änglar?
     “Du där,” tonen var befallande, trots att han uppenbart var yngre än den större honan. När han visste att han hade hennes uppmärksamhet fortsatte han med samma ståndaktiga stämma. “Jag är bara här för att informera dig om att du snart är på helig mark. Ljusets Krigares mark. Och denna mark bränner de som inte är värdiga under tassarna.” Kanske borde han tänkt ett extra ögonblick innan han nästintill hotade en fullkomligt främmande varg.

Den grönskande tropiska skogen fick den vita honans päls att nästan lysa av kontrasten, vilket kunde göra det svårt att hålla sig diskret. Men att vara diskret är inget Gypsy är speciellt känd för så det brydde hon sig inte i. Om någon såg henne, speciellt en annan varg så gjorde det bara lättare för henne att få leka lite. Det tog inte heller så lång tid tills doften av en annan varg kom upp, äntligen lite kul. 
''Du där'' sades en befallande ton och Gypsy vände sig om mot rösten, det var en ung hane. 
“Jag är bara här för att informera dig om att du snart är på helig mark. Ljusets Krigares mark. Och denna mark bränner de som inte är värdiga under tassarna.” Hanen försökte verkligen visa sin auktoritet, men Gypsy kunde inte låta bli att skratta. Hennes skratt är ganska obehaglig då det låter mer som hon har tappat fattningen helt. ''Lilla vän, är du säker på att du inte borde springa hem till mamma? Du verkar inte riktigt torr bakom öronen än'' hon började skratta igen, ''åh förlåt du har ju inte ens några öron!'' honans skratt fortsatte tills hon gjorde ett abrupt stopp och stirrade rakt på hanen framför henne. Gypsy slickade sig runt munnen med ett stort flin. 

Det tog inte många ögonblick förrän Orion fick sina förutfattade meningar bekräftade. Det var i och för sig alldeles, alldeles för sällan som någon levde upp till den nivå av godhet och ljus som han ansåg vara det enda rätta.
     Orion stirrade uttryckslöst på henne. Det fanns ingenting som indikerade tvekan eller vemod i hans uppsyn. Hans egna högmod vann över den sedvanliga osäkerheten hos en yngling. Kanske skulle andra bara se det som dåraktighet. Han frustade till.
     “Vi kan hjälpa dig se ljuset, lära dig vandra vid Gudarnas sida,” Orion återkallade bara de lärdomar han fått sedan ung. Egentligen hade han själv inget till övers för välgörenhet och ansåg inte att alla hade den rätt att välsignas av Gudarna så som han och resten av Ljusets Krigare. Men alla var värd en chans att sona. Åtminstone var det deras föreskrift.
     “Godtar du mitt erbjudande?”

Gypsy bara tittade på hanen och skrattade. ''Ljuset är jag i varje dag så vet inte riktigt vad du babblar om'' sa hon med ett flin och tittade upp mot himlen och sedan tillbaka mot den mörka hanen. ''Gudar hit och Gudar dit, jag lever mitt egna liv. Ingen Gud kan stoppa mig'', hennes obehagliga skratt kom fram igen och hon tog några steg mot den unga vargen. Hennes blick blev iskall och temperaturen runt henne börja sjunka med hjälp av hennes kraft, hon hoppades på att skrämma den unga hanen lite för allt vart så mycket roligare när hennes byten var rädda. Den vita honan närmade hanen ännu mer och slickade sig runt munnen; ''Men det finns något annat du kan erbjuda'' skrattade hon ännu en gång.

Dåraktigt stod han kvar, lika orubblig i sin uppsyn som innan. Den där instinkten som var menad att säga åt honom att fly, att inse att oddsen inte stod på hans sida, var avtrubbad. Dels för hans isolerade uppväxt, men också på grund av hans tro på Gudarna, tron på vem han var. Därför så reagerade inte Orion på den där känslan som började röra på sig djupt, djupt ner.
      “Vadå?” frågade han, naiv till vad som var på väg att hända.

Den vita honan gick närmre och började cirkulera den unge hanen och tittade på honom med hungriga ögon. ''Du är inte speciellt smart'' skrattade hon och ställde sig nära vargens ansikte. ''Men det gör inte mig något'' hon skrattade ännu en gång och temperaturen fortsatte att sjunka. 
Gypsy kände hungern resa sig inom henne men hon hade inte lekt klart än. Hon låg ett stort flin och slickade sedan den mörka hanens kind innan hon backade undan med ett fniss. ''Hmm, utsökt'' hennes blick var lekfull men ändå obehaglig; ''Ja, du skulle vara en god lunch'' hennes röst var retsam och hon slickade sig runt munnen ännu en gång.