En liten rödvit tik satt i skuggan av ett enormt träd, med rötter som löpte kors och tvärs över marken och en stam som var tjockare i omkrets än honan var lång. Ögonen var vända neråt och hon studerade intensivt de små leksakerna som rörde sig fram och tillbaka i en ljudlös lek framför henne, enbart av tankens kraft. Leksaker. Det var väl snarast så de kunde beskrivas — små figurer av hårt packad jord, som hon hade tillverkat själv med hjälp av sin kraft, föreställande vargar och bytesdjur och abstrakta former. Det hade inte tagit lång stund att skapa dem; hon kunde göra mycket mer avancerade saker med sin kraft, men de var ett bra tidsfördriv. Hon var för gammal för leksaker, men leken var knappast valpig — ansiktet var neutralt och såg nästan lite uttråkat ut, och tippen på svansen slog gång på gång mot marken bakom henne i en slags otålig ryckning. Hon var knäpptyst, förutom det lätta klingandet av bjällrorna på öronen när hon rörde dem fram och tillbaka. 
    Harlequin lät en av figurerna — en grov form av en varg — närma sig en annan, en figur som skulle föreställa en hjort, med krona och allt. Sedan lät hon de båda ryka ihop med en låg smäll, och hjortfiguren brast och spreds ut över marken i små jordklumpar. Hon slöt ögonen, plötsligt väldigt trött. Varför visste hon inte riktigt. Kanske var humöret på väg mot en sänka igen. Det gick liksom i cykler, det där. Ena stunden kände hon sig som om hon befann sig på toppen av världen, och nästa vad hon så trött att hon inte ens orkade tänka. 
    Men ännu var hon inte riktigt där. Quin öppnade ögonen och drog fram ännu en figur, som legat lite bortglömd vid sidan medan de andra leksakerna fått allt spelrum, och såg på medan den första figuren attackerade den och reducerade den till damm, bit för bit. Ansiktet var tomt på känslor och det enda som visade att hon faktiskt inte satt och sov var svansens små rörelser och bjällrornas plingande i vinden. I övrigt var hon orörlig, en del av skogen precis som det väldiga träd hon tagit sin tillflykt under.

Den bruna pälsen, skiftande i nyanser från kola till natthimmel, fungerade bra som kamouflage. Speciellt i hennes hemskog. Den var lika svart och brun som hon själv, insvept i ett lager med dimma och givetvis prytt till bristningsgränsen med grönt. Nu under vinterhalvåret tycktes skogen dock nästan svartvit. Hennes bleka ben smälte samman med snötäcket. Trotts att hon befann sig i skogens södra ände så omfamnade Kaitos element marken. Tyngde varje gren och fick de få granarnas barr att tyckas svarta i kontrast.
Långt åt söder befann hon sig dock, på neutral mark utanför TBBs revirsgränser. Här skyddade vissa av dom väldiga träden från skyfallet och intill trädstammarna fanns det inte sällan bar mark. Det var på en sådan oas av jord och mossa som Lamia upptäckt en varg.
Honan var vit och det klingade lätt då vinden rörde i hennes öron, utrustade med någon form av besmyckning som Lamia troligen funnit otroligt frustrerande. Lamia stod blick stilla och betraktade vargen, hennes besynnerliga röda markeringar – ett drag som gick även i hennes egna släkt – och hennes morbida lek. Jordbitarna, inte överdrivet konstnärligt formade till djur-gestaler, pulveriserade varandra framför främlingen. Den vite verkade inte allt för intresserad, det var som att hon förintade sina påhittade varelser i ren tristess. Det blixtrade om den stora varginnans lätt gulnade tänder då dom blottades i ett leende och hon steg framåt, den röda blicken slött vilande på den andre.
”Well if that is not disturbed, I dont know what is..”
Skrockade hon, ett inte helt ödmjukt sätt att ge sig till känna.
Hennes breda tassar placerades mjukt framför henne utan mer ljud än ett lätt frasande från skaren, hon var skapt för dessa marker. Huvudet hennes låg lutat lätt på sned och ögonen gnistrade hungriga.
”Säg mig, är ni inte för gammal för att leka med dockor… till och med så brutala lekar?”
Fortsatte hon, men rösten lät inte hånande. Snarare nyfiken och inbjudande, det var lite olikt henne men sättet hon uttalade orden på fick det att låta som smicker snarare än retsamheter.
”Namnet var Lamia.”

Well if that is not disturbed, I don't know what is … Quin reagerade inte på den plötsliga rösten, och det enda som visade att hon överhuvudtaget uppfattat orden var att hon vinklade ena örat i riktning mot ljudet. Hon tog inte ögonen från sina små skulpturer och hon gjorde inget försök att tilltala främlingen förrän denne talade igen. Var hon inte för gammal för att leka med dockor? 
    “Jo”, svarade hon frånvarande. “Förmodligen.” Honan vred på huvudet och betraktade främlingen. En tik, med brun kropp och vitt ansikte. Röda ögon som mötte Quins blå och gröna. Lamia. Hon hade aldrig mött denna varginna förut, och även om hennes utseende inte var lika uppseendeväckande som Quins — i hennes egna ögon åtminstone — såg hon allt lite ovanlig ut, men Quin kunde inte riktigt sätta tassen på vad det var. Men hon gillade ovanlig. 
    “Lamia”, sa hon, smakade på namnet. “Mitt namn är Quin”, tillade hon sedan. Tiken såg åter ner mot marken där de två sista figurerna rök ihop i ett moln av damm och småsten innan de föll isär. Ett litet leende fick ena mungipan att röra sig, även om hon inte tillät det ta upp hela ansiktet. Nöjt reste hon sig och tog något steg närmare Lamia med svansen som rörde sig mjukt bakom henne. 
    “Dessutom är det ingen lek, direkt, det är en studie", sa hon bestämt, med ögonbrynen lyfta och det lilla leendet som ville bryta fram, som om hon utmanade Lamia att fråga vad för slags studie det var. Quin hade aldrig varit mycket för att småprata. Det var ett sådant slöseri med tid, och potential. Man kunde ha turen att ha sprungit på en intressant individ, men det skulle man inte veta om man bara pratade om ytligheter och svängde sig med artighetsfraser. Småprat var tråkigt. När man småpratar svarar nämligen alla likadant.

[ÅH MAJ GÅD snurrigt var det här, men här är ett svar iaf xD]

Lamia tycktes mimikera främlingen, ena ögonbrynet reste sig mot pannan och hennes bleka ansikte var kluvet i ett snett leende. Något bredare än Quins, dom gulnade tänderna gick att skymta i skogens dunkla ljus.
"Jaså.."
Sade hon med en svårtydd röst, det var dock tydligt att hon spelade med i honans lekfulla utmaning. Även hon rörde sig framåt tills dess att dom stod varandra ytterst nära, svansen en mjuk båge upp över ryggen. Dominant.
Hon lutade huvudet på sned och kunde känna främlingens andetag vibrera mot hennes egna morrhår, blotta decimeter bort som hon stod. Ännu hade hon inte släppt ögonkontakt, höll den fast och intensiv. Med spänd nacke vreds nosen mot främlingens vänstra öra, i övrigt var hennes kropp blickstilla.
"Och vad har ni lärt er?"
Frågade hon med ett noggrant uttal, tungan skymtade mellan tänderna vid varje stavelse.

Den andra honan rörde sig närmare. Quin stod stilla. Lät henne. Pustar av Lamias doft slog emot Quins nos när hon talade. Jaså … Quin höll kvar ögonkontakten, ansiktet neutralt bortsett från en road rörelse i mungipan, ett utmanande leende, en uppmaning till den andra honan att göra mer. Hon gillade det, på något sätt. Det var underhållande. Hon gillade allt som inte var tråkigt.
   Lamia vred nosen mot hennes öra, och Quin klippte lätt med örat så att bjällran pinglade till helt kort. Och vad har ni lärt er? Hennes studie, ja. Den hade hon nästan glömt bort. Quin skred ett litet steg framåt, närmare Lamia, avverkade ytterligare lite av avståndet mellan dem.
   “Åh, många saker.” Hennes röst var ljus och klar, obrydd på ett sätt och djupt road på ett annat. “Hur lätt det är att förgöra. Hur lätt det är att bli förgjord. Som om vi vore gjorda av jord och damm.” Orden lät inte som något man förväntade sig av en så ljus röst, och på slutet bröts rösten en aning. Hon hade ingen aning om varför. Kanske var det något sorgligt gammalt minne som letat sig upp till ytan, eller bara situationens intensitet. Oavsett kände hon sig lite överväldigad. “Eller vad säger ni?” sa hon i hopp om att Lamia skulle ta över ordet från henne.

Ingen av honorna backade eller ens saktade ner den outtalade utmaningen. Lamia gick istället nöjt främlingen till mötes, de svepte in i varandra. Stannade först så pass nära att deras bringor snuddades vid då de andades in i takt. Hennes bruna päls blandade sig med honans vita och hennes blodröda ögon hade borrat sig djupt in i honans blågröna. Deras andedräkter virvlade om varandra och det slog osynliga blixtar mellan de två. En darrande värme spred sig omkring dem och dimman drog sig undan något. Lämnade ett öppet dansgolv av mossa och jord.
Men när Quins ord processats i hennes skalle drog något allvarligt in över hennes anlete. Hon visste mycket väl hur lätt det var att bli förgjord. Hon hade själv nästan blivit förgjord av just jord och damm. Och eld. Och lik. Och en gud. Kanske var det för att undvika minnen som dessa som hon huvudstupa slängt sig in i främlingens famn. Utan tvekan byggt upp en gemensam lek av kryptiska ord och flirtiga ögonkast. Hon stod kvar, närmre än hon varit många av sina flockmedlemmar, men andningen hade ökat något i hastighet - hamnat i otakt med den andres. Lite för länge dröjde hon med att svara, tog inte emot Quins skickligt skruvade boll till fråga så felfritt som vid tidigare meningsutbyte. Läpparna hennes var något stelnade.
"Vad vet ni om att förgöras, egentligen."
Sade hon och nu hade den retsamma tonen ändrats något, skiftat om än så lite från leksam flirtighet mot stöddigt dömande. Hon stod kvar, backade inte en millimeter. Ett utdraget darrande andetag letade sig från hennes nos och djupt in i honans ansiktspäls. Så var deras andhämtning synkad igen. Mycket hade skett inom honan, många små signaler som av en känslig själv nog kunnat märkas av på stämningen i skogen, men hon hade inte förflyttat sin väldiga kropp det minsta. Deras bröst skulle åter slå i varandra då dom drog efter gemensam luft.

Hjärtat bultade hårdare när tiken följde med i leken, och avståndet mellan dem reducerades till nästan ingenting. Quins andetag slog mjukt mot Lamias ansikte, precis som Lamias andetag gjorde mot hennes, och de andades i takt. Som om de var en och samma. Hon gav ifrån sig ett mjukt, gillande hummande. Kroppen kändes varm och pirrade lite; hela situationen var så gripande, så intensiv. Men hennes tvåfärgade ögon lämnade inte honans för ett ögonblick. 
    Vad vet ni om att förgöras, egentligen. 
    Den andras tonfall hade förändrats något, en mycket liten förändring men Quin var lyhörd. Hon var ute på minerad mark och det var hon medveten om. 
    “En del”, sa Quin, “och jag tror att ni också gör det.” Rösten var låg, mot slutet nästan en viskning. Hon höjde huvudet en aning och såg Lamia rakt i ögonen. Det vilade något mycket ärligt över kargens kroppshållning nu. Hon mindes mötet med den blinde, han som hade knuffat henne ner i Mardouf och hur hon hade varit hundra procent säker på att hon skulle dö. Det enda som skyddat henne var hennes kraft. Utan den hade hon krossats mot marken, lösts upp likt lerfigurerna hon skapat. Hon var på väg att säga något om det, men gjorde det inte. Medan hon föll hade hon haft tid att tänka, och hon hade insett saker. Om sig själv. Om vem hon ville vara. Hon drog ett djupt andetag. 
    “Men … just nu finns det andra saker jag hellre skulle vilja tänka på.” Ögonen mötte den andres, blinkade, och blicken var stadig. Hon vek inte. Hon kunde känna ett lätt tryck mot sin bröstkorg när hon andades, där deras bringor vilade mot varandra, som två sköldar. Och när hon andades sög hon i sig av den andres doft, stilla och omärkligt, men den fick henne att känna sig yr.

Det var oklart om orsaken verkligen var att främlingen spelat sina kort rätt men skuggan som dragit in över hennes anlete lättade. Med ens var hon tillbaka i sitt trygga själv igen, huvudet självsäkert bakåtlutat och alla tvivel och traumatiska minnen noga förträngda. Hon log brett, hennes allra blankaste och mest slitstarka sköld. Tippade huvudet något på sned och lät den bruna nosen leta sig närmre tikens öra igen. Hypnotiskt såg hon djupt in i henne, följde nästan längtande ögonlocken då dem slöts och öppnades igen. 
"Som vad då.. till exempel?"
Viskade hon strävt och knyckte till med nacken, buffade mjukt på öronsmycket. Ett knakande ljud från hennes ryggkotor ekade ut i skogen tillsammans med bjällrans ensliga klang.

Lamia log brett, och Quins hjärta hoppade över ett slag. Kargtiken stod oändligt stilla när den andras nos närmade sig hennes öra. Ögonkontakten bestod — Quin hade inte velat titta bort för något i världen. Tikens blodröda ögon arbetade sig stadigt allt högre på listan över de vackraste och mest fascinerande saker Quin någonsin sett. 
    Som vadå … till exempel? 
    Quin slöt ögonen när Lamias mjuka beröring fick bjällran på hennes öra att klinga genom den i övrigt genomgående tystnaden. Hon gav ifrån sig ett kort hummande skratt. Omärkligt smög hon ett litet steg närmare, öppnade ögonen och sträckte fram huvudet för att kunna mumla fram svaret i Lamias öra.
    "Gissa", viskade hon. Hon gav Lamia lite tid att svara innan hon tillade: "Er, till exempel." Hon lät nosen snudda vid Lamias kind, och någonting pirrade till inom henne när hon gjorde det. Ett leende klädde Quins vita läppar när hon drog tillbaka huvudet och tippade det på sned. Ögonen studerade Lamias ansikte. 
    "Ni är vacker", sa hon långsamt. Blicken rörde sig över Lamias kropp. "Väldigt vacker." Rösten var mjuk, som en smekning i ljudform. Hennes rörelser var lugna och stilla, men inuti bröstet slog hjärtat hårdare varje gång hon mötte Lamias blick. Det var sant som hon sa; tiken framför henne var fantastiskt vacker. Mystisk. Tilldragande. Allting med henne drog Quin närmare — hennes underbara doft, hennes ögon, hennes mjuka päls och slanka figur. Det var en helt ny känsla, att vara dragen till någon annan. Hon hade aldrig upplevt det förut, och det gjorde henne väldigt nyfiken.

Lamia kunde gissa, ana, vad det var tiken syftade på med hon förblev tyst. Stod självbelåtet kvar och inväntade att tiken skulle fortsätta. Lapade i sig uppmärksamheten som en katt utsträckt i solsken. Detta var en fantastisk känsla, att känna sig åtrådd och beundrad fick henne också att känna sig mäktig. Musklerna under den mörka pälsen spändes något då honans blick smekte över dem. Liknelsen hade varit felaktig, hon lapade inte i sig solskenet från Quins blick - hon var själv solen. Stor och strålande. Ett snett leende låg på hennes mörka läppar och hon sänkte hakan något. Honornas andedräkter blandades i andetag var takt ökade i samklang med deras puls, dem mjuka nosarna blott millimeter ifrån varandra.
"Yeah?"
Rösten var raspig och lockande och huvudet gungade något - likt en orm som försökte hypnotisera sitt byte. För ett ögonblick verkade utmaningen stanna av, Lamia hade aldrig gjort detta förut och hur man gick vidare var inte självklart för henne. Tveksamheten tillät sig inte synas utåt.
Mjukt vidrördes honornas mörka nosar och Lamia tryckte på framåt, tvingade den andra att backa mot trädet vars rötter omfamnade deras skådespel. Ett dovt men lekfullt morrande rullade fram ur halsgropen och hon slog igen käkarna i luften, glöden i dem blodröda ögonen skvallrade om att hon framför allt annat var ett vilddjur. En jägare och krigare, farlig, stark och förgörande. Men det var inte bara Quin som hade ett hjärta som hoppade över slag och den magnetiska dragningen märktes också hon TBBaren.

Plötsligt möttes deras nosar och Quin fann sig tvungen att backa — med ett lekfullt leende lydde hon, tills hon stod med ryggen mot trädstammen hon för inte så länge sedan hade suttit ensam under. Lamia lät käkarna smälla igen alldeles nära Quins ansikte och en nervös skälvning gick genom den udda färgade kargtikens kropp. Hjärtat hamrade mot revbenen men hon tvingade sig själv att ta lugna, stadiga andetag — även om Lamia luktade så gott att hon nästan blev vimmelkantig. 
    "Vänta", mumlade Quin, "låt mig få … komma upp till er nivå." För att jämna ut höjdskillnaden mellan de båda lät hon jorden hon satt på resa sig, som en liten tron ur marken, tills Quins ansikte befann sig i jämnhöjd med Lamias. Ett snett leende lekte i mungiporna. Quin lutade sig framåt och mumlade: 
   "Jag tolkar det som att ni har en plan. Eller så hittar vi på en, tillsammans."
    Hon hejdade sig med kinden intill Lamias och utan att tillåta sig att tänka efter gav hon efter för en impuls och gav Lamia en ganska utdragen slick på kinden. Hjärtat fladdrade till och det kändes som om en osynlig hand kramade om lungorna så att hon fick svårt att andas. Men nej. Hon drog ett andetag. Hon var lugn, även om varenda nervtråd i kroppen pirrade som om de brann.

[Kanske dags att börja avsluta eller eventuellt spola fram lite? xD]

Ett roat ögonbryn höjdes i takt med marken under den andre. Hon andades ut ett tyst, fnysande skratt genom nosen och brände av ännu ett bländande leende. Lyfte sin ena, bleka framtass och placerade den på honans bog, lät den långa vita fällen trassla in sig mellan hennes tår och fastna i klorna. Hennes ögon mötte honans tvefärgade och man kunde se ett fullkomligt genuint, naket litet leende då hon kände honans hjärtslag mot sina trampdynor. Energierna som flödade runt dem var berusande.
"Tillsammans låter roligare"
Sade hon och det var som att hennes hjärtslag jämkat sig med Quins, som att dem var en gemensam pulserande varelse. 
Tikarnas flirtiga spel fortsatte under trädet, en lek som ständigt gick ut på att pusha den andre, jaga varandra. Nervositeten var ett ständigt närvarande svärmande moln kring dem men honorna gjorde sitt bästa för att maskera det. Skratt blandades med viskade frågor om dem mest triviala ting och trevande komplimanger. Och så förflöt mötet, men stundvisa pauser av illa maskerad stel tystnad.


[Avslutat]