Någonstans på slätten rör sig en eldfärgad varg. Hon hade bestämt sig för att ändra riktning och slätten var väl mer eller mindre det självklara valet eftersom det inte fanns så mycket annat om hon faktiskt ville någonstans här i landet. Hon styrs utan något synligt mål och det tär på både kropp och psyke.  Men hon är bestämd på att någon gång så kommer hon finna ett eget syfte. Och det är väl den tanken som driver henne framåt. De vita tassarna trummar rytmiskt på när vargen tar sig fram i energisk trav. Det spelar ingen roll om man inte ved vart man ska gå eller ens har någon aning om vart vägen leder. Man hamnar ändå där man ska vara tillslut.
Vinden viner över marken och drar med sig damm. Vinden är rätt stark denna dag och vintrigt kylig. Men ingen snö täcker marken. Inga tassavtryck lämnas på marken. Inga tecken på att vargen ens har vandrat fram här. Området är vinterfryst. Frosten försöker äta upp växtligheten utan vidare resultat. Vargen rör sig framåt utan att stanna. Inget mål i sikte men sedan hon lämnade Döda skogen började hon röra sig norrut igen. Det finns ingen utstakad väg för henne. Nästa kapitel är ännu oskrivet. Hon rör sig på känslan. Det är hitåt hon är på väg just nu. Många gånger ändrar man riktning g här i livet. Det finns inga rätt och fel så länge man vandrar framåt.
Den eldfärgad tiken har vandrat i många timmar och skymningen börjar påminna om att det kanske är dags att söka skydd för natten. Tiken känner sig fortfarande full av energi och mörkret stör henne inte. Tvärt om så trivs hon. Men har man vandrat hela dagen så behövs vila, och kanske något att äta och dricka. Kanske han hon finna något vattendrag och sedan utgå därifrån? Det är en bra plan så länge hon kan hitta vatten. Hon fortsätter vandra allteftersom mörkret sprider sig mer över världen. Efter en stund kan hon tillslut höra ljudet av forsande vatten. Vilken tur. Tiken ökar på takten lite och halvspringer sista biten. Väl framme vid vattendraget så sänker hin nosen mot ytan och dricker några klunkar. Vattnet är lite för kallt och sänder ut rysningar i hela kroppen. Men gott var det. Nu om hon ska försöka finna något att äta. Hon ser sig omkring och  den himmelsblå blicken glöder i den allt mörkare skymningen.

[PAX TILL LAMIA]

Det hade blivit natt igen och den där oroliga känslan malde fortfarande i bröstet, så hon begav sig av. Det var lustigt, hon hade bara varit utanför reviret en gång förut, och då hade hon konstant både varit rädd för och längtat hem. Nu hade allt som kunnat gå fel gått fel och hon begav sig bort igen, denna gång utan uppdrag. Även om hon ogärna erkände det själv, flocken var ju allt för henne, så var att vara en vandrande solitär avslappnande. Utvilande. Samtidigt, insåg hon allt medan hon sprang igenom den täta skogen, så var ensamheten med sina egna tankar inte alltid välkommen. Hon hade gett sig av för att slippa tänka, följt vattnet till sjön och sedan vidare, men ständigt jagade tankarna ikapp henne. Hade hon varit en bra syster? Knappast. Hade hon gett allt i den där striden? Hon trodde det, men tveksamheten växte i bröstet. Hade hon kunnat göra något annorlunda? Vad tyckte flocken om henne, vad tyckte hon om flocken? Vem var hon egentligen?
Hon ville inte erkänna det men gråten låg nära till när tassarna trummade mot barr och mossa mellan allt glesare träd. Hon slöt ögonen, lär vattnets ljud guida henne framåt. Fokuserade på varje muskel, kände hur de sved av ansträngningen. Det var länge sedan hon stannat nu, timmar. På morgontimmarna hade hon lagt sig att vila, men innan solen stod i sin höjdpunkt hade hon fortsatt igen och nu drog mörkret åter fram över landet. Få ljusstrålar tog sig igenom Kaiwoods täta lövverk, och nu var det nästan helt svart, förutom den tjocka dimman som solens sista strålar färgade skimrande röd. Hon öppnade ögonen bara för att kisa lite på den, bli mer uppmärksam på hur vätan la sig som ett lager över hennes brunskimrande päls. Det var som att springa igenom allt som TBB stod för. Som att springa genom Blossoms själ.

Det var en kraftigt flämtande hona som nådde slätten, musklerna skrek och huvudet snurrade lite. Det var berusande att anstränga sig såhär mycket. Luften var kylig men likväl kastade hon sig i vattnet som hon lojalt följt ut ur skogen. Det kalla vattnet smekte hennes kropp och hon drack så snabbt hon bara kunde, kände med ett välbehag hur törsten släcktes. Sedan stod hon stilla, lät vattnet rinna bort och med det hennes oro, allt ångest och allt elände. Men kanske framförallt den ihärdiga doften av brandrök och död. När hon åter slöt ögonen och drog in djupa andetag genom den mörka nosen så var luften fri från stanken som hemsökt henne sedan striden. Den som varit en ständig påminnelse om systern död.
De röda ögonen öppnades igen, och blicken gled emot solnedgången, det var inte mycket ljus kvar nu men något fångade henne intresse. Först var det bara en siluett men när hon kollade noggrannare såg hon hur en varg, lika flammande som elden själv, stod i solens plats. Hennes röda mötte främlingens glittrande blå och Lamia hajade till. Hennes läppar ville forma ett tyst "Wow" men hon höll sig, steg ur vattnet och rörde sig med lugna rörelser mot främlingen.

Med solen i ryggen funderade hon på att följa vattnet uppströms. Vart vattnet leder kan man alltid undrat men tillslut är alltid svaret detsamma. Men att ta reda på vart vattnet kommer ifrån. Det kan vara mycket mer intressant. Men innan hon hinner sätta kroppen i rörelse är det något som fångar hennes blick. Eller rättaresagt någon. En annan varg följer vattnet med strömmen. Den eldfärgad tiken står stilla och studerar främlingen som stannar för att dricka. Efter en stund får främlingen syn på henne och börjar komma mot henne. Den eldfärgade tiken har alltid föredragit sällskap framför ensamheten och nyfikenheten får henne att sätta kroppen i rörelse för att i sakta mak komma främlingen till mötes. Hela tiden med den glödande blicken fäst på denne. Svansen sveper i lugna rörelser från sida till sida bakom henne. Den eldfärgade tiken föredrar att inleda möten på ett så neutralt sätt som möjligt. Ge främlingen en chans att visa vem denne är. Men samtidigt är den blåögda vargen inte den som automatiskt öppnar munnen för att kasta ut en rad artighetsfraser som egentligen inte betyder något. Hon förblir tyst. Har inget emot tystnaden. Men om den andre är talför så är det inget henne emot.

Den glödande honan verkade vänlig, men sa inget än. Lamia var vanligtvis kaxig och självsäker men något gjorde henne lite nervös i denna honas närhet. En viss, prestationsångest? Hon kände ett barnsligt behov av att få bekräftelse, att imponera på främlingen. Ett ögonblick slöt hon ögonen och tvingade undan känslan. Men hon stannade inte av stegen, när de rubinliknande ögonen åter öppnades var hon bara några meter bort.
Hon stannade med frambenen i kors, gjorde något som liknade en skämtsam bugning och såg upp i honans ansikte med ett brett leende. Allt var i sin ordning igen.
"Godkväll."
Sade hon med ett flin.
"Jag heter Lamia, vem är ni?"
Hon var inte heller mycket för artighetsfraser men just nu kändes det.. rätt? Honan såg mäktig ut och Lamia ville inte trampa på några tår genom att vara för framfusig.  Hon såg djupt in i de blå ögonen och insåg att något med honan fick blodet att rusa inom henne. Som inför en strid. Det var det enda Lamia kunde likna det vid iallafall.

Hon tänker inte så mycket när hon lugnt vandrar mot främlingen. Hon har inga förväntningar på mötet och hon har heller inga fördomar för hur främlingen kan tänkas vara. Hon ger alla en värdig chans att visa vilka de är. Det är roligare så. För ingen agerar lika. Alla vargar är sina egna unika personligheter. Hittills har den eldfärgade tiken inte mött på någon som visat sig vara tråkig. Främlingen som kommer mot henne har ett intressant utseende. Färgen på huvudet och svansen är inte densamma som övriga kroppen. De står i fin kontrast till varandra.
Den eldfärgade tiken stannar upp när hon ser att främlingen gör detsamma. Avståndet mellan dem är tillräckligt för att i alla fall kunna föra en konversation på bekväm nivå om nu det skulle viljas. Främlingen låter kroppen sänkas i en gest som skulle kunna jämföras med en bugning. Men den kändes inte riktigt så respektfylld. Det kan nog beskrivas mer som en lekfull eller skämtsam gest. Den eldfärgade tiken svarar bara genom att böja lätt på nacken. Flint som sedan kan skymtas på främlingens läppar efter att ha påpekat att det är en god kväll så drar det lätt i den eldfärgades svarta mungipa.
Så presenterar sig främlingen som Lamia. Det uppskattas när främlingar presenterar sig själva först. Det känns mer artigt när man ger sitt eget namn innan man frågar om någon annans. God ton eller vad man ska kalla det. Det är inget som den eldfärgade tiken själv håller på dock. Det är bara mer uppskattat. Hon nickar lätt.
”Mitt namn är Marcela”. Presenterar hon sig själv och hennes uttal bryts på cazari. Något som ligger i generna och uppfostran då det var moderns modersmål. Marcela själv ser det som sitt modersmål men har fått lära sig att det är få utanför familjen som talar språket, och hon fick tidigt lära sig både Nimorian och Nordspråk. Hittills har hon bara mött på EN varg, förutom familjen, som kunnat uttala hennes namn rätt. Det är dock inget som stör henne. Oftast så väcker det bara saknad tillbaka till valpåren då hennes familj fortfarande var så när som på hel. En saknad som hon helst klarar sig utan.

Lamia passade på att syna honan lite extra medan hon rörde sig framåt, det finnas en kraft bakom den glödande pälsen och det väckte automatiskt Lamias gillande. Främlingens röst och den klara brytningen fick öronen ovan det vita huvudet att klippa till. Cazari. Hennes leendet växte så att den övre tandraden blottas och hon såg på främlingen med djupgående blick. Det var lite som att Marcela tog luften ur henne, fällde hennes med finess och tittade på medan hon långsamt slog i marken. För plötsligt var det som att det inte fanns ett enda ord inom Lamia. Leendet hängde kvar på hennes läppar även efter att hon smackat och svalt en gång. Blodblicken gnistrade.
"Såå..."
Sade hon och hon var kanske i ett lätt drömskt stadium? Antagligen gick tiden mycket snabbare än vad hon upplevde den som, antagligen såg hon inte lika bortkommet efterbliven ut som hon kände sig.
"Vad för dina ljusa tassar hit?"
Frågade hon slutligen. Tungan fuktade nosen och hon reflekterade över att deras ben liknade varandra. Plötsligt hade den där känslan släppt och hon var en normal varg igen. Tillbaka på jorden. Hon skrattade lätt, åt sig själv eller bara av glädje.

Marcela står stilla och den glödande himmelsblå blicken vilar på Lamia. Synar den andra tiken uppifrån och ner. Mest för att hon är nyfiken. Marcela är uppvuxen med att ha många vargar omkring sig. Sedan hon blev fri att vandra vart hon vill så har hon känt sig bortkommen. Vilsen. Alla chanser hon sett i att få lite sällskap en stund har hon tagit. Men utan att tränga sig på. Utan att på något sätt verkat framfusig. Hon uppfostrade av en väldigt stolt varginna och har tagit efter mycket av det. Men Marcela är långt ifrån lik sin mor. Hon har heller aldrig känt att hon vill ta efter sin mor. Men hon är stolt över sitt blod. Även om hon inte vet var andra halvan kommer ifrån.
Vad för dina ljusa tassar hit?
Marcela har inte låtit sina tankar fara. Hennes uppmärksamhet vilar på Lamia även om ena örat vispar lite fram och tillbaka för att hålla koll på ljuden som kommer från runt omkring. Och det rycker i nosen då och då när olika dofter förs till henne av vinden. Marcela öppnar munnen och hennes cazari-accent sveper över hennes svarta läppar.
”Jag är vandrare och vill se mer av landet. Jag vill ta mig till platser jag endast hört berättas om. Det är vad som för mina ljusa tassar hit”. Svarar hon och låter de sista orden poetiskt genklinga Lamia’s fråga. Sedan nickar hon menande mot den andra tiken varefter hon med en lugn rörelse sätter sig ner. Marcela brukar agera lugnt och värdigt. Något hon inte har tagit efter sin mor.
”Jag må fråga dig samma fråga”. Nog är det nyfikenhet som leker i den glödande blicken. Marcela gillar att höra andras berättelser. Alla intressanta historier hon kan komma över vill hon sugar åt sig. Man vet aldrig vilken information som kan visa sig värdefull senare.

Ett brett leende låg på hennes läppar medan hon lyssnade, kanske för att dölja hur hon egentligen kände. Denna flykt från hemmet, denna lilla semester, var en chans att fullkomligt förtränga vad som hänt. En chans att låtsas som att hon inte kommit hem än, o att när hon väl gjorde det så skulle Shiva hylla henne för uppdraget och alla syskonen skulle kunna leka tillsammans. Som om alla syskonen lekt tillsamman på en evighet. Marcelas ord var ändå en tillfällig verklighetsflykt, hon lyssnade noga, nickade med i orden och drömde sig bort till ett liv som en vandrare. När hon vandrat hade det mest varit jobbigt. Hon hade varit ung när hon började och avstånden långa, men det var också något så otroligt utblottat med o vara en ensam vandrare. Och ensamt, naturligtvis. Hon fuktade läpparna.
"Åh, jag är bara på en liten semester från min familj, min flock.."
Sade hon och satte sig ner, den förvånansvärt rena vita svansen lades mjukt vid sidan om henne.
"Saknar aldrig du något sådant?"
Frågade hon sedan med genuint intresse.

Semester från familjen. Flocken. Det klipper till i Marcela’s öron när hon lyssnar på vad Lamia berättar. Hon får det nästan att låta som att hennes familj och flock kan vara för mycket. Att hon behöver andrum. Men frågan hon sedan ställer får det att ändå låtar som att familjen är viktig. Marcela sitter tyst och andas lugnt. Men inom henne är det något som rör på sig. För själv kände hon aldrig att hon ville ta semester från sin familj. Sin flock. Ja, hon saknar något sådant. Varje dag.
”Min familj var… dysfunktionell”. Berättar hon. Vill helst inte berätta för mycket om det. Avslöja för mycket. Inte i ett sådant här tidigt skede.
”Man kan säga att jag inte valde det ensamma livet”. Lägger hon till efter en kort stunds tystnad. Eftertänksamhet. Marcela är somrigt inte den som öppnar upp sig och låter käften glappa. Hon sitter gärna så länge som möjligt på den information hon har. Till mer gynnsamma situationer uppenbaras. Och familjen betydde otroligt mycket för henne. Vad hon vet så har hon endast en bror kvar i livet. Så att berätta om familjen är något hon sällan gör.

Någonting sade henne att hon frågat något djupt personligt och skulle vara varsam med svaret. Så hon nickade bara kort och satt tyst en stund. Hon ville inte verka dum eller påflugen, själv skulle hon aldrig kunna tänka sig någon annan flock eller familj någonsin, men hon kunde inte låta bli att fråga.
"Vill du inte gå med i en flock igen då?"
Hon log men det var inte det breda, kaxiga leendet utan ett mjukt och genuint försiktigt leende.
"Jag tror alla familjer är lite.. dysfunktionella. Det kan iallafall min vara.." Fortsatte hon utan att riktigt tänka på att detta kunde vara att förminska honans upplevelser. Oavsett var det uppenbart att det inte var hennes avsikter. "Men jag skulle nog aldrig klara av att leva ensam."
Avslutade hon och den röda blicken hade inte lämnat främlingens blå för en sekund.

Vill inte går med i en flock igen då?
Marcela har tänkt tanken. Men hon vet inte vad för flock som hon i så fall skulle leta efter. Hon kan namnen på några flockar i Numoori men för att vara ärlig så vet hon inte så mycket mer om någon av dem. Kanske är det därför hon börjat söka sig upp över Numoorislätten. För hon vet att det bor en flock i Kaiwood.
Marcela synar Lamia. Den glödande blå blicken släpper inte den andra tiken. Hon möter stadigt den där röda blicken. Mor hade röda ögon. Hade? Marcela har inte ens någon aning om ifall mor fortfarande lever eller inte. Hon bara försvann.
”Jag har tänkt tanken. I alla fall… vilken flock jag än skulle söka till kommer, förmodligen, vara bättre än den jag föddes i”. Svarar hon med sin cazari brytning. Avslöjar lite mer av sig själv. Inte för att den biten direkt är någon hemlighet. TDN upplöstes. Den finns inte längre. Marcela har inget och ingen att vara lojal mot.
Ett lätt flin breder ut sig på hennes svarta läppar.
”Det är förunderligt vad man är kapabel till när man väl tvingas till det”. Marcela hade inte planerat att vara ensam. Det bara blev så. Hon tog chansen när den uppenbarade sig. Men hon känner sig ensam varje dag. Kanske hade det varit smartare om hon slagit följe med sin bror.
”Dysfunktionell verkar vara ett slagord här i landet”. Lägger hon till med ett lätt skratt.

Lamia följde med i honans skratt, hade kanske egentligen inte erfarenhet nog för att bekräfta det honan sade men hade ändå hört många av de miserabla historier landet hade att erbjuda. När deras skratt hade klingat av så log hon ännu varmt emot honan och sträckte lite på sig. Det blänkte i hennes ögon och hon bet sig lätt i läppen.
"Du borde följa med o träffa min flock.."
Orden som var menade att låta avslappnade och coola sades mer eller mindre i en enda inandning och hon blev väldigt ställd själv av vad hon sa.
"Den ligger där borta i Kaiwood, bara o följa vattnet."
Slätade hon över med en betydligt mer kontrollerad röst. Nu lät hon nästan sådär casual som hon avsett från början. Det var kanske en impuls, men något med Marcelas utstrålning sade henne att hon var den typ av varg som TBB skulle vara intresserade av. För givetvis låg inte Lamias tanke i huruvida flocken skulle tilltala Marcela (det var hon ju helt övertygad om att den skulle och sket blanka fan i om den inte gjorde det), det viktiga var att Marcela var värdig för flocken.

Följa med till Lamia’s flock? Marcela tippar huvudet lätt på sne. Vad hon har erfarenhet av så brukar flockar kräva en del av de som vill gå med. Men hennes ända erfarenhet på den punkten är ju TDN. Det betyder inte att alla flockar kräver det.
Kaiwood. Flocken TBB’S tillhåll. Dem har hon hört småhistorier om. Men har ingen egen uppfattning. Marcela sitter kvar med huvudet lätt på sne.
”På vilka grunder tror du att jag skulle passa i din flock?” Frågar hon och rätar sakta på nacken efter att ha fallit tyst en stund. Något motvilligt släpper hon Lamia med blicken och låter den svepa bortåt det håll som Kaiwood ligger. En skog. Inte det ultimata området för hennes kraft men en skog har många fördelar framför öppna ytor.
Hon låter blicken svepa tillbaka till Lamia efter en stund. Nyfiken på vad som fått den andra tiken att yttra sig så.

Jaa... På vilka grunder? Nu kände hon sig verkligen som en impulsiv liten valp utan baktankar, sittandes på pottkanten. Men den känslan varade bara för någon sekund, sedan drog ett självsäkert leende fram över hennes vita ansikte.
"Ja vet inte, det är något med dig Marcela"
Hon kämpade med tunga rejält där någon sekund för att uttala namnet rätt och tyckte hon lyckades bra med det. Hon ryckte på axlarna.
"Ännu har jag bara känt av dina energier, och de talar till mig, men berätta om dig!"
Sade hon, tyckte om hur hon själv gett sig överhanden men samtidigt inte förminskat den - var hon tvungen att erkänna - otroligt vackra honan.



[Hon uttalar namnet som Silvina på den här sidan: https://sv.forvo.com/word/marcela#es]

Det är något med dig, Marcela.
Den eldfärgade tiken drar lätt på munnen åt Lamia’s försök att uttala hennes namn. Hon får ett pluspoäng för bra försök. Marcela är nöjd. Det kommer nog inte dröja många fler försök innan Lamia kan få det helt rätt. Marcela gillar när man går den lilla extra biten för att ge rätt uttal till hennes namn.
Ännu har jag bara känt av dina energier, och de talar till mig.
Marcela undrar lite vad hon menar men ifrågasätter inte. Tanken på att kanske få chansen att gå med i en ny flock får det att brinna på insidan. Även om det sliter lite i henne för hon är fri nu. Fri att gå vart hon vill och utforska landet. Men hon har inget syfte som ensam vandrare. Hon har inget att göra mer än att försöka samla på information. Hon sitter tyst en stund. Funderande. Lamia vill veta mer om henne.

”Vi gör ett byte”. Svarar hon sedan med ett lätt flin.
”Om jag berättar en sak om mig så får du i gengäld berätta en sak om dig, eller flocken”. Säger hon. På så sätt kan hon vinna information även om hon behöver avslöja saker om sig själv.