Det var skymning när trion gett sig av för den dagliga lokaliseringen av deras byteshjord. De hade lyckats driva ner den i en mindre dal, och hållit den där de senaste dagarna. Det var inte ett speciellt långrandigt uppdrag, och det var väl därför varken Lev eller Asker hade varit särskilt påstridig om att Astrid skulle stanna hemma. Envisheten hade knappast blivit bättre med dräktigheten.
     Den sjunkande solens sista strålar låg likt strimmor över de böljande kullarna. De målade dess krön i en disig bärnstensfärg. De små dungarna av träd som sträckte ut fjäderlika skrudar och guldglittrande lövverk jagade bort skuggorna mot den violetta horisonten.
     Lev höll i takt med Astrid. Det hade börjat synas mer nu, även om den tjocka zimaerpälsen gjorde ett bra jobb hemlighålla det. Men han tyckte sig kunna se det i hennes ansikte nu, de redan runda kinderna hade blivit rundare och det låg något nöjt men sömnigt över hennes blick. Förmodligen skulle hon inte alls gilla att höra det, så han hade låtit bli att säga något. Astrid klagade inte, men hon verkade inte heller trivas särskilt mycket i sin förändrade kropp. Men Lev fann det fantastiskt, och älskade henne bara ännu mer trots det svajiga humöret.
     “Hur går det för er där nere egentligen?” ropade Asker från toppen av kullen. Asker hade varnat sin syster för att han inte tänkte låta henne sinka dem, och Astrid hade bestämt lova att så inte skulle bli fallet. Nu stod den blonda zimaern och såg på dem med en anklagande min. De hade inte tagit någon riktig paus - för det vägrade hon - men farten hade minskat avsevärt upp längs den långa branten. Det var inte så konstigt att konditionen sviktade när man bar på - ja, hur många kunde det vara där inne egentligen?
     “Säker på att du inte ska vänta här? Gå fort, ska bara över åsen och en bit till,” rösten var mjuk och varsam. Leendet han höll var roat och när han mötte Astrid stränga blick fick han sitt svar direkt. Ett brummande skrock lämnade honom.
     “Okej. Du bestämmer.” De kämpade sig upp sista biten. Väl uppe på krönet tillät sig Astrid sätta sig ner för en stunds återhämtning.
     “Otroligt vad långsam man kan vara,” retades Asker. “Vi hade varit fram och tillbaka vid det här laget.” Lev såg på honom men höll tillbaka det skratt som nådde honom till ögonen.
     “Vet vem som kommer få barnvaktstjänsten iallafall,” påpekade han med skratt i rösten.

Astrid hatade att känna sig i vägen och ohjälplig. Det hade alltid varit hon och Asker som vallat hjordarna tillsammans. Hon hade alltid varit den som hållit sig vaken längst för att se till så att alla var i säkert förvar i hyddorna. Allt ansvar hon bar på utan att riktigt tänka på gjorde sig synliga nu när hon var dräktig - och hon gillade det inte. Hon hatade att för varje steg hon tog så blev hon andfådd. Hatade att alla såg på henne med en annan blick, som om hon var tvungen att vara försiktig för minsta lilla kliv hon tog för att inte komma till skada. Det var som om hon plötsligt ansågs ömtålig och den känslan gillade hon inte. Hon försökte att hålla känslan för sig själv, ville inte vara den som klagade på något sånt men då och då slank en irriterad kommentar ur henne. 
    Dessutom var hon envis. Hon vägrade inse själv att det kanske började bli dags att ta det lite lugnare än vad hon brukade. Därför hade hon övertalat både Asker och Lev att få följa med den här dagen, trots att hennes bror flera gånger försökt få henne att stanna kvar vid lägret.
     När det kommit upp för det branta krönet pustade hon ut och slog sig ned. Hon behövde bara vila ett par minuter, sen skulle hon fortsätta. Nu hade de kommit så långt att det inte var någon idé att vända om.
    “Otroligt vad jobbig man kan vara,” inflikade Astrid och sköt sin bror en surmulen min. Asker gick henne alltid på nerver, och det verkade inte som om det blev bättre med alla hormoner i hennes kropp. Hon spände blicken i Lev, som även han verkade road. Det var svårare att vara sur på honom, men ibland kunde hon inte hjälpa de kvicka kommentarerna som ramlade ur henne.
    “Ni kanske borde ha tänkt på att inte ha hjorden så långt bort,” muttrade hon tyst. Men Astrid var inte sur särskilt längre, för hon kunde höra ljudet från beteshjorden. Känslan av att ha lyckats, och som om allt var som vanligt rann över henne och med ett skutt for hon upp.
    “Sisten dit är en rutten räv?” Astrid gav dem ett litet busigt leende. “Men, ni måste gå baklänges och blunda. Jag har ju lite mer att bära på,” hon avbröt sin bror innan han hunnit säga något, “och det är inte för att jag äter som ett vildsvin, Asker.”

Lev kunde höra hur Asker drog ett andetag för att protestera mot sin syster, men Lev hann avbryta honom med en sträng blick. Även om Lev redan visste vad han skulle säga, och att det var sant, så skulle det inte bidra med något. Hjorden var faktiskt närmare nu än den brukade. Men om man inte redan lärt sig vilka kamper som är värda att ta, skulle man definitivt gjort det under Astrids dräktighet.
     Ett lågt skrockande rungade ur bröstet på honom. Lev såg på Astrid, och trots den ännu lite ansträngda andningen så verkade hon allvarlig i sitt utmanande. Blicken var både road och frågande när den flyttade sig till Asker. Lev skulle just till att vänligt avslå idén, när zimaern avbröt.
     “Om jag vinner måste ni döpa en valp efter mig!” Asker såg med ett eggande leende på sin syster. Lev suckade och himlade lite med ögonen med leendet kvar på läpparna.
     “Kommer inte döp-” började han protestera när Astrid plötsligt överröstade honom. “Okej!” Häpet såg han på henne, och hon verkade mena allvar. Det var alltid en omöjlig uppgift att försöka styra av något när syskonparet väl satt igång, men detta var till en ny nivå.
     “Nu har du lovat,” flinade Asker, till synes nöjd över att ha utnyttjat sin systers lite dåliga beslutsförmåga tack vare dräktigheten.
     “O, dorogoy.” Lev skakade på huvudet med en slags matt glädje. De kunde stundvis vara precis lika krävande som valparna hemma i lägret.

*kära nån

Astrid kände sin bror så väl att hon visste att han aldrig skulle säga nej till en utmaning. Oavsett hur stor eller liten chansen var att han vann så skulle han alltid tacka ja. I och för sig var hon inte bättre själv. Hon hade alltid varit den mest envisa av sina syskon och även den största vinnarskallen. Speciellt när det gällde Asker.
    “Om jag vinner så får du ta alla morgonturer med valparna!” Astrid sträckte ut tungan åt sin bror. Hon visste hur mycket han hatade att gå upp tidigt på morgonen, och för det mesta var han den senaste som klev upp. Det hade blivit bättre sedan de bosatt sig här dock, när Asker och Lev vallat hjordarna hela dagarna.
    Ett stort belåtet leende vilade därför på hennes läppar när hon började röra sig framåt i en rasande fart.
    “Kom igen då latmaskar!” Ropade hon bakom sig, ovetandes om hur nära de var. Hennes andning hade blivit snabbare nu och hennes hjärta slog hårt. Oavsett hur trött hon blev så tänkte hon inte ge sig, hon var tvungen att vinna det här!
    “Kom igen då Astrid, snaaaaaart framme,” flämtade hon åt sig själv. Det var varmt trots att solen nu gömde sig bakom bergen i fjärran.

Tävlingen satt igång direkt. Astrid tog täten längs krönet i en tultande gång, med magen svängandes från sida till sida. Lev log åt synen.
     Det var stunder som dessa som fyllde Lev med en omättad lycka. Det var nästan som att han kunde känna hur hans inre helades. Det var så här livet skulle kännas. Ren och skär kärlek för livet och varandra. Så som det hade känts när han var barn. Han trodde aldrig att han skulle få känna så igen, men Astrid och hennes familj hade visat honom att det var möjligt. De visade att det fanns ett ljus i tunnelns slut.
     Lev, som trots deras uppmanande inte deltog i deras tävling, höll takt med dem. De var förvånansvärt jämnt. Syskonen tog ledningen om vartannat, och Lev roade sig åt paniken i deras miner när de trodde att de skulle förlora. Den sista lilla uppförsbacken väntade, och Astrids flåsande hade bara tilltagit. Hon hade gjort stadigt motstånd, och förmodligen chockade hon Asker lika mycket som hon gjorde Lev själv. Tjurskalligheten var inte att leka med. Ändå skulle det visa sig att det inte räckte. De sista stegen upp tappade Astrid farten och Asker nådde toppen med ett segrande vrål.
     “Ger man sig in i leken får man leken tåla,” kommenterade han retsamt. Det var en fras som ofta upprepades hemma till valparna. Asker grimaserade åt sin syster. “Får hoppas ungen blir lite klipskare än honom iallafall,” uppmuntrade Lev Astrid och stötte henne lite lekfullt i sidan.

Astrid skulle precis ta ut vinsten i förskott när Asker plötsligt hade gått om henne. Var hon så långsam? Att vara dräktigt hade verkligen inte många fördelar…
    “S-skojar du,” flämtade hon uppenbart irriterad över att hennes bror hade vunnit trots att han fått gå baklänges. “Varför stoppade du honom inte, du kunde uppehållit honom eller gjort… gjort något…” Astrid vände blicken mot Lev. Det var självklart inte hans fel, ändå kände hon att hon behövde skylla på någon annan än sig själv just nu.
    “Och du,” Astrid spände blicken i sin bror igen, “hur kan du inte låta en gravid kvinna vinna? Jag vet att mamma tappade dig som barn men jag trodde du var lite klokare än det här.”
    Astrid skakade på huvudet. Hon var andfådd, trött och nu även irriterad. Och hungrig. Väldigt hungrig faktiskt.
     “Ni kan gå i förväg nu. Jag väntar här.” Hon slog sig ner, och tänkte inte flytta på sig oavsett vad någon av dem sa.

Lev grimaserade i en spelat förvirrad min. Ett lågt skratt lämnade honom.
     Som beordrat fortsatte Lev och Asker ensamma den sista biten. Det gick fort utan den dräktiga Astrid som sinkade dem. De utförde sina sysslor och samlade ihop hjorden för en enklare jakt nästa dag.
     På vägen tillbaka till lägret märktes Astrids hunger genom hur det färgade hennes humör. Syskonparet småtjafsade under hela färden, mer lekfullt och retsamt från Askers sida än Astrids. Lev var tyst, njöt av stunden. Under den violetta himlen de vandrade just då fanns det inget annat än det här stillsamma, rofyllda livet de levde.

[Avslutat]