[Pan har rollspelats mycket sparsamt, ursäktar lustigheter.]

Snön låg tung på grenarna och marken var även den täckt av vitt. Bäcken var frusen och vinden var bitande kall mot den torra nosen, men Pan kunde inte säga att han ogillade det. Han såg allt som ett äventyr, att varje dag medförde någonting nytt även om det så bara var en ny sorts växt, någonting som följt med ändå upp i vuxen ålder. Han var fortfarande ung, men definitivt ingen valp längre. Han hade spenderat mycket tid sedan syskonen skingrats åt sina drömmars håll att upptäcka, men han saknade familjen. Inte på så vis att han kände sig tvungen att söka upp dem, men på det viset att han saknade gemenskapen. Han var nog lite en barnslig varg till sinnet, om än inte på det omogna viset - han älskade helt enkelt att retas, att bjuda in till lek och vara nära, vara del av.
  Det var därför Pan nu smög runt revirsgränsen till en flock han visste absolut ingenting alls om. Ibland smög sig ett litet gnyende ut mellan läpparna, medan han vankade av och an, stack nosen i luften, satte sig ner, reste sig upp, försökte bestämma sig för var han skulle göra. Vågade han gå in? Var de snälla? Var de elaka? Skulle de köra bort honom?
  När förmiddagen nått lunchtid lade sig Pantalaimon slutligen ner bara meter från den osynliga gränsen, huvudet på framtassarna, den korta svansen dunkande mot gräset. Väntade. Ibland, tänkte han, kanske chansen faktiskt dimper ner rakt framför nosen på en.

(Har tillstånd för pp)

Black närmade sig den främmande vargen. En ung hane med grå päls, ett alldagligt utseende. Inga skrikande färger, inga horn eller vingar. Bara en enkel gråvarg. Han tyckte att det var ett behagligt utseende. Hanen låg precis utanför deras revirgräns. Han undrade varför. Främlingen kunde knappast ha undgått att märka doften som markerade var gränsen fanns. Den stora, svarta hanen gjorde ingen hemlighet om sin existens, och det kunde han inte heller på grund av sin storlek. Han närmade sig utan att ens försöka smyga. Han hade ingen anledning till det. När den grå fick syn på den svarte for han upp med uppspärrade ögon. Black stannade på behörigt avstånd. De såg på varandra. 
"Goddag?" hälsade Black, samtidigt som han med tonen undrade vad främlingen gjorde där.

"Vid gudarna", utbrast Pantalaimon andlöst, och gjorde absolut ingenting för att gömma sin förundran. Han blev sittande i någon sorts halvliggande ställning, ögonen runda och hakan någonstans i backen. Han hade dåsat till för några ögonblick då en enorm, svart varg hade tagit sig över revirsgränsen, och innan Pan märkt det hade den storvuxne hunnit sig nästan hela vägen fram.
  Pan ryckte plötsligt till i sin insikt och snubblade upp på tassarna. Han drog ett djupt andetag och backade ett halvt steg, gav ifrån sig ett litet blekt "heh".
  "Hej. Eller - goddag!", rättade han sig kvickt. Ett brett leende spelade på läpparna trots den märkbara nervositeten. Svansen var tryckt in mot bakdelen, men inte in mellan benen. Osäker men inte rädd. Han babblade vidare. "Jag- är du- förlåt, ni, är ni från flocken? Alltså flocken, den här flocken? Ni kom ju från reviret givetvis men- mitt namn är Pan, förresten - eh, Pantalaimon - är ni upptagen, jag menar - stör jag?"

Black lyssnade på främlingens nervösa pladder. Han undrade om Black var från flocken, presenterade sig som Pan och undrade om han störde - i samma andetag. 
"Trevligt att träffas, Pan." svarade han roat. "Jag är Black, ledare över Isil Anar. Så ja, jag är från flocken. Och nej, du stör inte alls." Ett leende skymtade fram.
Han slog sig ner. Snön smälte under hans onaturligt varma kropp. Värmen fanns även i hans blick.
"Det var ett märkligt val av viloplats." skrockade han.

Ledare? Av Isil Anar? Pan öppnade munnen för att säga någonting, men förblev tyst, fram tills att ännu ett "heh" slapp ur honom då den andre påpekade valet av viloplats. 
  "Mm, jo, ja, nä, det var ju inte riktigt meningen att jag skulle.. somna". Det sista ordet uttalades i ett matt skratt. Han såg hur den enorma hanvargen satte sig ner i snön, och hur den smälte vid beröring. Märkligt, tänkte Pan då han vidögt betraktade fenomentet. Nog för att främlingen med all säkerhet halstrade enorma mängder kroppsvärme så skulle det inte vara nog för att smälta snö i och med vinterfällen. Lustigt. Det måste vara någonting annat. En kraft? Värme? .. eld?
  "Jag ville ta reda på vilka ni var, men.. ville inte inkräkta. Jag gick fram och tillbaka", Pan grimaserade då han såg fåran i snön, "ett bra tag innan jag gav upp och hoppades på att någon skulle inse att jag var, är, här... vilka är ni?"

"...vilka är ni?"
Black skrattade inombords. Det var nästan komiskt hur ofta han berättade om flocken för ensamkommande vandrare. 
"Vi är en god flock som snarare är som en stor familj eftersom alla anses vara jämlikar, stora som små." 
Han hade med tiden kortat ner sitt svar mer och mer tills det nu var koncentrerat i en enda mening. Bara det viktigaste.

En stor familj. Pan tippade huvudet på sne, lät svansen långsamt vagga bakom honom. En, två, trevande gånger. Det lät ju trevligt, men.. ja. Det berodde ju på vad den svarte menade med familjeflock. Var inte sådana oerhört anti utomstående?
  "Jahaaa", hummade Pan med en långsam nickning. Han förblev stående, visste inte riktigt vad han skulle göra av sig själv i den andres närhet, han var ju så förbannat stor. Potentiellt livsfarlig, även fast han verkade snäll. "Jag var bara nyfiken", sade han, vilket inte var riktigt hela sanningen. ".. jag ville veta om ni var vänligt inställda eller inte. Japp."

"Söker du en flock, Pan?" Black log. Han kände hanens osäkerhet. Kanske hanen var här av en anledning?




(Wow. Längsta inlägget nånsin!)

Det var rakt på sak. Pan såg undrande på den mörkpälsade ledarvagen, men slog snart ner den i marken igen. Han petade lätt i snön med en tass, mumlade någonting ohörbart.
  "Kaaaanske." Han höjde snabbt blicken igen, såg upp mot den andres vänliga ansikte med någonting tydligt utmanande i dem egna bruna ögonen, som smalnat av märkbart. "Har ni plats?"

"Ju fler, desto bättre." nickade den svarte. "Eftersom vi inte är en militärisk flock måste vi lita på vårt antal för att vara säkra mot alla hot som lurar."
Hanen verkade vara en vänlig själ. 
"Du är absolut välkommen att ansluta dig till oss, om du vill. Vad säger du?"

Pans leende dog ut i överraskning, men blossade sedan ut i full blom.
  "På riktigt?", frågade han glatt. Svansen svepte fram och tillbaka bakom honom, och han gjorde ett litet fånigt skutt på framtassarna. Det här hade ju gått lättare än han anat. Om än han inte visste någonting om flocken, så fanns det väl tid att lära sig. Tid att se om han trivdes. "Eh, ja - gärna! Om jag bara passar in.."

[Avslutat ;D]