När sällskapet äntligen omslutits av Lövskogens kylande skugga var det som ett en tyngd lyftes av henne. De andra verkade känna samma sak, särskilt Mercedes, som kånkat runt på Digne både på vägen till Skuggfall och sedan hela vägen tillbaka. Det var ingen kort sträcka. Det kändes som att de vandrat i evig tid innan de äntligen hade hemmet i sikte. Resan hade gått bra, vistelsen likaså, men Ronia hade ändå jäktat på hemfärden så mycket det gick utan att köra slut både på dem och sig själv. Hem till tryggheten. 
   Blicken föll på Mercedes när hon hörde henne frusta och grimasera över den skavande selen. Hon kunde inte låta bli att skratta till. Det hade varit ett återkommande ljud hela vägen hem, men hade tilltagit ordentligt de senaste timmarna. Även Digne såg rätt besvärad ut där hon satt i sin korg. Båda honorna såg mot henne med ett sammanbitet uttryck. 
   "Ni har inte tänkt på att hon kan gå själv den sista biten?" Tikarna mötte snopet varandras blickar, kort innan Digne skyndade sig att hoppa ur. Mercedes pustade ut, och krafsade hjälplöst på selen med ett benpar. Helst av allt hade hon nog velat dumpa den där hon stod, men Ronia gav henne ett menande ögonkast. Mercedes muttrade något ohörtbart, och så fortsatte de närmare reviret. 
   Det dröjde inte länge innan de välbekanta dofterna omfamnade dem, och Ronia stannade till för att kalla på de delar av flocken som troligtvis befann sig i närheten. Hon var övertygad om att åtminstone Pan och Crista redan stod i givakt någonstans, redo att möta dem. Flera ylningar av varierande art hade redan hörts i gengäld.
   De hade mycket att berätta.

[Lite PP av Digne och Mercedes, because yolo. Isil Anar är välkomna att reagera på hemkomsten.]

Som om allt varit likt en uppdämd fors släpptes flödet fritt. Chayan stannade upp mitt i ett samtal som han fört med en upprörd handlare, orden på tungan en oformbar massa utan förmåga att lämna munnen. Ett ögonblick fanns bara känslan, en perfekt sten i murbruket, en viskning från träden själva att världen åter stod rätt till.
Eller något i den stilen. Han var inte så bra på metaforer. 
"Chayan?" Patharas röst drog honom tillbaka till verkligheten. Hon hade ropat på honom när handlaren först hade kommit med sitt klagomål och hon kännt att det börjat eskalera. 
Han snäppte tillbaka som om inget hade hänt, stinget av skam över att ha zonat ut igen framför en främling skarp i bröstet.
"Det är tråkigt att du tycker så." Sade han med udden av ett morr. "Kolgrim och Ragnvald borta vid inträdet kan hjälpa dig med dina åsikter." Kanske var tonen för slutgiltig, men helt ärligt brydde han sig inte. Handeln hade blivit en en viktig del av Yánamorë, men han hade för lite insikt och för lite tålamod att helt sätta sig in i det. Kolgrim och Ragnvald var gudasända av just den anledningen, erfarna handlare som de var.
 Chayan vände sig om mot Pathara. 
"Följ med" var allt han sade innan han rörde sig bort. Eller var det mot något? Han visste inte helt säkert med ett lugn hopade sig i bröstet medan han koncentrerat slingrade sig mellan enstaka vargar. Det var något som stod rätt till. 
Sen hörde han ylet. 
Utan att vända sig mot Pathara satte han av. Hennes dundrande steg vibrerade genom marken och signalerade att hon hängt på. Svarsyl skar luften, fler från flocken som hört och själva också var påväg att möta upp de hemkomna. 
När han skymtade deras fällar genom träden saktade han in. Pathara hade inte varit honom hack i häl, men han kunde ännu känna hennes steg på håll. 
Han synade dem skeptiskt när han srannat in helt; såg om alla var hela, rena och till synes orörda. 
Han märkbart pustade ut innan han drog efter andan igen. Hade han varit någon annan hade han kanske slängt sig mot dem i ren lycka, borrat huvudet i deras fällar och återbekantat sig med deras dofter på nära håll; hade han varit någon annan eller vem annars som hellst, men nu var han bara Chayan och det fanns alltid någon spärr som stoppade honom.
"Välkomna hem" sade han istället, munnen formad till ett vagt leende. Med hans normala register av uttryck var det desamma som en glädjedans.

Sraosha spetsade öronen när hon hörde ylet. Först var det som om hon inte kunde reagera, som om tankarna krävde ett ögonblick för att förstå. Sedan sprack hennes min upp i ett brett, glatt leende och hon knuffade till sin dotter. "De är tillbaka!" utbrast hon uppspelt, satte nosen mot himlen för att svara med sitt eget, djupa yl. Ett välkommen hem. Sedan satte av med sin dotter i hasorna. 
Sraosha stannde in lite väl sent när de väl nått fram till gruppen, hennes röda lockar vilt studsande. Hennes blick var fylld av glädje, saknad, lättnad. De såg alla ut att vara okej. Lättat suckade hon ut innan hon gick fram för att omfamna sina vänner, vare sig de ville det eller inte. 
"Ni är tillbaka!" utbrast hon i brist på bättre ord. "Välkomna, välkomna hem igen! Åh, jag har saknat er så. Ni måste berätta allt, utelämna inga detaljer!"

Ah! Mercedes älskade Digne, men gudars, vad tung hon kunde vara. Det var förvånande att en så liten kropp kunde kännas som en blytyngd om tiden bara fick löpa länge nog. När korgen var tom kändes det som att Mercedes flög fram, även om hon helst hade velat slita av den helt. Det skavde där spännena satt extra hårt, och hon längtade efter ett kyligt bad i sjön.
     Flockmedlemmar kom för att välkomna dem tillbaka. Mercedes log brett, hälsade på varje med ett leende och en nick, men stannade framför Sraosha. Leendet blev ett flin, och hon nickade exalterat så fort hon kommit ur omfamningen.
     "Lovar!" Mercedes försökte att vara diskret när hon sneglade mot den lilla ninjan längre bort i gruppen, och sedan tillbaka mot väninnan. "Allt, ska du se." Hon vickade på ögonbrynen och mottog menande blickar från Sraosha, innan hon rörde sig vidare för att hälsa på andra. Det var skönt att vara hemma igen, och Mercedes tänkte inte lämna på ett bra tag.