[Ursäktar märkligt inlägg, fruktansvärt ringrostig. Skriv något om ni vill här, inte nödvändigt :) Mer till för de unga som ännu inte sett världen utanför skogen. Anar att det är typ höst när detta sker?]

Ronia hade bara kunnat föreställa sig hur annorlunda det skulle vara att lämna Kawazatriskogen bakom sig. Först och främst var det tyst. Otroligt tyst. Inget påtagligt ljud av porlande vatten. Inga tjattrande apor. Inga av de där särskilt hödljudda papegojorna. Bara vinden, och ljudet av flockens tassar över jord och sten.
  Sen var det fukten. Kawazatri hade i sitt varma klimat varmfuktig luft, något som stört henne utan att veta om det. Eller snarare, hennes element. Fukten var det enda hon definitivt inte saknade. På något sätt, kändes det som en befrielse att komma ifrån vätan. Det var torrt. Något inom henne hade lossat, och detta hade hon nämnt inför Black. Han hade bekräftat hennes märkliga känsla, och förklarat att det hade med hennes krafter att göra. Eld går inte ihop med vatten, men däremot gjorde torka. Ronia hade överraskat sig själv med att sätta eld på det gulnade gräset genom sina bara tassar utan att märka det.. iallafall inte förrän Pathara brände sig.
  Sist var det att kunna göra sig fritt, och hur långt sikten sträckte sig. Regnskogen var tätbevuxen och skymde allt var utsikt hette. Det här var något helt annat. Tomt. Stort. Hon visste inte riktigt om hon uppskattade det.
  Den unga varginnan hävde sig upp över en kam av sten, tog sig ur vägen och lät resten av flocken ta sig fram innan hon sprang fram i spetsen igen. Black vandrade någonstans i mitten av gruppen, höll ett öga på det unga syskonparet, men hade ännu inte lagt sig i (något Ronia uppskattade). Berg var kanske inte riktigt den terräng någon av de unga var vana vid, men än hade det gått bra, och snabbare än hon trott hade flocken tagit sig upp över bergskrönet. Numoorislätten var något Ronia bara hört talas om genom Blacks geografilektioner som ung, men hon hade nog aldrig kunnat föreställa sig exakt hur stort det var.
  För enormt, var det. Den svartpälsade honan hade kvicknat till då berget tycktes tunna ut en aning och släppte mer solljus mellan stenblocken - något som hon antog talade för att de närmade sig. Hon hade knuffat till Kasai, och tillsammans hade de sprungit över krönet, för att sedan stanna och blicka ut över området. Gulnat gräs, brinnande rött och orange och klar himmel åt alla håll, förenade av en blek linje som målade horisonten miltals bort. Hjärtat slog hårt i Ronias bröstkorg, ivern fick hennes ben att darra. En kraftigare bris rufsade om hennes päls, fyllde hennes lungor med frisk kyla. Det var höst, och Ronia visste att det hade varit grönt här tidigare. Det skulle hon också få se, senare. Vinter. Snö. Så mycket nytt.
  "Wow", var det enda hon sa, kastade en blick mot de få som ännu inte sett världen utanför.