En månad har gått och Azriella kunde fortfarande inte förstå hur hon hade kunnat missat det. Mor har varit så glad och lekfull, nästan för glad och snäll mot henne den senaste tiden. De hade tagit korta vandringar, lekt hela dagarna och simmat. Azriella kunde minnas sin mor den dagen, hur hennes ständigt skiftande, precis som Azriella's egna ögon ömt sett på sin dotter. Hur tyst och vackert hennes sömnssång var. När Azriella somnade har mor lämnat de och vandrat till Itrozo där hon medvetet gick genom busksnår och fått hundratals av små rispsår av de giftiga rosorna. Giftet var den som slutligen tog hennes liv. Azriella hade följt sin mors spår, hon fick växla mellan spårsökandet och känslosökandet. Hon letade hela dagen och till slut fann henne..liggandes bland rosorna. Mors liv gick inte att rädda.

Hur hon återvände hem hade hon inget minne av. Hon försökte förstå HUR hon inte kunde ha lagt märke till de känslorna mor bar på. vid hennes kropp har hon plockat upp så mycket hopplöshet, trötthet och sorg. Alla dessa var enormt starka känslor som hon av någon anledning missade. Kanske gömde mor dessa känslor just för att hon inte skulle finna de, försöka övertala mor..?

Azriella har ännu inte sagt något till Wami eller de andra i flocken. Mor får räknas vara på vandring. Kanske hon själv kan tro på det, övertala sig själv att mor bara sov och allt är en dröm.

den svarta ungtiken låg en sten och halvsov, den långa gröna manen faller ner mjukt över hennes hals likaså den långa luggen faller ner över hennes smaragdgröna ögon, hennes tatuering syntes tydligt men den glödde inte idag. hon svepte lite med svansen och suckar lite, hon är både glad och ledsen, glad för hon har blivit den första månväktaren i flocken, men hon är också ledsen och orolig för hon hade inte sett Akira på länge och hon är rädd att han inte ville veta av henne. Hon hade pratat med Wami, lihai och akihiro och det kändes bättre men hon ville prata med Akira, hon saknar honom. 

Hon lyfter på huvudet när hon hörde steg som närmade sig och hon får snart syn på en svartvit gestalt närma sig och hon spetsar öronen och känner på doften att det är Azriella från flocken och hon ler lite - var hälsad Azriella

Signaturen av känslor, först blandade och suddiga men sedan klarare nådde den vita honan. En flocksyster var här, en familjemedlem. Azriella kände hennes glädje och sorg, det var alltid intressant att höra två polära känslor. Hon kunde alltid gissa sig till vad de kunde handla om.
De starkaste känslorna visade sig alltid först, sedan kunde man märka av andra saker som oro, rädsla, saknad. Alla dessa nyanser gav ledtrådar.

- Var hälsad Cerridwen.
Azriella ler och viftar med svansen.
- Prata med mig, syster. Skingra min tristess och ensamhet.
Azriella satte sig bredvid tiken och slängde lätt med huvudet för att få bort håret ur ansiktet. De för tillfället rubinröda ögon såg mot den äldre svarta honan.

hon log mot den yngre tiken och reste sig upp, sträckte på sig och hoppade ner från stenen smidigt. hon går fram till henne och puffar henne på halsen och klipper med öronen - vad vill du prata om syster? hennes smaragdgröna ögon möter hennes rubinröda och hon viftar lätt på svansen. - jag finns alltid här om du vill prata Azriella. 

hon nafsar henne kamratligt i nacken och undrade varför hon är helt själv här och inte med Tehhi, nu när hon tänker på det så har hon inte sett Tehhi på länge. hade det hänt henne något?

Azriella log lätt när Cerri nafsar henne och ger den äldre honan en vänskaplig buff innan hon sätter sig ner och blickar upp mot himlen. Leendet på hennes ansikte dör bort.
"Jag vet inte vad det är med mig..jag känner mig vilsen. Har du någonsin haft den känslan?"
Azriella ser mot Cerri och ögonen skiftar från rubinröda till skogsgröna, någon nyans varmare än Cerridwens egna ögonfärg.
Azriella blir irriterad på sig själv. Hon kom hit i hopp om att tala med honan men nu var hon säker på att hon inte kunde vara ärlig med Cerridwen. Hon kände bara två personer i Trinity hon ännu kunde lita på. Aosora och Akihiro.

hon sätter sig ner på marken och lägger höger framtass på Ellas rygg som för att ge henne styrka och styrka. jo hon kände allt igen att vara vilsen och inte veta vad man hör hemma - jag vet precis hur du känner Ella, jag har varit där med. hon får en sorgsen glimt i sina ögon och hon minns hur ensam hon var utan sin mor och syskon, kanske levde någon av syskonen? hon hade ingen aning men Wami fann henne och Trinity blev hennes nya familj och hon känner sig inte vilsen längre.

Azriella såg på Cerridwen och kände ett plötsligt hat för denna tik. Helt utan anledning. Hon var arg på Cerridwen som vågade påstå att hon hade känt samma sak som Azriella. De gröna ögonen skiftade till svart, precis som en vampyrs och Azriella bet hårt ihop för att hålla känslorna under kontroll. Det var trots allt hennes kraft, känslor. "Du är ledsen själv, eller hur? När jag kom över så var du ledsen över något. Vad?" undrade hon med ett litet leende på läpparna. Alla känslor som brusade upp inom henne dolde hon väl, bara ögonfärgen skiftade, inget annat.

hon såg att hennes ögon blev helt svarta, vad hade hon gjort? hon hade bara varit helt ärligt och hon ljög inte för sina känslor, istället för att bli arg eller irriterad på henne så svarade hon med en lugn röst - jag förlorade min mor och mina syskon, vi kom bort från varandra och jag vandrade ensam en lång tid letade efter dem men jag fann ingen av dem. 
hon klipper lite med öronen och ser sig omkring bland träden - kanske lever någon av dem än, men jag har inte hört eller träffat någon av dem sedan Wami och jag träffades. hon visste inte varför hon berättade det eftersom ella verkade helt plötsligt hata henne, men hon vet hur det är att förlora någon man älskar och man känner sig så övergiven och vilsen.

Azriella kände av Cerridwens förvåning och skyndade sig att rätta till tikens känslor. Försiktigt ta bort förvirring, ändra det till lugn och återhållsamhet. "Leta inte.." frågade Azriella, ögonen skiftades, nu var de bruna. Vanliga bruna ögon, men så mörka att de verkade bottenlösa som universum. "Det är bättre att inte leta. Bättre att ha hoppet att de vandrar vidare.." sa hon till slut och såg på Cerridwen.