[Äntligen ska min kära få hjälp ♥ Hmm, och jo detta utspelar sig för typ 4månader sen Dx Precis i slutet av Augusti och början av September~ ]

Kallt så kallt, regnet föll fortfarande över skogen med sina tunga kalla droppar. Marken var våt och pölarna fylldes ständigt av cirklar och aldrig låg ytan klar. Den jordiga marken övergick till lera och avtryck från varenda djur som hade gått förbi syntes men försvann sakta med vattenytan som sakta steg. Dom brandsprakande träden gungade harmoniskt med regnets takt och en stilla bris av vinden ven igenom den sargade och sorgsna skogen. Längre bort i ett litet bryn flöt vattnet inte i sin klara blåa färg utan en mörk röd ton beblandades. En ung liten varginna låg tätt intill ett omkullblåst träd, den igenomblöta kroppen låg tätt emot den våta barken och leran hade smutsat ned henne ordentligt från topp till tå. Även marken runt om henne var uppriven och spår efter strid var uppritad på platsen. Dom tjocka ludna öronen hade tappat sin glans och låg tätt emot den lika glanslösa nacken, den långa svansen låg raklång ut i leran och man kunde nästan tro att hon var brun till grunden och inte gråsilver. Över ögonen fanns tydliga klösmärken av ett större djur, vågrät över ögonen klättrade dom. Därav blodet som flöt i vattnet, såren hade aldrig riktigt fått någon chans att läka ihop då vattnet ständigt hade fallit över henne. Ögonen förblev slutna, hon kunde inte öppna dom utan att en outhärdlig smärta skulle välla över henne som en våg. Inte heller visste hon ifall det var natt eller dag, tidsuppfattningen hade försvunnit samtidigt som synen hade lämnat henne. Hur länge det hade gått sedan den fruktansvärda händelsen hade gått var hon inte heller säker på, men någon dag eller två kanske. Det kunde även ha gått ännu längre.
Träflisorna som hon inte hade lyckats få bort från tidigare satt fortfarande kvar i rygg och sidor, men tanken eller ork för att försöka få bort dom befann henne inte, inte det minsta. Men som tur var så hade dom brutna revbenen nästan läkt ihop, vad hon tycktes känna och tro i alla fall.

[Mjaaah, ett litet startroll i alla fall xD
Pax till Sälkatts heta Boa ♥]

[Retcon: För att det ska passa med Boas tidslinje är det bestämt att det utspelar sig i början av januari istället, utifall nyfikna personer glider in och läser. c: Och bubbah, jag gör lite obvious miljöändringar, hm, tycker du det blir hemskt dåligt så får du skrika på mig. Eftersom det var miserabel höststämning egentligen, så får det väl bli miserabel vinterstämning i gengäld. Here I goo~]


Vintern rasade över Numoori. De väldiga pelarna av moln som täckte himlen färgades hotfullt blygrå av det växande dunklet skymningen bar med sig; det var mörkt trots att timmen ännu inte var sen. Vindar som skrek av himlens raseri skakade trädens kala kronor, grenarnas knakande ekade likt en klagosång genom de djupa skogarna. Vid trädens fötter låg snön djup, och till och med hit nådde vinden och den fallande snön i märgskakande kraft och kyla. Skogen sjöng i melankolisk klagan; en sång komponerad av döende djur och sårande träd. Ingen skärva av himmel syntes; ingen påminnelse om ljus gjorde sig hörd; inget hopp i den svarta midvintern. Aldrig hade havets sång känts så fjärran som den gjorde nu.

Glödande kalla snöflingor slungades likt ett hagel i de vredgade stormvindarna över Boadiceas kropp. Hon gick långsamt, varsamt pulsande i snön med huvudet sänkt mot vinden som slog mot sidan. Hennes bjärt gröna fjäderdräkt inte lika påtagligt färggrann som sedvanligt, skyld av såväl mörker som fallande snö. Rimfrost hade börjat lagra sig i tunna skikt på hennes strimmiga fjädrar, och gjorde vingarna tunga och otympliga längs hennes sidor. Vinden hade hon inget emot, till och med kastbyar av denna styrka förmådde hon att manövrera med en nypa tur, men snö av denna magnitud var för henne något främmande. Hon var markbunden, fångad, något hon aldrig tidigare upplevt. Men trots detta mötte hon oberört stormens skrin, det var stoiskt och trotsigt varsamt hon rörde sig rakt genom stormvindarna som ven mellan de täta trädstammarna.

I själva verket var hon i ordets sanna bemärkelse inte närvarande. De halvt slutna ögonen vittnade om att hennes lugna koncentration var vänd inåt, fokuserad på något som pågick inne i hennes tankar. För att övervinna den intensiva kylan hon var så ovan vid vände hon sig inåt; djupt, djupt inåt, och hon sjöng. Den var nästan ljudlös, dränktes i vinden, men ändå där, närvarande, hörbar för den skarpaste hörsel. Hon nynnade en melodi som resonerade djupt i hennes bröst, spunnen av det melankoliska mörkret och klagande vinden; av kylan som skar i märg och ben. Hon sjöng en ordlös hymn som fångade vinterstormens själva essens, och bar tonen likt en låga i sin strupe. Den dansade genom stormen, likt en strålande gnista i ett hav av mörker.

[Mjaaah, det blev ju visst snö i stället jah xD]

Kylan, en så oerhörd kyla.
Den lilla silvriga varginnan kröp ihop så gott hon kunde under den fallna stammen men trotts sina ansträngningar så blev det inte varmare. Smärtan i den lilla sargade kroppen var fruktansvärd och hon gjorde ett försök till att resa sig upp. Dom smutsiga tassarna vek sig under kroppen och hon föll hårt ner emot den vita kalla marken. Åter igen försökte hon att resa sig och kom nu upp på vingliga ben. Dom brutna revbenen gjorde så att valpen såg helt sned ut och de träflis som fortfarande satt fast i sidorna gjorde inte synen av henne bättre. Vinden slet tag i den blodiga pälsen och Ria var nära att åter falla till maken men lyckades mirakulöst hålla sig kvar på benen.

Trotts smärtan så försökte hon att öppna ögonen men blod, hår och smuts stack som nålar och hon kved till men försökte några gånger tills hon lyckades sära på ögonlocken. Men trotts hennes plågsamma försök så var det någonting som inte stämde, hon stirrade rakt ut i tomma intet men det enda hon kunde se var mörker. Kanske var det mitt i natten och hon vände den isiga blåa blicken upp emot skyn men fortfarande var allt lika svart. Kanske var det så pass molnigt att stjärnorna och månen inte syntes. Ja det var så det låg till försökte hon intala sig. Men ju mer hon försökte intala att det var så det låg till ju mer började hon inse hur det låg till. Vid varje utandning bildades tjocka vita moln och vinden fångade lika fort upp den frusna luften och drog in den över Ayiras blodiga och sargade ansikte.
Dom kopparfärgade mönstringarna under ögonen färgades sakta mörka och det brände i dom döda ögonen. Tårarna rann och den unga varginnan började att vandra mållöst framåt utan att veta var hon satte ner sina nätta tassar,