Det var på osäkre tassar hon försiktigt vandrade mellan byggnaderna. Att säga att hon var obekväm med situationen var en underdrift, och det gick att tydligt läsa på hennes kroppshållning. Städer och moderniseringen av Numoori var inget hon förstod eller egentligen ville vara delaktig av, och hennes misstro till byggnaderna hade fördjupats av den hemska nyheten av ett byggnadsras där två unga individer mist sina liv. Men ändå kunde hon inte lämna än.. Kände sig bunden till den vita stenen av sitt flyktiga löfte till honan som hjälpt henne. Bunden till att återbetala den vänlighet och hjälp flocken erbjudit henne när hon varit på sin absoluta botten. Kanske var det så att hon ännu inte tagit sig upp ifrån den, inte helt. Minnena satt kvar och hemsökte henne som mörka drömmar. Men det var bättre.
 Försvunnen i sina tankar märkte hon inte hur hon klev ut över en fäll med föremål hos en försäljare fören de argt knuffade bort henne så hon föll till marken. Med förvånad, och sen förskräckt, min såg hon upp på hanen som nu stod över henne med ilsket blottade tänder och arga ord om hur hon måste vara blind, eller dum. Munnen glappade bara på glänt och inga ord kom ut. Hon ville ursäkta sig men kunde bara känna tårar väta ögonen när hon febrilt letade efter ord.

Rien såg sig om på platsen där vargar lagt ut filtar på marken för att kunna visa upp varor som de har till salu. Det är spännande och Rien gillar hela den här idén med byteshandel. Särskilt spännande är det när någon kommer långväga ifrån och har något speciellt att sälja. En gång såg han en enorm mammut-bete som någon med mycket möda forslat dit. Det var minsann en syn. Rien bemöts av hälsningsfraser och glada uttryck när han stannar och visar intresse för någon säljares grejer. Men han finner inget han egentligen behöver och önskar lycka till innan han går vidare.
Arga utrop och morr får honom att vända på huvudet. En försäljare har knuffat ner någon på marken och står nu över denne och svär. Rien skyndar snabbt fram för att ta reda på vad som hänt. Och försöka förhindra att ett bråk utbryter. Situationen har redan fått publik. Rien tränger sig fram och ser med skarp blick på säljaren.
"Vad står på?" Frågar han. Försäljaren berättar vad som hänt. Att främlingen klivit rakt över hans varor.
"Gick något sönder?" Vill Rien veta. Nej, inget gick sönder. "Då räcker det väl med bara en tillsägelse?" Frågar Rien. Säljaren verkar tappa kämparglöden och backar undan. Han skulle nog inte vilja riskera att bli utkastad på grund av något sådant här. Rien ser ner på främlingen på marken.
"Det är rätt bra att se sig för var man går". Säger han med ett snett leende. Säljaren grymtar något trumpet och ber surt att främlingen visas bort från hans varor. Rien jakar till det och ser på främlingen igen. "Kan du stå upp?" Frågar han och lägger huvudet lätt på sned.

Inga ord hann hon finna innan de fått publik, paniken stegrades i bröstet och tycktes lägga beslag på alla ord hon kunnat säga. Gömma dem i vrår av sinnet hon inte kunde nå. And hämtningen blev allt snabbare när hon i ren panik såg sig omkring. Hon hade ju inte menat att kliva över hans filt. Hennes tystnad verkade bara göra honom argare och han svor högt. Hårt knep hon ihop ögonen och önskade att marken kunde svälja henne hel då han svor att ungdomar inte ens hade vett att svara eller be om ursäkt. Plötsligt tystnade hans röst som mest blivit ett sorl i huvudet. Hon hade varit beredd på att han skulle attackera henne så sur som han blivit. Hon vågade knappt öppna ögonen för att kika vad som fått honom att stanna upp. En ny röst gjorde sig hörd och försiktigt kikade hon fram på den nya främlingen som tycktes ta kontroll över situationen. Omedveten att hon i sin rädsla börjat glöda. Blicken mer än något annat.
 Plötsligt såg den nya hanen ner på henne och hon ryckte ofrivilligt till. Orden till trots så log han och hon försökte vagt le tillbaka. Hjärtat slog fortfarande hårt i bröstkorgen och hon sneglade på folkmassan som fortfarande stod kvar lätt tvekande, men började röra på sig efter någon blick ifrån unghanen som nu undrade om hon kunde stå upp. Hon insåg att hon fortfarande låg ned, och en glödande rodnad spred sig som en hetta i hennes ansikte. Lätt generad började hon ta sig upp ifrån där hon låg på rygg.
 "Förlåt" pep hon äntligen med en skärrad röst, när hon fick syn på kragen runt hanens hals.
 "Åh" slank ur henne och hon ursäktade sig igen, ett antal gånger.
 "Det var inte meningen, jag kan gå" mumlade hon stressat. Skulle de kasta ut henne nu? Då kunde hon inte hålla sitt löfte. Kanske kunde hon be hanen här att hälsa Assar efter att han eskorterat ut henne?

Främlingen glöder. Rien ser fascinerat på henne. Han var på väg att uttrycka sin fascination men skärper sig snabbt när han påminner sig om allvaret i situationen. Det här behöver lösas först, sedan kan han ta reda på varför tiken glöder Förlåt. Han ler vänligt. "Det borde du säga till honom innan du går. Jag tror han skulle uppskatta det". Rien nickar åt säljarens håll och denne verkar sitta där vid sin fäll och med stora öron lyssnar på samtalet. "Du behöver inte gå. Bara se vart du går". Rien försöker försäkra henne om att hon trots allt inte är i trubbel mer än att säljaren inte uppskattar att man kliver på hans varor. Rien har den enögda blicken fäst på tiken som nu kommit upp på tassarna. Men hon ser mer skrämd ut än något annat. På gott och ont tänker Rien. Säljaren reagerade förmodligen av ren instinkt för att rädda sina varor och det kom till uttryck på ett väldigt bryskt sätt. Men Rien kan förstå den frustrationen. Han skulle själv inte uppskatta om någon kom och klev rakt över hans grejer. "Följ med". Säger han till tiken och vänder sig om och börjar gå därifrån. Han ser bak på henne för att se att hon följer med och han ger henne ett uppmuntrande leende.

Ångesten och rädslan slog fortfarande hårt i tack med hjärtslagen i henne bröstkorg, pulserande och lätt paralyserande. Ljuset i takt med ångesten.
 Hon sneglade snabbt på försäljaren vars intensiva blick verkade vilja borra sig igenom hennes skinn. Var alla i städerna lika intensiva? Lika hårda? Blicken plirade tillbaka till hanen då han talade. Trots att hon förstod vad han bad av henne kunde hon inte öppna munnen. Det var som om någon klistrat igen käkarna på henne, limmat tungan emot gommen.
 Isil Anar medlemmen fortsatte tala. Behövde inte gå, men se sig för vart hon går? Han tänkte inte kicka ut henne? Eller? Hon hann inte längre i sina tankegångar innan hon blev ombedd att följa med honom, och han vände och gick. Kanske fick hon inte vara kvar ändå? Efter att han sett tillbaka på henne slog hon ned blicken och tog osäkert några steg efter honom och lät honom visa vägen. Fortfarande oförmögen till att säga ett ljud. Stirrade i marken och kunde svära på att hon kunde känna försäljarens blick bränna hål i hennes nacke.

Rien ser bakåt igen och ler när tiken följer med honom. Han fortsätter gå längre bort från den arga försäljaren. För att tiken ska kunna känna sig lite tryggare. När de inte längre kan se, eller höra, försäljaren så stannar Rien och vänder sig mot tiken. "Mitt namn är Rien, av Isil Anar". Presenterar han sig. "Om du hamnar i svårigheter igen kan du vända dig till mig. Eller någon annan som bär läderkrage. Vi hjälper dig". Vad han förstått, och sett av situationen så hade inte tiken gjort något direkt fel mer än att hon inte såg sig för. Och efter utskällningen hon fått har hon nog lärt sig en läxa. Han kan se av hennes sänkta blick att döma att hon inte direkt njöt av ställa till oreda. Så Rien ser ingen idé med att försöka läxa upp henne mer. "Vad för dig till Yanamore?" Frågar han och ler vänligt.

Ljudet av hans steg dog ut och hon stannade också upp, sneglade upp på honom försiktigt och osäkert. Rien, presenterade han sig. Hon hade hört om flocken, och visste redan om kragarna. Det var ju därför hon var här.
 "Atheala" av Draugai fortsatte hon nästan men hann stoppa sig. Draugai fanns inte mer.
 "Tack" vad skulle hon gjort om han inte kommit dit och tagit henne ur situationen, hon var ju helt hopplös.
 "Jag lovade att möta en vän här" svarade hon kort, osäkert. Efter vad som hänt visste hon inte ens om hon borde ha kommit ändå. Assar kanske inte ens mindes henne. Det var inte som om hon var den enda som flytt undan Elden, inte den enda som kommit hit efter katastrofen.
 "Hon hjälpte mig efter branden" tillade hon tyst.