Solen bröt fram ur molnslöjorna vid horisonten och fick himlen att rodna. Himlen som fortfarande var mörk nog att kallas svart. Det lilla ljus vintersolen gav räckte inte till, även om träden inte var klädda av löv. De stod så tätt att endast tunna stråk av blekt ljus tog sig igenom. Det nådde inte ända ner till marken. Hela skogen låg under ett lager kristallklar frost, och den tunna luften var kall och bitter. Gryningsljuset var dunkelt. Stjärnor skymtade i utkanten av himlavalvet, på de ställen där man alls kunde se genom taket av grenar.

En liten figur bröt stillheten med sin närvaro. Valpen, som var väldigt lik sin mor Thzuki, tassade fram över det kalla marken utan att lida av kylan. Hennes hjärta bultade hårt och snabbt, med en stark rytm. Blodet forsade hett genom hennes ådror, och hennes kroppstemperatur var febrigt hög. Hon trivdes med värmen.

De glödande ögonen betraktade omgivningen med fascination. Även om skogen, hennes hem och den enda platsen hon varit på, såg ungefär likadan ut överallt, så ville hon se minsta lilla vrå. Hon var nyfiken av naturen och smet ofta ut på egna små äventyr, även om hon aldrig lämnade reviret.
Eller "smet" och "smet" ... Ingen märkte att hon försvann ibland. När hon kom tillbaka hade ingen saknat henne.

En liten lila varelse rörde sig tillsynes utan ansträngning mellan de täta trädkronorna. Hon kunde höra hur skogen viskade till henne på ett okänt språk då hon lät de vassa klorna klamra fast om barken. Jira hade tidigt förstått att trädklättrande var något extremt onaturligt för en varg men för henne var det något lika självklart som att gå eller springa. Hon hörde hemma uppe bland grenarna, tyckte om att svepa omkring ovanför andras huvuden och kunde ibland komma på sig själv med att avundas Geddons vingar. Även fast hon inte var helt säker på att det var att lätta från marken som hon egentligen eftersträvade.
Med ett finurligt ansiktsuttryck rörde hon sig ut längs en gren, tog ett skutt till nästa, kilade runt denna ett varv med en klättringsstil om påminde om en ekorres och började sedan utan större möda ta sig ner längsmed stammen i en 90 graders vinkel med huvudet rakt ner. Musklerna spändes hårt då hon med buken tätt mot stammen tog steg för steg rakt ner mot marken. Första gången hon gjort detta hade det varit svindlande och omvälvande, nu var det självklaraste och snabbaste sättet att ta sig ner till snåren på marken.
Med sina 50 centimeter i mankhöjd sträckte sig honan precis ovan den tunna växtligheten på skogens multnande mark. Denna vinterdag i skogens södra delar var fri från snö förutom ett tunt lager frost som fick omgivningen att gnistra trolskt. Luften var kylig och det mörker som den mulna vinterhimlen erbjöd drog tankarna mot flockens forna ledare och skapare. Honan med mörker och iskrafter som länge regerat skogen hade satt spår här, för visst hade skogen inte alltid varit såhär mörk – möjligen under vinterdagar som denna men inte annars. Hon hade märkt det på kraften i rötterna och ljuden i skogen, hur den långsamt började återgå till det Morikos paradis det en gång varit.
Jira hade få åsikter i ämnet, hon hade inte mycket till över för gudar men visste allt för väl att det var bäst att hålla sig på god fot med dem och försökte därför skänka dem respektfulla tankar så ofta hon kunde. Det kaos som nyligen ärrat landet hade understrukit betydelsen av detta så hon tänkte inte sluta med vanan.

Det prasslade till lite i närheten och det var som om hon kände någon annans närvaro, tyst gled hon fram i skuggan längsmed stammarna tills hon fick syn på ljudens orsak. En mycket unga hona, inte mer än en valp, rörde sig genom reviret. Jira visste vem det var, hade sett henne förut men aldrig slösat tid på att kommunicera med denna. Thzukis yngsta dotter, Tenána var namnet om hon inte missminde sig. Hennes ögon smalnade av aningen då hon sig på den lilla varelsen, inte helt säker på om hon var tillfreds med dennes existens eller inte. Flocken skulle gå föra avynglande, och även om de behövde nytt blod så var det inte av den här varianten. De var i behöv av krigare, inte sårbara pälsbollar.
Med ett väsande läte frigjorde hon sig från skuggorna och tog sig med smidiga rörelser fram emot den eldögda ynglingen. Ett mycket svagt snett leende låg ständigt på de mörkt lila läpparna.
”Angenämnt.”
Hälsade hon kort då hon stannade av framför den lilla, lät för en sekund leendet växa till sig så att de små men dödliga huggtänderna blottades. Inväntade vad som kunde komma att utvecklas till vad som helst.

Tenána stannade. Mellan två träd spände ett stort spindelnät upp sig. Det sträcktes ut i sin fulla storlek, vajade svagt i vinden och glittrade i ljuset från dagens första solstrålar. Daggen som fallit hade frusit till små perfekta droppar is, strödda över nätet. Valpen stack fram nosen mot det och kisade med ögonen.
Hon studerade mönstret.
"Fint!" Sa hon till alla och ingen alls.
Öronen vändes framåt, svansen gungade.
En korp gav sitt ensliga läte till alla som lyssnade. Valpen vände blicken mot fågeln. En skimrande färgfläck dansade kring varelsen. Blått och grått och lite gult.

"Angenämt." Ljöd en röst. Valpen vred huvudet mot röstens ägare och mötte hennes leende med ett likgiltigt ansiktsuttryck.
Hennes ögon såg allvarligt på den lila honan.
"Hej på dig." Svarade hon, inte ovänligt, med sin ljusa valpröst.
Vargen framför henne måste vara Nishas dotter. Hon visste inte riktigt vad hon kallades eftersom hon aldrig samspråkat med henne tidigare. Det var väl så dags nu. Och inte var hon missnöjd med det heller, honan fascinerade Tenána mer än någon annan i flocken.
Valpena blick fastnade på tikens aura. Aningen svart i kanterna, med rodnande solnedgångsnyanser i mitten. Hon hade inte den blekaste aning om vad detta betydde.
Tenánas blick fokuserade på honan igen.

Med en lugn och kall blick studerade hon valpen, för det var faktiskt allt som den unga honan var för henne. Visst skulle man aldrig nedvärdera andra, det var något Jira blivit uppfostrad att alltid ha i åtanke - då främst i strids-situation - men den här varelsen var något som Jira inte heller kunde hysa ärliga högre tankar för. Dennes stora blanka ögon såg upp på henne och hon kände ingen som helst värme av att se in i dem, såsom vissa unga tikar verkade göra. Detta var kanske föga förvånande med tanke på hennes totalitärt onda ställningstagande, men även vargar av hennes sinnesslag kunde inneha varma känslor utan att upphöja sig till godheten, eller rättare sagt sänka sig...
Jira hade dock för vana att inte låta andra veta om hennes tankar om dem och därför lät hon anletsdragen mjukna lite. Man visste aldrig vad valpen kunde vara användbar till och även om hennes åsikter om den lillas blotta existens var svårdefinierade så fanns denne onekligen till. Inte mycket att göra åt. Lika bra att göra det bästa av situationen istället för att slösa ovärderlig energi på att tjura.
"Tenána, inte sant?"
Fortsatte hon med en aningen klarare stämma än vid hälsningsfrasen. Hon var ganska på det klara med den yngres namn men visste inte riktigt vart honan skulle placeras eller hur ett samtal med denne skulle inledas. För allt hon visste så kunde det bakom den blanka blicken döljas allt från ett lika klipskt sinne som hennes eget till något vars högsta kapacitet innebar fåordiga meningar om att gnaga på pinnar. Allt återstod att se, kanske lite av tjusningen med möten. Jira älskade att spela teater och att öva upp sin mimik. Hade hon vetat om den yngres andra kraft så hade hon nog inte varit fullt lika självsäker i mötet. Men nu råkade den unga honan vara lycklig ovetandes, och den ännu yngre honan lyckligt oförstående, så kanske att detta kunde resultera i något annat än osämja ändå.
Systraskap var trotts allt en mycket viktigt sak och oavsett intelligenskvot, okända krafter och lika okända baktankar så tillhörde de båda samma flock och därför också släcktenskap. Achangra kände sig mer och mer bunden till att vara vänlig mot den yngre, och det var nog bäst så för de båda.

Tenána behöll den oskyldiga masken på medan hon snabbt granskade den äldre honan framför sig. Hon dolde det väl. Hon visste att det såg ut som om hennes blick aningen osäkert flackade till för en sekund. Efter det tvingade hon sina öron att vändas framåt, och svansen att sättas i gungning.
En normal valps reaktion, vad hon visste. Men hon var ingen normal valp.
Hon såg upp och in i honans hemlighetsfulla ögon.
"Tenána, inte sant?" Fick hon höra.
Valpen nickade en gång, bekräftande.
Sedan lade hon huvudet på sned med en fundersam min. Honans aura drog till sig valpens blick på ett nästan irriterande sätt.
De svarta partierna i den vibrerade på ett underligt sätt, och en trolsk purpurnyans hade spridit sig som ett spindelnät genom den. Tenána hindrade sig själv från att rynka pannan, och försökte fokusera på själva vargen. Plötsligt försvann färgerna med ett susande läte. Valpen blinkade till. Vart hade de tagit vägen? Hon ville se dem.
Lika plötsligt som de försvunnit uppenbarade de sig igen, omringade honan som stod där utan att kunna ana vad som skedde.

Då förstod hon. Insikten slog henne och fick henne att tycka att det var helt självklart. Hon kunde gömma fläckarna från sitt synfält, och lika enkelt plocka fram dem igen. Såklart.
Det var skönt att slippa alla de virvlande mönster och färger som innan snurrat kring henne i sin eviga dans. De fanns överallt, men hon tänkte bort dem igen. De blev lika osynliga för henne som för honan, fast det faktum att honan inte såg fläckar hade hon ingen aning om.

Hon rätade på huvudet igen.
"Du är dotter av Nisha." mumlade hon med en ton av beundran i sin späda stämma. Men ögonen hade en road glimt.

Det sved till i henne då moderns namn nämndes men hon dolde sorgens smärta väl. Faktiskt så rörde hon inte en min, utan höll bara kvar det svaga leendet och värmen i blicken som om kommentaren gått helt obemärkt förbi. Givetvis avslöjade henne aura ändå de djupa känslorna, med detta var något som hon själv var helt omedveten om.
"Achangra"
Sa hon med mjuk stämma och nickade. Tog sitt födelsenamn istället för smeknamn nästan som för att ta avstånd från modern, eller iallfall från sorgen som honan efterlämnat. Men det kändes fel, skevt i munnen. Hon var kanske Achangra, helt garanterat var hon det, men vad hon alltid kallats och alltid skulle kallas var Jira. Detta nämnde hon dock av någon anledning inte för den yngre.
Hon hade tydligt sett den yngres respekt då denne talade om hennes framlidne mor. Detta gjorde henne både stolt och lite arg, men över dessa triviala känslor låg som ett lagar av likgilltighet. Hon kunde inse vilka känslor hon kände men också välja att plocka fram de hon för tillfället behövde. Mycket praktiskt om man råkade vara en sociopat. Eller i hennes fall bara en manipulativ bitch.

Jira stod tyst för några sekunder, lät blicken dansa över den yngres fluffiga mjuka valpdun och speglade sig eftertänksamt i den andres blanka blick. Blötsligt var det som om hennes lila ögon blixtrade till och hon knyckte till med nacken.
"Och ni är ledardotter."
Sa hon sen med ett växande snett leende. Skogen glittrade i silver då hon åter lät några sekunder dröja. Med svansen ständigt gående i piskande S-rörlser studerade hon de få solstrålar som letat sig ner til marknivå och orsakade glimret.
"Säg mig..." Sa hon till synes helt tankspritt och utan att först fästa blicken på den lilla. "Vad har ni för ambitioner med flocken?"
Nu fixerades hennes blick vid den yngre, hon naglades fast, men Jira verkade likväl på inget sätt aggressiv. Snarare genuint intresserad. Som om en liten valps åsikter verkligen var betydelsefulla för henne, som om hon hyste respekt för den eldiga valpinnan. Mjukheten i det samtidigt vassa sneda leendet låg kvar.

Tenána svalde. Det började kännas aningen konstigt, det här.
Honan använde ord hon aldrig hört förut, förväntade sig att hon skulle förstå.
Ambiloner? Vad i hela friden var det för något? Kanske något slags djur. Det lät som det. Valpen bet sig svagt i underläppen och vände bort blicken. Funderade.

Honan hade tagit upp det faktum att hon var ledarinnans avkomma, och det var sant. Men hon var yngst. Den där lilla minstingen som ingen lade större uppmärksamhet vid. Vid närmare eftertanke brukade de äldre inte ens prata med henne. Snarare över hennes huvud till någon annan vuxen.
Valpen vände blixtsnabbt tillbaka sin glödande blick mot honan, Ach-nånting.

Långa namn hade aldrig passat i den unga honans mun.
"Jag har inga ambiloner, men om du ser några kan du säga till. Vi kanske kan fånga dem tillsammans."

Hon log svagt, prövande. Hade hon rätt? Visst var det byten honan talade om? Det måste vara så! Det var hon nästan övertygad om.
Ambiloner måste vara släkt med antiloper, de som mor berättat om.
Ett litet skratt, som mer påminde om ljudet av en harpa, lämnade hennes mun.

Hon la huvudet på sned, synade valpen med en skarp men ändå inte ovänlig blick.
Var hon seriös?
Det verkade så.. Hon kunde inte låtabli att le, men leendet var på inget vis nedvärderande. Givetvis var hennes sinne inte fritt från negativa tankar; vad var det här för något? Skulle detta föreställa att vara en TBBs framtid? Hade inte Thzuki lärt sin dotter något alls? Men något hos flickebarnet drog hennes tankar mot hennes frågvisa syster Wami som varit så ivrig att lära sig allt Jira själv kunde undvara. Wami var förlorad, men denna hona fanns kvar, och en annan mycket lockande tanka slog henne. Hon kunde lura i flickan vad som helst. Hon hade makten över valpens framtida kunskap - alla andra verkade ju ha glömt bort henne. Så passande, faktiskt rent ut sagt perfekt.
Leendet låg kvar på hennes läppar då hon tog till orda med samma milda men ändå inte nedvärderande stämma som innan.
"Nej nej nej, nu missförstod ni mig min kära"
"Det var ambitioner jag syftade på, kan hända att Ambiloner är ett mycket exotiskt djur vars existens ligger utanför min kunskap - i sånna fall är du en mycket lärd ung hona."
Hon skrattade till, ett inbjudande klingande skratt och tog sig i en svepande rörlse några steg närmre den yngre.
"Man har inte lagt mycket tid på dig va, min unga väninna?"
Sa hon sedan i en något allvarligare och kanske även lite dystrare ton. Suckade mycket lätt, mer som en utandning, och skakade på huvudet.
"Jag vet hur det är att vara yngst och bortprioriterad" en total lögn "Minns det allt för väl. Enda sättet att ta sig uppåt i den här flocken är genom att kämpa, men hur rättvist är det om inte alla ges samma förutsättningar?"
Ännu ett skratt som var ämnat för att smitta av sig, och som gav lätthet i det allvarliga samtalsämnet.
"Tro nu inte att jag kritiserar flocken, jag lever och andas för de ideal din moder upprätthåller, men låt oss bara säga såhär; sånn tur för dig att du har mig här."
Hade skrattet någonsin klingat av? Det var som om det sken igenom varje stavelse hennes tunna lila läppar uttalade.
"Du ska få ta del av all min lärdom, iallafall allt du vill ha."
Åter en lätt knyckning med nacken och hon blinkade med ena ögat, som för att signalera att detta, det skulle bli deras lilla hemlis. Något spännande och speciellt. Spännande likt Jira själv, speciellt likt den lilla honan framför henne. Förhoppningsvis tog den mindre iallafall in hälften av hennes ytterst betydelsefulla mimik.

"Låt oss börja med dessa Ambitioner, något så enkelt dolt i ett avancerat ord."
Den ena framtassen, lika nätt och liten som resten av henne, höjdes i en vänlig gest mot honan och blottade ett litet tassavtyck i frosten.
"Det är en synonym till, en omskrivning av, att ha planer och idéer, framtida mål. Vad vill du se hända i den flock du skall komma att kalla din fram till den dag du stupar i dess ära?"
Ännu ett silkeslent leende strålande emot honan.

Tenanas svar löd att hon ville att flockens skulle "ta över", något som föll Jira i smaken. Samtalet styrdes av Jira in på metoder för detta o de två kom att börja träna tillsammans. Sedan denna Decemberkväll har de två träffats då och då, Jira har lärt Tenana saker om flocken, om världen, om godhet och ondska, allt enligt hennes egna värderingar o tankar såklart. Hon har har också starkt nedvärderat ev förslag som Tenana haft utöver dessa mallar, och sågat iut den yngres argument. Dessa möten har blivit deras egna grej, och Tenana har kommit att se upp till sin äldre flocksyster.