[Reserverad för Corson.]

Ännu en gryning hade stigit över Kaiwood, och ännu en gång hade solens tidiga strålar väckte den unge flockledaren ur hans sömn. Med ett förvirrat uttryck hade han satt sig upp, gäspat och ruskat på huvudet. Han kanske var en ståtlig och magnifik varelse, men det fanns få som var lika morgontrötta som Shiva. När han väl hade somnat tog det många minuter för honom att vakna till liv.
Med smått vingliga rörelser ställde han sig upp, sträckte ut kroppen med ett frustande läte, och blinkade ett par gånger. Det verkade bli en solig dag, och det tog en stund innan hans ögon vande sig vid det skarpa ljuset. Men det var dags att vakna, det visste han. Även om han kanske ville så kunde han inte sova bort hela dagen. Dessutom hade han fått en god natts sömn, vilket var ovärderligt för honom. Alldeles för mycket hade gnagt inom honom den senaste tiden, gjort det svårt för honom att slappna av på riktigt. Så han hade behövt denna ordentliga vila för att samla sina krafter.
Han ruskade av sig det sista stinget av trötthet som dröjde sig kvar i hans kropp och satte sedan benen i rörelse. Han var törstig, han behövde fukta strupen, och styrde därför stegen mot den lilla bäcken som rann mellan stammar inte alls långt ifrån flockens område. De andra var i närheten, han visste om det. Speciellt Kali med de små, de var aldrig långt borta. Han ville inte heller ha dem långt borta, systern var det mest värdefulla han hade, och att förlora henne var ingenting han ens ville tänka på. Kali var, kort sagt, hans allt. Utan henne skulle hela hans värld rasa samman.
De små... Ja, de hade bara råkats bli en del av hans liv. Ingenting som han bett om, och något han hade klarat sig utan. Men ville han ha Kali i närheten, var han tvungen att ha dem där också. Han flinade vid tanken på dem. Som tur var kunde de åtminstone vara god underhållning.

Solens första ljusstråk letade sig ner i lyan, och träffade hans mörka ansikte med precision. Bakom hans stängda ögonlock glödde det vitt. Ljuset blev starkare och starkare tills han slutligen inte kunde ignorera den längre. Något irriterad, om än nyvaken, öppnade han ögonen och möttes av solens intensiva sken. När ögonen anpassade sig till den drastiska förändringen av mörker kändes det som att ögonen för en kort sekund smalnade. Efter bara några sekunder så kunde han se lyans gång och mynning med svaga marginal. Så ljudlöst och smidigt han kunde - vilket inte var mycket tack vare hans valpiga klumpighet - kravlade han sig bort från syskonskaran som ännu låg och sov, och utan genom lyan.

Som om det vore möjligt, möttes han av ett ännu skarpare ljus. Ögonen sjönk lite längre in i huvudet på honom när de justerade sig till omvärlden. Kort ruskade han på sig, för att väcka sin kropp lite. De små valpkäkarna särade på sig när han gäspade stort. Den skära tungan for över hans mörka nos. Svalkan skärpte luktsinnet lite, och han lyckades dra fram sin morbrors doft, bland alla andra flockens medlemmars lukter. Kluven emellan valet att närma sig honom och inte fick honom att stå och dröja. Corson visste att familjen hade ett stort värde, det hade mor lärt honom och när skulle han få en guldchans som denna att möta honom på tu man hand? Han kastade den isande blå blicken ner i lyan igen, och såg på sina slumrande syskon. Nej, han kunde inte låta en chans som denna gå förgäves.

Målfast började han röra sig efter doften. Det tog några minuter innan han insåg att luktspåret ledde honom emot bäcken. Tiden tickade och han kände sig onekligen nervös, men han höll sitt minspel stelt och uttryckslöst. Detta möte skulle visa sig vara viktigt om vad för uppfattning Shiva fick av honom, och beroende på hur den skulle se ut skulle Kali se på honom med annat perspektiv. Visst, det skulle inte vara sista gången han hade chans att visa sig värdig hans arv, men det var utan tvekan ett väldigt viktigt möte. 

De blåa ögonen letade emellan de brokiga trädstammarna, sökte febrilt efter doftens ursprungskälla. Slutligen kunde han se den större längre fram - bäckens porlande var det enda han kunde höra nu. Osäker på hur han skulle närma sig, och vad han skulle säga gick han något långdraget fram. När han mötte Shivas blick, nickade han djupt åt honom.
"Godmorgon." hälsade han, och försökte hålla rösten i balans. De små aspekterna av varje litet ord han sade, och hur de sades gjorde honom olidligt stressad - men han höll sitt minspel känslolöst. Den mörkpälsade vek bort blicken, och tog de sista stegen fram till bäcken innan han lutade sig över för att lapa i sig några djupa munnar. Under tiden sneglade han regelbundet emot Shiva.

När Shivas stillsamma steg äntligen lät honom nå fram till bäcken var han väl medveten om att han inte längre var ensam. En av de små hade följt honom, säkert i tron att denne var mycket lik en skugga. Men så var inte fallet, för ingenting undgick Shiva. Även om hans energikrafter nu var försvagade och han många gånger kände sig blind, kunde han inte missa den svaga förnimmelsen av att inte vara ensam. Den känslan hade han lärt känna allt för väl.
Och med stillsamma rörelser vred han huvudet emot den unge som kom gåendes mellan träden. En mörk hanvalp. Shiva letade i minnet efter namnet på denne, de var så många, så svårt att hålla reda på. Ca... Corson. Han kände sig nöjd med sig själv över att han funnit det så snabbt. Vissa av dem hade han mer koll på än andra, och detta var en av de som han hade en vagare bild av. Ingen han direkt kände vidare väl. Så kanske det var till hans fördel som den yngre hade följt honom? Shiva kunde inte annat än hoppas att det här var den han letade efter i kullen. Den som kunde föra hans arv vidare.

Ett ord yttrades, bröt den mjuka stämningen som låg bland trädens stammar. Plötsligt var bäckens porlande inte det enda ljudet som ringde i luften, och det ryckte till i Shivas öron.
"Heh," skrockade han fram med ett fnysande läte. "Är det verklige en god morgon, Corson? Vad är det som gör just denna morgon till en av de goda?"
Han höll blicken fäst på den unge som vågat ta för sig av det friska vattnet. Själv brände det i hans strupe, men han behärskade sig. Han skulle få tid att dricka, just nu fanns det andra saker som slet åt sig hans uppmärksamhet. Bland annat de få vita områdena Corson bar på sin kropp. Snirklande mönster. Det syntes att det var Kalis son som stod framför honom.

De något ostyriga öronen rörde på sig instinktivt till Shivas stämma. Med ens ryckte han upp huvudet, och såg på honom när han talade. Hjärnan arbetade på högvarv då han analyserade orden. När han tystnat, kände han genast den påtagliga nervositeten. Fortfarande med ett uttryck hugget i sten, svarade han:
"Jag vet inte..." svarade han något lågmält. Men höll fortfarande blicken på honom, respektgivande men också för att han inte ville visa sig som en mes. "Det återstår väl att se." Paniken om att hans svar inte skulle duga för honom. Skulle han säga något mer? Varför var det en god morgon? Det var väl bara ett talesätt, eller? Den unges hjärna började genast arbeta på högvarv. 
"Om man väljer att starta sin dag på ett bra sätt kanske resten av dagen följer samma riktning?" Det var mer en fråga än ett påstående. Blicken hade vikit av sig från Shiva när han funderat en kort stund, men den föll genast tillbaka på honom när han tilltalade den större. Anletet höll sig lugnt, och han satte sig ner tyst - rädd att hans ben skulle börja darra. Det här betydde mycket för honom, onekligen.

"Hmf..." Ett roat läte lämnade Shivas strupe medan han alltjämt betraktade den unge hanen. Den andre var nervös, han kunde känna det. För vad? Kanske att göra bort sig inför sin ledare, kanske bara av att vara i Shivas närvaro. Det var svårt att avgöra med tanke på hur hans energikrafter svek honom nu för tiden, hur svaga de var. Men även om Shiva ibland refererade till sig själv som blind så var han långt ifrån helt utan sina förmågor. Nog kunde han läsa andra, dock kanske inte till den grad han önskade.
"Det finns inga goda dagar, likaväl som det inte finns några dåliga. De är alla likadana. Det som avgör är hur du väljer att se på dem."
Allting handlade om inställning. Shiva hade aldrig blivit kung om han inte hade bestämt sig för det. Om han inte hade sett sig som det. Då hade han aldrig haft modet att stiga upp på Blossoms klippa. Men han hade vetat om det, redan från första början, att han var född för att följa i mormoderns tassavtryck och regera över Kaiwood. Det hade alltid varit hans öde, och nu stod han där i livet, precis där han skulle vara.

Huvudet sänktes mot det klara vattnet och Shiva drack. Det var uppfriskande, verkligen, och han kände hur han vaknade till liv än mer efter nattens vila. Sedan höjdes huvudet åter, men blicken söktes inte tillbaka till den unge hanen, utan skådade ut bland träden.
Någonstans där ute rörde sig Nisha. Hur hans tankar nådde anden var han inte riktigt säker på, men det slog honom varje gång han såg ut i mörkret. Hans läromästare, hans rådgivare, hans ledsagare. Hon fanns där, någonstans.
Huvudet ruskades lätt och han återkom till verkligheten med ett djupt andetag.
"Så, ville du något eller tänkte du bara vara irriterande och följa efter mig?" Blicken fästes åter på Corson och i det tvåfärgade ansiktet kunde man skåda ett nonchalant uttryck.

Försiktigt nickade han åt honom. Det var sant. Morbrorn var främmande intressant, Corson kunde lyssna på honom i flera timmar. Något med Shiva fick honom att önska att det en dag var han, att han en vacker dag skulle ta över platsen som ledare över The BloodBlooms. Men han var medveten om att han säkerligen inte var den enda av hans syskon som hade den önskan. Men vad skulle hjälpa honom? Kunde han fråga? Den unge svalde hårt.

"Så, ville du något eller tänkte du bara vara irriterande och följa efter mig?" Stel i skräck och nervositet såg han tomt i det nonchalanta uttrycket i Shivas ansikte.
"Jag vill lära mig." Orden ramlade taktlöst ut ur munnen på honom. Precis då han avslutat meningen insåg han att han var tvungen att komma med en uppföljare. Han ville lära sig, allt, om möjligt. Men det visste han att han inte kunde, åtminstone inte nu. Blicken flackade lite när han letade efter något, ett ämne.
"Jag vill lära mig bli som dig, som mor." Efter några sekunders paus kom orden äntligen. "Vad vi lär oss i mors träningar är väldigt bra, och kul." sade han, och log lite åt tanken på kaninen de trasat sönder - det hade varit roande, om än han inte riktigt fann gemenskapen och samarbetet lika lätt. Det kanske skulle vara lätt med en eller två av hans syskon, men inte med allihopa.
"Men jag är säker på att du har något att erbjuda mig, något litet, kanske?" De blå ögonen sökte sig upp i hans tvåfärgade anlete igen.

Nervositeten som den unge kände var så stark att det nästan gick att ta på den, men samtidigt kunde Shiva även se den hoppfulla blicken som granskade honom när den unge bad om lärdom. En iver att veta mer, att ta efter, att försöka. En dröm om att vara till lags, att visa sig värdig, att lyckas. Beundransvärt att Corson faktiskt vågade be om en sådan sak, med tanke på vad Shiva just hade frågat. Ingen av de andra hade haft mod nog till det.
Huvudet lades aningen på sned medan han såg på den svartvita valpen. Samma färger som nästan alla i familjen bar. Svart och vitt. Kontraster. Vissa sade att färgerna representerade ondska och godhet, natt och dag. För Shiva var det bara färger. Ingenting var hugget i sten, och ifall man skulle tro deras ord hade han varit lika god som han var ond. Hälften vit, hälften svart. Och det stämde inte.
Smått road av sina egna tankar gled ett litet leende över hans läppar, innan han åter fokuserade på valpen.
"Så du vill lära dig, huh?" sade han med en röst som talade om att han fann det hela underhållande. "Det finns en tid och en plats för allting, unge herre. Och jag är inte säker på att du är den som kan bestämma att det är nu, i denna stund, du ska lära dig något av mig."
Det var roligt att leka med de små. De hade tankar som Shiva inte förstod sig på. Och han undrade, nu när hans energier var bristfälliga, hur det hade varit att kunna se den andre klart och tydligt. Han ville veta mer om dem, ville se deras auror, deras personligheter och deras förmågor. Men han klarade inte av det nu, så han fick tala med dem istället. Dock var det inte alltid orden gav honom svar, många gånger kunde de oftast lämna fler frågor. Men energier, de ljög aldrig.
Han hummade lågt. Nej, det började bli dags att röra sig mot Numoorislätten snart.

[Fan vad Shivas tidslinje är rörig xD hah, detta är dock innan han återfår sina krafter och innan kriget osv.]

Corson tittade på honom med ett stumt ansiktsuttryck. Han blinkade några gånger, osäker på vad han skulle svara. Långsamt nickade han till svars, och letade desperat efter ord.
"Nej, förstås." svarade han slutligen, och vek bort blicken lite fort. Det var blandade känslor som puttrade under huden på honom. "Men jag hoppas att det kommer finnas en stund för mig, när Kaiwoods konung själv, kan lära mig ett och annat." fortsatte han, och vände tillbaka blicken emot hans mörka ögon. Ett stelt leende försökte spelas i hans ansikte. Fortfarande nervös och osäker över situationen, men på ett vis var han nöjd - han hade inte gjort sig själv helt till åtlöje inför hans morbror, kungen av Kaiwood, The Blood Blooms ledare. Han var nöjd över sig själv, att han vågat ta tillfället i akt och faktiskt mött honom. Han visste inte vad hans syskon hade för relation till Shiva, men för tillfället kändes det inte relevant - åtminstone inte för stunden.

"Hah!"
Ett kort utrop, ett roat läte, lämnade Shiva då han hörde den andres ord, och det var med ett brett flin på läpparna som han såg på den unge valpen.
"Kaiwoods konung... Och jag som trodde att jag bara helt enkelt räknades som morbror Shiva."
Ett hummande läte letade sig fram ur hans strupe, för nu hade detta helt plötsligt blivit väldigt underhållande. Exakt varför det blivit det var svårt att förklara, då Shiva hade sin alldeles egna sorts humor. Men ifall han tyckte något så höll hans fast vid det. Och det var ju inte heller till valpens nackdel att Shiva tyckte han var underhållande.
"Du, Corson," sade han med en smått retsam ton i rösten. "Har alla dina syskon samma storslagna bild av mig som du verkar ha? Eller är jag bara en morbror åt någon av dem, en del av familjen, kanske en vän rent ut sagt?"
Det var svårt att avgöra ifall Shiva verkligen önskade att det var eller ifall han bara var ironisk när man såg honom tala. Men Shiva själv hade inte långt till skratt tack vare sitt eget skådespeleri och njöt i fulla drag av denna trevliga stund med den svartvita valpen.

När ett kort roat ljud hördes från morbrorn, kände han sig genast lite bättre till mods. Det kändes - åtminstone enligt honom - som att han lyckats gjort något bra då Shiva utstött den sortens läte.

När han sade hans namn, ryckte det instinktivt i öronen. Det tycktes fladdra lite extra i honom när han sade hans namn. Stolt över att han inte bara var en i mängden - även om det egentligen var så Shiva såg honom.
"Det kan jag inte svara på." svarade han tyst, nästan lite ursäktande. "Men de vore dårar om de inte såg din storhet." Det var sanning. Shiva var ju kung över Kaiwood! Han var ledare över The BloodBlooms - det var ingen slump. "Jag menar, man blir inte ledare över The BloodBlooms utan vidare." Vidareförklarade han, och nickade menande.

Ena ögonbrynet höjdes svagt i Shivas ansikte medan han lyssnade till den unge hanens ord. Det var med en road blick han såg på den lille som använde så välvalda ord.
"Ifall jag inte helt tar fel skulle jag tro att du försöker smickra mig, Corson. Är det så?"
Shiva kunde inte låta bli att jämföra denne med syskonen. Och i sanningen så verkade Corson på något sätt lite annorlunda. Visst, de hade alla samma drag och samma dyrkan gentemot honom och Kali. Men något var det, och Shiva undrade vad det kunde vara som skulle få denna valp att sticka ut ur mängden. Ifall det nu var denne som skulle göra det. För framtiden kunde han inte se.
"Eller är det bara jag som inbillar mig?"
Han skrattade till, road av tanken på hur valpen nu skulle reagera.

[Ingen inspiration xD]

Corson höll ansiktet lugnt till hans skrattande, om än det ryckte i hans läpp av svag nervositet.
"Det är vad jag lärt mig." svarade han. "Det är vad jag tror." Han pausade lätt. "Om du tar det som smicker kan jag inte rå för..." ursäktade han sig lite, som att han tagit vad Shiva sagt negativt. Det var svårt att förutse - han var inte speciellt bra på att läsa av andra, och sedan tvekade han på att Shiva skulle låta sina verkliga uttryck skina igenom - det var en svaghet, ansåg han.

Shiva granskade valpen och de energier som sken runt omkring denne då han talade. Färger som påminde honom om något. Huvudet lades på sned medan han lyssnade och funderade över den unga hanen.
"Smickra mig bäst du vill, jag ser ändå vem du är. Du kan inte dölja något för mig med tomma ord," sade han med en stillsam röst utan att släppa Corson med blicken. Han granskade, letade, men det var svårt med dessa unga. Energier ljög aldrig, men då många av valparna ännu inte hade funnit sig själva så var inte alltid som energierna visade vilka de egentligen var. Tvetydiga budskap sken runt omkring dem, förvirrade Shiva en aning med gjorde honom även nyfiken på de små.
"Jag ser inga energiförmågor hos dig... Inte som mina eller din mors i alla fall." Han tystnade och såg på den andre med en fundersam min. "Jag undrar vad som döljer sig där inne."
Han lät ett svagt hummande läte komma upp ur strupen medan han log smått för sig själv. Valparna var underliga, i sanningen. Och det fick Shiva att önska att han visste så mycket mer om dem, för trots allt var de en del av TBB:s framtid. En del av historian som ännu inte skrivits.
"Vad är du för förmågor, du unge?"

Corson ville svara; förklara att det inte var tomma ord, utan ord med stor vikt för honom. Men Shiva skulle veta det. Det var åtminstone var Corson trodde. Öronen klippte till hans stämma, och han stelnade till lite. Den unge hade inte riktigt kommit i kontakt med sina förmågor, men han hade en aning om vad han kunde göra. Lite nervöst såg han ner på marken, och sedan upp på Shiva igen.
     "Jag vet inte riktigt än..." svarade han varsamt, något skamset. Öronen vinklade sig lite lätt bakåt. "Men jag kan ge lätt huvudvärk." Fortsatte han. Det var det han lärt sig lite om iallafall - huvudvärk. Hittills var den bara mild och lindrig, men han försökte alltid utveckla den. Vad den egentligen innebar, hans kraft, var han inte riktigt medveten om.

Shiva lyssnade med spänning i kroppen, vill veta hur mycket den unge hade lärt sig om sig själv. Svaret kom, och Shiva hade egentligen inte förväntat sig mycket mer än så. Ändå kom ett sting av besvikelse över honom. Han letade efter den av de små som utmärkte sig mest, som gjorde störst framsteg och som klarade saker som de andra inte kunde. Med tanke på svaret han fått verkade Corson inte vara denna.
"Med lätt huvudvärk som kraft lär du inte komma långt i livet."
Men å andra sidan, det var inte helt utan hopp. Och med en lömsk glimt i ögat så talade Shiva återigen.
"Får jag be om en sak?" Han flinade gentemot den unga valpen, ganska säker på att den unge inte förväntade sig det som nu skulle komma. "En demonstration. Kan du ge mig ett smakprov på vad du klarar av?"
Lätt huvudvärk... Tanken var roande. Men Shiva ville även se ifall han kunde läsa av något mer hos den unge när denne väl använde sina förmågor. För säkerligen fanns det något större under ytan.

"Med lätt huvudvärk lär du inte komma långt i livet." 
     Corson svalde hårt. Ögonen spärrade upp sig någon ynka millimeter till. En stilla rädsla bet honom - var han dömd till att vara som alla andra? Skulle han aldrig komma att åstadkomma samma stora verk som Shiva, Kali eller BloodBlossom, på grund av att hade otur och föddes med denna kraft? Några sekunder passerade och han föreställde sig ett meningslöst liv som en vekling, innan hans inre hårdnade igen. Nej - han vägrade låta det var hans öde. Inget, inte ens hans egna krafter, skulle hindra honom från att bli något stort, att göra något stort. Oavsett vad Shiva eller någon sa till honom nu så skulle han aldrig acceptera sig som nedslagen, som övervunnen. Det skulle komma en tid då han var lika stark och storslagen som sina ättlingar.

"Får jag be om en sak? En demonstration. Kan du ge mig ett smakprov på vad du klarar av?" 
     Något chockat blinkade han, men det skärrade uttrycket i hans anlete slätades fort ut och ersattes av ett sammanbitet.
     "Okej..." andades han tyst, mest som för sig själv. Hårt slöt han de mörka ögonlocken över hans isande blå ögon. Den lille ansträngde sig för att koppla bort de olika störningsmomenten - fåglarnas kvittrande, bäckens porlande, främmande dofter. Några sekunder tickade innan han kände sig fokuserad. Ljudet av hans dunkande hjärta var klart hörbart för honom, vilket signalerade att han var koncentrerad.

En plötsligt ryckning i den mörkpälsade valpen syntes. Alla muskler i hans kropp spändes - om än de egentligen bara var hjärnan som användes. Hårt pressade hans samman tänderna, och fick ett hårt ansiktsuttryck. Ögonen var fortfarande slutna. 
     Kraften var fortfarande förvirrande för honom. Sanningen var att han inte riktigt kunde förstå eller förklara vad som hände, men det var som att han letade efter något. Något att fästa tag i. Corson hade hört om de som kunde "se" med sitt sinne, men det verkade inte som han kunde göra på så sätt. Nej, för honom var allting becksvart - det var så han föreställde sig att det såg ut i hans huvud. Trots det ändlösa dunklet så kändes allting diffust och otydligt. Desperat trevade han efter något att koppla sig till, och efter några ynka sekunders sökande kunde han känna en kontakt. Oklarheten han känt försvann med ens, och han kunde känna kopplingen till sin morbror. Corson hade hoppats att med träning skulle han kunna utveckla kontakten, och inte bara använda det som ett flöde av smärta - men hittills var det allt han kunde.
     Ögonen var fortfarande hårt knipna, och han spände sig ytterligare. Kroppen kändes stel som sten. Det var som att en tyngd i hans huvud lättade; som att en propp släppte, och kraften började pumpa genom flödet mellan deras sinnen. Det var en lätt, pulserande smärta. Corson kände den också, men den smärtade honom inte. Kanske var han immun eller helt enkelt van den. Det var inte mycket, och inte kraftfull nog för att få någon att vrida sig i smärta - kanske förutom ett mindre bytesdjur som kanin eller en fågel.

Med en road min granskade Shiva den lille hanen som koncentrerade sig för att lyckas med det han hade bett om. Det verkade som att den lille tog i enda från klorna i ett försök att demonstrera den skrämmande huvudvärken som han talade om. Shiva hindrade ett skrockande läte som var på väg upp genom strupen då han tänkte på den unge. Kunde detta verkligen bli något intressant? Det verkade nästan som om Corson hade alldeles för mycket respekt för Shiva för att ens våga utöva kraften. Ifall den unge ens hade funnit sin förmåga. Många gånger kunde valpar endast inbilla sig att de kunde något. Shiva visste, för han hade själv gjort det som ung.

Men tvivla skulle han inte ha gjort. Förvåningen steg inom honom när han såg hur auran runt Corson började röra sig i vågliknande mönster samtidigt som en stickande känsla dök upp i hans bakhuvud och letade sig framåt mot hans ögonhålor. Den unge hanen hade inte inbillat sig, något fanns där.
Shiva koncentrerade sig på den unge hanen och försökte läsa av denne, men den stickanade huvudvärken gjorde det svårt att fokusera. Han ruskade lätt på huvudet, försökte igen. Sköt undan obehaget och letade efter det som dolde sig hos den unga.
"En telepat."
Orden uttalades med en släpande takt när han insåg vilka förmågor som Corson besatt. Vad det egentligen innebar hade han ingen aning om, Shiva hade alltid hållit sig undan telepater så gott han kunde och hade ingen vidare koll på hur väl deras förmågor kunde utvecklas. Han var inte heller säker på om han ville veta. Han gillade inte deras sätt att läsa andras tankar.
"Kan du... Mina tankar. Kan du höra dem?"
De mörka ögonen såg granskade på den unge valpen.

När Shivas stämma ljöd så släppte han flödet som med ens slöts. Utan att säga något såg han upp på den äldre. Kort skakade han på huvudet åt hans fråga.
     "Inte än." svarade han. I framtiden hoppades han dock att han skulle kunna utveckla sina krafter till det. Det fanns ändlöst med möjligheter för han och hans kraft att utvecklas. Allt han skulle behöva var hjälp att få fram det. Ännu var han inte lika stark som vissa av hans syskon, vilket tärde på honom - men han skulle inte låta det hindra honom.
     "Det är inte mycket." sade han efter en stunds tystnad. "Och det kanske är obetydligt emot vad mina syskon kan nu. Men jag tänker inte tillåta det hindra mig att bli något storslaget." sade han. Bestämdheten i rösten gick inte att ta miste på - men han ville inte att Shiva skulle bestämma sig för att han var en vekling bara för att hans kraft inte var så utvecklad. Det var en lätt ångest i hans bröst som styrde hans ord. Han ville inte vara svag. Han tänkte inte vara svag. Det var hans värsta mardröm.

[JÄTTE LEDSEN för så segt svar. Mycket jobb som har ätit upp mig och andra saker som hänt, förlåt förlåt <3 D: ]

Orden som den unge sade avslöjade att denne strävade efter styrka och makt, något som Shiva inte såg som negativt. Däremot var han osäker hurvida han önskade att Corson skulle utveckla den förmåga som han blivit välsignad med.
Telepat.
Shiva reste sig upp med stillsamma rörelser och började sakta, sakta vandra närmare valpen.
"För all del, lär och utvecklas. Det är det både jag och din mor önskar av er alla i syskonskaran." Han stannade upp, endast två, tre steg ifrån Corson och böjde stilla huvudet närmare den unge hanen. De mörka ögonen såg granskande på den unga. Leendet som tidigare funnits i ledarens ansikte var bort och kvar fanns ett orosväckande lugn som vilken sekund som helst verkade kunna övergå i något kunde liknas vid en vild känslostorm.
"Men vad du än gör... Vad du är lär dig att göra med din förmåga... Läs aldrig någonsin mina tankar."
De sista orden underströks med en iskall röst. Några ögonblick höll Shiva kvar huvudet nära den unge, nästan som om han övervägde ifall han skulle attackera eller inte. Och sedan, utan förvarning, drog han tillbaka det, backade undan några steg och satte sig igen.
Han gillade inte telepater. Han gillade dem inte det minsta. De var parasiter i hans huvud, de trängde sig in och rotade i saker de inte hade att göra med. Ifall han själv fått välja hade han inte tillåtit att den förmågan alls fanns.

Trots att Shiva kom hotande nära stod han bestämt kvar. Corson vägrade att ge vika och backa undan, varken nu eller aldrig. Han såg upp till Shiva och hans mor mer än någon annan, men han trodde på sig själv mer än något annat. Om inte han kunde stå upp för sig själv, vem skulle då? Lugnet i morbrorns anlete skrämde honom enda in i märgen, men envist stod han kvar och mötte de två svarta hålen till ögon med hans himmelsblå.
     Den isande stämman förde med sig en rysning som skakade hans själ. Innan den tvåfärgade flockledaren hade hunnit dragit tillbaka huvudet lyckades svara med en förvånansvärt stadig röst; "Aldrig." Det var inte förrän Shiva backat undan som den unge vågade bryta ögonkontakten. Nästan lättat andades han ut och sjunk ihop i ställningen en aning. Det gick inte att missta hur valpen spänt varenda muskel i hans kropp.
     När spänningen lagt sig en aning så förmådde han sig se på honom igen. Morbrodern hade gjort det tydligt för honom att hans sinne var alltid ett förbjudet område, om den unge någonsin skulle lära sig att läsa tankar. Det han sade var lag. Corson skulle aldrig, utan tillåtelse, läsa ledarens tankar. Den mörkpälsade valpen hade alldeles för stor respekt för den äldre för att bestrida hans vilja. 

[Absolut ingen fara! <3 c:]

Den svagt hotfulla blicken dröjde kvar ett tag i det tvåfärgade ansiktet, men sedan brast ett leende fram och Shiva skrockade svagt då han såg den unge hanens underlägsna hållning. Allting var som det skulle.
"Nog tror jag att jag kan lita på dig, Corson."
Det var nu, medans de var unga, som han skulle lära dem att ha respekt för honom. Det var alltid svårare att tampas med de äldre, för de hade mer av den egna viljan. Men om han gjorde det han skulle nu, och Kali skötte sin roll, skulle de unga helt klart bli TBB lojala. Och honom såklart. Var de inte honom lojala hade de ingenting att göra i flocken heller.

Han sträckte på sig, samtidigt som han reste sig upp. Det började bli dags att dra vidare, hur gärna den unge än ville lära av honom. Det fanns andra saker att göra, kanske inte viktigare, men intressantare. Shiva hade aldrig direkt varit förtjust i valpar. Han hatade dem inte, men han var inte förtjust i dem.
"Spring nu vidare. Säkerligen vill dina syskon leka." Han såg på den unga hanen och kunde inte låta bli att undra vars framtiden skulle föra denne, och dennes syskon. Det skulle sannerligen bli intressant att se.
"Eller leta upp Pondus. Han har säkert några fula knep att lära dig, telepat som han är." Han flinade kort vid tanken på den stöddiga hanen. Hur Pondus handskades med valpar kunde också vara intressant att se.

[Tänkte avsluta detta nu. Men ifall du vill ha ett träningsroll så kan vi ju ta ett med Shiva och Corson och så kan jag spela Pondus (NPC som han är). Bara för storyns skull ^^ Dock bara ett förslag.]