[Reserverad för Assar.]

Skogen som brann i hösten färger hade åter lockat Tannin till sig. Han hade spenderat natten där, tillsammans med hon som han höll så kär. Han och Fey hade legat tätt, sida vid sida, och låtit natten omfamna dem. Och Tannin hade varit lycklig då han somnade.
Men morgonen hade kommit fort, och solens strålar väckte vrenen. Tannin sträckte på sig, gäspade och öppnade sakta ögonen. Då slog det honom att Fey var borta. Med hastiga rörelser satte han sig upp, och såg sig nästan desperat omkring.
Ett klingade skratt nådde hans öron. Och blicken fastnade på den mörka honan som kom gående emot honom. Ett leende gled över Tannins ansikte.
Där var hon.

Solen hade just stigit upp på himlen, och fick färgerna i skogen att brinna. Fortfarande fanns det tid som de kunde spendera tillsammans. Sedan var Tannin tvungen att återvända till Stäppen och flocken. Dit Fey inte kunde följa honom. Inte ännu.
Men snart, mycket snart.
Han reste sig, log emot henne, och stegade fram till hennes sida. Och tillsammans, bredvid varandra, började de vandra bland höstens färger, talandes och skrattandes, och bara njöt av livet tillsammans.

Assar studsade runt mellan träden. Det här var först gången h*n vågat ta sig undan moderns vakande blick och ge sig ut på ett sånt där Äventyr som Aurora ofta skröt om. Hittills gillade h*n det! Solen hade just stigit på himlen och skogen fylldes av ljus och glädje, och så gjorde även den lilla valpen. H*n slirade runt mellan löven och fick de att flyga upp i luften runtom h*nom. Visste inte var h*n var på väg utan gick bara dit tassarna förde h*nom.
Men så plötsligt stannade h*n upp, stel som en pinne vädrade h*n i luften. Dofterna av varg, vargar, hade nått h*ns nos. En liten kall kåra letade sig upp längs h*ns ryggrad och h*n rös. Skakade till i hela kroppen. Att träffa främlingar för första gången var lika upphetsande fascinerande som ohyggligt dödsläskigt! H*n sprang invid ett träd och satte sig där att kika fram. Doften blev allt intensivare och h*n kunde inte riktigt sluta skaka där h*n satt. 


[Sorry för kort, måste komma in i hen lite c:]

Allt medan de vandrade, sida vid sida, talade de mjukt med vandra. Det var som att sväva bland rosa moln för Tannin, som var så upp över öronen förälskad i Fey att han hade svårt att förklara det. Känslorna han bar för henne var ingenting som han tidigare hade upplevt, och varje sekund han fick dela med henne var som en gåva från ovan.
Plötsligt stannade Fey upp, och Tannin stannade vid hennes sida. Hon såg emot något. "Tannin, se!"
Han såg åt hållet hon tittade, och blicken fastnade på en liten varelse som satt bakom ett träd, halvt dold, och såg emot dem. En röd liten varelse, och Tannins tankar for direkt mot Aurora. Men nej, det här var inte den unga honan han mött tidigare. Det här var någon annan.
Försiktigt tog han några steg närmare den unga valpen, med ett svagt leende på läpparna. Bakom honom stod Fey och hela den svarta honan lös upp av hennes breda leende.
"Hejsan på dig," sade Tannin.

[Det här blev så... blah xD]

Först trodde hen att hen kunde förbli osedd, men nyfikenheten tog överhanden och hen var tvungen att sticka fram huvudet bara lite till och beskåda de väldiga svarta vargarna. Eller var de vargar? De var på inget vis lika hennes mor eller syskon. Så simpla färger, så lite päls. Om hen skulle vara ärlig så var hen faktiskt lite besviken. Men under tiden detta utspelade sig i henoms huvud så hade de två vargarna - som hen ändå fick anta att de var - upptäckt henom! Ännu en darrning gick igenom den lilla kroppen, men vargarna såg vänliga ut. Tänder visades men i leenden och rösterna var mjuka och försiktiga, vänliga. Hen tog ett djupt andetag, tuffade till sig lite och tog ett steg framåt över den lilla rot hen gömt sig bakom. Vad skulle aurora gjort tänkte hen bestämt samtidigt som hon mötte hanens blick.
"Hej"
Fick hen ur sig i en armélik skrikning och det skulle ha passat utmärkt med en honnör på slutet av den. Men istället sköts hens blick generat ner till marken och då hon såg upp igen var det svårt att avgöra om hen verkligen rodnade eller om det bara var den rosa färgen på hens kinder. Den korta krulliga svansen viftade försiktigt bakom henom då hen försökte igen.
"..hej"
Hen blinkade med sina stora blå upp mot vargarna och såg, om hen fick säga det själv, fullständigt bedårande ut.

Tannin såg på den lilla varelsen. Onekligen var denna mycket lik Aurora som han mött tidigare, och de verkade vara i samma ålder. Kanske de var syskon? Tanken passerade honom som snabbast, sedan sköt han undan den igen. Det var ingenting som han kunde fokusera på nu.
Ett leende klöv vrenens ansikte då han såg emot den lilla vargen.
"Hej," svarade han tillbaka med en varm röst.
Fey klev fram vid hans sida. Hon var lägre än Tannin, och den svarta pälsen blänkte i morgonsolens strålar.
"Jag heter Fey," sade hon med en silkeslen stämma. Tannin njöt av att lyssna till hennes röst. "Och det här är Tannin." Hon nickade emot vrenen. "Vem är du?"
Tannins blick gled från den unga vargen till hans älskade, och kroppen fylldes av en värmande känsla. Hon var otroligt. Allt hon gjorde var otroligt. Det var tillsammans med henne han skulle spendera evigheten. Han var övertygad om det.

Hon kände hur rodnaden la sig samtidigt som vargarna pratade igen. De presenterade sig. Eller, honan presenterade dem. Hade det inte varit för att hanen nyligen sagt hej så hade hon undrat om han inte saknade talförmågan, eftersom honan talade åt honom. Hon fann det besynnerligt. Hon smackade lite med läpparna och försökte ta in alla information, svalde sedan och samlade sig för att ta till orda.
"Hej Fey"
Sade hon och vågade på sig på ett litet leende.
"Och hej Tan... Tannin"
Fortsatte hon och leendet växte lite. Vargarna verkade snälla. Speciellt honan kände hon genast att hon fick en speciell kontakt med. Hon verkade precis som hennes mor, mild och snäll och trygg. Allt bra som mammor kunde va! Men samtidigt med lite hud på näsan, något som Assar ännu inte riktigt fått erfara hos sin egen mor - men det berodde troligen bara på att hon aldrig varit i den situationen. Hon visste att hennes mamma var stentuff! Tankarna på sin mor fick den lilla valpen att tuffa till sig och hon kände en djupare självsäkerhet då hon såg på främlingarna. Hennes mamma var här i skogen och ingen kunde rå sig på hennes mamma så hon kunde vara helt lugn! Plötsligt insåg hon att hon ännu inte svarat på tikens fråga, utan varit helt upptagen med att tänka peppande tankar för sig själv. Nu kände hon sig iallafall modig nog att yttra sig utan att staka sig.
"Mitt namn är Assar"
Sade hon lite försiktigt.
"Jag bor här"
Försökte hon sig sedan på i en lite bestämdare ton.


[Hen fick bli en hon nu för jag pallar verkligen inte rätta då jag skriver fel o skriver hon hela tiden haha]

Den lilla svarade dem, och Tannins blåa ögon sökte sig åter mot valpen. En del av osäkerheten som denna visat upp tidigare verkade ha runnit bort, och det var med en tuffare attityd som den unga mötte dem.
"Assar," sade vrenen, som för att bekräfta att han hade uppfattat vad hon sade. "Det är ett vackert namn."
Ett varmt leende låg över hans läppar, precis som hos Fey. Den mörka tiken tog stillsamt två, sedan tre steg närmare den unga valpen innan hon sänkte huvudet för att vara på samma nivå som den unga.
"Höstskogen är en vacker plats att ha som hem." Det mjuka tonfallet som hon alltid hade klingade vackert när hon talade. Det fanns en djup värme i rösten. Hon visste vad hon talade om. Länge hade hon nu dröjt sig kvar i Höstskogen, och det var en vacker plats. Hon hade kunnat bosätta sig här för evigt. "Du får vara lycklig över att du bor här."

[Maha, fantasibrist xD]